'Håller jag på att gå vidare?'

---

Efter att jag spelat låten några gånger till, och spelat melodierna som Christian skrivit, öppnas dörren och Scooter kommer in.

''Du borde verkligen lyssna på det här.'' säger Justin och jag fattar vinken direkt. Utan att säga ett ord börjar jag spela introt på låten som är klar.

När jag vänder mig om är Scooter tårögd, om det beror på att jag sjunger falskt, eller texten, eller något helt annat har jag ingen aning om.

''Du är gjord till detta.'' säger han sakta. Jag ser nog väldigt förvirrad ut eftersom han fortsätter prata. ''Jag menar, det är en hit.''

''Gissa vad?'' säger Justin. ''Det tog henne mindre än tre timmar att skriva den.''

''Du skojar, visst?'' Han tittat beundrande på mig när jag skakar på huvudet.

''Den är gjord för en grupp, det är bara naturligt eftersom den är ur olika perspektiv.'' säger jag, helt från ingenstans.

''Jag förstår.'' svarar Scooter och nickar förstående. ''Det är en bra idé!''

När han har sagt det blir det tyst, ingen har någonting att säga. I mitt huvud snurrar tankar om allt möjligt, mest om texter till melodierna men också om Caitlins mejl. Håller jag på att gå vidare? Inte vet jag... Hur vet man sådant? Allt jag vet är att jag inte är så ledsen längre och att mina tankar är upptagna med annat. Efter att tystnaden har varat ett tag börjar Justin och Scooter prata med varandra, lågt, och det är precis att jag lägger märke till det. Jag rycker till när Justin harklar sig och tittar upp på honom.

''Vad skulle du säga om jag sa att jag vet ett band som kanske vill ha din sång?'' säger han.

''Uhm, tack?'' svarar jag lite frågande.

''Bra, för jag tror jag vet ett.'' säger han och ler stort.

Scooter ler också och reser sedan på sig för att gå ut ur rummet, han är ganska upptagen. Justin däremot reser sig också, men hämtar bara sin dator som han fäller upp och ställer på soffbordet. Han klappar på platsen bredvid sig i soffan men jag bara skakar på huvudet. Då försöker han med sin hundvalpsblick, men den fungerar inte på mig. Eftersom soffan han sitter i är vänd mot mig och soffbordet står framför kan jag inte se skärmen på datorn, men snart hör jag det välbekanta ljudet som man hör när någon ringer på skype. Det har bara gått några signaler när någon svarar, eller några svarar för att vara exakt.

''Justin!'' hör jag några röster skrika. Jösses, vilka kan ha så mycket energi?

''Hej killar! What's up?'' svarar han. Jag börjar skratta åt hans uttal, han låter som ett överexalterat barn, eller som någon som försöker vara cool men misslyckas, big time. Vilket det än ska vara bryr jag mig inte om, men kul låter det.

''Vem är det?'' frågar en av de efter en stunds tystnad. Justin tecknar åt mig att komma, men inte ens det kan få mig att flytta mig från pianopallen.

''Pauli, min bästa vän.'' svarar han samtidigt som han suckar lite, troligtvis för att jag vägrar komma. ''Hon är ganska envis...'' fortsätter han sedan och tittar surt på mig.

''Visst, men jag tänker inte flytta på mig.'' svarar jag överlägset vilket får honom att himla med ögonen. Personerna som han pratar med, som mina enligt mina öron är killar, skrattar. Om det är åt mig eller åt Justin eller åt något annat vet jag inte.

''Jag förstår, men ville du något speciellt?'' undrar en av de, samma person som pratade själv innan.

''Ja, faktiskt...'' börjar Justin. ''Saken är den att Pauli är, eller är på väg att bli, en låtskrivare. Och idag gjorde hon en låt för en grupp, en grupp på fem personer.''

''Är den bra?'' frågar en annan av de.

''Absolut, hon kan spela den om ni vill.''

Jag hör inte vad de svarar men det verkar som om de svarade ja eftersom Justin gör tummen upp.

''Kom hit.'' säger han åt mig.

''Nej, du får komma hit.'' svarar jag.

''Varför?'' undrar han misstroget.

''För att jag inte kan flytta pianot.''

''Oh...''

Han reser sig upp och lyfter med sig datorn, som han ställer på pianot. Nu kan jag för första gången se vilka han pratar med. Även om jag haft mina misstankar blir jag förvånad när jag ser One Direction på skärmen framför mig. De hälsar och jag hälsar tillbaka, sen vill inte Justin stå upp längre så han knuffar av mig från pianopallen.

''Vad skulle det där vara bra för?'' undrar jag där jag sitter på golvet.

''Jag ville sitta ner.'' svarar Justin.

''Gamla gubbe...'' muttrar jag och reser mig upp. ''Men nu måste du flytta på dig, eller vill du spela istället?''

''Jag kan försöka.'' säger han och jag visar honom var noterna står. Han försöker och försöker, men precis som med min andra låt är det en grej som han inte klarar av.

''Så, flytta.'' säger jag och knuffar nu ner honom från pallen.

Sen placerar jag händerna på tangenterna och börjar spela. Låten är lite längre med tanke på att den innehåller fem solon, men mycket längre än fyra minuter är den inte. Jag låter sista tonen klinga ut och tittar upp på datorn där en av de, den blonda har tårar i ögonen och på kinderna medan resten bara stirrar på mig. Jag stirrar tillbaka men kan inte hålla mig för skratt så länge, då börjar resten också skratta, inklusive Justin. Han drar upp min från pallen och sätter sig ner, sen drar han ner mig i sitt knä. Ingen vill stå upp.

''Den var så bra!'' säger en av de, den med lockigt hår. Alltså Harry. Även om jag inte är en directioner så kan jag en del om de, ni vet hur Emma är.

''Skrev du verkligen den idag?'' säger Liam lite chokat. Jag suckar tyst, varför blir alla så förvånade?

''Ja, det tog mig mindre än tre timmar, är det något problem?'' undrar jag kallt.

''Nej!'' säger han snabbt för att försvara sig. ''Det är bara fantastiskt hur snabb du är, vi kan sitta i en vecka och fortfarande ha kvar texten.''

''Vill ni ha den?'' undrar Justin.

''Såklart!'' säger Louis och resten nickar instämmande.

''Vad vill du ha för den?'' frågar Liam. Jag ger samma svar som till Justin och till sist går de med på det.

''Men låt oss göra en sak.'' säger Niall, jag suckar till svar. ''Vi kommer till Sverige i december, träffa oss då, ta med två vänner och vi betalar allt.'' Det kunde jag väl gå med på så jag erkänner mig besegrad och låter de ordna det.

När det är fixat måste Justin gå men jag stannar kvar och pratar ett tag till. Efter en timme får jag ett sms av Justin att jag ska pallra mig mot scenen, det visar sig att Justin ska spela igenom låten en gång till och jag ska kolla att allt blir rätt. Allt sitter så han blir ledig igen och vi går för att äta lite, klockan är liksom ett. Resten av dagen försvinner upp i rök och klockan är plötsligt sex, dags för konserten att börja. Helt ärligt är jag inte så intresserad men står i alla fall i kulisserna för att titta på. Även om globen inte är i närheten av arenan i Atlanta så är det väldigt mäktigt. Alla dessa människor som är där för att se honom, min bästa vän, det är sjukt.

''Jag har en kompis...'' börjar han, ungefär i mitten av allting. ''Hon är riktigt envis, rolig, och glad person och jag har äran att ha henne som vän.''

Jag är inte alls den sortens person som gråter, och tur är det. Annars hade jag börjat vid de orden.

''Och, hon är en fantastisk låtskrivare, ni kommer absolut få höra mer från henne. Hon skrev denna sången, den var inte gjord till mig, men det spelar ingen roll för den är underbar. Jag är säker på att ni kommer älska den lika mycket som jag gör.''

Med de orden går han fram mot flygen som nu står i mitten av scenen och börjar spela låten, min låt. Den känslan att han faktiskt sagt något sådant om mig inför hela globen går inte att beskriva.

Direkt när han kommer av scenen kastar jag mig på honom och kramar honom, hårt. Lite förvånat kramar han mig tillbaka och jag inser att han är dränkt i svett, men jag kunde inte bry mig mindre.

''Det var, jag vet inte vad jag ska säga. Tack.'' viskar jag i hans öra.

''Det var ingenting, sweetie, allt var sant.'' viskar han tillbaka.

''Du fick mig nästan att börja gråta, jag älskar dig bror.''

''Jag älskar dig också sissy.''

---