Kapitel 83
2014-03-17 ”Pauli!” hör jag en röst utbrista när jag till slut svarar i min mobil, som envist ringt under de senaste fem minuterna. ”Du loggar in på Skype nu.” Jag hinner inte ens reagera innan Justin har lagt på.
”Vem var det?” frågar Adam nyfiket från fåtöljen snett emot min.
”Justin.” svarar jag och Adam himlar med ögonen. Han är nog inte så förvånad.
Vi sitter i vårt hotellrum, jag och Adam, och kollar på en film under tiden vi väntar på att klockan ska bli sju så vi får tillträde till matsalen. Egentligen är det lite fånigt att man har bestämda tider man ska äta, speciellt om man, som mig och Adam, inte har så mycket att göra. För artisterna kan jag tänka mig att det är jättebra, särskilt om man har bråttom då man inte behöver stå i massa köer för att få sin mat. Det är fortfarande fredag och efter att ha laddat upp min video har jag helt stängt av mig från omvärlden. Antagligen för att jag är nervös, jag vill inte riktigt se hur det har gått för den. Jag suckar lite och plockar sedan upp min dator från soffbordet för att logga in på Skype.
”Ja?” frågar jag och tittar undrade på Justin, som syns på skärmen till min dator.
"Varför berättade du inte? Du bara gjorde en hel video och en kanal och du sa till mig att du bara testade och att det inte var troligt att att du ens skulle ladda upp den.” säger han snabbt, och utan att andas. Vissa människor har för stora lungor.
”Jag bara testar.” försvarar jag mig. ”Det är inte som att jag måste göra en till.”
”Såklart att du måste göra fler videor. Har du sett responsen?” tjuter han upprört, men jag fattar inte riktigt vad han är upprörd för. Om någon borde vara upprörd så är det jag.
”Nix.” svarar jag lätt och tittar sedan förvirrat upp på Adam som börjar skratta. ”Va?”
”Du och han i filmen sa exakt samma sak, samtidigt.” fnissar han och jag börjar också skratta, inte åt att det var kul, utan åt hans dåliga humor.
”Vad pratar ni om?” frågar Justin surt, och jag förstår honom. Att inte ha någon aning om vad människor pratar om, och dessutom skrattar åt, är riktigt tråkigt.
”Åh ingenting, Adam är lättroad.” svarar jag och får ett litet leende av Justin.
”Nej, jag tänker inte le.” utbrister han sedan och suger in kinderna för att få bort leendet. ”Jag är arg på dig.”
”Och varför är du arg på mig, nu igen?” frågar jag okoncentrerat och försöker ha koll på både filmen och Justin.
”Omg. Säg inte att du glömt bort videon.”
”Såklart inte.” svarar jag. ”Hur går det för den?”
”Åh, inget speciellt. Bara omkring etthundrafemtio tusen visningar den senaste gången jag tittade.” svarar han sarkastiskt och på mindre än en sekund har jag helt glömt bort filmen.
”Du sa vad då?” utbrister jag och lutar mig fram mot skärmen för att försäkra mig om att han inte har någon lurig min. Vilket han inte har.
Han försäkrar mig om att det är sant, men jag tror fortfarande inte riktigt på honom så jag går in för att kolla själv. Och såklart var det inte sant. Justins siffra var en underdrift. Nästan fyrahundra tusen visningar. Nervöst kollar jag på siffran över och ser, till min stora lättnad, att ungefär tre fjärdedelar av de som bestämt sig för att tycka något gillar videon. Men klumpen i magen är inte borta än, för jag har fortfarande kommentarerna kvar att kolla på. Det första jag ser är att någon skriver att jag är ungefär sevärd som en ärta, som tur var visar den sig enbart vara överst för att ha fått så många försvarande svar. Med ett leende på läpparna läser jag igenom så många jag kan men såklart är det då som Molly och Nora väljer att knacka på vår dörr. Adam släpper in de och när de får se Justin släpper Molly ifrån sig ett litet tjut.
”Hej.” ler han. ”Är du artisten som jobbar med Pauli?”
”Uhm.” börjar Molly, och sväljer tydligt. ”Ja.”
”Trevligt att träffas, Pauli pratar mycket om dig.” En lögn, men det var tydligen rätt sak att säga då Molly ser lugnare ut.
”Verkligen, det visste jag inte.” ler hon och kastar en blick på mig och jag ler änglalikt, som om jag faktiskt hade pratat om henne men bara inte velat säga det. ”Så, hur är turné-livet?”
”Jag har fantiskt paus just nu, så jag är i L.A.” förklarar han och jag kan se på honom att han är lite obekväm med att prata med henne. ”Men annars är det toppen.”
”Men vi ska gå nu, det är äntligen vår tur att äta.” säger jag och vinkar lite. ”Hejdå.”
”Uhm, hejdå.”
Jag tar täten ner till maten, Molly är tätt efter mig och babblar om hur fantastiskt det var att få prata med honom, och om hur snygg han var. Det är väldigt svårt att inte berätta att han är upptagen, men jag vet att hon aldrig skulle kunna hålla tyst om det. För er som inte visste är Molly en, så kallad, belieber. I flera år har hon följt hans musik och hon har, många gånger, berättat att hon har en crush på honom. Egentligen är det enda jag berättat för Justin om Molly är att hon är lite galen i honom, så det kanske var därför han blev obekväm. Hur som helst var jag väldigt glad över att rädda honom, för stunden.
”Och vad håller du på med?” frågar Molly misstroget när vi står framför all mat.
Jag kollar snabbt ner på min bricka och inser att maten nästan ramlar av brickan på grund av att den är så full. Till mitt försvar så har vi fasta mattider, och jag får inte äta frukost förrän halv tio imorgon. För någon som är van vid att äta mellan sex och åtta är halv tio ingen godtagbar tid, så jag plockar åt mig lite extra till imorgon bitti. Jag planerar att jogga på morgonen och man kan inte vänta med att äta frukost tills halv tio om man ska jogga vid sju. Det går inte.
”Jag har sen frukost imorgon.” förklarar jag och plockar upp ett äpple till. ”Ska du med och jogga, förresten?” undrar jag och kollar på Adam. Något jag inte skulle gjort. Bara en sekund senare ligger äpplet på golvet och fler saker håller på att ramla av. Min logik säger att jag inte kan stanna för att plocka upp det då jag endast skulle tappa fler saker, så jag fortsätter bort mot en plats.
Det finns inte många bord i matsalen, antagligen då de tycker att man ska spendera tid med varandra, så jag ställer ner min bricka på första bästa lediga plats. Där råkar några personer redan sitta, jag har ingen koll på vilka, men de ser i alla fall trevliga ut.
”Hej.” säger jag och får de fem personerna att titta upp. ”Paulina.”
”Så det är du som är Paulina.” ler en man i sina bästa år. ”Christer Björkman, och detta är Peter ett, Peter två, Lina och Kajsa.”
”Trevligt att träffas.” ler jag och skakar hand med allihop. ”Kan vi slå oss ner?”
”Absolut. Molly, trevligt att ses dig igen.” säger han sedan när han får syn på Molly.
”Detsamma.” ler hon, fortfarande exalterad över att ha pratat med Justin.
”Du är hungrig ser jag.” säger den som jag tror är Peter ett och kollar menande på min bricka.
”Alltså, uhm, jag är riktigt morgonpigg och måste få i mig mat tidigare än halv tio på morgonen.” ursäktar jag mig, och skrattar nervöst.
”Hur kan du vara så smal och äta så mycket?” frågar en av tjejerna förundrat. ”Har du någon speciell diet? Jag har försökt gå ner i vikt i flera månader men jag kommer ingenstans.”
”Jag gillar att träna.” säger jag tvekande. ”Men jag äter allt, ofta och gärna mycket. Det är typ motsatsen till en diet.”
”Nu blir jag avundsjuk.” suckar den andra tjejen, men börjar snart skratta igen. ”Fast vem är inte avundsjuk på dig? Femton år, världskändis, snygg, kan äta vad som helst, i en relation längre än någon jag någonsin haft och bästa vän med den typ snyggaste killen vid liv.”
Kapitel 82
'Han slutade ju aldrig prata'
”Paulina, Paulina! Vänta lite, kan vi få ställa ett par frågor?”
Jag tittar förvirrat på mannen som ropat ut frågan, och efter att ha fått klartecken från Nora så nickar jag. Mannen, som presenterar sig som journalisten Mikael, har överdrivet stylat, brunt hår och en alldeles för skrikig skjorta på sig. Mikael tar ett par djupa andetag för att få tillbaka en normal puls.
”Sms:a när du är klar.” säger Nora och går med snabba steg bort genom korridoren med Adam i hälarna. Egentligen skulle Ellinor följt med men hon blev sjuk och Adam var ganska taggad på att åka till Stockholm, så han fick komma istället.
”Så, bara några snabba frågor, det kommer inte ta så lång tid.” ler Mikael och trots att hans skjorta är något av det fulaste jag sett, och dessutom ungefär tre storlekar för liten, ler jag tillbaka.
”Kör på.”
”Så, hur känns det att ha en låt i final?” frågar han.
”Jättekul, verkligen. Lite konstigt och ofattbart, men jättekul.”
När han är klar med alla frågor har det nästan gått tio minuter, sen ska han ha ett foto på också vilket gör att det tar ytterligare fem minuter. Till slut får jag gå därifrån och efter att jag vänt ryggen åt honom känner jag hur mitt leende rinner av ansiktet. Han var bara för mycket, hela han. Hans kläder, hans sätt att prata, det faktumet att han började varenda mening med ”så” och känslan av att inte kunna vara kall mot honom för att inte riskera att få dålig kritik. Journalister som Lisa är enbart roliga, de får en att känna sig avslappnad, medan journalister som Mikael får en att inse att alla människor inte kan ha alla jobb.
”Vad lång tid det tog.” fnyser Nora när jag äntligen hittar de igen.
”Han slutade ju aldrig prata, och jag kan ju inte bara gå heller.” suckar jag och sätter mig i Adams knä. ”Vad har ni gjort då?”
”Sett till att allt är på rätt plats och att allt är fixat.” säger Nora. ”Och han har faktiskt hjälp till och inte bara varit i vägen.”
Jag ler när jag får höra det. Nora är inte jättevänskaplig med någon, men om hon kan skämta med någon är det ett bra tecken. Trots att Nora inte är min manager så känns det på något sätt viktigt att hon gillar Adam. Det är ett säkert tecken på att Molly kommer gilla honom, och Molly har blivit lite som en syster. Inte på samma sätt som Justin känns som en bror, men hon är i alla fall en underbar människa som jag vill fortsätta hålla kontakten med.
Adam lägger armarna runt min midja och låter sitt huvud vila på min axel medan Nora går igenom hur schemat ser ut för oss. Tydligen har jag några intervjuer inbokade, varav en är i livesändning. De har tider där jag ska få smink och tider där jag ska äta. Allt är planerat.
”En grej till.” säger Nora med näsan ner i sin mobil. ”Alla andra låtskrivare sitter i GreenRoom under tävlingen, och de vill att du också ska göra det. Men du måste inte.”
”Då stannar jag helst här, med tanke på hur det gick förra gången. Känner inte riktigt för att skämma ut mig inför hela svenska folket och dessutom, stackars Molly.”
”Varför är det synd om mig?” hör man plötsligt en röst säga och bara ett par sekunder senare kliver Molly in genom dörren. ”Senaste gången jag kollade var det inte särskilt synd om mig.”
”Det skulle vara synd om dig om jag satt bredvid dig i GreenRoom. Du såg inte mig förra gången, men…”
”Men du var lite nervös. Ja, jag har hört talas om detta.” flinar hon. ”Ta det inte personligt, men jag har helst inte med dig.”
”Du får du göra mig och Adam sällskap här.” ler Nora och får Molly att förvirrat se sig omkring.
”Var är han förresten? Borde han inte vara här?” frågar Molly fundersamt.
”Jo, och det är jag med.” säger Adam och Molly vänder sig snabbt mot oss.
”Du får inte gömma dig så där. Paulina, upp och hoppa. Jag vill hälsa på denna unge mannen.”
Leendes ställer jag mig upp och låter Adam flytta på sig innan jag slår mig ner igen. Adam ser något nervös ut, men Molly tar bara ett par steg fram och slår armarna runt honom.
”Jag litar på Paulina, välkommen till Stockholm.” säger hon och Adam klämmer ur sig ett ’tack’ tillbaka. ”Men nu måste jag rusa igen, det var trevlig att träffas och jag hoppas vi hinner umgås lite mer innan ni åker.”
”Desamma.” är allt Adam hinner säga innan hon är borta igen. ”Är hon alltid så där?” frågar han sedan, vänd mot mig.
”Inte alltid, men ibland. Hon är stressad.” förklarar jag och reser mig sedan upp för att kunna sätta mig i Adams knä igen.
Nora lämnar oss bara en stund senare och då kräver Adam att få se min, nu färdiga, video. Den är inte uppladdad än, och jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag ska ladda upp den eller inte. Efter lite press av Adam bestämmer jag mig till slut för att göra det och skapar därför en ny Youtube-kanal till mig själv. Visserligen kanske inte Adam är den bästa i skolan, men han vet hur Youtube fungerar och har därför ett enormt försprång till mig inom det området. Med lite samarbete har vi efter någon timme en ganska snygg sida, bannern krånglade ett tag men efter lite rådfrågning av Mr. Google så löste sig även det.
”Ska jag?” frågar jag tvekande och får Adam att himla med ögonen.
”Jag har inte spenderat massa tid på något du inte kommer använda, nu gör du det.”
Jag tvekar ändå, så Adam tar saken i egna händer och klickar själv på knappen där det står ’Ladda upp videoklipp’. För att någon ska kunna hitta den går jag in på twitter och skriver en liten promo till min nya kanal. Direkt får jag svar om hur jag inte borde göra det, för tydligen finns det någon ’regel’ som säger att man inte kan vara känd för flera saker samtidigt. Bara för att reta de som tycker så ännu mer lägger jag därför ut en länk till. Ska det göras ska det göras ordentligt.