'Favoritpizza'

 ''Så, vad tycker ni?'' undrar jag när filmen är slut.

''Tja, det var inte särskilt normal.'' svarar Caitlin, som ser lite blek om nosen ut.

''Den var toppen!'' utbrister Christian och Justin nickar instämmande. ''Jag är hungrig.'' säger han sen.

''Vad ska vi äta?'' undrar Justin. Klockan är typ halv sex och vi har inte ätit något sen brunchen vid tolv, om man inte räknar alla kakor då. Jag svarar med att rycka på axlarna.

''Pizza?'' föreslår Christian då.

''Det låter som en bra idé.'' svarar jag och resten verkar hålla med. Fem minuter senare sitter alla i bilen på väg till en pizzeria som de brukar äta på, fast idag ska vi bara beställa hem. När alla andra har beställt blir det tillslut min tur. De verkar ha alla ingredienser som behövs till min favoritpizza så jag ber om en specialbeställning.

''Ska du verkligen äta det?'' undrar Justin äcklat.

''Det är den bästa pizza-kombinationen någonsin, jag lovar.'' svarar jag med ett flin. Efter att ha väntat ett tag blir pizzorna klara och vi åker snabbt hem så de inte hinner kallna för mycket. Jag hugger direkt in på min pizza som innehåller pizzadeg (nehe?), tomatsås, ost, kyckling, curry, ananas, jordnötter och kebabsås. Som jag sa, bästa pizzan någonsin, resten verkar dock inte tro mig. Jaja, deras förlust.

Vi sitter framför tvn och äter direkt från kartongen. Denna gången valde Caitlin film då hon sa att hon inte ville se någon äcklig när vi ska äta, jag förstår henne faktiskt. Filmen som är på är alltså 'High School Musical 1', jag och Caitlin kom överens om att den bästa handlingen är i just den filmen. Justin och Caitlin verkar dessutom väldigt ivriga att para ihop mig och Christian, vi har suttit bredvid varandra hela tiden, inte för att jag klagar, men ändå! Vi har på sing-along versionen så alla sjunger med så högt och oseriöst vi bara kan. Det slutar med att jag skrattar så mycket att jag ramlar ner från soffan, det gör dock bara att jag skrattar ännu mer precis som Justin och Caitlin. Christian ser mer orolig ut över om jag har skadat mig men jag försäkrar honom att jag inte har ont någonstans och då börjar han också skratta. När filmen tar slut sätter vi på nästa och sedan nästa igen, vi har 'hsm' maraton. När klockan strax ska slå ett och den sista filmen är slut så är jag dödstrött.

''När gick ni upp idag?'' Det är jag som frågar, samtidigt som jag gäspar.

''Omkring nio, när jag ringde dig. När gick du upp egentligen?'' svarar Caitlin.

''Kvart i sju tror jag.'' säger jag och gäspar stort. ''Som jag alltid gör.'' tillägger jag när jag gäspat klart.

''Då förstår jag att du är trött, vad sägs om att sova?'' säger Justin.

''Det skulle vara trevligt.'' Jag somnar nästan stående när jag borstar tänderna, när jag är klar och ska gå till min säng snubblar jag till och känner direkt hur någon tar tag i mig och lyfter mig till sängen.

''Tack.'' mumlar jag till Christian då jag ser att det är han som bär mig till sängen. Sen kommer Caitlin och Justin in och alla sätter sig i min säng.

''Var ska vi sova?'' undrar Justin.

''En till får plats i min säng, och två kan sova på en luftmadrass eller i Sandra och Dylans säng.'' svarar jag.

''Då kan Chris sova här så tar jag och Justin Sandra och Dylans säng.'' föreslår Caitlin. Jag förstår vart hon vill komma men är alldeles för trött för att invända.

''Bara jag får sova nu så är jag nöjd.'' säger jag och gosar ner mig i den underbara sängen. Sen hör jag hur alla lämnar rummet för att göra sig i ordning, efter ett litet tag kommer någon tillbaka.

''Sover du?'' hör jag Christian säga.

''Nej, men jag kommer göra det snart.'' svarar jag. Jag känner hur sängen trycks ner lite, som när någon lägger sig i den, vilket antagligen är det han gör. Sen känner jag en varm arm slingrar runt min midja. Jag börjar le och lägger min hand ovanpå hans. Han drar mig närmare sig och pussar mig försiktigt i nacken vilket gör att jag ryser. Sen måste jag ha somnat, för det är allt jag minns. När jag vaknar är klockan halv nio och jag njuter av sovmorgonen, vet inte när jag kommer få en sovmorgon igen. Jag känner hur Christian rör på sig lite och börjar le av minnet från inatt, när han la sin arm om mig och drog mig tätt intill sig. Även om vi inte är ett par eller något sådant så är jag fortfarande väldigt lycklig, tänk om jag inte hade åkt hit. Jag var väldigt skeptisk till en början och var nära att ångra mig flera gånger, det var nog mest för själva flygresan. Ju närmare avresan jag kom, desto mer taggad blev jag på att åka. Helt plötsligt rör Christian på sig och jag, som är fast i mina tankar, rycker till lite, men han vaknade inte som tur var. Min mage börjar kurra och jag slingrar mig väldigt *host* smidigt ur hans famn och går ner till köket. Ingen annan är där nere så jag antar jag är ensam vaken. Jag nynnar på låtar från filmerna vi såg på igår, både High School Musical och Sweeny Todd, under tiden jag gör frukost. Eller ja, under tiden jag stoppar mina mackor i brödrosten och häller upp mjölk i alla fall.

''Det blev kallt när du gick.'' Jag hoppar högt av förvåning och snurrar sedan runt och står öga mot öga med Christian.

''Jag är hungrig.'' försvarar jag mig leendes och rycker på axlarna. ''God morgon förresten.'' fortsätter jag sedan.

''God morgon på dig med.'' säger han och drar in mig i en kram. Vi står så ett tag innan mina bröd hoppar upp ur brödrosten och jag hoppar högt av förvåning, igen. Christian ser bedjande på mig och jag suckar men ger med mig.

''Visst, du kan få en...'' Han drar åt sig en macka och brer snabbt smör på under tiden jag stoppar i två nya mackor i brödrosten. När vi är inne på vår tredje macka var stapplar en sömnig Caitlin in i rummet, Justin sover tydligen fortfarande.

''Varför sover inte ni?'' undrar hon trött, hon typ sitter och sover.

''Jag blev hungrig.'' svarar jag och fnissar lite över hur trött hon är.

''Jag vaknade nyss.'' säger Christian och rycker lätt på axlarna. ''Frågan är varför inte du sover syrran, du ser ut som en zombie.''

''Justin slog mig i ansiktet i sömnen, och han tar upp hela sängen.'' säger hon klagande.

''Du kan ta min säng istället.'' föreslår jag. Innan meningen ens var färdig reste hon sig upp och gick, troligtvis mot min säng.

 'Sweeney Todd'

 Efter ungefär tre/fyra timmar börjar alla droppa av så vi, det vill säga jag, Caitlin, Christian och Justin, bestämmer oss för att åka hem till mig men stanna hos Justin på vägen så han kan hämta lite kläder och så. När vi kommer hemma till mig upptäcker vi att Sandra och de redan har åkt och lämnat en tom kyl efter sig. Eller, det finns i alla fall inget i den som vi vill ha, så vi åker och handlar. Justin och Christian är som två småbarn i en leksaksaffär, det vill säga, de vill köpa allt. Till slut lyckas jag och Caitlin övertyga de om att vi faktiskt inte behöver kylskåpsmagneter, toalettpapper eller fem kilo godis. En timme, mycket skratt och ett kundvagnsrace senare kommer vi fram till kassan och Justin insisterar på att få betala. Men jag har faktiskt fått pengar av Sandra denna gång så jag struntade i hans ord och räckte fram pengarna till tjejen i kassan. Enligt hennes ansiktsuttryck är hon nog väldigt förvirrad, det är inte varje dag man ser människor bråka om vem ska betala och båda vill.

 Väl hemma igen packar vi upp allt, det är i det ögonblicket som jag inser att vi har handlat som om vi ska äta nonstop i tre dagar, och det skulle bara vara till drygt ett dygn. Oups.

 ''Vad ska vi göra nu?'' undrar Justin, som verkar ha det svårt med att sitta sysslolös.

 ''Jag vet inte.'' försvarar sig Christian då det är honom Justin stirrar på, som om han var skälet till att vi inte hade något att göra.

 ''Vi kan, uhm, kanske, vi skulle kunna, jag vet inte, vad sägs om att baka lite kakor?'' säger jag tveksamt efter att ha tänkt en stund.

 ''Ja!'' tjuter Caitlin. ''Men vilken sort?''frågar hon sen.

 ''Min sort såklart!'' utbrister jag som om det var självklart. Jag börjar springa runt och plocka fram det vi behöver.

 ''Var är receptet?'' undrar Justin och tittar sig omkring.

 ''Hemma.'' svarar jag förvirrat.

 ''Va?'' säger han och ser ännu mer förvirrad ut än vad jag känner mig.

''Ja, i Sverige.'' förtydligar jag.

''Hur ska vi kunna baka då? Jag menar utan ett recept.'' säger han och är fortfarande förvirrad.

''Jag har memorerat receptet, det är ett av mina favoritrecept så jag har bakat det fler gånger än jag kan minnas.'' svarar jag och alla nickar som om det verkar logiskt. Vi, eller rättare sagt jag, fortsätter baka och när de tio minuter senare är i ugnen sätter jag på min dator. Som vanligt ringer Emma direkt när hon ser att jag är inloggad, ibland undrar jag om hon sitter hela dagarna och väntar på att jag ska logga in på skype.

''Hej Emsan, vad gör du?''

''Hej på dig med du, jag har sjukt tråkigt, ska till pappa senare. Du då?''

''Jag bakar mina kakor som inte slår någonting!''

''Åhh, just det! Så längesedan, vi måste göra det när du kommer tillbaka!''

''Klart vi ska, men de ska ut ur ugnen nu, du kan väl prata lite med de andra?''

''Ooookej, om de vill det så?''

''Klart de vill, vem vill inte liksom?'' Jag ställer ner datorn framför Caitlin som står i mitten och de börjar prata. Under tiden tar jag ut en plåt ur ugnen och sätter i nästa.

''Kan jag få en?'' undrar Christian och slickar sig runt munnen.

''Om du vill bränna ett hål i munnen så varsågod.'' svarar jag. Han ser lite förskräckt ut och går tillbaka till datorn för att vänta på att de ska svalna. När den andra och därmed sista plåten är klar har den första plåten svalnat och jag lägger upp några på ett fat som jag bär fram till de andra.

''Här har ni, mina kakor som inte slår någonting!'' säger jag och blinkar till Emma som börjar gapskratta, precis som jag. De andra ser däremot väldigt förvirrade och oförstående ut.

''När jag och Emma skulle göra dessa tillsammans första gången skulle jag säga att ingenting slår mina kakor, men lyckades säga att mina kakor inte slår någonting. Sedan dess har det varit ett internskämt.'' förklarar jag och det syns på de att de fattar.

''Kan jag också få en?'' undrar Emma.

''Ja, jag skickar en, eller också kan jag mejla en!'' utbrister jag helt seriöst och resten tittar på mig som om jag vore dum i hela huvudet. ''Eller så kan jag stoppa en i en flaska och kasta den i havet...'' fortsätter jag, denna gång är jag lite mer inronisk.

''Ja! Gör det!'' svarar Emma och ser jättetaggad ut. Det är först då Caitlin, Christian och Justin upptäcker att vi är ironiska och börjar skratta. Vi pratar ett tag, Emma och de andra verkar komma bra överens. Det är egentligen inte så förvånande då alla är väldigt lika, alla älskar till exempel att skratta, vad ovanligt, och bara ha kul. När vi till slut har lagt på och kakorna nästan är uppätna föreslår Caitlin att vi ska gå ut och gå för att bli av med paltkoman. Vi åt alldeles för många kakor, alldeles för snabbt och jag skulle chansa på att jag inte var den enda som var lite smått illamående. Efter en halvtimmes promenad är vi hemma igen och ska se på en film eftersom ingen orkar göra något annat och vi dessutom blev halvt dränkta när det började ösregna mitt i promenaden. Jag ger de andra i uppdrag att välja film då jag sett alla och inte bryr mig om vilken de tar. Jag har liksom bara med mig filmer jag tycker om, rättelse, älskar.

''Har du inte en enda tjejfilm?'' frågar Caitlin uppgivet.

''Såklart jag har, jag har 'P.s I love you' och, uhm, de tre High School Musical filmerna and 'Camp Rock'.'' försvarar jag mig själv.

''Vad är det här för film?'' undrar Justin och håller upp skivan så jag kan se. På skivan är det en bild av en kniv, en sådan som barberare hade, ni vet. Skivan är mörk och på den är det också blodfläckar, tryckt alltså.

''Har ni inte sett den? Det är en av de bästa filmerna som någonsin gjorts!'' nästan skriker jag och drar åt mig skivan och stoppar in den i dvdn innan någon hinner protestera. Alla sätter sig och menyn kommer upp på skärmen.

''Sweeny Todd, the demon barber of Fleet Street. (Sweeney Todd, demon barberaren i Fleet Street)'' läser Caitlin från skärmen. ''Va?'' utbrister hon sedan och tittar frågande på mig, precis som Justin och Christian. Jag struntar i de och väljer att ha det textat på engelska under, jag kan nästan filmen utantill, dessutom kan det vara lite svårt att höra vad de säger ibland. Sen trycker jag beslutsamt på play. Introt (eller vad man nu ska kalla det där när namnen på personer dyker upp) börjar jag ser hur alla rycker till när man får följa blodets väg. Filmen är inte särskilt läskig, bara lite äcklig ibland, annars är den helt awesome. Att Johnny Depp och Helena Bonham Carter spelar i den och Tim Burton regisserat den gör den inte precis sämre. När musiken och sången börjar blir de andra sjukt förvånade, de visste kanske inte att det är en musikal. Jag sjunger med lite smått i varenda sång och när vi kommer till min favorit del och sång börjar jag sjunga högre och dansa med lite, fortfarande sittandes bredvid Christian. Alla stirrar på mig och min oseriösa sång och dans och brister efter ett tag ut skratt, innan de faktiskt inser vad sången handlar om och snabbt tystnar igen.

'Dejten'

 ''Hej.'' hälsar vi när vi sitter i bilen och börjar skratta åt situationen. Vi flydde fältet så fort vi fick chansen, det kanske var lite otrevligt men strunt i det.

''Hur har din dag varit tills nu?'' undrar han sedan.

''Bra, fast Lin kunde inte sluta prata.''

''Vad pratade hon om nu då?''

''Faktiskt bara om hur bra vi är för varandra, att vi skulle vara perfeta tillsammans och att vi kommer vara ett par om en till två veckor.''

''Han kan vara lite jobbig ibland.''

''Och hon berättade om alla dina gamla flickvänner och varför hon inte gillade de.''

''Åh nej, snälla säg att hon inte gjorde det.'' Han suckar och verkar bli lite smått irriterad.

''Det gjorde hon, och sen avslutade hon med att predika om vilket perfekt par vi skulle bli.''

''Det låter exakt som henne!''

''Fast hon använde orden 'kommer bli' istället för 'skulle bli'.''

''Jag hade fel, hon är inte bara jobbig ibland.'' Jag börjar skratta och han är inte sen att hänga på och innan jag vet ordet av parkerar han bilen och går ut. Jag, som var upptagen med att skratta, var lite efter så han hann runt bilen och öppna min dörr.

När jag är ute ur bilen ser jag att vi står utanför en liten restaurang som ser så mysig ut. Tänk er typ det mysigaste, lilla café ni vet och gör om det till en restaurang, ungefär så ser det ut. Medan vi går mot ingången tar jag försiktigt tag i hans hand och till min stora glädje håller han den kvar, hårt, som om han vore rädd att jag skulle släppa. Vi går in hand i hand och sätter oss vid ett ledigt bord för två, lite i skymundan. Även om vi pratar mycket och om allt möjligt så ligger det en mysig stämning i luften, vi kanske beter oss som två vänner men båda vet nog att vi snart kommer bli mer än det, och det är det som gör det så mysigt. Maten är underbar, om man ska klaga på något skulle det bli att det var lite för mycket. Ni vet när man börjar bli mätt men äter upp det sista, och sen inser att man kanske inte skulle ha gjort det. Han insisterade på att betala, även om jag var ganska nära på att övertyga honom om att jag hade fått pengar av Sandra till detta. Vilket jag inte hade, men ändå. ''Vart ska vi nu?'' undrar jag nyfiket när vi går ut från restaurangen.

''Det finns några olika alternativ.''

''Aha, och de alternativen är?''

''Tja, vi skulle kunna på en promenad, eller titta på en film, eller gå på Justins konsert.''

''Ska Justin ha en konsert?''

''Japp, han gav mig biljetter om ifall att vi skulle vilja gå.''

''Varför inte, det skulle vara kul att höra honom sjunga.''

''Du har inte hört honom sjunga?''

''Bara typ fyra låtar, och en av de vara en cover.''

''Wow, du är den första jag har hört säga det.''

''Verkligen?''

''Men vill du verkligen gå då?

''Aha, det blir säkert kul!''

''Då går vi!'' säger han och vi hoppar in i bilen. ''Bara av ren nyfikenhet, vilka låtar har du hört.''

''Jag tror jag har hört 'Boyfriend' och 'Mistletoe' som covers men jag har hört 'Mistletoe' med honom också. 'One time' och 'One less lonley girl' är på ett av mina Wii-spel.''

''Har du inte hört 'Baby'?''

''Kanske några stycken, men inte hela låten.'' Han skakar på huvudet men skrattar samtidigt. Jag fattar inte riktigt hur han lyckas köra också men det är hans problem. Eller det är ju egentligen mitt också eftersom jag sitter i bilen, men det är ju han som kör, fast om det händer något är det ju bådas problem, men det är väl han som skapar problemet? Ibland hatar jag mina tankar kan jag erkänna. När vi, han egentligen, har kört en bit parkerar han.

''Vi måste gå en liten bit, men närmre kommer jag inte.''

''Okej.''

Efter några minuters promenad i tystnad kommer vi fram till en lång kö. Han leder mig förbi den och jag blir bara mer förvirrad. Vi är tillslut längst fram vid massa vakter, Christian visar upp något och vi får gå förbi. När vi är inne i vad jag tror är arenan börjar han skratta åt mitt ansiktsuttryck.

''Du skulle verkligen se dig själv just nu!'' lyckas han få fram mellan skratt attackerna.

''Vad är det som är så kul Chris?'' hör jag sedan en tjej/dam/kvinnoröst säga. Jag blir genast ännu mer förvirrad och snurrar runt för att mötas av en ganska kort tjej/dam/kvinna med mörkt hår. ''Jag är Pattie, Justins mamma.'' presenterar hon sig sedan och vi skakar hand.

''Jag är Paulina.'' ler jag.

''Jag vet.'' svarar hon. Hon verkar också märka mitt förvirrade ansiktsuttryck för hon förklarar att Justin har berättat om mig.

''Vi ses senare Pattie, vi måste gå till våra platser.'' säger Christian och drar iväg mig. Vi verkar vara bakstage eller något liknande eftersom det springer runt massa människor överallt som yra höns. De påminner lite om mig när jag gjorde köttbullar och jag börjar skratta av tanken. Nu är det Christians tur att se förvirrad ut. Vi går ut genom en dörr och kommer in vid själva scenen, den och hela arenan är helt enorm, jag har aldrig sett en sådan stor scen. Han guidar mig genom folkhavet fram till två sittplatser med bra utsikt över scenen, där vi sätter oss ner och väntar på att det ska börja. Hela arenan fylls fortfarande med folk och ljudnivån bara stiger, Christian verkar ha vetat om detta då han sträcker fram ett par öronproppar mot mig.

''Du kommer behöva de!'' förklarar han.

''Tack.'' svarar jag och sätter in de i öronen. Det blev genast mycket tystare och lättare att slappna av, trodde jag. När musiken börjar spelas en liten stund efter blir ljudnivån på något konstigt sätt ännu högre. Jag vågar knappt tänka på hur högt det skulle vara utan öronpropparna. Man märker ganska snabbt att Christian har varit på Justins konsert innan då han sjunger (mimar) med nästan hela tiden och nästan tittar mer på mig än på Justin. Jag ler lite innan jag besvarar hans blick och vi sitter och tittar varandra i ögonen, jag vet inte hur länge. Till slut vänder båda ner blickarna mot scenen där Justin fortfarande håller på, nu med någon låt jag aldrig hört innan. Den var väl lite halvbra, men texten var väldigt fin, i alla fall det jag hör av den då alla andra skriker så högt att man knappt hör något. När konserten är slut går vi ut direkt men istället för att gå tillbaka till bilen bestämmer vi oss för att ta en promenad. Vi går hand i hand runt på gatorna i Atlanta och njuter av tystnaden efter allt ljud på konserten.

''Gillade du det? Konserten alltså.'' frågar Christian efter ett tag.

''Den var bra, men för att vara ärlig är det inte riktigt min musiksmak.''

''Jag förstår, det är inte min heller. Jag gillar mer rap och så!''

''Min med!'' utbrister jag. ''Vem är din favoritartist?'' blir min följdfråga.

''Eminem, han är grym! Vilken är din?''

''Timbuktu!''

''Har aldrig hört talas om honom.'' säger han lite tyst.

''Det är inte så konstigt, han är svensk.''

''Kan du spela upp något han har gjort?''

''Visst, men det är på svenska.'' Jag tar upp mobilen och sätter på 'Strö lite socker', en av mina favoritlåtar. Christian lyssnar intresserat och när låten är slut utbrister han:

''Den var bra, men jag förstår ingenting.' Jag skrattar åt honom och han börjar jaga mig. Fråga mig inte varför men jag tror det var för att jag började skratta åt honom. Han kommer i kapp mig och drar in mig i en kram. Jag kramar tillbaka och vi står så i säkert flera minuter. Det känns så tryggt och jag får en känsla av att jag aldrig vill där ifrån. Det som är lite konstigt är att det alltid brukar komma någon och avbryta sådana perfekta ögonblick, men det gör det inte, vi bara står där. Till slut släpper vi varandra, men tar varandras händer istället och börjar gå tillbaka till bilen.

''Vad ska du göra nästa helg?'' frågar han när vi är på väg hem till mig.

''Ingenting tror jag, hur så?''

'''För att jag, Cait, Justin och två av våra vänner från Stratford tänkte att vi skulle åka upp till vår familjs stuga nästa helg.''

''Det låter kul, men ag måste fråga Sandra och Dylan först. Vad är Stratford förresten?''

''Okej, Stratford är Justins gamla hemstad i Ontario, Canada.''

''jag förstår, och vilka är hans vänner?''

''Chaz Somers och Ryan Butler, hans bästa vänner därifrån. De kommer hit på fredag och stannar till början av augusti, då åker de hem tillsammans med Justin.'' förklarar han, precis när han blev klar svänger han in på min uppfart och stannar bilen.

''Jag har haft så kul ikväll!'' utbrister jag, lite ledsen över att det redan är slut.

''Jag med, vi kan ju alltid göra om det?''

''Såklart vi ska, vi kan ju inte bara ignorera din systers ord, eller hur?'' ler jag.

''Varför skulle vi?''

''Exakt vad jag tänkte! Jag kanske kan träffa dig imorgon, om jag överlever vill säga.''

''Varför skulle du dö?''

''Min faster, Lin och Emma kommer typ hoppa på mig med tusentals frågor.''

''Snälla överlev, för min skull!''

''Jag ska försöka, hejdå.'' säger jag och blinkar, innan jag kramar om honom, ger honom en puss på kinden och hoppar ut ur bilen.

''Hejdå!'' svarar han medan han startar bilen och kör iväg.

'Stanna inte uppe'

 Fredag morgon:

Klockan är halv åtta och jag är ute och joggar. Veckan har gått riktigt snabbt och ikväll ska jag på dejt. Allt är förberett, typ i alla fall. Jag har alla kläder, skor och sådant, ska bara ta på det. Caitlin kommer innan lunch och ska spendera dagen här. Det känns lite sådär, hon kommer liksom gå runt med världens största leende och hålla på och pipa och ha sig. Samt göra mig ännu mer nervös. Jag blir nervös bara av att tänka på det och ökar därför takten lite för att försöka springa av mig den. Det går sådär...

I veckan har jag varit själv under dagarna medan vi åkte in och shoppade på tisdag eftermiddag, jag och Sandra åkte och simmade på onsdagen, på torsdagen tittade jag och resten av 'familjen' på film och nu är det fredag som sagt. Jag är så nervöst, det är min första riktiga dejt. Jag har aldrig varit den som killarna vill bli tillsammans med.

Väl hemma börjar dagen som den brukar, frukost, natta Jake, duscha, sen brukar datorn komma men idag ersattes den av Caitlin som stormade in vid halv elva tiden.

''Hej tjejen!'' utbrister hon när jag öppnar.

''Hej killen!'' svarar jag och hon bara skrattar.

''Du ska på dejt med Chris ikväll!'' piper hon sedan lyckligt, och överdrivet högt.

''Shh. Vill du att alla grannar också ska veta eller?''

''Ja, faktsikt.'' svarar hon innan hon ropar, ännu högre. ''Pauli ska på en dejt med min bror ikväll!''

Jag tror aldrig jag har skämts så mycket då det faktiskt var folk ute på gatan som stannade och stirrade på oss.

''Vi ska gå in nu, tack för et´r uppmärksamhet.'' ropar jag till människorna som skrattar lite innan de fortsätter med vad de nu höll på med.

Resten av dagen fortsatte i samma stil, hon babblade på och jag skämdes och rodnade. Speciellt när hon plöjde igenom alla hans gamla ex, och varför hon inte gillade de.

''Men ni är perfekta för varandra, om du vill ha min åsikt.'' avslutar hon.

''Lin, du inser att jag ska tillbaka till Sverige efter sommaren?''

''Men du kommer tillbaka, eller hur?''

''Jag vet inte, de ska flytta nu i höst.''

''Va? Vart??''

''Irland.''

''Åh. Men ni får i alla fall ha varandra i sommar.''

''Vi är inte ens ett par!''

''Så kommer det inte låta efter en till två veckor, jag lovar.'' Jag bara skakar på huvudet åt henne. ''När kommer han?'' undrar hon sedan när vi hör Sandras bil på uppfarten.

''Klockan sex.''

''Va? Klockan är halv fem, varför sa du ingenting?''

''Jag trodde du visste.'' Hon svarar inte, utan skjuter upp mig till duschen. När jag kommer ut tio minuter senare tittar hon förvånat på mig.

''Skyndade du dig eller något?''

''Nej, varför skulle jag?''

''Det gick så snabbt.''

''Det var långsamt för att vara jag.'' Åter igen struntar hon i att svara utan skakar bara på huvudet medan jag flinar åt henne. Sen sätter vi på musik och börjar fixa mig. Drygt en timme senare är jag klar, då har jag på mig en vit klänning med spets där uppe och något sorts veckat tyg där nere, samt ett litet hål i ryggen. På fötterna har jag ett par nya, vita, låga converse och håret är enkelt plattat och sen uppsatt i en tofs. Jag har mitt kors-halsband med blå stenar som enda smycke.

''Det är inte för mycket då?'' undrar jag nervöst och menar klänningen då sminket knappt syns.

''Nej, du ser fantastisk ut!'' försäkrar Caitlin.

Vi går ner och Sandra är direkt över mig med hur fin jag är. Dylan där emot ser mest förvirrad ut och jag inser att han inte vet någonting.

''Hon ska på dejt.'' förklarar Caitlin, som också verkar märka att Dylan ser förvirrad ut.

''Aha, med vem?'' undrar han nyfiket.

''Min bror, Christian.''

''Han som var här i måndags?''

''Ja, den längsta.'' bekräftar hon.

''Han verkar trevlig.''

''Det är han.'' Caitlin verkar fatta att jag är lite för nervös för att prata så hon svarar på alla Dylans frågor. Jag stelnar till när jag hör en bil köra in på uppfarten och får känslan att jag snart kommer spy av nervositet. Sandra rycker mig ur 'dvalan' genom att räcka fram mina skor och le uppmuntrande mot mig. Jag tar på mig dem och ska precis ta min väska då det knackar på dörren, där står Christian i jeans och skjorta och ser alldeles perfekt ut . Jag tar snabbt min väska och kramar alla hejdå innan jag ger Christian en hej kram och skyndar ut.

''Jag vill höra allt senare i kväll.'' ropar Sandra efter mig, som tur var på svenska.

''Imorgon kanske, stanna inte uppe!'' är mitt svar innan jag öppnar bildörren och hoppar in.

'Hej lilla monstret'

 Det visade sig att jag hade gjort lagom med mat, utom när det kom till köttbullarna. Låt mig säga att vi fyra knappt åt hälften, vi kommer ha köttbullar i månader typ. Att Sandra är vegeterian gör inte precis att de kommer gå åt snabbare heller.

''Det var jättegott Pauli. Från och med nu är du min kock!'' Jag bara skrattar åt Justins kommentar, hur kan han alltid vara så rolig? Medan jag plockar undan allt gick Justin upp för att få Jake att sova, han har visst småsyskon så han kan sådana saker. Det är i alla fall vad han påstår. När vi är klara bestämmer vi oss för att se på film, då regnet fortfarande inte hade slutat.

''Jag vill se en svensk film!'' utbrister Christian. Resten av oss kollar konstigt på honom. ''Vadå, svenska är snyggt.'' mumlar han och rodnar.

''Svenska filmer är faktiskt riktigt dåliga. Jag tror det finns typ fem filmer som jag gillar.'' inflikar jag.

''Har du någon med dig?'' undrar Christian, såklart.

''Jag tror jag har med mig två.'' svarar jag medan jag tänker efter.

''Ta en av det.'' säger, vill ni gissa? Christian. Vem annars liksom? Jag går och hämtar filmen, det blir 'Jag saknar dig', en film som handlar om att förlora sin tvilling.

''Blir den här bra?'' frågar jag när jag är nere igen.

''Vad handlar den om?'' Denna gång är det Caitlin som frågar. Jag försöker översätta baksidan så gott jag kan, det fungerade nog ganska bra då de verkar fatta. Alla tycker att den blir bra så jag sätter i den i dvd:n och startar. Vi har två soffor så Caitlin drar med sig Justin till ena soffan så att jag och Christian bara skulle 'råka' vara tvungna att sitta tillsammans.

''Skulle du kanske kunna sätta på engelsk text?'' frågar Justin efter typ fem minuter. Jag hade visst glömt att göra det så jag nickar bara och går till menyn för att fixa det. Filmen startas om och nu verkar alla fatta vad som händer.

När den är slut är jag den enda som inte gråtit, såklart ska Caitlin påpeka det men jag vet inte ens varför själv, tror det är för att jag har sett den så många gånger. Jag försöker förklara men ingen verkar fatta så jag ger till slut upp och säger att jag inte vet själv. I perfekt synkronisering som filmen tar slut kommer Sandra hem och Jake börjar gråta.

''Jag tar honom.'' ropar jag till Sandra och rusar upp. När jag kommer ner står Sandra och pratar med Justin, Christian och Caitlin. Jake har inte slutat gråta så hon tar snabbt över honom.

''Har det gått bra idag?'' frågar hon mig sen.

''Jadå, han har varit jättesnäll, sovit typ hela dagen!''

''Han är allt en liten tröttis.''

''Hej!'' ropar helt plötsligt Dylan och får alla att hoppa till.

''Hej älskling!'' ropar Sandra tillbaka.

''Vem är det?'' mimar Caitlin.

''Hennes man.'' mimar jag tillbaka och pekar på Sandra.

Dylan kommer in i rummet, hälsar på alla och går sen fram till Sandra och Jake, pussar Sandra på kinden och tar Jake.

''Hej lilla monstret.'' säger han och kittlar honom.

''Vi går till mitt rum.'' säger jag till de andra (Justin, Christian och Caitlin).

''Kallade han honom monster?'' undrar Caitlin försiktigt.

''Japp, men han gör det hela tiden.'' svarar jag.

''Han verkar rolig.'' säger Christian från ingenstans. Sen får någon ett sms och alla hoppar högt av rädsla. Det verkar vara Caitlin eftersom hon tar upp sin mobil och knappar lite på den.

''Vi måste hem nu.'' säger hon sedan och låter lite ledsen på rösten.

''Jag tror jag också borde gå.'' tillägger Justin.

''Okej.'' säger jag enkelt och följer de ner. Caitlin är klar först så jag ger henne en kram innan hon går ut till bilen, sen samma med Justin och sen är det bara Christian kvar. Jag kramar om honom, dock lite längre än med Justin och Caitlin, sen pussar jag honom på kinden innan vi avslutar kramen och han leendes går iväg.

När de åkt hjälper jag Sandra med maten och hon är genast på mig med frågor.

''Var det honom du ska på dejt med?'' undrar hon, jag kan tillägga att jag aldrig sett henne så nyfiken innan.

''Aa.'' mumlar jag samtidigt som jag nickar.

''Åhh vad söt!'' utbrister hon och jag bara rodnar. ''Men hur gammal är han?''

''Han är ett år äldre, alltså sexton.''

''Vad har ni gjort idag då?''

''De kom vid elva, då började jag med maten, vi åt vid ett, sen tittade vi på film, sen kom du.''

''Vad tog så lång tid att laga?''

''Åh, jag gjorde köttbullar, ville visa en äkta svensk måltid, men det blev dock lite över...'' säger jag och visar de överblivna köttbullarna.

''Lite.'' säger hon ironiskt.

''Precis!''svarar jag och flinar.

''Men vad säger du om att åka och shoppa skor imorgon efter mitt jobb, Dylan kan ta Jake och jobba hemma lite.''

''Det låter bra.'' svarar jag lite frånvarande eftersom jag nyss fått ett sms. ''Kan Caitlin följa med, hon smsade nyss och frågade samma sak.''

''Klart hon kan, jag kommer hem vid fyra så åker vi då!''

''Hon kommer hit lite tidigare.'' Sen dör samtalet ut och vi koncentrerar oss på matlagningen.

'Dränkt katt'

 Jag vaknar av mitt alarm klockan sju som vanligt, och går upp för att jogga. När jag joggat i cirka tio minuter börjar det regna. Toppen, tänker jag innan jag vänder hemåt. Väl hemma ser jag ut som en dränkt katt och det måste ju såklart Sandra påpeka.

''Men nehe? Det ösregnar ute.'' försvarar jag mig själv. Det får inte riktigt den effekt jag hoppats på (att hon skulle bli tyst) utan hon börjar genast berätta att värdet ska se ut så här de närmaste dagarna och bla, bla, bla. Jag slutade lyssna ganska snabbt och började istället tänka tillbaka på gårdagen. Min pratstund med Emma, mina sms med Christian och Caitlin och...

''Hejdå, jag måste gå nu!'' avbryter Sandra mina tankar.

''Okej, ses senare.''

''Ring direkt om det är något! Du har väl mitt nummer?''

''Svaret är ja på båda frågorna, jag fixar detta!''

''Det vet jag att du gör.'' Med de orden är hon borta.

''Hej pluttis. Är vi ensamma nu? Ja det är vi. Är du trött?'' jollrar jag på bebis-språk samtidigt som jag tar upp honom ur hans barn-stol. När han har somnat hoppar jag in i duschen innan jag sätter mig vid datorn och loggar in på skype. Sandra ringer och undrar hur allt är och jag säger att han sover. När vi lagt på för att hon måste jobba sitter jag där ett tag till, innan jag hör att Jake börjar vakna igen. Jag lyfter upp honom och vi går ner för att leka lite. När klockan är lite över elva hör jag en bil, följt av att någon knackar på dörren. Jag låter Jake ligga kvar på golvet under tiden jag går för att se vem det är. Fatta min förvåning när Christian, Caitlin och Justin står där utanför.

''Vad gör ni här?'' undrar jag samtidigt som jag öppnar dörren.

''Hej på dig med, vi tänkte att vi kunde hålla dig lite sällskap!'' säger Justin stolt, jag misstänker nämligen att det var hans idé.

''Vad kul, kom in.'' säger jag samtidigt som jag tvärvänder och springer in till Jake, då jag hört att han börjat skrika.

''Shhh, plutten, allt är bra.'' mumlar jag i hans öra medan jag går ut till de andra som förvirrade står kvar i dörröppningen. ''Ni vet att det är brottsligt att komma in.'' säger jag lite sarkastiskt och då rycks de ur sin dvala och börjar ta av sig skorna.

''Hej sötis, du måste vara Jake.'' jollrar Caitlin, är först framme vid mig och Jake. Han bara ler åt henne. ''Han är så gullig!'' utbrister hon då.

''Det är bara för att han är skält mig mig ju!'' svarar jag halvt stolt, halvt ironiskt.

''Såklart det är.'' Det var Christian som öppnade munnen, för första gången sen de kom.

''Ja, jag vet.'' upprepar jag. ''Förresten, är det någon mer än jag som vill ha lunch?'' frågar jag sedan.

''Nu?'' frågar alla i munnen på varandra.

''Inte precis, men jag var precis på väg att börja laga lunch.'' svarar jag.

De tittar lite på varandra. ''Visst, varför inte?'' svarar sedan Christian.

Jag tittar omkring i köket lite, under tiden tar resten hand om Jake. Vi har inte så mycket hemma men efter lite funderande och letande hittar jag allt som behövs till köttbullar.

''Blir köttbullar bra?'' frågar jag och alla nickar. ''Då blir det köttbullar.''

''Vill du ha hjälp?'' undrar Caitlin.

''Nej!'' utbrister jag. ''jag menar, det är väldigt svenskt så jag vill överraska er.'' tillägger jag då Caitlin ser väldigt förvånad ut över mitt lilla utbrott. Hon rycker på axlarna som för att säga okej, och går sedan iväg med de andra för att titta på huset. Jag flänger runt som en yr höna eftersom jag aldrig gjort köttbullar från grunden helt själv, dessutom ska jag koka potatis och morötter, omg vad svårt liksom, och göra brunsås, ska det vara svenskt så ska det vara svenskt!

Plötsligt hör jag att Jake börjar skrika och rusar upp. Där uppe står Justin med honom i famnen medan Christian och Caitlin står vid sidan och försöker lugna ner honom. Jag tar Jake från Justin och förklarar att han är hungrig. Snäll som han är erbjuder han sig då att mata honom så att jag kan fixa klart vår mat. När alla är där nere fortsätter jag med matlagningen och lyckas ta det lite lugnare denna gång. Jag har min dator där för receptets skull, och helt från ingenstans börjar den låta. Förvirrad är nog mitt förnamn just nu då jag helt stannar upp innan jag inser att det är Emma som ringer på skype. Då fattar jag och svarar istället för att stå där som en staty.

''Hej Emsan!'' hälsar jag, måste jag förresten tillägga att alla andra i köket stirrar på mig?

''Hej Pauli! Vad tusan håller du på med?''

''Jag lagar mat, haha.''

''Nej, nu fick du mig hungrig, vad blir det?''

''Köttbullar med sås, potatis och kokta morötter.''

''Gaah vad gott! Jag har inte ätit kvällsmat än.''

''Varför gör du inte det då?''

''Jag är ensam hemma, orkar inte fixa något.''

''Latmask!''

''Uhm, vem pratar du med?'' Det är Caitlin som frågar. Jag hade nästan glömt av att de var där...

Jag vinkar åt de att komma så de ser skärmen. ''Det här är Emma, min bästa vän i Sverige. Emmis, detta är Justin, Jake, Caitlin och Christian.'' presenterar jag samtidigt som jag pekar på alla i tur och ordning. De hälsar och sen går alla iväg från köket medan jag fortsätter laga mat och prata med Emma.

''Han du ska gå ut med var snygg!'' säger Emma mitt från ingenstans.

''Har jag påstått något annat?'' kontrar jag.

''Nej men ändå, han och hans syster var väldigt lika.''

''Berätta något jag inte vet istället.''

''Okej, vet du vilka som kommer till Sverige i december?''

''Ingen aning.''

''One Direc...'' börjar hon tjuta och jag slutar lyssna. Precis som förra gången, och alla gånger innan det. Istället koncentrerar jag mig på matlagningen, allt händer ju på en gång. Till råga på allt måste jag duka också. Jag börjar springa runt för att ta fram tallrikar, bestick och så, dukar lite snabbt, häller sedan av potatisen och morötterna och ställer fram dem på bordet. Sen häller jag upp köttbullarna i en skål och såsen i en annan och ställer fram de med innan jag avslutar med att ta fram lingonsylt, knäckebröd, smör och mjölk. Sen sätter jag ner Jake i sin barn-stol och mig själv på en vanlig stol. Sekunden efter inser jag att Emma är kvar på skype och flyger upp för att lägga på och samtidigt avbryta hennes svada om One Direction, jag tvivlar på att hon ens märkte att jag var borta, och tvinga ner henne för att äta frukost. Sen inser jag sak nummer två och det är att tre personer vid köksbordet stirrar på mig som att jag vore galen. Jag har aldrig sagt att jag inte är det men ändå. Den ända som inte stirrar är Jake, han är nämligen upptagen av att försöka nå skålen med köttbullar.

''Nu äter vi!'' säger jag och sätter mig ner igen, dock mer stillsamt denna gång.

''Vad är allting?'' säger Caitlin förundrat och jag börjar förklara.

''Vi har köttbullar, kokt potatis och morötter, en sås vars namn jag inte kan på engelska, lingonsylt, mjölk, smör och en speciell sorts bröd som kallas knäckebröd och är väldigt populärt i Sverige.'' säger jag och pekar på allt. ''Allt på bordet är väldigt svenskt och något som nästan alla gillar. Ni måste smaka på allt!'' säger jag med vikt på 'måste'. Dem stirrar först på mig, och sen på varandra innan de gör som jag, och börjar ta. I början ser de lite skeptiska ut men efter några tuggor verkar de ha ändrat sig.

''Det var faktiskt riktigt gott.'' tycker Justin om köttbullarna, medan Caitlin älskade såsen och Christian var mest förtjust i lingonsylten, dock verkade det som att ingen utom jag och Jake gillade knäckebrödet. 

'Vad ska du ha på dig?'

 Jag tar upp mobilen och kollar vem det är.

''Det är Chris.'' informerar jag sedan Emma.

''Vad väntar du på? Öppna det!'' tjuter hon, jag kan nämligen ha nämnt vad Caitlin sa i bilen för henne... Jag öppnar det och tjuter till, tappar mobilen och gapar, allt på samma gång.

''Vad stod det?!'' nästan skriker hon.

''Han vill bjuda mig på en dejt.'' viskar jag fram.

''Va?''

''Han vill bjuda mig på en dejt.'' upprepar jag, dock lite högre denna gång.

''Åhh, grattis gumman!''

''Men det är väl inget?'' frågar jag lite nervöst. Sen hoppar jag högt då jag får ett nytt sms, av Caitlin denna gång.

'Hej, svara Chris innan han dör! ;)'

Jag börjar skratta lite och Emma undrar vad som var så kul, så jag förklarar.

''Aww, svara nu då!''

''Vad ska jag svara då?''

''Vad vill du?''

''Vet inte!''

''Men svara ja bara, det syns på dig att du vill det!''

''Hur ska jag skriva då?''

''Som det är.''

'Såklart jag vill, var och när? :)' skriver jag utan att skicka.

''Ska jag skicka ett hjärta?'' frågar jag Emma nervöst.

''Gjorde han det?''

''Öhh'' börjar jag samtidigt som jag knappar på mobilen. ''Japp'' svarar jag sedan.

''Då gör du det med.'' bestämmer hon. Jag lägger till ett '<3' och tvekar lite.

''Skicka!'' utbrister Emma som verkar se att jag tvekar. Jag tar mod till mig, läser igenom det en gång till och trycker sedan på skicka.

''Nu finns det ingen återvändo!'' utropar jag dramatiskt, och sekunden där på dör vi av skratt. Innan mobilen plingar till igen vill säga, då rycker jag till och blir helt stel. Nora får säga/skrika till mig några gånger innan jag vågar klicka upp smset.

'Toppen! Fredag klockan 6? Jag hämtar dig! :) <3'

'Låter perfekt, ses då! :) <3' svarar jag. Under tiden jag skrev kom det in ett nytt sms, så jag skyndar mig att titta. Det är från Caitlin.

'Bra val, ni kommer bli ett perfekt par! ;)'

'Jag har känt honom i 1 ½ dag, dessutom är det bara en dejt!'

'Ja ja, men just nu freakar han ur för att du sa ja! ;)'

'Verkligen?! ;)'

'Japp, det är nästan läskigt... ;)'

'Berätta INTE detta men jag freakade typ ur när jag fick hans sms...'

'Aww, vad gulligt!'

'Du håller tyst om detta, eller hur?'

'Såklart gumman!'

'Bra, men jag måste gå nu, hejdå!' blir det sista jag skriver innan jag lägger ifrån mig mobilen, avslutar med Emma och går ner för att prata lite med Sandra.

''Hej Sandra, vad gör du?'' frågar jag när jag kommit ner.

''Tittar på något konstigt program på tv, det handlar typ om någon tävling till nordpolen.''

''Aha, det tror jag pappa såg för flera år sedan.''

''Det kan stämma, det verkar väldigt gammalt. Vad skrek du om innan förresten?''

''Jag pratade med Emma.'' säger jag och rodnar lite.

''Är det det som får dig att rodna?''

''Nja...''

''Du kan berätta för mig, jag kommer inte skvallra.'' Något säger mig att hon menar det.

''Öhh, jag typ, öhh, har en dejt...'' säger jag lite tyst och lyckas rodna ännu mer.

''Vad kul! Vänta lite, med vem? Justin?'' utbrister hon nyfiket. Jag skakar på huvudet.

''Med en av hans kompisar, Christian heter han.''

''När?''

''På fredag.''

''Vad ska ni göra?''

''Vet faktiskt inte, han sa inte det.''

''Okej, är han snygg?'' frågar hon sedan ivrigt. Jag nickar lite generat.

''Vad kul för dig gumman!''

''Tack!'' ler jag.

''Vet du vad du ska ha på dig?''

''Nu låter du som en tonåring!''

''Förlåt då, men vet du det?''

''Ingen aning, eller jag har en klänning med mig.''

''Hämta den!'' När jag kommer ner igen nickar hon gillandes.

''Jag hade den på min konfirmation.'' informerar jag.

''Skor då?''

''Sandra!''

''Vad?''

Jag suckar åt henne innan jag svarar på frågan.

''Nej, eller jag har skor, men jag tänker inte ha klackskor och då finns det inga som matchar.''

''Vi ska iväg och shoppa, vad har du tänkt dig?''

''Ett par vita sneakers, kanske converse.''

''Ett par vita converse tror jag passar jättebra.''

''Okej.'' svarar jag och skrattar, sedan fortsätter jag. ''Du är värre än Emma!''

''Tack då!'' säger hon och fnyser, innan båda börjar skratta igen.

Sen går vi upp för att sova, då båda ska upp tidigt imorgon.

'Han gillar dig'

 Nästa dag hämtar Caitlin mig igen, vi hade smsat lite under föregående kväll så vi var bättre vänner än någonsin. Det kanske var lite väl tidigt men jag såg henne redan som en av mina bättre vänner, jag kan verkligen vara mig själv med henne, och jag brukar ändå vara väldigt blyg.

''Vet du vad?'' frågar hon och ser på mig med ett finurligt leende. Jag svarar med att skaka på huvudet och se frågande ut.

''Christian gillar dig!'' fortsätter hon sedan. Jag känner själv hur jag stirrar på henne och gapar hur stort som helst med munnen, detta hade jag inte väntat mig.

''Du måste skoja!'' utbrister jag när jag upptäcker att hon väntar på ett svar.

''Nix, men berätta inte att jag sa det, han kommer döda mig!''

''Din hemlighet är trygg med mig.''

''Vill du veta några andra saker också?''

''Vad nu?''

''För det första, han vill bjuda ut dig men är rädd att det är för tidigt. För det andra, jag tror att du gillar honom!''

''Nej det gör jag inte'' utbrister jag och rodnar, mina kinder kan gå och dö nu tack!

''Jo det gör du. Du skulle inte rodna annars!''

''Himla kinder...'' muttrar jag lite halvtyst. Hon börjar fnissa och jag hänger på och lite senare är hon tvungen att köra in till kanten då det annars finns risk att vi krockar för att vi skrattar så mycket.

''Om du berättar för honom berättar jag att du skvallrade!'' säger jag och försöker se hotfull ut, men det misslyckades nog för hon bara fortsätter skratta. Men efter ett tag lyckas hon lugna ner sig och lovar att inte säga något.

''Ursäkta att jag frågar, men vad kan du möjligtvis gilla med min lillebror?'' undrar hon sedan.

''Du är ursäktad, och han har väldigt fina ögon.'' säger jag lite tyst och lyckas rodna ännu mer.

''Aww, vad gulligt! Jag kommer inte säga något, om du inte vill att jag ska det såklart.''

''Tänk inte ens tanken, och skulle vi kunna byte ämne?''

''Okej, men varför? Jag gillar detta ämnet.''

''Det tror jag säkert att du gör men jag vill inte att de ska se mig rodna, det får de bara misstänksamma.''

''Jag förstår, men bara en sak till?'' säger hon bedjande.

''Visst...''

''Ni skulle bli ett så fint par!''

''Stopp! Du får mig bara att rodna mer!''

''Vad gulligt! Men för att byta ämne, vilken är din favoritblomma?''

''Va?''

''Du hörde mig!''

''Uhm, jag vet faktiskt inte.''

''Va? Min är tusensköna om du undrade.''

''Jag är inte den sortens person som uppskattar det så mycket. Visst, det är gulligt, men jag gillar enklare grejer. Jag har inte en enda blomma i mitt rum, de är bara i vägen, tidkonsumerande och dammsamlare.''

''Va?''

''Ja, jag antar att jag inte är en typisk tjej.''

''vad är det mer som är o-typiskt med dig?''

''Jag hatar verkligen att sola, det är så tråkigt! Jag tycker att romantiska komedier är överdrivna och dåliga, min favoritmusik är rap och jag skulle hellre hoppa bungyjump än att shoppa.''

''Okej, det var kanske inte så typiskt.''

''Jag sa ju det! Ska vi fortsätta åka kanske?'' frågar jag sedan, då jag inser att vi fortfarande står vid kanten av vägen.

''Åh, japp.''

''Vad gjorde att det tog så lång tid?'' frågar Christian när vi till slut är framme.

''Uhm, vi ´var tvungna att stanna lite...'' förklarar Caitlin.

''Varför?'' undrar Justin.

''Det skulle ha blivit en krock om vi inte hade gjort det.'' säger jag och killarna stirrar på oss.

''Vi typ skrattade för mycket...'' fortsätter Caitlin min mening och sen börjar vi skratta igen, killarnas miner är helt ovärderliga.

Vi bestämmer oss efter ett tag för att titta på film och jag får den stora äran att välja film. Jag studerar alla filmer noga medan resten plockar fram godis, popcorn och läsk. När de är klara har jag precis hunnit välja film. Det blev Triangle, en skräck/thriller som jag velat se hur länge som helst men inte haft någon att se den med.

''Är du verkligen säker på det?'' frågar Justin när han ser mitt val. ''Jag menar, den är ganska läskig.'' fortsätter han sedan.

''Ja! Jag har velat se den så länge.'' svarar jag. Killarna ser lite förvånade ut medan Caitlin ser mest rädd ut. Livrädd för att vara exakt.

Filmen är precis som jag väntat mig, läskig och med ett oväntat slut.

''Åh, det där var...'' börjar jag innan jag avbryter för att hitta rätt ord.

''Läskigt, hemskt, den värsta filmen du någonsin sett?'' försöker Justin.

''Nej. Helt fantastisk, underbart och en av de bästa filmerna jag sett i år!'' avslutar jag. Alla stirrar på mig innan Caitlin säger att jag är galen.

''Tack sötnos, du med.'' svarar jag och ger henne en slängkyss. Hon svarar med att himla med ögonen innan alla fyra börjar skratta.

Dagen fortsätter med fler filmer, massa skratt och överdrivet mycket godis. Tillslut är det dags för mig att gå hem.

''Vad gör du imorgon?'' undrar Caitlin när jag sagt att jag måste hem.

''Jobbar.'' svarar jag, som om det vore självklart.

''Har du ett jobb?'' frågar Christian förvånat. Jag nickar och förklarar att jag tar hand om Jake och att det är därför jag är här. De nickar förstående och kommer sedan överens om att alla följer med i bilen på vägen hem till mig.

Musiken dunkar och Justin och Caitlin sitter och pratar där framme medan jag och Christian sitter tysta i baksätet. Det är första gången vi är 'ensamma' sen Caitlin skvallrade för mig. Jag sitter och tittar på staden genom bilrutan medan vi åker och plötsligt känner jag en hand på min. Jag vänder på huvudet och ser att det är Christians, vem annars liksom? Han ler lite prövande mot mig och jag ler tillbaka, sen sitter vi så resten av resan utan att säga ett ord. Utom när vi byter mobilnummer då, men räknas väl inte riktigt, eller det kanske det gör? Vi pratar ju, men det var inte så viktigt, eller det var det, men... Paulina! Koncentrera dig lite här va? I alla fall så pratade vi bara när vi bytte mobilnummer, punkt.

När jag sen har sagt hejdå till alla går jag in och äter och pratar med Sandra och Dylan, innan jag gör som alla andra kvällar, det vill säga pratar med Emma på skype. Vi babblar om allt möjligt och jag berättar om Caitlin och Christian, och när jag är mitt inne i att berätta om filmen vi såg, som Nora varit för mesig för att se, så plingar min mobil till.

'OMG vem är det?' 

Jag funderar ett tag på vad jag ska skriva, 'Hej, Justin. Kan jag komma imorgon? När och var?', det känns typ fel, bara fel. Tänk om han inte alls ville att jag skulle komma utan bara ville vara snäll? Fast han sa ju att han ville ha mig där när jag frågade innan. Som tur är räddar han mig genom att skicka ett sms först.

'Hej, kan du vara med imorn? :)'

'Japp, när och var? :)'

'Toppen, vi hämtar dig!'

'Oke, men när?'

'Runt elva?'

'Det blir bra, vilka är dina vänner förresten?'

'Caitlin & Christian Beadles, syskon :p'

'Det säger inte så mycket'

'Du får se imorgon!'

'Jag antar att du har rätt'

'Jag har alltid rätt!'

'Hey! Det är min replik... :('

'Förlåt. Var inte ledsen :('

':'('

'Neeej, le istället!'

'Okej'

'LE!'

'Okej :)'

'Det var bättre :)'

'Då ses vi imorgon då!'

'Japp, och glöm inte att le! :)'

'Haha, det ska jag inte :)'

'Bra!'

Efter maten gjorde jag samma sak som föregående dag, det vill säga, satte mig vid datorn. Emma var som tur var inloggad på skype så jag ringde upp henne.

''Emma!''

''Paulina! Det var längesedan!''

''Jo, men eller hur. Hur var skolavslutningen?''

''Som vanligt, alldeles för lång och alldeles för sorglig!''

''Jag slapp!''

''Världen är bra orättvis ibland.''

''Såklart, varför inte liksom?''

''Du är knäpp, men vad har du gjort idag då?''

''Tagit hand om Jake, helt själv, typ...''

''Vad då typ?''

''Sandra har varit hemma, men inte hjälpt till. Jag lyckades till och med gå vilse när jag var ute och gick!''

''Det är sådant som bara du lyckas med Pauli, vad hände?''

''Jag gick utan att tänka, sen hamnade jag i en park och fick fråga om vägen hem.''

''Åh, det är så typiskt dig, hittade du sen då?''

''Ja, jag stod och pratade med någon när Sandra ringde och han visade mig vägen.''

''Vänta lite, va? Pratade du med någon? Varför då?''

''När jag var i parken fick jag en boll på mig, sen började jag prata med han som sköt den. Du kan inte gissa vem det var!''

''Troligtvis inte, nej. Jag känner inte alla människor i Atlanta, som du kanske vet?''

''Va? Men det har jag trott hela tiden!'' Jag borde kanske tillägga att min ironi var på topp just då, som alltid när jag pratar med Emma.

''Ha ha.''

''Men seriöst, du borde veta vem det är, annars har du bott under en sten de senaste typ fem åren!''

''Vad då, är han känd eller något?'' Jag bara nickar till svar.

''VA? OMG, VEM ÄR DET?''

''Justin Bieber!''

''Åhh, jag som trodde det var någon lite roligare!'' Emma är inte direkt en belieber, precis som jag med andra ord.

''Men erkänn stort!''

''Ganska, faktiskt.''

''Jag ska träffa honom och hans kompisar imorgon.''

''Du skojar!''

''Varför skulle jag? Men berätta inte för någon annan!'' Emma gör den där gesten då man låtsas låsa igen munnen och kasta bort nyckeln.

Sen fortsätter samtalet en liten stund innan vi lägger på så jag kan ringa mamma och pappa. Jag pratar med dem och min lillebror i ungefär en halvtimme, dock berättar jag inte så mycket om Justin, bara att jag träffat en kompis. Erik, min brorsa, hade börjat gapskratta eftersom han inte gillar Justin Bieber alls. Så jag utelämnar den lilla detaljen att Justin heter Bieber i efternamn.

När jag hade lagt på går jag ner till Sandra och Dylan för en liten filmkväll, vi ska se på en av mina favoritfilmer, nämligen Sagan om Ringen, eftersom Sandra inte sett alla. När halva filmen har gått sitter alla och halvsover så vi bestämmer att vi ska pausa.

Senare den kvällen, när jag ska sova, tänker jag igenom dagen och undrar varför detta händer mig, det måste liksom finnas miljoner tjejer som skulle döda (okej, jag överdrev nog lite) för att få träffa Justin och lära känna honom. Jag vet knappt vad han heter, jag chansade ganska rejält när jag sa hans namn första gången.

Shit! Tänk om det inte hade varit han, utan att jag sagt mr. Bieber till någon random människa i en park! Usch vad pinsamt, men nu hände det inte, jag gissade rätt.

Nästa morgon får jag till och med en sovmorgon! Ända till halv åtta, wow! Då väcks jag av Jake igen... Efter frukost fixar jag i ordning mig, ni vet typ borsta tänderna, fixa håret och sminka mig. Sen sitter jag vid datorn tills klockan är kvart i elva, då springer jag ner och pratar lite med Sandra och Dylan innan jag hör en bil köra in på uppfarten. Jag blir väldigt förvånad då jag inte vet att han har bil, och ännu mindre att han har körkort. Sen kommer jag på att man får ta körkort när man är sexton här.

Jag säger hejdå till Sandra, Dylan och Jake medan jag tar på mig skorna, sen greppar jag en jacka och min väska innan jag går ut. Väl därute möts jag av den största bil jag någonsin sett. Frågan om varför någon skulle vilja ha en sådan stor, klumpig sak, flyger genom mitt huvud under den korta tid det tar för mig att hoppa in i bilen.

'Du har något fel på dina ögon'

 Idag har jag lärt mig läxan och ställer klockan på sju så jag kommer upp för att springa. Även om jag är taggad är det inte det lättaste att komma upp ur sängen. Jag gör en överenskommelse med mig själv att starta försiktigt och springer därför bara i cirka tjugofem minuter. När jag kommer tillbaka sitter alla andra runt bordet för frukost, och jag gör dem sällskap. Vi småpratar lite innan Dylan går till jobbet och sen sitter jag och Sandra kvar jag pratar ännu mer. Vi kommer till exempel överens om att jag ska försöka ta hand om Jake själv idag, men att hon ska finnas i närheten, så jag får testa innan hon ska vara borta på riktigt.

Så efter frukost går Sandra iväg för att prata lite med grannen medan jag ska få Jake att somna. Det fungar faktiskt bra, dock är det nog för att han är trött men i alla fall. Sandra är lite överallt och ingenstans hela förmiddagen medan jag leker med Jake, tröstar Jake och lagar mat. När vi senare sitter runt bordet för att äta så är hon imponerad över att jag klarat mig själv hela tiden, jag är mest imponerad över att hon har gjort det varje dag det senaste halvåret. Dessutom syns det inte ens på henne att hon har varit gravid utan hon ser ut precis som vanligt. Långt hår som skiftar mellan brunt och blond beroende på ljuset och som når nästan ner till armbågarna men som är uppklippt så att den kortaste slingan befinner sig ungefär vid axeln. Hennes ansikte, som många säger är väldigt likt mitt, är brunt, men inte så brunt som man skulle kunna tro med tanke på var hon bor. I övrigt så är hon kort, ungefär en meter och drygt sextio centimeter kanske, med otroligt vackra, blå-gröna ögon. Det är något som jag alltid lägger märke till, ögon. Kanske beror det på att jag själv tycker att det finaste på min kropp är mina ögon.

När allt sen är bortplockat ger hon mig tipset att gå ut och gå med honom, då brukar han nämligen sova hela tiden, något som han ska gör varje eftermiddag. Efter att ha gått ett tag och har jag ingen som helst aning om vart jag går. Jag känner inte igen mig men är vid någon park som är riktigt mysig. Runt mig är som en bubbla, precis som jag är van vid. Oftast är jag så koncentrerad på det jag gör eller bara så djupt fast i tankar att jag inte märker något runt omkring mig, det är både en välsignelse och en förbannelse. Det gör ju att jag är bra på att koncentrera mig men jag är riktigt kass på att hitta, troligtvis för att jag inte tänker på hur jag kommit dit från första början.

Helt plötsligt, från ingenstans, kommer en basketboll skjutandes och träffar mitt ben. Min bubbla spricker och jag hoppar skrämt till.

''Vad tusan!'' utbrister jag när jag fattat att det inte var någon som kastat en bomb på mig, tar upp bollen och tittar mig omkring.

''Vilket sött barn, är det ditt?'' hör jag plötsligt en röst bakom mig. Jag vänder mig om och stirrar rakt in i ett par solglasögon, som sitter på en kille som nog är några år äldre än mig. Han har brunt hår som ligger rufsigt på huvudet och är lika lång som mig.

''Nej, hur gammal tror du jag är? Det är min kusin!'' svarar jag lite halv surt, mest för att försvara mig. Jag får direkt en känsla av att jag känner igen denna främling.

''Jag vet väl inte, men han är fortfarande söt!''

''Kom igen! Berätta vad du tror!'' envisas jag, trots att jag märker att han tycker att det är jobbigt.

''Uhm, kanske arton eller så.'' säger han och flackar med blicken, solglasögon är inte helt ogenomskinliga.

''Borde jag ta det som en komplimang eller säga att du har något fel på dina ögon?''

''Det beror på.''

''På vad då?'' frågar jag förvirrat.

''På hur gammal du är.'' förklarar han, och jag hör på hans röst att han vill veta hur gammal jag är.

''Och om jag säger att jag är femton?''

''Du skojar, eller hur??''

''Nej, jag föddes 1997. Du har något fel på dina ögon Bieber.'' ler jag retsamt, till slut kan jag placera honom, framför mig står Justin Bieber, världsstjärnan.

''Hur visste du att det är jag?'' utbrister han, i hans röst hörs både rädsla och nyfikenhet.

''Jag är bäst. Nej, dina solglasögon hjälper inte precis så mycket!''

''Ingen annan har känt igen mig!''

''För det är ju så många människor här.'' säger jag sarkastiskt och viftar lite med handen för att visa vad jag menar.

''Du kanske har rätt...''

''Jag har alltid rätt!''

''Visst.'' han nickar misstroget och får mig att sucka.

''Är den här din?'' frågar jag sedan, samtidigt som jag håller upp bollen.

''Japp, förlåt för det där.''

''Du skjuter väldigt hårt!''

''Tack!''

''Det var ingen komplimang.''

''Men jag tar det som en!'' Han flinar och verkar otroligt nöjd med sig själv. ''Du är väl inte härifrån?'' fortsätter han sen.

''Nej, jag bor hos min faster i sommar.''

''Var kommer du ifrån?''

''Gissa!''

''Igen?''

''Ja! Kom igen, det kan inte bli mer än fel!'' säger jag exalterat, jag älskar att höra vad människor tror om mig.

''jag tror du kommer från England.''

''Tack! Men det var tyvärr fel.''

''Var kommer du ifrån då?!''

''Sverige.''

''Du låter inte svensk.''

''Vet du någonting om Sverige?''

''Nej... Eller, det finns en sort godis som heter 'Swedish fish'.''

''Finns det? Det visste jag inte, men hursomhelst så är det det bästa landet i världen!''

''Det bästa landet i världen?'' säger han med tvivlade tonfall.

''Helt underbart!''

''Om du säger det så...''

''Litar du inte på mig''

''Nej!''

''Jag litar inte på dig heller, men det är det bästa landet!''

''Visst.''

Så fortsätter samtalet ett bra tag, tills min mobil ringer och avbryter oss mitt i en diskussion om huruvida det är godast att laga mat eller att äta på restaurang. Det är Sandra, så jag skyndar mig att svara.

''Hej Sandra!''

''Paulina, äntligen! Vet du hur länge du har varit borta?''

''Öhh, nej.''

''Tja, du har varit borta i snart två timmar, Dylan kommer hem om tio minuter och det är kvällsmat om en halvtimme.''

''Jag är i någon park och jag har ingen aning om hur jag kom hit.''

''Kan du fråga någon var du är?''

''Japp, jag står redan och pratar med en person, han heter Justin!''

''Ohh, är han snygg?'' frågar hon nyfiket och jag börjar gapskratta och Justin tittar konstigt på mig.

''Vad är det?'' frågar han.

''Var är jag? Alltså namnet på parken.'' frågar jag istället och undviker medvetet hans fråga.

''Imman park.'' svarar han och jag för vidare det till Sandra.

''Det är nära, tror du hittar?''

''Annars frågar jag om vägen!''

''Bra! Ses snart, hejdå.''

''Hejdå.'' svarar jag och så avslutar vi samtalet. Justin tittar nyfiktet på mig.

''Vad?'' frågar jag honom.

''Jag kan säga desamma, vad var det där?''

''Min faster.''

''Jag menar språket.''

''Jaha, det är svenska!''

''Det låter konstigt.''

''Bara om du inte kan det. Vet du hur jag ska gå för att komma hem?''

''Det beror på.'' svarar han, som om jag var helt dum i huvudet.

''På vad då?''

''Var hem ligger.''

''Wylie street.''

''Det vet jag, kom här.''

''Vart är du på väg?''

''Hem till dig.''

''Okej, men du behöver bara förklara annars!'' försäkrar jag honom.

''Men jag vill komma.'' svarar han envist.

''Okej!''

Sandra hade rätt, det är inte alls långt. När vi kommer fram tackar jag för hjälpen.

''Inget att tala om.'' svarar han. ''Vad ska du göra imorgon?'' följer han upp med.

''Ingenting, tror jag i alla fall.'' svarar jag tveksamt.

''Jag ska träffa några vänner, vill du följa med?''

''Vill du att jag ska det?''

''Jag hade inte frågat annars.''

''Okej, men jag måste fråga Sandra först. Men om jag kan kommer jag gärna!''

''Bra, kan jag få ditt nummer så kan du smsa sen?''

''Såklart, men bara om jag får ditt!'' skrattar jag medan vi byter nummer.

''Paulina, maten är klar nu!'' hör jag sedan Sandras röst. Sedan kommer hon ut genom dörren.

''Sandra, det här är Justin, en ny vän. Justin det här är Sandra, min faster.'' presenterar jag.

''Trevligt att träffa dig Justin'' säger Sandra när de skakar hand.

''Jag kan säga detsamma.'' svarar han artigt.

''jag måste gå nu, glöm inte att smsa!'' säger han innan han gå iväg.

''Varför skulle du smsa honom?'' undrar Sandra nyfiket.

''Han undrade om jag skulle vara med honom och hans vänner imorgon.''

''Säg ja!''

''Är det okej för er då?''

''Så klart, du kan inte vara här hela sommaren utan vänner och han verkar trevlig!''

''Okej'' säger jag och tar upp mobilen för att skicka ett sms innan maten.

'Det nya stället'

 Nu sitter jag alltså här, i rummet som kommer kallas mitt från och med idag, 13 juni, till dagen jag reser här ifrån, 22 augusti. Huset är inte överdrivet stort, men sjukt mysigt. Jag har förresten varit här förra sommaren, men då var det knappt en månad. Då bodde hela familjen i ''mitt'' rum, så jättelitet är det inte heller, det är svårt och beskriva om ni fattar vad jag menar. Huset är ett grönt tvåvåningshus som ligger i ett före detta slumområde eller vad du nu vill kalla det, för typ 15-20 år sedan vägrade taxibilar åka hit och så, men nu är det inte alls likadant. Tillbaka till huset, på bottenvåningen ligger köket, ''matsalen'', den lilla toaletten och vardagsrummet, medan mitt sovrum, ett arbetsrum, min fasters och hennes mans sovrum samt två badrum ligger på övervåningen.

I mitt rum finns en dubbelsäng, nattygsbord och garderober, men även en dubbel-luftmadrass som kan läggas på golvet, där jag och min lillebror sov förra gången vi var här. That's it I think, nu är det mesta presenterat. Vänta lite nu, varför sa ni inte att jag inte att jag glömt det viktigaste? Eller ja, personerna som bor här förutom jag. Det är min faster Sandra som är 32, hennes man Dylan som är 34 och irländare och min kusin Jake som är ett halvt år. Mitt ''jobb'' här är att ta hand om Jake när hans föräldrar jobbar, vilket innebär från åtta på morgonen till cirka fem på kvällen måndag till fredag. Jag är ledig på helger och om jag får några kompisar kan jag vara med dem på vardagar med, om jag fortfarande tar har hand om Jake, så det är inte så farligt som det kanske låter. Jag är i alla fall väldigt säker på att jag kommer trivas!

Nästa morgon:

Jag vaknar av något som alltid är lika kul, eller vad säger ni, hamnar inte barnskrik högst upp på listan med sätt som ni helst vaknar på? På min lista så kommer radion faktiskt högre upp men är jag vaken så är jag vaken, jag bestämmer mig alltså för att gå upp då jag troligtvis inte kommer att få sova längre andra dagar. Klockan är ändå sju liksom! Okej backa bandet. SJU? Inte så mycket värre än vanligt, men sättet att vakna på stör mig. Jag kastar på mig kläder och går ner, där sitter Sandra och Jake och äter frukost, eller ja, Sandra matar Jake, men det är ju typ samma sak.

''Hej Paulina, är du redan uppe? Sovit gott?'' frågar Sandra

''Godmorgon, hur skönt som helst, sängen är verkligen helt underbar! Vaknade dock på ett mindre härligt sätt...'' svarar jag.

''Vad bra, men det där sista får du nog tyvärr vänja dig vid.''

''Fattade det, var är Dylan förresten?''

''Han är ute och joggar, det blir så varmt annars så han passar på innan jobbet.''

''Kanske man borde testa, det är nog roligare här än i Bankeryd''

''Haha, kanske, men varför skulle det vara det?''

''Dels för att det är plattare här, det är också roligare att springa där man inte riktigt känner igen sig och har sprungit tusen gånger innan!''

''Det har du kanske rätt i.''

''Jag har alltid rätt.''

''Om du säger det så, haha!''

Helt från ingenstans spottar Jake ut sin mat och jag och Sandra, som inte var så seriösa från början, börjar gapskratta.

''Okej, och ni skrattar åt vad då?'' det var Dylan som precis stigit innanför dörren och nu stirrade på oss som om vi var galna, vilket vi nog också var.

''Ingenting alls älskling, hur var det att jogga?'' svarar Sandra och försöker sluta skratta, det går väl sådär.

''Det var skönt, men nu måste jag skynda mig. Hejdå.''

Han duschar och sticker hemifrån medan jag och Sandra sitter kvar och pratar, hon har tagit ledigt denna vecka för att hjälpa mig att komma in i allt, eftersom jag aldrig har varit ''bebis-barnvakt'' innan. Nu är det torsdag så jag har fyra dagar på mig att lära mig allt innan jag ska ta hand om plutten ensam. Det borde väl gå bra?

Dagen går framåt, och jag lär mig mig både det ena och det andra. Allt från att byta blöja till vad man gör för att enklast få honom att sluta gråta. Jag är en ren naturbegåvning (host), det går i alla fall bättre för varje gång, och alla är vi barn i början som man brukar säga. På eftermiddagen går vi ut och går lite för att jag inte ska bli helt bortkollrad, jag memorerar även adressen eftersom jag och lokalsinne är lite halv-bra kompisar.

Senare när Dylan kommer hem åker jag och Sandra till en galleria för att skaffa lite livsnödvändiga saker till mig, typ som mobilkort och träningskläder. Jag måste kunna ringa om (läs: när) jag tappar bort mig och träningskläderna glömde jag ju, smart som jag är, hemma. Vi går även runt och tittar lite men köper inget mer, jag har ju hela sommaren på mig!

När vi kommer hem igen äter vi lite innan jag sätter mig vid datorn, och loggar in på både facebook och skype. Emma, min bästa vän, är inne på båda och attackerar mig med ett samtal så fort skype laddat klart.

''Hej gumman, hur är det? Är det varmt? Vad har du gjort?''

Frågorna rasar över mig, men jag bara skrattar.

''Hej på dig med Emsan, saknar du mig eller?

''Skojar du eller? Klart jag gör, jag måste gå i skolan och du får vara i USA, jag är inte alls avundsjuk, nej, nej!''

''Jag är inte avundsjuk på dig i alla fall'' säger jag och räcker ut tungan, barnslig som jag är. Som tur var är hon lika barnslig som jag och svar med samma gest.

''Men som svar på din fråga är det underbart här, förutom den lilla detaljen att jag väcktes klockan sju av Jakes skrik.''

''Haha, rätt åt dig, tur att det finns lite rättvisa här i världen!''

''Inte kul! Men vad gör du då?''

''Joooo! Nej men inte så mycket, kom nyss hem från skolan och sitter vid datorn nu.''

''Vad är det som är kul med datorn en fin dag som denna?''

''Paulina, det ösregnar...''

''Kul!''

''Men eller hur, snart börjar det väl åska också och då kan jag inte sitta vid youtube mer...''

''Du kan inte prata med mig heller då, vad händer på youtube?''

''Samma sorts klipp som förra gången du frågade.''

''Nej, inte igen...''

''Jo, du måste bara se denna...'' och där slutade jag lyssna, Emma är typ besatt av One Direction. Jag skojar verkligen inte, vart man än kollar i hennes rum finns något med One Direction på. Jag testade till och med titta ner i golvet, men där låg en bild rakt framför mina fötter. Hon kan sitta timmar och kolla på videor på youtube, medan jag sitter bredvid och tänker på annat. En gång fick hon ett utbrott för att en i bandet hade, troligtvis, en likadan klocka som henne!

''Emma, jag bryr mig inte!'' avbryter jag henne mitt i en mening.

''Har du lyssnat till något jag sagt?''

''Inte den senaste stunden, nej. Men måste verkligen sova nu, klockan är typ tio och jag ska upp tidigt imorgon.''

''Varför då, ska du göra något kul?''

''Jag kan ju typ sova till senast sju så jag ska ut och springa!''

''Åhh. Heja dig! Hejdå, och godnatt!''

''Godnatt!''