One Shot 4
2014-01-02 'Talet'
''Ursäkta mig?''
Kevins röst ljuder i mikrofonen och jag vänder förvånat ansiktet mot scenen. Jag befinner mig nämligen på avslutningsfesten som årligen hålls på min gymnasieskola, Guldbrandsens gymnasie. Här är traditionen så att alla på skolan kommer på festen, men den här gången är speciell. Till och med salen är mer dekorerad än den varit på de andra jag varit på, dessutom i andra färger. Typiskt mamma och pappa att överdriva och använda mina favoritfärger bara för att jag går ut.
Det är mina föräldrar som grundade denna skolan, de är rektorer tillsammans, fast mamma är det mest på pappret då hon har sitt andra jobb också. Helt ärligt så fattar jag inte hur hon orkar, jag menar, hon är alltid på skolan minst två dagar i veckan och är ändå chefsdesigner för Filippa K.
Skolan är väl en av de finare, en sorts skola med endast några få inriktningar som inte är så vanliga. De flesta bor på skolan eftersom den ligger en bit ifrån de större städerna. Lärarna här är några av de bästa inom sina områden och eleverna är för det mesta ambitiösa. Men såklart finns det undantag. Ett av det är Kevin, som nu står på scen. Han är duktig i skolan, men har tyvärr ett lite för stort intresse för alkohol och fester för att kunna ha toppbetyg. När det dessutom anordnas stora fester så gott som varje helg så ökar väl inte hans koncentration heller. Ibland undrar jag om det endast är för att mina föräldrar känner honom som han går på skolan, men alla tjejer hade väl varit heartbroken om han slutat. Han ser inte direkt dålig ut. Trots det har han, hur full han än har varit, aldrig lagt händerna på någon tjej. Enligt snacket i korridoren börjar många tro att han är gay.
Till slut får Kevin allas uppmärksamhet, fast på mycket kortare tid än vad jag någonsin hade fått den. Det kan bero på popularitet, Kevin och jag är inte riktigt på samma plan. Vi känner varandra genom våra föräldrar och jag skulle inte tro att någon ens skulle kunna föreställa sig att vi någonsin pratat med varandra.
''Så, hej!'' hälsar han och börjar därefter prata. ''Jag heter Kevin, för er som inte visste det, och jag ska nu gå ut mitt sista år här. Trots alla underbara minnen som jag haft så kommer mitt tal inte handla om det. Mitt tal kommer handla om en person. Du vet vem du är.
Du är min bästa vän och jag vet inte vad jag skulle göra utan dig. De månader som jag spenderat utan dig sen vi träffades kan räknas på en hand. Om vi hade lärt känna varandra när vi började här hade det inte varit så konstigt, men vi träffades redan som nyfödda på sjukhuset. Bara så du vet, jag kommer alltid vara två timmar och trettiosju minuter äldre än dig!
Men genom hela mitt liv har du stått vid min sida, hur hemsk jag än har varit och hur pinsam jag än har varit att vistas utomhus med. Alla gånger jag har trasslat till det har du stått bakom mig och varit min klippa, och jag älskar dig för det.
Nu ska du inte tro att du är en ängel rakt igenom, även om det kanske verkar så. Ditt lugn är rent av skrämmande och din envishet är den största jag någonsin sett. Att argumentera mot dig slutar oftast på samma sätt, något jag helst förnekar. Som tur är bråkar vi inte särskilt ofta, men vi är inte heller alltid sams, som vissa tycks tro.
Att vi bråkar spelar ingen roll, för det är du som får mig att tänka klart, att se vad som är rätt och fel och att inse hur jag beter mig.
Till alla som inte fattar ett dyft av vad jag babblar om, det är såhär att jag har en flickvän. Hon är allt jag nyss beskrev och ännu mer saker som jag inte kan sätta ord på. Som jag nämnt innan så träffades vi för första gången när vi var några timmar gamla, jag var äldst! Våra föräldrar blev vänner och det blev vi med. Vi spenderade mer tid tillsammans än ifrån varandra och växte nästan ihop.
Trots det var vi väldigt olika och hamnade i olika kretsar så fort vi började dagis. Det gjorde dock ingenting, för vi fortsatte träffas efteråt och så var det inte mer med det.
Vi har väl egentligen alltid betett oss som ett par, men vi satte inte ord på det förrän vi var runt åtta år. Då visste vi väl ingenting om kärlek men vi höll oss till våra grupper i skolan och träffades efter, så som vi alltid gjort. Det är troligtvis det som gjort att vi aldrig, inte ens för bara någon dag, har brutit. I alla fall så är det nog en av anledningarna.
Jag har nu, efter mer än elva år tillsammans med dig, insett att du är min första, största och definitivt enda kärlek.
Vissa av er kanske anar vart detta är på väg, en vet, och resten kommer snart att få veta.''
Kevin pausar, för första gången, och plockar upp något ur sin ficka. En liten ask. Sedan går han ner på ett knä.
''Vill du, Veronica Hope Guldbrandsen, gifta dig med mig?''
Min haka faller ner i takt med att han uttalar de orden och jag för snabbt upp händerna för att täcka munnen, som mamma alltid tjatar om att jag ska. Kevins blick letar runt salen och möter tillslut min. Jag kan inte göra annat än att nicka, på något sätt har jag glömt hur man pratar. Han vinkar lite med handen, som för att få mig att gå upp på scenen till honom. Lite försiktigt reser jag mig, om ifall att jag skulle ha glömt hur man står upp också. Alla blickar faller plötsligt på mig men jag kunde inte bry mig mindre. I vanliga fall hade jag gjort vad som helst för att slippa, men inte idag, inte nu.
När jag gått en bit kommer jag till platsen där mina föräldrar sitter. Mamma reser sig upp med tårar strömmande ner för kinderna och kramar krampaktigt om mig. Även pappa reser sig för att krama mig och viskar samtidigt i mitt öra att gå upp på scenen och, jag citerar, ''fånga min man''. Vilket enligt pappa betyder att Kevin antagligen redan frågat pappa om hans tillåtelse.
Till sist står jag framför scenen och Kevin gör som han brukar, han lyfter upp mig. Min klänning prasslar men ligger förvånansvärt nog kvar så som den ska. Många tjejer suckar, troligtvis av avundsjuka, men om det är för att jag har en unik klänning designad av mamma på mig eller över att skolans populäraste kille nyss friade till mig vet jag inte.
Kevin går än en gång ner på knä och ska precis öppna munnen för att fråga igen, men jag kan inte hålla mig längre.
''Ja!'' utbrister jag och ler stort. ''Ja, ja, ja! Herre gud, ja!''
Han brister även han upp i ett stort leende, ett Kevin-leende som lyser upp hela det underbara ansiktet och går ända upp till öronen, sen öppnar han asken för att trä på min ring. Jag kan slå vad om att han tog hjälp av mamma när han valde den, den är precis så perfekt som jag drömt om. Lyckligt pressar jag mina läppar mot hans och hela salen brister ut i applåder, vissa mer entusiastiskt än andra.
''Uhm, hej.'' säger jag sedan nervöst i micken. ''Jag heter Veronica. Egentligen så har jag förberett ett tal, och till och med memorerat det, men just nu har jag tyvärr en blackout. Så jag ska därför hålla det lite kort och tyvärr inte fria. Istället hade jag tänkt tacka några speciella människor.
Mamma och pappa, vad hade vi gjort utan er. Vi hade inte suttit här, den saken är säker. Jag vet hur hårt ni kämpar med denna skolan och det är antagligen därför som den är helt underbar.
Sen vill jag också tacka min fästman. Just för att han är han och han är den bästa person jag vet.
Tack också till alla som sitter här, det är ni som gör den här skolan till vad den är och utan er skulle allting vara annorlunda.
Så tack alla, verkligen, för allting!''
Inte en av mina bästa, men den är helt på svenska! Ni får till och med den tidigare än de som läser min andra, schhhh. Kan ju inte låta denna blogg stå tom medan den andra får jättemycket uppmärksamhet! :) Hoppas ni inte glömt bort mina små inlägg på min 'vanliga' blogg, annars är det bara att kika in om ni får lust! Länk
