Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!

'Försök bara vara normal'

---

Resten av den dagen, och dagen efter det, går lite för snabbt. Ena minuten satt vi och skoj-bråkade om en fransk skådespelare, andra minuten sitter jag på den sista lektionen för veckan och försöker koncentrera på vad läraren säger. Det är ganska omöjligt, med tanke på att jag, Sophie och Emma ska till Stockholm och träffa One Direction efter skolan slutat. Dessutom har vi svenska, och som jag tidigare nämnt är inte August Strindberg något man frivilligt läser. Som tur är har jag och Sophie flytt klassrummet för att 'läsa' i ett grupprum.

''Vi åker om drygt en timme, det är helt sjukt!'' suckar Sophie lyckligt och jag nickar instämmande. ''Fast du har redan pratat med de och dessutom skrivit en låt så du behöver inte ens vara nervös.''

''Det är jag inte heller.'' svarar jag och får ett oseriöst slag på armen av Sophie. ''Vad var det där bra för?''

''Det är inte rättvist att du inte är nervös.'' klagar hon. ''Titta, jag skakar!'' lägger hon till och håller upp sin hand framför sig, den skakar mycket riktigt.

''Tänk då på Emma.'' argumenterar jag. ''Hon har väntat på detta ögonblicket i hela sitt liv.''

''Okej. Jag är glad att jag inte är riktigt så besatt av de.'' medger hon med betoning på så.

''Hon är inte riktigt normal.'' säger jag, fast med värme i rösten. ''Fast hon är bra ändå.''

''Vad är klockan?'' frågar Sophie och jag trycker på mittenknappen för att få skärmen att lysa upp.

''Vi slutar snart, ska vi gå tillbaka?'' undrar jag och utan att vänta på svar börjar jag packa ihop mina saker. Sophie gör som jag innan vi lämnar grupprummet för att gå tillbaka till klassrummet.

Tio minuter senare har vi inte bara slutat, utan även hunnit hämta våra saker och hoppa in i vår bil. Mamma ska nämligen skjutsa oss till tågstationen, där Emma möter oss. Hennes skola ligger bara några hundra meter från stationen, så trots att hon släpar på lite packning klarar hon att ta sig dit på egen hand.

''Hej!'' hälsar hon och kastar sig runt min hals när jag hoppar ur bilen.

''Är du nervös?'' frågar jag retsamt och får henne att fnysa.

''Vad tror du?''

''Klart du är.'' flinar jag och får henne att slå till mig löst på armen.

Jag fortsätter flina och behåller den minen när vi går mot perrongen, man ser tydligt på Emma att hon skakar av nervositet. Efter att ha väntat i ungefär en kvart rullar tåget in på stationen och mamma säger hejdå till oss, med ögonen fyllda av tårar och mumlar att vi har vuxit för snabbt. Vi inser, efter att ha kollat på biljetterna, att de köpt platser i första klass till oss och letar därför oss fram i tåget. Såklart ska vi då ha gått på längst bak och får tränga oss förbi alla andra som bestämt sig för att åka till Nässjö, staden där vi ska byta tåg, just idag. Ett flertal är unga tjejer som säkerligen ska åka samma sträcka som vi för att gå på samma konsert som oss. One Direction är ju inte precis okända.

Timmarna går och ju närmare vi kommer desto nervösare blir både Emma och Sophie. Tillslut är det bara några minuter kvar innan vi är framme och då sitter mina vänner och skakar rätt ordentligt, samtidigt som de pratar oavbrutet. Meningar som inte har något att göra med de tidigare sagda forsar ut ur deras munnar och de stakar sig på varje ord. Istället för att försöka hjälpa de att lugna ner sig lite passar jag på att skratta, de beter sig som jag gjorde när jag skulle träffa 'Rix Morgon Zoo'. Rent teoretiskt är det alltså min tur att skratta åt nervösa människor.

När vi kliver av tåget i Stockholm står det en tjej med en skylt med mitt namn på och väntar på oss. Hon presenterar sig som Julia och berättar att hon jobbar på arenan där de ska uppträda. Enligt henne så sa hennes chef åt henne att komma och möta oss och ta oss till rätt plats. Vi nickar och följer sedan efter henne till bilen som ska ta oss till hotellet.

''Vill ni gå upp och fixa i ordning er på rummet?'' frågar hon på sin stockholmska dialekt, med en ton som säger att hon inte tycker om oss hur vi än gör.

''Vi vill gå upp.'' säger jag, delvis för att reta henne och delvis för att slippa bära på alla väskor.

''Jag finns här nere när ni är klara.'' suckar hon och slår sig ner i en soffa.

Tystnaden sänker sig när vi står i hissen upp till rätt våning fast när vi kommer in på rummet bryts den snabbt.

''Hon hatar oss.'' skrattar jag.

''Jag vet.'' håller Sophie med och även Emma faller in i skrattet.

''Vilka ska dela säng?'' frågar jag efter att ha lyckats lugna ner mig.

''Öh.'' säger Emma. ''Jag vet inte.''

''Bara jag får den mjukaste!'' utbrister Sophie.

''Jag vill också ha en mjuk!'' klagar Emma och vi kommer överens om att de ska dela på dubbelsängen som enligt de känns som att sova på moln. Själv är jag fullt nöjd med att få ha en dubbelsäng för mig själv och eftersom jag kan sova överallt spelar inte mjukheten speciellt stor roll.

Efter att det problemet ur vägen byter de andra om, de har inte särskilt stor lust att träffa sina idoler i mysbyxor, jag däremot hatar det av någon anledning och har haft på mig en blus och kofta med stuprörsjeans hela dagen. Jag är inte direkt utseende fixerad men jag har några principer för hur jag ska se ut som jag aldrig släpper på, inte ens när jag sitter på ett tåg i fyra timmar. Under tiden Sophie bättrar på sin sminkning fixar jag Emmas hår lite lätt och sen byter de. Frisör är faktiskt ett yrke jag skulle kunna tänka mig.

Något mer presentabla än tidigare vandrar vi ner till lobbyn och hittar Julia pratande i sin mobil. Med tanke på vad hon säger hoppas jag verkligen att hon pratar med sin kille, annars skulle jag bli riktigt orolig. Hon tittar upp och reser sig upp utan att avluta sitt samtal, sen går hon före oss mot en dörr. Förhoppningsvis leder hon oss till killarna och inte någon annan läskig plats. Jag skakar av mig tanken och påminner mig om att vi är i en byggnad som är hopbyggd med arenan.

''Vi är framme.'' ler hon syrligt och stannar framför en dörr där en står skylt berättar att vi står utanför One Directons loge.

''Tack.'' kvittrar jag och kör på ordspråket 'Döda de med vänlighet'.

Jag väntar till hon är utom synhåll och knackar sedan på dörren. Genast börjar det mumlas där inne men dörren är för tjock och för ljudisolerad för att man ska kunna höra vad de säger, såvida de inte skriker. Dörren öppnas och en blond kille sticker ut huvudet.

''Är inte du lite för ung för att jobba som journalist?'' frågar han förvirrat och tittar från mig till Sophie till Emma.

''Jag vet inte. Hur gammal ser jag ut att vara?'' frågar jag, efter att jag bestämt mig för att skoja lite med honom.

''Hm, jag vet inte.'' svarar han och jag flinar.

''Berätta!'' envisas jag och han suckar för att studera mig mer ingående.

''Hon är femton.'' hör jag Sophie säga, svagt.

''Du förstörde allting.'' klagar jag och gör en sur min mot Sophie som ler till svar och rycker på axlarna.

''Va?'' frågar Niall, nu ännu mer förvirrad, stackarn.

''Vänta lite, du är inte journalisten, eller hur?'' frågar Louis som dykt upp i dörröppningen.

''Nix.'' svarar jag och ler. ''Jag är Paulina.''

''Oh, ja, jag tyckte att jag kände igen dig!'' säger Niall och flyttar sig sedan så jag kan komma in.

''Det här är Sophie och Emma.'' säger jag och pekar på de i ordning innan jag försvinner in genom dörren. ''De bits inte, jag lovar!'' ropar jag till tjejerna som står kvar som paralyserade utanför.

Antingen hör de mig inte eller också är de för nervösa för att röra sig, hur som helst får de mig att gå ut igen och ta tag i deras händer för att leda in de i logen.''Ni beter er som treåringar.'' mumlar jag ur mungipan under tiden jag drar de framåt.

''Det känns konstigt.'' mumlar Emma tillbaka.

''Försök bara vara normal.'' säger jag. ''Eller, så som du brukar vara i alla fall.''

''Hej.'' säger Harry när jag släppt taget om mina något pinsamma vänner.

''Hej.'' svarar jag tillbaka och står där lite akward innan jag slår mig ner på en stol.

''Så...'' börjar Liam säga, troligtvis för att få bort tystnaden. ''Hur mår du?''

''Jag mår bra, tack. Du?'' svarar jag leendes.

''Samma. Det känns underbaart att vara i Sverige och faktiskt ha en konsert denna gången!''

---

Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!

 

'Han är snygg'

---

Efter att bara ha sett några minuter av filmen får jag ett sms av Adam, som frågar vad jag gör.

''Är det 'loverboy'?'' frågar Justin retsamt.

''Ha ha. Och för att stilla din nyfikenhet, ja.'' svarar jag drygt.

''Vad har jag missat?'' frågar Emma oroligt. ''Vem är 'loverboy'?''

''Pauli har skaffat en kille.'' förklarar Justin med en väldigt ljus röst.

''Vem?'' frågar Emma nyfiket och jag öppnar munnen för att svara.

''Adam.'' hinner Justin klämma ur sig innan jag får fram ett ljud.

''Seriöst?'' frågar Emma, vänd mot mig så jag kan bekräfta det.

''Ja.'' svarar jag och nickar. ''Kan han komma?'' frågar jag sedan.

''Behöver du verkligen fråga det?'' frågar Emma och Justin i mun på varandra.

''Okej, okej, jag frågar.'' flinar jag och svarar snabbt på smset.

Filmen är helt bortglömd så när vi väl kommer på att vi faktiskt tittar på film måste vi spola tillbaka ett tag. Ungefär en halvtimme senare får jag ett sms av Adam, som undrar hur tusan han ska ta sig förbi lagret med fans. Jag svarar att han får vara lite påhittig och att så länge han inte säger att han ska träffa Justin kommer ingen skada honom.

'Du är inte till nån hjälp... :( <3' svarar han, vilket får mig att flina lite.

'Aww, är Adis ledsen :( kom hit så ska jag trösta dig! <3'

'Ha ha <3'

'Bara säg att du ska in där och jobba eller något? <3'

'Ska försöka... <3'

'Vi är på ÖVERSTA våningen i rummet till HÖGER! <3'

'Okej, jag FATTAR! <3'

'BRA, det gjorde inte Emma... <3'

'Inte? <3'

'Nej, hon tog oss till fel våning och sen knackade hon på fel dörr... <3'

'Seriöst?! <3'

'Japp... <3'

'Det låter faktiskt som något hon skulle kunna göra... <3'

'Och det gjorde hon... <3'

'Är förbi de nu, vi ses snart! <3'

Bara någon enstaka minut senare knackar det på dörren och Emma, som sitter närmst, får den stora äran att öppna. Utanför står såklart Adam, med händerna i fickorna på vinterjackan. Ett leende sprids på mina läppar, så stort att det nästan känns fånigt. Justin tittar retsamt på mig men jag bara skakar på huvudet åt honom. Efter att Adam hälsat på Emma och Justin dimper han ner i soffan bredvid mig och greppar snabbt min hand.

''Hej.'' viskar han i mitt öra efter att ha pussat mig på kinden och jag ryser till. ''Vad är det?''

''Kittlig.'' gnyr jag fram och lyckas med hjälp av det enstaka ordet få både Adam och Emma att börja skratta. ''Det är inte kul!''

''Vad är inte kul?'' frågar Justin förvirrat.

''Hon tycker att det kittlas när man viskar henne i örat.'' fnissar Adam och jag slår löst till honom på armen. ''Jag bara skojar med dig.'' viskar han sedan i mitt öra, och får mig att luta mig bort från honom.

''Sluta.'' klagar jag och spelar sur.

''Aww, titta. Hon låtsas vara på dåligt humör.'' retas Adam och får mig att motvilligt börja le. Det känns skönt att veta att vi är bästa vänner även fast det har gått steget längre.

Vi blir tvungna att spola tillbaka filmen ännu en gång, eftersom ingen riktigt verkar tänka på att det faktiskt finns en paus-knapp. Filmen är på franska, vilket innebär att Adam inte fattar någonting. Han är den enda i rummet som inte kan franska, eller något annat språk än svenska och engelska för den delen heller. Som den bad-ass killen han är har han valt svensk/engelska istället för språk och kan aldrig få den meritpoängen, inte ens om han skulle få för sig att välja språk på gymnasiet. Något han kanske kommer göra, han har inte bestämt sig än.

Filmen tar slut och jag tittar mig omkring på mina vänner. Adam sitter med mobilen eftersom han gett upp försöket att förstå vad de pratar om, Justin har somnat och Emma sitter med tårar i ögonen. Jag däremot har tårar både i ögonen och rinnande över kinderna.

''Hur kan man inte gråta till den här filmen?'' snyftar jag fram och får Adam att titta upp på mig.

''Är den sorglig?'' frågar han uttråkat.

''Nej, men den är så gullig och han som spelar Pepinot är nog den sötaste person jag sett.'' förklarar jag.

''Vem är Pepinot?'' frågar Adam misstänksamt.

''Du behöver inte vara avundsjuk.'' säger Emma. ''Han är typ fem år i filmen.''

''Men filmen är ganska gammal, undrar hur gammal han är nu.'' utbrister jag och drar fram mobilen för att kolla.

''Okej där går gränsen.'' konstaterar Adam och tar min mobil från mig.

''Emma! Du får kolla!'' tjuter jag och försöker desperat få tag i min mobil.

''Nej, det gör du inte Emma.'' säger Adam hotfullt.

''Jo, jag är faktiskt nyfiken.'' säger hon och börjar vant knappa på sin mobil. ''Han heter Maxence Perrin och är född 1995.'' läser hon upp. ''Han har inte gjort så mycket mer än den filmen så det är lite svårt. Men här är nog hans facebook-konto.''

''Jag får se!'' försöker jag skrattandes.

''Nej.'' säger Adam och håller fast mig.

''Seriöst, han är het.'' konstaterar Emma. ''Fast herre gud, han som spelade Pierre Morhange ser ännu bättre ut.''

''Jag vill se!'' klagar jag.

''Varför vill du se på några fransktalande idioter?'' frågar Adam förolämpat.

''Jag kommer inte göra slut med dig för att jag får syn på en annan snygg kille.'' suckar jag. ''Vad tror du om mig egentligen?'' Adam verkar inte hundra procent övertygad men släpper mig ändå. Emma vänder upp sin mobil och jag stirrar på skärmen. ''Okej, jag ljög innan.'' säger jag snabbt och tar mobilen från Emma. ''Galet.''

''Okej, det räcker nu.'' bestämmer Adam och tar ifrån mig även den mobilen. ''Vad ser du i honom?''

''Han är snygg?'' svarar jag frågande.

''Mer än det?'' frågar han avundsjukt.

''Ingenting, jag känner honom inte.'' svarar jag ärligt. ''Jag skulle inte göra slut med dig för att en kille som är modell och nästan tio år äldre än mig råkar vara snygg.''

''Hundra procent?''

''Hundra procent.'' intygar jag.

''Kan ni sluta vara så där över söta, jag blir avundsjuk för jag är helt forever alone.'' klagar Emma.

''Du är inte forever alone, du är forever online.'' svarar jag och ger henne en menade blick.

''Okej. Du har nog rätt, men det är för att jag från början är forever alone.''

''Du har varit så hela tiden jag känt dig.''

''Men det är för att jag alltid varit forever alone.'' argumenterar hon.

''Det kan stämma.'' medger jag och hon kastar en kudde på mig. ''Det var du som sa det!'' försvarar jag mig.

''Men du skulle inte hålla med!'' suckar hon, som om det var jag som var trög.

''Varför sa du det då?'' frågar jag förvirrat.

''För att du skulle bevisa motsaten.'' förklarar hon.

''Hur tänker du?'' undrar jag roat. ''Det där var nog det osmartaste jag någonsin hört.''

---

Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!

 

'Är du hög eller något?'

---

Resten av dagen går extremt långsamt. Till stor del är det nog på grund av den överdrivet långa håltimmen. När jag och Sophie kom tillbaka till killarna envisades de med att få reda på vad vi pratade om, så jag berättade helt enkelt. Dock en lite mindre gulligt version med bara det viktigaste, men de verkade nöjda ändå. Den sista lektionen för dagen är svenska, vilket är en av de segaste lektionerna som finns. Läraren vi har där kan vara den sämsta jag någonsin haft. Just nu håller vi på att läsa böcker av kända, svenska, gamla författare. Typ August Strindberg och Per Fogelström. Låter det kul? Om du tycker det är du konstig, för det är urtråkigt.

När jag knappt en timme senare står utanför Justins hotell inser jag ett litet problem. Framför hotelldörrarna står nämligen ett tjockt lager med tonårstjejer. Någonstans står några enstaka killar men de skulle kunna räknas på fingrarna på min ena hand. Plötsligt känner jag en hand på min axel och hoppar förvånat runt. Där står Emma och ler mot mig.

''Hej.'' säger hon och kramar om mig, jag säger samma sak och kramar tillbaka. ''Hur är det tänkt att vi ska komma igenom?'' frågar hon sedan och nickar mot skaran av beliebers som vaktar ingången.

''Vi låtsas att vi inte kan svenska eller engelska och enbart pratar franska.'' utbrister jag. ''Så tycker vi oss igenom och säger 'ursäkta' hela tiden.''

Emma ser skeptiskt på mig och skakar på huvudet.

''Har du någon bättre idé?'' undrar jag utmanande.

''Nej.'' erkänner hon efter att ha tänkt en stund.

''Då kör vi! Det blir kul!'' säger jag uppspelt.

''Du är konstig.'' konstaterar hon, vilket bara får mig att rycka på axlarna och le ännu större.

Min plan sätts i verket och vi pratar högt och tydligt på franska när vi säger ursäkta och liknande fraser. Till en början verkar de lite upprörda över att vi bara trycker oss igenom, men min metod fungerar. De tror nog att vi är utländska turister som har bråttom upp till vårat rum.

''Hur tusan kom du på det där?'' frågar Emma när vi har kommit genom dörrarna och utom hörhåll.

''Ingen aning. Men de kan ju inte klaga om de inte tror att vi fattar.''

''Tänk så hade någon kunnat flytande franska och börjat prata med oss.'' säger Emma och får mig att spärra upp ögonen och sedan börja skratta av själva tanken.

''Vi hade varit så körda.'' skrattar jag fram men avbryts av hissen som kommer ner och öppnar sina dörrar framför oss.

''Jag trycker!'' ropar Emma och kastar sig mot knapparna. ''Vilken våning?'' frågar hon sedan.

''Den högsta.'' säger jag och hon tittar lite på knapparna.

''Vilken är det?''

''Den med högst nummer kanske?'' frågar jag sarkastiskt.

''Du kan nog ha rätt.'' medger hon och trycker in rätt knapp. ''Vilket rumsnummer är det då?''

''Ingen aning, men det finns bara två sviter på den våningen. Den till höger är hans.''

''Du har bra koll.'' retas hon.

''Som om du har bättre.''

''Nej, men jag skulle inte kunna ha bättre koll.''

''Sant.'' suckar jag och kliver sedan ur hissen som stannat på en våning. ''Fast, det är fler dörrar än två här...'' konstaterar jag efter att ha tittat mig omkring.

''Du sa att det bara skulle vara två!'' säger Emma och tittar anklagande på mig.

''Han sa så.'' försvarar jag mig. ''Fast vi är inte på översta våningen ditt nöt.'' säger jag sedan, när jag tagit ett kliv tillbaka in i hissen och studerat knapparna.

''Är vi inte?'' frågar Emma och skyndar in till mig för att se det med egna ögon. ''Den knappen var inte där innan, jag lovar!'' försvarar hon sedan sig själv.

''Säkert.'' ler jag och trycker på den knappen för att se dörrarna stängas och öppnas på en ny våning, denna gång med endast två dörrar.

''Nu verkar det stämma.'' säger Emma och går fram mot en av de och knackar hårt.

''Är du hög eller något?'' frågar jag och tittar konstigt på henne.

''Eller något.'' svarar hon. ''Varför öppnar han inte?''

''Du knackar på fel dörr.'' förklarar jag snällt.

''Du sa den högra ju!'' säger hon och vänder sig mot mig.

''Ja, och du knackar på den vänstra.'' informerar jag henne om.

''Gör jag?'' frågar hon och backar lite. ''Det gjorde jag visst.'' erkänner hon och knackar nu på rätt dörr.

''Jag är inte här.'' hör vi en trött röst säga från rummet.

''Ja, du bevisade nyss det.'' säger jag sarkastiskt. ''Men det är bara jag och Emma, öppna!''

''Vet ni om att ni lät exakt som vissa av mina fans som knackar på varenda dörr bara för att hitta mig?'' frågar Justin när han öppnat dörren.

''Nej, det visste vi inte.'' säger Emma.

''Varför knackade ni på den andra dörren?'' frågar Justin då.

''För att Emma just bevisade att hon är en idiot. Först så tar hon oss till fel våning och sen så knackar hon på fel dörr.'' suckar jag och skakar på huvudet.

''Hon frågade mig om jag var hög eller något.'' utbrister Emma surt.

''Ja, och vet du vad hon svarar?'' frågar jag Justin, som skakar på huvudet till svar. ''Eller något.'' säger jag, vilket Justin tydligen tyckte var jätteroligt då han börjar gapskratta.

''Om någon någonsin frågar mig det så vet jag nu vad jag ska svara.'' skrattar han fram och kliver sedan bort från dörren för att släppa in oss.

''Har du allt detta helt för dig själv?'' frågar Emma fascinerat.

''Tja, jag brukar dela med Fredo, men han är hemma denna veckan.'' förklarar Justin. ''Vill ni se en film eller något?''

''Eller något.'' svarar Emma och får alla att börja skratta.

''En film blir bra.'' säger jag när jag lugnat ner mig något.

''Vilken film vill ni se?'' frågar han.

''Har ni hört talas om 'Les Choristes'?'' frågar Emma. ''Jag såg den med franskan för inte så länge sedan. Den är så gullig och jag blev helt kär i den!'' fortsätter hon efter att vi sagt nej.

''Vad handlar den om?'' frågar jag lite tvekande.

''Det är en skola för, typ, barn med problem i Frankrike. En ny lärare börjar där och han får den att bilda en kör.'' berättar hon.

''Jag har hört talas om den. Den verkar bra.'' säger Justin och då verkar det vara bestämt.

---

Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!

 

'Du måste inte gå någonstans'

---

Middagen med Justin och min familj blev lyckad. I alla fall om man ser det faktumet att de knappt pratat innan utan i princip bara sagt hej. Min lillebror var inte helt okej med Justin innan, men förhoppningsvis har det ändrats efter kvällens samtal. Han var inte så elak som han skulle kunna vara mot honom, och det är väl allt man kan begära. Erik har väl, så att säga, varit lite av en hater och tyckt att Justin sjunger som en tjej. Det får han tycka om han vill, så länge han inte trycker ner Justin på grund av det.

''Vad vill du kolla på?'' frågar Justin och avbryter mina tankar.

Jag tittar frågande på honom och han håller upp tre stycken filmer som han tydligen vill att jag ska välja mellan. Jag pekar på The Perks Of Being A Wallflower och han nickar gillande samtidigt som han lägger undan de två andra. Jag öppnar fodralet och sätter i skivan i datorn. Under tiden jag väntar på att den laddas bäddar jag upp min säng och hämtar en pall att ha datorn på.

''Justin!'' ropar jag sedan, han har på något vis försvunnit.

''Ja?'' hör jag honom säga från mitt lilla loft.

''Filmen är klar.'' säger jag och han dundrar ner för trappan för att hoppa upp bredvid mig i sängen.

Inte ens halva filmen har hunnit gå innan Justin har somnat. Jag ler lite men glömmer snart bort det allt eftersom jag blir mer och mer indragen i filmen. När filmen är slut upptäcker jag att Justin inte bara fortsatt sova utan även tagit upp ungefär all plats i sängen, förutom den minimala yta jag sitter på. På grund utav Justins lilla breakdown tidigare idag låter jag honom fortsätta sova och drar istället med mig det extra täcket och den ena av mina två kuddar ner på golvet. Ni tycker säkert att jag är helt från vettet och säkerligen ganska konstig, vilket jag kan hålla med om, men jag tycker att det är helt underbart att sova på golvet. Tyvärr så har inte mitt rum golvvärme utan jag får lägga ut en filt under mig.

Klockan ringer som vanligt nästa dag och jag är direkt uppe och hoppar. Justin är något tröttare än mig, trots att han sovit någon timme längre. Jag hinner klä på mig och packa väskan innan han bestämt sig för att öppna ögonen.

''Pauli? Seriöst?'' mumlar han trött och kastar en menande blick på klockan.

''Jag måste gå om ungefär en timme. Upp med dig.'' manar jag och drar bort hans täcke.

''Du måste inte gå någonstans.'' försöker han.

''Bara för att du är här betyder det inte att alla har samma schema som dig.'' påpekar jag och höjer volymen ytterligare på radion för att han ska hoppa upp.

''Vi skjutsar dig, du måste inte gå någonstans.'' förtydligar han.

''Bara om jag kommer dit i tid, och just nu känns det som att vara för naiv.'' argumenterar jag mot. ''Få bort din rumpa från min säng.''

Till min förvåning gör han faktiskt som jag säger och drar sig långsamt upp ur sängen och låter mig bädda samtidigt som han klär på sig. Trots att han är väldigt seg lyckas han bli klar i tid och låter mig och Sophie få skjuts ner till skolan. Skoldagen börjar med ett av mina sämsta ämnen, bild är verkligen det ämnet som jag hatar mest av alla. Det gör inte saken bättre att vi har håltimme efter och bildlärarens barn lyckas vara sjuka otroligt ofta, något de såklart lyckas vara idag med.

''Och vad ska vi göra i två timmar?'' frågar jag Sophie, Erik, Victor och Albin aningen otåligt.

''Jag vet inte.'' suckar Sophie och lägger ner huvudet på Victors axel. ''Jag hade kunnat sova nu.'' klagar hon och får medhåll av resten av gänget.

''Men vi inte sitta här i två timmar.'' klagar jag och fortsätter vanka fram och tillbaka framför de, jag är den enda som inte har ro att sitta ner.

''Jo.'' konstaterar Albin och drar fram sin mobil som han börjar fippla runt med.

''Du vill inte heller sitta här.'' försöker jag, den här gången vänd mot Erik.

''Jag har inget emot det.'' svarar han och får mig att sucka frustrerat.

I brist på bättre idéer sätter jag mig ner på närmaste stol och plockar fram min mobil för att upptäcka att jag fått ett sms av Adam. Ett fånigt leende sprids över mina läppar och jag klickar snabbt upp det för att läsa.

''Okej, Paulina, vi ska bara gå och prata om en sak. Håller du inte med?'' konstaterar Sophie och hoppar upp ur soffan för att dra upp mig från min stol och vidare i korridorerna mot biblioteket.

''Vad är det?'' frågar jag, trots att jag mycket väl vet vad hon vill prata om.

''Spela inte ovetande med mig unga dam.'' säger hon och härmar något som min mormor mycket väl skulle kunna säga.

''Jag är äldre än dig.'' påpekar jag.

''Petitesser.'' svarar hon och viftar bort det med handen. ''Säg det, vem är han.'' fortsätter hon sedan, i en väldigt nyfiken ton.

''Vem?'' börjar jag, men ger upp när hon tittar uppfordrande på mig. ''Adam.''

''Va?'' säger hon förvånat. ''Adam?''

''Ja, Adam. Vem trodde du?'' frågar jag och lägger huvudet på sned.

''Helt ärligt?'' frågar hon och jag nickar. ''Justin.''

''Du skojar?'' undrar jag med ögonbrynen någonstans uppe i rymden. ''Varför då?''

''Ni verkar så tajta och har typ ett eget språk! Dessutom åkte han till dig istället för till sin familj!'' försvarar hon sig.

''Vi är som syskon.'' säger jag äcklat. ''Men du kan ta honom om du vill!'' ler jag.

''Nej tack, han är ju snäll och så men jag skulle aldrig klara det. Jag håller mig till killar i min ålder och i närheten.'' säger hon snabbt. ''Men du måste berätta allt. När? Var? Hur?''

''Okej, igår, på vägen hem till honom, han frågade.'' svarar jag och hon ser surt på mig.

''Detaljer! Ska jag behöva bokstavera det?''

''Ta det lugnt!'' börjar jag. ''Vi var på väg hem till honom, Tom var sjuk så det vara bara vi. Han åker ju buss så hade precis hoppat av den, han bara stannade så jag frågade varför han var så konstig. Då började han prata om en tjej och hur underbar hon var och bla bla bla. Helt plötsligt insåg jag att jag typ var avundsjuk men frågade ändå om hon vet och så vidare. Han svarade att han har berättat och jag frågade vad hon svarade men då svarade han inte så jag frågade vem det är för jag ville veta om jag skulle döda någon. Han fick typ panik och jag försökte igen med vem hon var. Då kläckte han ur sig att hon stod precis framför honom och jag typ smälte.''

''Åh vad gulligt! Kan inte jag också hitta en sådan kille.'' suckar hon.

''Det kommer du göra!'' uppmuntrar jag henne.

''Får väl hoppas i alla fall.'' ler hon innan hon hoppar till för att hennes mobil plingar till.

''Du har den på för hög volym.'' konstaterar jag men hon bara viftar med handen åt mig. ''Vem var det?''

''Det var Albin, de undrar var vi är.''

''Vi kanske borde gå tillbaka då.''

''Inte än!'' protesterar hon. ''Du har inte berättat fortsättningen.''

''Okej.'' suckar jag och sjunker tillbaka ner i soffan. ''Han verkade inte fatta att jag också gillar honom för han stirrade ner i marken så jag kysste honom. Sen sa jag att hon var väldigt lycklig och han svarade att han också var det. Efter det började han stamma och fråga om hon ville 'göra honom den stora äran' och mer hann han inte säga innan jag avbröt honom och svarade ja.''

''Alltså det var nästan så gulligt att det blev fånigt!'' skrattar hon fram.

''Sluta skratta.'' ler jag och slår till henne löst på armen. ''Han var jättenervös.''

''Men ni är tillsammans nu?'' frågar hon för att få det klart för sig.

''Japp.'' svarar jag lyckligt.

''Jag är så glad för dig, du förtjänar verkligen en fin kille.'' säger hon och jag ler stort mot henne. ''Men.'' börjar hon sedan.

''Alltid finns det ett 'men'.'' suckar jag samtidigt som jag fnissar lite.

''Jag vill träffa honom!''

---

Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!

'Det är faktiskt lite läskigt'

---

''Varför har du så bråttom?'' frågar Mimmi när jag stressat stänger igen skåpet.

''Min kompis ska titta idag, han väntar på mig.'' säger jag och snurrar runt siffrorna på kodlåset. ''Hej förresten!''

''Hej på dig med.'' ler hon och kramar snabbt om mig.

''Ska jag vänta?'' undrar jag och hoppas innerligt att hon ska säga nej.

''Nix, gå du och träffa din 'vän'.'' svarar hon och ler retsamt.

''Han är ingenting annat, lovar!'' suckar jag.

''Säkert?'' frågar hon misstroget.

''Hundra procent.'' intygar jag samtidigt som jag backar ut ur omklädningsrummet och lyckas gå rakt in i Tess, som precis då ska ta sig in genom samma dörr som jag försöker gå ut genom.

''Hej.'' säger hon och kramar om mig.

''Hej, vi ses vid bassängen!'' säger jag och snurrar iväg direkt efter kramen.

''Vad var det med henne?'' hör jag hur hon frågar Mimmi innan dörren slås igen.

''Nu går vi.'' säger jag istället till Justin och krokar arm med honom. Jag leder honom och Kenny mot bassängen vi ska vara i och ser hur en hel del ögon följer oss där vi vandrar fram.

''Jag undrar varför alla stirrar.'' utbrister jag sarkastiskt. ''Jag menar, det är inte så att vi är kända eller så.''

''Jag vet, det är faktiskt lite läskigt.'' håller Justin med, Kenny bara småskrattar och skakar på huvudet åt vårt lilla skådespel. ''När börjar du?'' frågar han efter att vi satt oss vid bassängen där jag ska träna.

''Om en halvtimme.'' svarar jag när jag kastat en blick på klockan.

''Men jag är hungrig!'' klagar Justin vilket får både mig och Kenny att himla med ögonen.

''Du åt typ sju muffins för mindre än en timme sedan!'' påpekar jag tålmodigt.

''Sju?'' ekar Kenny och stirrar på Justin.

''Ja, sju. Så vadå?'' undrar Justin lite kaxigt.

''Och hur blir det du med din diet?'' börjar Kenny säga.

''Jag struntar i den där dumma dieten.''muttrar Justin och avbryter Kenny. ''Jag tränar så du kan inte ens se om jag äter dåligt.''

''Det är inte det som är poängen.'' utbrister Kenny.

''Jeeze, det är mitt liv.'' Justin börjar bli ganska sur, vilket är väldigt ovanligt och konstigt.

''Hej, de vill att du ska vara nyttig.'' påpekar jag. ''Är det så fel?''

''De vill inte att jag ska lära mig av mina misstag, de vill att jag ska vara perfekt från början.'' suckar han, delvis ledset och delvis förbannat. ''Ibland tror jag att de ser mig som en produkt och inte som en människa, jag kan inte vara sådan hela tiden.''

''Du är stressad.'' gissar jag och ser hur Justin trött nickar. ''Vad sägs om att stanna i ditt hotellrum imorgon med Emma och göra mindre än ingenting?'' frågar jag med ett leende.

''Det låter bra.'' medger han och sjunker ihop lite. ''Jag är så trött.''

''Du kan sova hos mig inatt, om du vill. Jag har skola imorgon så jag kommer inte hålla dig vaken.'' föreslår jag, han ska ändå hem och äta hos oss ikväll.

''Du har ganska bra idéer.'' svarar han.

''Tack, jag känner mig hedrad.'' svarar jag sarkastiskt.

Efter det blir det tyst och vi sjunker in i egna tankar. Det är ganska skönt med tystnad, dock bryts den ganska plötsligt av höga skratt som tillhör Mimmi och Tess. De har sällskap av vår tränare, som antagligen är den som sa det roliga. Vår tränare är en tjej som heter Lina och som är runt 24 år. Vi har haft henne i ungefär ett och ett halvt år, vilket har gjort att vi har lärt känna henne väldigt bra. Hon är otroligt rolig och därför är det inte särskilt konstigt att Mimmi och Tess skrattar. När de får syn på Justin stannar de till lite, Justin märker inget då han stängt ögonen och nästan sover. Lina är den som hämtar sig först och går fram till oss med ett leende som når ända upp till ögonen.

''Hej Paulina.'' säger hon men kramar inte om mig, det kan bero på att Justins huvud ligger på min axel.

''Hej.'' svarar jag lite lamt och vinkar med handen som inte är fastlåst av Justin.

''Grattis. Ni är jättegulliga.'' lägger hon till och tittar menade mellan oss.

''Öhh, vi är inte tillsammans. Jag har en kille.'' svarar jag och får henne att se väldigt förvirrad ut.

''Jaså, okej. Grattis till er då.'' ändrar hon när hon kopplat vad jag sagt.

''Hey, vakna din sömntuta. Klockan är bara sex.'' säger jag och petar Justin i sidan, där han är som mest kittlig.

''Jag vill inte.'' klagar han tyst och blundar hårdare, som om det skulle hjälpa.

''Om du inte vaknar nu är inte jag skyldig för de skador du kan få.'' varnar jag. Justin fortsätter blunda och jag suckar lite innan jag snabbt flyttar på mig så att han faller ner med huvudet mot bänken. ''Sa ju det.''

''Aouch.'' säger han surt och tittar upp på mig. ''Hej förresten.'' fortsätter han när han får syn på Lina, Tess och Mimmi.

''Killar det här är Tess och Mimmi, mina vänner, och det här är Lina, vår väldigt duktiga tränare. Tjejer det här är Justin, min bästa vän, och hans livvakt Kenny.'' presenterar jag och alla hälsar på varandra, vissa mer entusiastiskt än andra.

''Trevligt att träffas, men vi måste börja nu.'' påpekar Lina.

''Ja, vi ses senare killar.'' säger jag och studsar energiskt bort till startpallarna. ''Vad ska vi göra?'' frågar jag Lina och hon skrattar lite åt min energi.

''Börja med tvåhundra meter valfritt.'' beordrar hon.

Träningen fortsätter lika hårt som vanligt och när vi tillslut är klara är jag helt slut i hela kroppen. Justin klagar fortfarande på att han är hungrig så jag berättar var caféet ligger och han studsar glatt dit med Kenny i hälarna efter att ha sagt åt mig att de väntar på mig där. Jag känner ingen direkt brådska utan tar det så lugnt som jag brukar göra, det tycker resten av tjejerna är väldigt bra så att de kan pumpa mig på information. Hela tiden kommer nya frågor och jag besvarar glatt de flesta av de, jag litar på min kompisar men vissa saker är det inte många som vet. Till exempel försöker jag hålla ute Christian och Adam så mycket som möjligt. Det visar sig vara ganska lätt då de inte ens vet att jag känner några med de namnen. Tess och Mimmi lyckas med något jag inte ens trodde var möjligt, de frågar samma fråga hur många gånger som helst och verkar glömma svaret på bara någon minut, så då frågar de igen. Det må vara lite enformigt men det gör ingenting då det ger mig en anledning att skratta åt de.

''Jag är redo att åka nu.'' säger jag och får Justin att hoppa till när jag dyker upp bakom de där de står i caféet. I Justins hand finns en macka och en flaska vatten.

''Bra, jag vill ha riktigt mat nu.'' suckar han glatt.

''Du äter en macka, du är medveten om det va?'' frågar jag honom lite försiktigt.

''Va? Det hade jag ingen aning om.'' utbrister han och himlar med ögonen.

''Man vet aldrig när det kommer till dig.'' försvarar jag mig.

''Du har rätt.'' håller Kenny med och vi nickar i samförstånd.

''Mindre prat och mer gå till bilen och köra hem till Pauli tack.'' ber Justin och vi skrattar lite åt honom innan vi följer honom ut till bilen.

Såklart går vi överdrivet långsamt för att reta honom ännu mer.

''Det är inte kul.'' ropar han och vänder tillbaka mot oss för att knuffa mig framför sig.

''Okej, jag ska skynda mig lite mer. Bara sluta knuffa mig.'' skrattar jag fram och han slutar nöjt att trycka mig framåt.

---

Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!

 

 

Det låter säkert konstigt, och jag fattar det, för jag har inte träffat någon av er. Men ni betyder så mycket för mig. Varje gång jag tänker på bloggen så börjar jag le. Jag vet inte riktigt varför, men det är något med att veta att det finns människor där ute som gillar det jag skriver gör mig helt darrig.

 

Det finns så många noveller och berättelser och böcker, men ändå väljer ni att klicka er tillbaka till mig. Vissa har till och med sagt att min novell är den enda med Justin Bieber som de läser, att de vanligtvis läser One Direction noveller. Ni kanske tycker att det låter jättekonstigt, men på något sätt är det speciellt. Att någon som egentligen inte gillar personen jag skriver om läser den ändå.

 

Jag svamlar, och jag inser det, men jag vill att ni ska veta hur speciella ni är.

 

Allting utvecklas, imorgon så är jag inte samma person jag är idag och igår är jag inte likadan som idag, det är naturligt. Men en sak kan ni vara helt säkra på. Jag kommer aldrig att sätta en gräns med hur många kommentarer som behövs till nästa kapitel, jag kommer aldrig att tigga kommentarer eller klaga på att ni kommenterar för lite. För mig handlar det inte om kommentarerna, det handlar om att få gör något jag gillar, vilket råkar vara att skriva.

 

Om jag så skulle ha en läsare i veckan, eller hundra läsare om dagen bryr jag mig inte om, jag bryr mig om er ändå. Ni behöver inte vara många för att jag ska tycka om er. Jag gör inte detta för att bli känd, eller få ett visst antal sidvisningar, jag gör detta för att jag gillar det. Okej, inte bara därför. Jag gör det för att få någon att le, att beröra någon. Hur många spelar ingen roll.

 

Alla ni som läser, ni är så underbara att jag inte vet vart jag ska ta vägen, jag är så tacksam för att just ni läser. Att ni är ni, och att ni förhoppningsvis gillar det jag skriver. Jag kommer aldrig att se er som självklara, jag kommer kämpa för att hela tiden göra er nöjda.

 

Men - såklart finns det alltid ett men - jag börjar få slut på tidsinställda kapitel. De räcker ett tag till, men efter det kan jag inte garantera lika bra uppdatering som innan. Just nu ska jag börja skriva på kapitel 65, men jag har så mycket med skolan och allt att det inte går snabbt. Jag vill inte behöva dra ner på uppdateringen, men jag är rädd att jag måste det. Jag hinner helt enkelt inte skriva så mycket som jag vill, men jag ska göra mitt bästa för att i alla fall hålla mig till ett schema. Men från och med nu så kommer det komma ut kapitel var tredje dag istället. Jag är jätteledsen över detta, men jag kan inte göra på något annat sätt.

---

Sammanfattning för de som inte orkar läsa allt:

Jag är jättetacksam över er, och ni är underbara.

Jag kommer aldrig att sätta kommentarsgränser eller klaga på att ni kommenterar för lite, för jag skriver inte för att få kommentarer.

Jag kommer ändra i schemat. Kapitel kommer komma ut var tredje dag istället. Förlåt.

'Vad tusan?'

---

Jag står tyst och väntar på att han ska börja prata, eftersom han i princip bad mig att vara tyst tänker jag inte prata i onödan.

''Alltså, det finns en tjej.'' börjar Adam säga, ganska tyst och nu med blicken i marken. Konstigt nog känner jag mig inte glad för hans skull. ''Hon är vacker, snäll, hjälpsam, underbar och helt perfekt.'' När han yttrar de orden känns det som att mitt hjärta slits ut ur kroppen, skärs sönder och blir hoppat på. Han står sedan tyst och jag följer hans exempel, inom mig pågår en strid som jag aldrig upplevt innan. Min kropp är uppdelad i två olika sidor, hjärtat vill gå därifrån för att slippa höra mer och hjärnan vill stanna för att jag faktiskt lovat honom att lyssna. Efter ett tag vinner hjärnan, jag håller alltid vad jag lovat, men under stridens gång har mitt hjärta berättat en sak för mig som jag inte insett tidigare. Jag har fallit för min bästa vän.

''Är ni tillsammans nu?'' frågar jag tyst och tittar upp på honom. Han står likadant som han stod när han började prata, med blicken fast förankrad i marken.

''Nej.'' svarar han, om möjligt ännu tystare.

''Vet hon om det? Vad du tycker om henne?''

''Jag har berättat det.''

''Vad sa hon då?'' frågar jag nervöst. Om hon har sårat Adam kommer jag göra hennes liv till ett helvete. Adam svarar inte utan står tyst i samma position som han gjort hela tiden. ''Vet jag vem det är?'' ändrar jag min fråga till men får ingen respons där heller. ''Snälla svara, jag vill veta om jag ska döda någon.'' säger jag desperat och får äntligen kontakt med honom. Han tittar upp och möter min blick, hans ögon är fyllda med flera olika känslor som jag aldrig sett i de innan.

''Snälla, döda henne inte.'' viskar han och ser helt förtvivlad ut.

''Kan du inte bara berätta vem det är!'' skriker jag, ännu mer desperat än innan.

''Det, det, det.'' stammar han och stirrar på mig.

''Snälla.'' viskar jag och tar ett steg fram mot honom. ''Jag vill bara veta att hon inte kommer såra dig.''

''Hon står rakt framför mig.'' viskar han och tittar sedan snabbt ner i marken samtidigt som han rodnar.

Jag känner hur alla känslor jag haft under tiden han pratat försvinner och ersätts med en enda känsla. Lycka. Ett leende sprider sig på mina läppar och jag tar det sista steget mot honom. Mina händer lägger jag runt hans kinder och tvingar honom att se på mig. Hans blick har en sorts glöd som jag aldrig sett hos honom tidigare, det nästan lyser om hans ögon och i den gråa november dagen ser de ut som små lampor. När han ser mitt leende spricker även hans ansikte upp i ett leende, dock lite mer nervöst än mitt. Jag drar honom närmre mig, med tanke på att han står på armlängds avstånd kanske det inte är så konstigt, och han lägger händerna på mina höfter. Lugnt, men med stor lycka, pressar jag mina läppar mot hans för att kyssa min bästa vän för första gången.

''Hon är en väldigt lycklig tjej nu.'' viskar jag i hans öra när våra läppar till slut släpper taget om varandra.

''Han är också väldigt glad.'' viskar han tillbaka och pussar mig på kinden. ''Tror du hon skulle, typ, vilja gör honom den stora äran, erm, att, hmm.''

''Ja, det vet jag att hon vill.'' avbryter jag när jag fattar vart han vill komma.

Han leende växer och han lutar huvudet lite neråt för att kyssa mig igen. Plötsligt stör det mig lite, att han är så mycket längre än mig. Jag är en meter och sjuttio centimeter lång men han måste vara runt en meter och åttiofem centimeter.

''Hur lång är du?'' frågar jag till slut, jag kan inte gå runt och undra länge.

''Va?''

''Hur lång är du?'' upprepar jag.

''Hela en meter och åttiotre centimeter.'' säger han och sträcker lite på sig. ''Varför undrar du?''

''Jag måste börja med klackskor.'' konstaterar jag.

''Gör det om du vill, men du är redan perfekt.'' säger han och lägger en arm runt min midja. ''Vad sägs som att fortsätta gå?''

Ungefär en halvtimme senare ringer det på dörren.

''Paus!'' skriker jag och springer sedan för att öppna dörren. ''Hej.''

''Vad tusan? Varför är du täckt med mjöl?'' säger Justin och stirrar konstigt på mig.

''Vi skulle baka, men då började han kasta mjöl på mig!'' utbrister jag.

''Nej, du började!'' skriker Adam inifrån köket.

''Tja, det var av misstag, jag menade det inte!'' skriker jag tillbaka. ''Kom in.'' säger jag sedan till Justin och flyttar mig från dörröppningen.

''Jag skulle krama dig, men jag tror jag har ändrat mig.'' säger han under tiden som han sparkar av sig sina skor.

''Phft, är du rädd för mjöl Bieber?''

''Nix, men jag vill helst inte ha det på mina kläder.''

''Det låter som ett bra skäl.'' säger jag och går före honom in i köket. ''Vi kan behöva städa lite innan Adams föräldrar kommer hem.

''Wow, menar du verkligen det?'' frågar Justin sarkastiskt när han ser köket.

Det är mjöl över hela golvet och över en stor del av bänkarna också.

''Jag har en jättebra idé, ni killar kan städa upp allt detta medan jag försöker få bort mjölet från mitt hår?'' föreslår jag och ler så gulligt jag bara kan.

''Trodde du verkligen att det skulle fungera?'' frågar Justin samtidigt som han hoppar upp på en av bänkarna utan mjöl.

''Det var värt ett försök.'' säger jag och rycker på axlarna innan jag börjar torka upp mjölet. ''Så, vad har du gjort idag?'' frågar jag Justin.

''Vad ska vi göra nu?''frågar Adam när allt mjöl är undanstädat och vi satt in en plåt muffins i ugnen.

''Tja, vi behöver ta ut kakorna om tjugofem minuter, så vad kan vi göra?'' frågar jag.

''Titta inte på mig, jag vet inte.'' säger Justin och håller upp händerna i försvar. ''Jag är ny här!''

''Varför äter vi inte bara muffins och pratar?'' föreslår jag.

''Det låter som en bra plan.'' säger Adam och tar fram ett fat för att ställa upp muffinsarna på.

Jag tar ut de och inser att de är lite för torra, kanske på grund av allt mjöl som kastades omkring under tiden vi gjorde de.

''De är för torra.'' klagar jag samtidigt som jag ställer upp de på fatet för att de ska få svalna lite.

''Verkligen? Jag är förvånad.'' Justin tittar på mig med en blick som säger att jag borde ha förutsett det.

Jag himlar med ögonen åt honom och lyfter sedan upp fatet för att gå in i vardagsrummet och kasta mig ner i soffan. Adam tar platsen bredvid mig och Justin sätter sig i en fåtölj som står vid sidan om soffan. Justin slänger benen över armstödet så han sitter mer vriden mot oss men lyckas på något sätt slänga de för långt så han ramlar ner på golvet med fåtöljen över sig. Adam och jag börjar skratta medan Justin svär och försöker ta sig upp ur sin onormala position. Det visar sig vara lite svårare än vad det ser ut, eller också är han för lat för att försöka på riktigt, så Justin märker inte hur Adam försiktigt lirkar in sin hand i min.

''Ingen som kan tänka sig att ge mig en hand?'' frågar Justin kvävt från sin plats under fåtöljen.

''Nej, det är ditt eget fel. Jag är säker på att du kan lösa det själv.'' svarar jag och hoppar lite närmre Adam.

''Jag skulle inte vara så säker på det om jag var du.'' muttrar han men lyckas i alla fall få bort fåtöljen och sätta sig upp. ''Och trodde ni verkligen att jag är så dum.'' påpekar han stött.

''Huh?'' frågar Adam och rynkar pannan.

''Pauli, jag är besviken på dig. Varför berättade du inte?'' säger han och viftar med handen mot mig och Adam, först då fattar jag vad det är han pratar om.

''Umh, tja.'' försöker jag ursäkta mig.

''Ert sätt att se på varandra gör det helt uppenbart.'' suckar Justin. ''Grattis.''

''Tack.'' svarar Adam medan jag nöjer mig med att le tacksamt mot min bästa vän som fortfarande inte rest sig från golvet.

---

Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!

 

'Du kan lyssna, och låta bli att skratta'

---

Klockan hann bli en bra bit över åtta innan den första personen lämnade huset, vilket resulterade i att jag, helt utmattad, föll i säng halv tio. Inte för att åtta egentligen var jättesent, utan för att fem stycken människor med lite för mycket energi gör att man blir ganska trött. Dessutom är jag som sagt en morgonmänniska, som aldrig dygnat och inte heller försöker.

''Ska Justin vara här idag också?'' frågar Sophie på väg till skolan.

''Nej.'' svarar jag och skakar på huvudet. ''Han ska jobba på dagarna resten utav tiden så vi kan umgås efter skolan istället.''

''Det låter ganska smart.'' konstaterar hon. ''Vad ska du göra idag då?''

''Jag ska in och träffa Adam och Tom efter skolan, och Justin också såklart, sen ska jag träna. Intressant va?'' Hon fnissar till och skakar på huvudet, innan hon öppnar munnen.

''Jag ska plugga, så jag tror nog vi byter.''

''Aldrig! Och jag pluggar faktiskt med Adam och Tom, så du vill nog inte det.''

''Plugga själv, eller med två snygga killar och en kändis? Försök få mig att inte sno ditt busskort.''

''Då köper jag väl biljetten in då! Du vet inte ens hur de ser ut.''

''Sant, men jag kan skriva en skylt där det står: 'Paulina Wegelius inhoppare'.''

''Men jag köpte ju en biljett in, alltså kommer jag?'' inflikar jag och hon slår till mig lite löst på armen när hon inser att jag har rätt.

''Du är elak.''

''Tack, desamma.''

''Tom är sjuk.'' säger Adam när jag några timmar senare träffar honom utanför deras skola.

''Okej, Justin kommer senare.'' svarar jag, trots att han redan vet det.

''Jag vet.''

''Jag ville också informera om något!'' klagar jag och får honom att börja skratta. ''Det är inte rättvist!''

''Visst, visst. Jag hade ingen aning om att Justin skulle komma.'' säger han sarkastiskt och jag ler stort mot honom. ''Bara det att du har sagt det tusen gånger sen du fick veta det.'' lägger han till. ''Aj! Stygg Paulina, man ska inte slåss.''

''Nej, bara i självförsvar.''

''Vad har jag gjort mot dig?''

''Sänkt min självkänsla.''

''Förlåt.''

''Du är inte förlåten.''

''Snälla, rara, underbara?''

''Fortfarande inte förlåten.''

''Vem var det som skulle komma idag?''

''Du är förlåten.''

''Tack.''

Under tiden vi pratat har bussen kommit och vi hoppar på för att snabbt inse att det som vanligt inte finns några sittplatser. Fast egentligen, vem är förvånad? Denna busslinjen är alltid fullproppad med människor, det spelar ingen roll vilken tid på dygnet det är. Dock är det alltid som fullast när alla ska transportera sig till och från skolan och jobbet. Då är bussarna alltid så fulla att vissa människor inte ens kan klämma sig på, det kan även ha något att göra med svenskars rädsla för främlingar. Som tur är tar det inte lång tid att åka hem till Adam, bara drygt tio minuter. Lättat klämmer vi oss fram till dörrarna när vi närmar oss rätt hållplats och tillsammans med ett fåtal andra människor kommer vi snart ut i friheten. Jag suckar glatt och är på väg att dra handen genom håret när jag inser att det inte är någon bra idé. Mitt hår är nämligen uppsatt i en lite avancerad frisyr och jag har ingen lust att förstöra den i onödan.

''När kommer Justin?'' frågar Adam efter att vi gått i tystnad en liten bit.

''Han jobbar just nu men kommer direkt efter, det borde vara om en timme eller något.''

''Jaså.''

''Vad är det med dig? Du känns så, typ, jag vet inte. Frånvarande eller något?'' frågar jag lite frustrerat, det känns som om han gömmer något för mig och försöker spela normal.

''Det är inget.'' säger han, men det gör mig bara mer säker på att det inte stämmer.

''Jo, berätta nu! Du kan lita på att jag inte kommer föra det vidare!'' manar jag och märker först efter att jag pratat klart att han inte går bredvid mig längre.

''Alltså, det är svårt att förklara...'' säger han och stirrar rakt ut i luften från sin plats ett par meter bakom mig.

''Jag kanske kan hjälpa dig?''

''Nej, det, det, det är, erm, komplicerat. Typ.''

''Om jag inte kan hjälpa dig, vad kan jag då göra?''

''Du kan låta det vara.''

''Nej, inte nu när vi redan pratar om det.

''Varför inte?''

''För att du är min bästa vän, jag tänker inte låta dig gå omkring och vara ledsen när jag kan hjälpa dig!''

''Jag är inte ledsen.''

''Vad är du då?'' När han inte svarar försöker jag igen. ''Något måste jag kunna göra!''

''Du kan lyssna, och låta bli att skratta.''

---

Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!

 

'Jag trodde du aldrig skulle fråga'

---

Dagen fortsätter, alla respekterar Justin och går inte fram för att få en autograf. Om det är för att de förstår att han är ledig nu tvivlar jag dock på, då jag vet att de flesta är skrikande fangirls. Jag tror istället att det är för att de skäms över att ha fryst ut mig i två månader och inte har mage nog att säga förlåt, eller ens låtsas som ingenting. Eftersom jag känner Justin så bra som jag faktiskt gör är jag inte heller säker på att han skulle ge autografer åt alla, han skulle nog fråga mig om de varit elaka mot mig först, jag har ju berättat för honom om allt som hänt i min lilla skola. Han sa flera gånger att han skulle slå till den som sa något elakt till mig, men jag lyckades övertala honom om att jag klarar mig själv. Justin lyckas göra bra ifrån sig på alla lektioner, han charmar alla. Inte minst min franskalärare, han började prata franska med henne och hon bara smälte. Det är nog inte varje dag som hon kan föra en vettig konversation på franska, på våra lektioner brukar hon prata och vi sitter mest som ljus och fattar ingenting.

''Vad sägs om att vi drar hem till mig och kollar på en film?'' frågar jag Albin, Victor och Erik efter sista lektionen. Justin vet jag redan ska med och Sophie slutar tidigare än oss på måndagar så hon är redan hemma.

''Okej.'' säger Erik medan de andra nöjer sig med att nicka.

''Men jag har inga filmer som är som 'Love Actually'.'' varnar jag de.

''Varför skulle vi vilja se den filmen?'' frågar Justin och jag pekar surt på Albin.

''Hans fel!''

Vi bestämmer oss för att gå, Bankeryd är så pass litet att risken för papparattzis är minimal. Jag har aldrig sett varken fotograf eller reporter i vår lilla ort. Att vi delar sida med tre andra orter i tidningen och finns med max en gång i veckan på den sidan räcker nog för att förklara hur litet det faktiskt är. 10000 människor är inte så mycket om du tänker på det.

''Jag älskar ditt hus.'' konstaterar Justin när han fått en guidad tur genom hela byggnaden, inklusive förråden och trädgården. ''Speciellt ditt rum, det är typ definitionen av perfekt.''

Jag ler stolt när han yttrar de orden, jag har lagt ner många timmar och velat fram och tillbaka för att få det exakt som jag vill ha det. Nu är det bara några få saker som jag tycker saknas, men de är lite utanför min budget. Ett piano är ingenting man köper bara sådär, och mamma och pappa vägrar ge mig ett eftersom de inte tycker att det får plats.

''Jag älskar det också.'' svarar jag glatt och frågar sedan vad de vill ha för mellanmål.

''Äntligen! Jag trodde du aldrig skulle fråga!'' suckar Justin och håller sig för magen. 'Kan de ens kalla det där för mat?'' frågar han sedan och syftar på skolmaten vi ätit bara någon timme tidigare.

''Jag har frågat mig själv samma fråga i flera år.'' klagar Victor.

''Jag gillar den, den är näringsrik.'' försvarar Erik maten och får allas blickar riktade mot sig. ''Vad?'' säger han oförstående. ''Jag gillar det faktiskt.''

''Du är konstig.'' beslutar Victor bestämt. ''Vad för sorts mat har du?'' frågar han sedan, vänd mot mig.

''Jag vet faktiskt inte. Bara kollar runt lite och ta det ni vill ha.'' svarar jag innan jag tar fram juice och mackor till mig själv. ''Vilken film vill ni se?''

''Ingen tjejfilm.'' utbrister Justin. ''Allt annat är okej.''

''Du kan inte hitta en tjejfilm i detta huset.'' ler jag. ''Ingen romantisk komedi heller.''

''Skräck, kanske?'' säger Erik velande.

''Har ni sett 'Sleepy Hollow'?'' frågar jag eftertänksamt. Alla skakar på huvudet, vilket får mig att le. ''Då har ni en alldeles utmärkt chans att få göra det nu.''

''Är den läskig?'' undrar Albin, som inte är överdrivet förtjust i skräckfilmer.

''Inte så, kanske lite.'' svarar jag, jag kanske tonar ner den lite, men så läskig är den inte.

''Vi ser den.'' säger han, även fast han inte ser helt övertygad ut.

En halvtimme in i filmen ser ha ut att ha ångrat sig, precis som resten av killarna. Jag sitter och ler lite åt de och rycker sedan till när jag känner att mobilen vibrerar. Som jag misstänker är det ett sms från Sophie.

'Hej, jag är hemma från träningen nu, ska jag komma över? <3'

'Gör det! Vi tittar på en skräckfilm nu... ;) <3'

'Typiskt... kanske väntar lite då ;) <3'

'Vi kan skrämma de!! <3'

'Hur? <3'

'Dörren är öppen, så bara smyg in och hoppa fram bakom soffan! <3'

'Ja! Ses om fem! <3'

Jag försöker dölja mitt leende samtidigt som jag lägger undan mobilen. Det borde inte bli så svårt att skrämma de, med tanke på att de inte märkt att jag höll på med mobilen. Ungefär fem minuter senare hör jag hur dörren öppnas, men som tur var väldigt tyst. Jag hade aldrig hört det om jag inte lyssnat efter det. För att inte väcka misstankar sväljer jag viljan att vinka till henne utan vänder istället blicken mot teven och bli glatt överraskad eftersom en scen, som jag av erfarenhet vet är ganska läskig, håller på att spelas upp. Vilket har resulterat i att killarnas ögon är vidöppna och Albin nästan sitter i Eriks knä.

''Ahh!'' skriker Sophie kvävt när hon ligger tryggt bakom soffan.

''Vad var det?'' frågar jag och spelar rädd.

''Vad var vad?'' frågar Justin ofokuserat.

''Ahh!'' skriker Sophie igen, hjärtskärande denna gång.

Till och med jag, som är förberedd på att hon ska skrika, hoppar till av det oväntat höga ljudet. Albin börjar skrika, minst lika högt som Sophie, och hoppar den sista biten upp i Eriks knä, vilket leder till att Erik börjar skrika av förvåning och smärta. Det i sin tur gör att både Justin och Victor också börjar skrika. Jag fångar Sophies blick och bryter snabbt ihop.

''Åh gud!'' får jag fram under tiden jag håller på att kvävas av skratt.

''Vi gjorde det!'' säger Sophie och slår sin hand mot min, innan jag ramlar av soffan på grund av våldsamt skratt.

''Åh nej.'' börjar Erik.

''Ni gjorde inte...'' fortsätter Victor och ser surt på oss.

Albin sitter fortfarande i Eriks knä, med armarna runt honom och ansiktet gömt i mellanrummet mellan axeln och ansiktet. När Victor upptäcker detta faktum börjar även han skratta, och det tar inte lång tid innan Justin upptäcker samma sak.

''Uhm, Abbe... Du kan släppa nu, det var bara Sophie.'' säger Erik och klappar Albin lite tafatt på ryggen.

''Nej!'' svarar han barnsligt och tar ett ännu hårdare tag om Erik.

''Förlåt Albin, det var helt och hållet mitt fel.'' försöker Sophie efter att Erik har gett henne en hjälplös blick, som tur var fungerar det och Albin släpper långsamt sin snuttefilt innan han klättrar ner från hans knä.

''Aldrig igen.'' säger han surt och ger Sophie en blick som hon kunde dött av.

''Aldrig igen.'' bekräftar hon. ''Förlåt.''

''Det är lugnt, antar jag...'' säger han och ler lite. ''Men jag vill inte se mer film.''

''Vad pratar ni om?'' frågar Justin, som bara betraktat oss under tiden samtalet var på svenska.

''Albin vill inte titta på filmen.'' översätter jag. ''Vad vill ni göra?''

---

Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!

 

'Inte dans'

---

Efter att Justin dragit på sig sin 'förklädnad' igen hälsar han på Sophie, Erik, Victor och Albin.

''Trevligt att träffa dig, Paulina pratar om dig hela tiden.'' säger Victor retsamt.

''Det gör jag inte!'' invänder jag. ''Bara om någon annan nämner honom eller något.''

''Oh sissy, inget att skämmas för.'' ler Justin.

''Vad kallade du henne?'' frågar Albin fundersamt.

''Sissy. Det är som i sis, som i sister (syster), men med en liten twist. Dessutom står det för vekling, typ som Pauli.'' förklarar han och småskrattar lite. ''Vilken lektion har ni nu?'' frågar han sedan nyfiket.

''Idrott.'' svarar jag suckandes.

''Oh nej, inte dans.'' suckar Sophie och rynkar på näsan.

''Varför så ledsen, dans är kul.'' undrar Justin förläget. ''Jag dansar hela tiden.''

''Du får se, det är hemskt.'' svarar jag, med extra betoning på 'hemskt'.

''Okej.'' svarar han enkelt och rycker på axlarna.

Vi tar ut våra väskor ur skåpen och går sedan i samlad trupp mot idrottshallen.

''Ni kan gå, jag ska bara prata med Robert.'' säger jag till mina klasskompisar när vi är framme.

''Vem är Robert?'' frågar Justin konfunderat.

''Vår idrottslärare.'' säger jag och knackar sedan snabbt på dörren vi står framför.

''Kom in.'' hör jag Robert säga. ''Hej Paulina, vad har du på hjärtat då?'' fortsätter han när han ser mig stå i dörröppningen.

''Jo, min kompis är här och hälsar på idag. Han har fått tillåtelse av rektorn att vara med hela dagen, och jag tänkte att det kanske är roligare för honom att vara med på lektionen. Vi ska ju dansa så han behöver inga speciella saker och så.'' säger jag lite nervöst.

''Det är klart, är det han som står bakom dig?'' svarar han och jag pustar ut lite innan jag svarar.

''Ja, han kommer inte från Sverige så han har rest hit i en vecka.'' ler jag.

''Jaså?'' säger han och vickar på ögonbrynen.

''Inte så.'' försäkrar jag honom. ''Bara vänner.''

''Säg till honom att han kan vara med, men utan keps.'' säger han. ''Och utan solglasögon.'' tillägger han efter att ha tittat lite noggrannare.

''Tack.'' säger jag innan jag backar ut ur rummet och stänger dörren.

''Vad pratade ni om?'' frågar Justin nyfiket.

''Du kan vara med på vår lektion. Som i att dansa med oss.'' Han bleknar vid mina ord och jag ler lite. ''De bits inte, jag lovar.''

''Är du säker?''

''100 procent.'' säger jag. ''Du kan vänta här, jag behöver bara byta tröja.'' Utan att vänta på svar skyndar jag mig till omklädningsrummet och blir genast överfallen av tjejer.

''Hur lyckades du med det?''

''Är det verkligen han?''

''Är ni typ tillsammans?''

''Hur träffades ni?''

''Varför sa du inget?''

''Paulina!''

Jag struntar i alla frågor och gör det jag ska, det vill säga att jag byter om till min idrottströja och drar fram mina idrottsskor ur väskan. Sen flyr jag fältet och får snabbt sällskap av Sophie.

''De är galna!'' utbrister jag.

''De är inte bara galna, de är helt otroliga! De pratar bakom din rygg men nu när de fått bevis vill alla helt plötsligt vara din bästa vän och få veta allt.'' säger hon surt. ''Du får inte berätta något, jag vill inte ha kämpat för att få din tillit för ingenting!'' Jag börjar skratta av den tydligt spelade rädslan i hennes röst.

''Du har inte gjort allt i onödan.'' försäkrar jag henne om.

''Bra.''

''Justin, du behöver ta av dig din förklädnad.'' säger jag när vi når platsen Justin, och nu även killarna, väntar på.

''Ja mamma.'' svarar han och jag kan se hur kul han tycker att det är att reta mig.

Bara för att jag håller koll på saker, tack för den. Robert kommer gående och går in i hallen vi ska vara i, och vi följer lydigt efter honom. Väl inne i hallen tar Justin än en gång av sig sin förklädnad, men denna gång även sin tjocktröja.

''Det är idrott.'' utbrister han när jag roat tittar på honom.

''Ja, med en hel grupp tjejer.'' svarar jag och himlar med ögonen. Han ler oskyldigt tillbaka innan han slår sig ner bredvid mig.

''Avundsjuk?'' viskar han i mitt öra.

''Inte alls bro.'' svarar jag. ''Vill du att jag ska vara det?'' retas jag.

''Det hoppas jag inte, det vore konstigt.''

''Paulina, är det okej om jag pratar på svenska?'' frågar Robert. ''Engelska är inte mitt starkaste ämne.''

''Han kan franska också.'' svarar jag. ''Jag översätter.'' säger jag sedan, efter att Robert blivit lite blek om nosen.

''Så, idag ska vi börja med dans.'' börjar Robert säga.

''Vi ska dansa idag.'' viskar jag till Justin. ''Och han säger att det är viktigt för våra betyg så vi ska ta det seriöst. Därför vill han inte att vi ska vara barnsliga.''

''Okej.'' viskar han tillbaka. ''Jag ska inte vara barnslig.''

''Det är två klasser som har idrott samtidigt så vi ska vara med en annan klass.'' fortsätter jag översätta. ''De bits inte heller!''

''Phew, jag blev nästan rädd...''

''Det behövs inte, men det är dags att börja nu, kom igen.'' säger jag och drar med honom mot mitten av salen.

Det är nämligen så att alla tjejer ställer sig bakom den andra klassens lärare och killarna står bakom Robert, så går alla och kommer tillsammans med en danspartner. Därför drar jag med Justin längst fram, så han slipper dansa med någon som bara skulle skrika honom i örat. Dessutom har jag lovat att översätta, så det blir bäst så.

''Det är vals...'' säger jag när alla står i en cirkel. ''Titta på de, de kommer visa allt.'' fortsätter jag och pekar på lärarna.

Lärarna tar valsfattning och säger åt resten att göra samma sak, sen går de igenom grunderna innan de tvingar oss att upprepa det de nyss gjort.

''Du är duktig.'' säger Justin förvånat.

''Jag har lärt min från den bästa, också känd som pappa.'' svarar jag och får honom att skratta. ''Vart har du lärt dig?''

''Min mamma tycker att det är ett bra sätt att imponera på tjejer på.'' mumlar han generat. ''Men ingen gör det mer, inte det senaste århundradet i alla fall.''

''Tje, det är imponerande, så hon hade rätt i något.'' ler jag. Ingen av oss tittar ner på fötterna utan båda håller blicken stadig.

''Bra!'' säger Robert när vi dansat runt ett tag. ''En del verkar fatta hur man gör. Skulle några kunna komma fram och visa? Ingen?'' Alla står helt tysta och tittar ner i golvet, vilket gör att Justin viskandes frågar vad det är som händer. ''Paulina och... uhm, bra! Ni kan komma här.'' säger Robert lättat, han verkar ha uppfattat Justins viskning som ett tecken på att vi vill visa vad vi kan.

''Okej...'' mumlar jag. ''De vill att vi ska visa hur vi dansar.'' översätter jag åt Justin som ser förskräckt på mig.

''Vill ni ha musik?'' frågar Robert, nöjd över att vi ställer upp.

''Vill vi ha musik?'' frågar jag Justin som nickar till svar. ''Gärna.'' svarar jag Robert, som genast går iväg mot högtalaren.

''Jag vill inte göra detta...'' gnäller Justin, knappt hörbart.

''Inte jag heller, men vi kommer imponera alla i rummet.'' säger jag peppande och får en konstig blick av Justin.

Musiken börjar och vi räknar sakta in, innan vi börjar dansa. Ett, två, tre. Ett, två, tre, räknar jag tyst inuti huvudet och håller blicken fixerad vid Justins.

''Det här känns konstigt.'' säger han lågt.

''Säger personen som sjunger på stora scener.'' påpekar jag och får honom att le och slappna av lite mer. På något sätt känns han mer nervös nu än vad jag någonsin sätt honom, möjligtvis på grund av att jag känner alla och han inte vill göra bort sig inför mina 'vänner'.

''Jättebra!'' berömmer Robert efter att ha stängt av musiken. ''Såg ni hur fint de rörde sig, precis i takt?''

''Hur får ni det att se så lätt ut?'' frågar Sophie frustrerat.

''Det är egentligen ganska enkelt, bara håll takten och slappna av.'' säger jag och rycker på axlarna, som om det vore vardagsmat för mig.

---

Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!

 

Fri översättning av låten, gjord av mig själv!

 

Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!

'Tiden flyger'

---

''Det är helt sjukt att tiden kan gå så fort!'' säger jag till Adam och Tom. Alla vi sitter hemma hos Tom och jag ska egentligen hjälpa de att plugga. ''Det är redan 20 november och Justin kommer om bara några dagar!'' fortsätter jag sedan med både glad och förvånad röst. Under de nästan två månader som gått har allt bara flutit på och inget speciellt har hänt. Hela mitt liv går som på en rutin. Måndagar är det skola och oftast så träffar jag Erik, Albin och Victor efter det. På tisdagar har jag skola och hjälper Adam och Tom med läxorna innan träningen, onsdagar är det skola och träffa Emma som gäller. Torsdagar har jag skola och det lyckas alltid sluta med att jag och Sophie 'pluggar' tillsammans. Fredagar är det skola, igen, och träning efter lite vila. Helgerna åker vi antingen till farmor, eller så träffar jag någon kompis, eller så pluggar jag, eller så tränar jag, eller så skriver jag låtar och så vidare.

''Jag vet, det känns som om nian började igår!'' utbrister Tom och tittar förstående på mig.

''Tycker ni? Jag tycker det känns som om vi har gått i skolan dubbelt så länge som vi egentligen har...'' suckar Adam och lägger huvudet i händerna.

''Aww, inte bli ledsen Adis.'' säger jag med bebisröst och använder mitt nya, otroligt fula, smeknamn på honom.

''Kalla mig inte det...'' muttrar han men jag vet att han ler även fast vi inte kan se det.

''Adis.'' klagar jag och blinkar mot Tom som stämmer in.

''Vad tråkig du är Aaaadis.''

''Seriöst Adam, du måste jobba om du vill ha betyg som ens går att söka med till gymnasiet. Du kommer inte in någonstans utan betyg i matte och det vet du.'' säger jag när vi retat honom ett tag.

''Jag vet.'' suckar han. ''Men jag fattar ingenting...'' fortsätter han och vägrar lyfta upp ansiktet ur händerna.

''Det tror jag visst att du gör, vad är två gånger två?'' frågar jag honom.

''Fyra?'' svarar han och tittar upp ur händerna för att se på mig som om jag vore knäpp.

''Du fattar ju någonting i alla fall.'' uppmuntrar jag honom glatt.

''Du är så rolig.'' säger han ironiskt men sträcker sig ändå efter matte-boken.

''Vad är det du behöver hjälp med?'' frågar jag och väljer att låta bli att kommentera det han nyss sa.

''Denna.'' säger han och pekar. ''Vadå rita ett rätblock? Hur gör man det?''

''Börja med att rita en rektangel, efter de där måtten.'' svarar jag tålmodigt. ''Bra, nu delar du den sträckan på hälften...''

''Va?!'' avbryter han mig med att säga. ''Varför ska jag dela på den?''

''För att det är det du ska måla snett och eftersom du ser det hörnet längre bort så kan det inte vara hela sträckan, eller hur?'' säger jag enkelt. ''Har ni aldrig gått igenom perspektiv på bilden?'' frågar jag förvånat när han inte fattar någonting av min förklaring.

''Jo, det har vi visst.'' säger Tom. ''Du vet det där när vi skulle rita ett rum.'' förklarar han för Adam.

''Jaha, det! Nu minns jag.'' säger han stolt. ''Okej, hur gör jag sen?''

''Rita de sträcken där, sen ritar du resten av linjerna streckade.'' berättar jag och tittar på medan han följer mina instruktioner. ''Så, titta! Det var väl inte så svårt?'' utbrister jag när han är klar.

''Absolut inte...'' svarar han ironiskt.

''Jag sa ju det!'' säger jag samtidigt som jag ler stort och oseriöst. Han ler surt åt mig och vänder sedan ner ansiktet mot matte-boken.

När klockan slår fem plockar vi ihop allt innan vi sticker till bussen. Min träning börjar inte förrän kvart över sex men deras börjar lite tidigare och jag har inte någon större lust till att sitta hemma hos honom en halvtimme extra. Visst, hans familj är underbar, men det känns bara fel. Det är liksom hans familj.

''Jag har varit här i en halvtimme.'' klagar jag för första bästa träningskompis som kommer.

''Som alltid.'' svarar Mimmi. Vår grupp är ganska liten, utöver mig och Mimmi är det Tess och Erika som är tjejer och fyra killar. Det blir en total på åtta personer, dock tror jag inte att alla varit på samma träning någon gång. ''Kom senare istället?''

''Orka.'' svarar jag och himlar med ögonen. ''Då måste jag ju hitta på något att göra under tiden.''

''Oj, vad svårt! Jag fattar att du aldrig har lyckats.'' utbrister hon sarkastiskt.

''Håll tyst.'' suckar jag och himlar med ögonen igen.

''Men sluta klaga då!''

''Någon är inte på bra humör...''

''Nej, den Oskar som var snäll har blivit ett kräk! Han gjorde slut med sin tjej för mig och nu bara struntar han i mig! Han har inte pratat med mig sedan i söndags.''

''Ni blev tillsammans i fredags.'' påpekar jag och hon suckar frustrerat.

''Det hör inte hit! Så gör man inte!''

''Om du säger det så.''

''Ja, det gör jag.''

''Då är det väl så då! Slut diskuterat.''

''Hej, vart är du på väg?'' frågar hon när jag vänt ryggen åt henne och i långsam takt försvinner iväg.

''Till träningen, vi börjar om fem minuter om du inte har märkt det.'' ropar jag över axeln.

''Vänta på mig!''

''Nej, då kommer jag komma sent. Vi ses där!'' Jag vet av erfarenhet att det är det bästa sättet att få henne att skynda sig.

''Jag hatar dig!''

''Älskar dig med!''

---

Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!