Kapitel 83
2014-03-17 ”Pauli!” hör jag en röst utbrista när jag till slut svarar i min mobil, som envist ringt under de senaste fem minuterna. ”Du loggar in på Skype nu.” Jag hinner inte ens reagera innan Justin har lagt på.
”Vem var det?” frågar Adam nyfiket från fåtöljen snett emot min.
”Justin.” svarar jag och Adam himlar med ögonen. Han är nog inte så förvånad.
Vi sitter i vårt hotellrum, jag och Adam, och kollar på en film under tiden vi väntar på att klockan ska bli sju så vi får tillträde till matsalen. Egentligen är det lite fånigt att man har bestämda tider man ska äta, speciellt om man, som mig och Adam, inte har så mycket att göra. För artisterna kan jag tänka mig att det är jättebra, särskilt om man har bråttom då man inte behöver stå i massa köer för att få sin mat. Det är fortfarande fredag och efter att ha laddat upp min video har jag helt stängt av mig från omvärlden. Antagligen för att jag är nervös, jag vill inte riktigt se hur det har gått för den. Jag suckar lite och plockar sedan upp min dator från soffbordet för att logga in på Skype.
”Ja?” frågar jag och tittar undrade på Justin, som syns på skärmen till min dator.
"Varför berättade du inte? Du bara gjorde en hel video och en kanal och du sa till mig att du bara testade och att det inte var troligt att att du ens skulle ladda upp den.” säger han snabbt, och utan att andas. Vissa människor har för stora lungor.
”Jag bara testar.” försvarar jag mig. ”Det är inte som att jag måste göra en till.”
”Såklart att du måste göra fler videor. Har du sett responsen?” tjuter han upprört, men jag fattar inte riktigt vad han är upprörd för. Om någon borde vara upprörd så är det jag.
”Nix.” svarar jag lätt och tittar sedan förvirrat upp på Adam som börjar skratta. ”Va?”
”Du och han i filmen sa exakt samma sak, samtidigt.” fnissar han och jag börjar också skratta, inte åt att det var kul, utan åt hans dåliga humor.
”Vad pratar ni om?” frågar Justin surt, och jag förstår honom. Att inte ha någon aning om vad människor pratar om, och dessutom skrattar åt, är riktigt tråkigt.
”Åh ingenting, Adam är lättroad.” svarar jag och får ett litet leende av Justin.
”Nej, jag tänker inte le.” utbrister han sedan och suger in kinderna för att få bort leendet. ”Jag är arg på dig.”
”Och varför är du arg på mig, nu igen?” frågar jag okoncentrerat och försöker ha koll på både filmen och Justin.
”Omg. Säg inte att du glömt bort videon.”
”Såklart inte.” svarar jag. ”Hur går det för den?”
”Åh, inget speciellt. Bara omkring etthundrafemtio tusen visningar den senaste gången jag tittade.” svarar han sarkastiskt och på mindre än en sekund har jag helt glömt bort filmen.
”Du sa vad då?” utbrister jag och lutar mig fram mot skärmen för att försäkra mig om att han inte har någon lurig min. Vilket han inte har.
Han försäkrar mig om att det är sant, men jag tror fortfarande inte riktigt på honom så jag går in för att kolla själv. Och såklart var det inte sant. Justins siffra var en underdrift. Nästan fyrahundra tusen visningar. Nervöst kollar jag på siffran över och ser, till min stora lättnad, att ungefär tre fjärdedelar av de som bestämt sig för att tycka något gillar videon. Men klumpen i magen är inte borta än, för jag har fortfarande kommentarerna kvar att kolla på. Det första jag ser är att någon skriver att jag är ungefär sevärd som en ärta, som tur var visar den sig enbart vara överst för att ha fått så många försvarande svar. Med ett leende på läpparna läser jag igenom så många jag kan men såklart är det då som Molly och Nora väljer att knacka på vår dörr. Adam släpper in de och när de får se Justin släpper Molly ifrån sig ett litet tjut.
”Hej.” ler han. ”Är du artisten som jobbar med Pauli?”
”Uhm.” börjar Molly, och sväljer tydligt. ”Ja.”
”Trevligt att träffas, Pauli pratar mycket om dig.” En lögn, men det var tydligen rätt sak att säga då Molly ser lugnare ut.
”Verkligen, det visste jag inte.” ler hon och kastar en blick på mig och jag ler änglalikt, som om jag faktiskt hade pratat om henne men bara inte velat säga det. ”Så, hur är turné-livet?”
”Jag har fantiskt paus just nu, så jag är i L.A.” förklarar han och jag kan se på honom att han är lite obekväm med att prata med henne. ”Men annars är det toppen.”
”Men vi ska gå nu, det är äntligen vår tur att äta.” säger jag och vinkar lite. ”Hejdå.”
”Uhm, hejdå.”
Jag tar täten ner till maten, Molly är tätt efter mig och babblar om hur fantastiskt det var att få prata med honom, och om hur snygg han var. Det är väldigt svårt att inte berätta att han är upptagen, men jag vet att hon aldrig skulle kunna hålla tyst om det. För er som inte visste är Molly en, så kallad, belieber. I flera år har hon följt hans musik och hon har, många gånger, berättat att hon har en crush på honom. Egentligen är det enda jag berättat för Justin om Molly är att hon är lite galen i honom, så det kanske var därför han blev obekväm. Hur som helst var jag väldigt glad över att rädda honom, för stunden.
”Och vad håller du på med?” frågar Molly misstroget när vi står framför all mat.
Jag kollar snabbt ner på min bricka och inser att maten nästan ramlar av brickan på grund av att den är så full. Till mitt försvar så har vi fasta mattider, och jag får inte äta frukost förrän halv tio imorgon. För någon som är van vid att äta mellan sex och åtta är halv tio ingen godtagbar tid, så jag plockar åt mig lite extra till imorgon bitti. Jag planerar att jogga på morgonen och man kan inte vänta med att äta frukost tills halv tio om man ska jogga vid sju. Det går inte.
”Jag har sen frukost imorgon.” förklarar jag och plockar upp ett äpple till. ”Ska du med och jogga, förresten?” undrar jag och kollar på Adam. Något jag inte skulle gjort. Bara en sekund senare ligger äpplet på golvet och fler saker håller på att ramla av. Min logik säger att jag inte kan stanna för att plocka upp det då jag endast skulle tappa fler saker, så jag fortsätter bort mot en plats.
Det finns inte många bord i matsalen, antagligen då de tycker att man ska spendera tid med varandra, så jag ställer ner min bricka på första bästa lediga plats. Där råkar några personer redan sitta, jag har ingen koll på vilka, men de ser i alla fall trevliga ut.
”Hej.” säger jag och får de fem personerna att titta upp. ”Paulina.”
”Så det är du som är Paulina.” ler en man i sina bästa år. ”Christer Björkman, och detta är Peter ett, Peter två, Lina och Kajsa.”
”Trevligt att träffas.” ler jag och skakar hand med allihop. ”Kan vi slå oss ner?”
”Absolut. Molly, trevligt att ses dig igen.” säger han sedan när han får syn på Molly.
”Detsamma.” ler hon, fortfarande exalterad över att ha pratat med Justin.
”Du är hungrig ser jag.” säger den som jag tror är Peter ett och kollar menande på min bricka.
”Alltså, uhm, jag är riktigt morgonpigg och måste få i mig mat tidigare än halv tio på morgonen.” ursäktar jag mig, och skrattar nervöst.
”Hur kan du vara så smal och äta så mycket?” frågar en av tjejerna förundrat. ”Har du någon speciell diet? Jag har försökt gå ner i vikt i flera månader men jag kommer ingenstans.”
”Jag gillar att träna.” säger jag tvekande. ”Men jag äter allt, ofta och gärna mycket. Det är typ motsatsen till en diet.”
”Nu blir jag avundsjuk.” suckar den andra tjejen, men börjar snart skratta igen. ”Fast vem är inte avundsjuk på dig? Femton år, världskändis, snygg, kan äta vad som helst, i en relation längre än någon jag någonsin haft och bästa vän med den typ snyggaste killen vid liv.”
Kapitel 82
'Han slutade ju aldrig prata'
”Paulina, Paulina! Vänta lite, kan vi få ställa ett par frågor?”
Jag tittar förvirrat på mannen som ropat ut frågan, och efter att ha fått klartecken från Nora så nickar jag. Mannen, som presenterar sig som journalisten Mikael, har överdrivet stylat, brunt hår och en alldeles för skrikig skjorta på sig. Mikael tar ett par djupa andetag för att få tillbaka en normal puls.
”Sms:a när du är klar.” säger Nora och går med snabba steg bort genom korridoren med Adam i hälarna. Egentligen skulle Ellinor följt med men hon blev sjuk och Adam var ganska taggad på att åka till Stockholm, så han fick komma istället.
”Så, bara några snabba frågor, det kommer inte ta så lång tid.” ler Mikael och trots att hans skjorta är något av det fulaste jag sett, och dessutom ungefär tre storlekar för liten, ler jag tillbaka.
”Kör på.”
”Så, hur känns det att ha en låt i final?” frågar han.
”Jättekul, verkligen. Lite konstigt och ofattbart, men jättekul.”
När han är klar med alla frågor har det nästan gått tio minuter, sen ska han ha ett foto på också vilket gör att det tar ytterligare fem minuter. Till slut får jag gå därifrån och efter att jag vänt ryggen åt honom känner jag hur mitt leende rinner av ansiktet. Han var bara för mycket, hela han. Hans kläder, hans sätt att prata, det faktumet att han började varenda mening med ”så” och känslan av att inte kunna vara kall mot honom för att inte riskera att få dålig kritik. Journalister som Lisa är enbart roliga, de får en att känna sig avslappnad, medan journalister som Mikael får en att inse att alla människor inte kan ha alla jobb.
”Vad lång tid det tog.” fnyser Nora när jag äntligen hittar de igen.
”Han slutade ju aldrig prata, och jag kan ju inte bara gå heller.” suckar jag och sätter mig i Adams knä. ”Vad har ni gjort då?”
”Sett till att allt är på rätt plats och att allt är fixat.” säger Nora. ”Och han har faktiskt hjälp till och inte bara varit i vägen.”
Jag ler när jag får höra det. Nora är inte jättevänskaplig med någon, men om hon kan skämta med någon är det ett bra tecken. Trots att Nora inte är min manager så känns det på något sätt viktigt att hon gillar Adam. Det är ett säkert tecken på att Molly kommer gilla honom, och Molly har blivit lite som en syster. Inte på samma sätt som Justin känns som en bror, men hon är i alla fall en underbar människa som jag vill fortsätta hålla kontakten med.
Adam lägger armarna runt min midja och låter sitt huvud vila på min axel medan Nora går igenom hur schemat ser ut för oss. Tydligen har jag några intervjuer inbokade, varav en är i livesändning. De har tider där jag ska få smink och tider där jag ska äta. Allt är planerat.
”En grej till.” säger Nora med näsan ner i sin mobil. ”Alla andra låtskrivare sitter i GreenRoom under tävlingen, och de vill att du också ska göra det. Men du måste inte.”
”Då stannar jag helst här, med tanke på hur det gick förra gången. Känner inte riktigt för att skämma ut mig inför hela svenska folket och dessutom, stackars Molly.”
”Varför är det synd om mig?” hör man plötsligt en röst säga och bara ett par sekunder senare kliver Molly in genom dörren. ”Senaste gången jag kollade var det inte särskilt synd om mig.”
”Det skulle vara synd om dig om jag satt bredvid dig i GreenRoom. Du såg inte mig förra gången, men…”
”Men du var lite nervös. Ja, jag har hört talas om detta.” flinar hon. ”Ta det inte personligt, men jag har helst inte med dig.”
”Du får du göra mig och Adam sällskap här.” ler Nora och får Molly att förvirrat se sig omkring.
”Var är han förresten? Borde han inte vara här?” frågar Molly fundersamt.
”Jo, och det är jag med.” säger Adam och Molly vänder sig snabbt mot oss.
”Du får inte gömma dig så där. Paulina, upp och hoppa. Jag vill hälsa på denna unge mannen.”
Leendes ställer jag mig upp och låter Adam flytta på sig innan jag slår mig ner igen. Adam ser något nervös ut, men Molly tar bara ett par steg fram och slår armarna runt honom.
”Jag litar på Paulina, välkommen till Stockholm.” säger hon och Adam klämmer ur sig ett ’tack’ tillbaka. ”Men nu måste jag rusa igen, det var trevlig att träffas och jag hoppas vi hinner umgås lite mer innan ni åker.”
”Desamma.” är allt Adam hinner säga innan hon är borta igen. ”Är hon alltid så där?” frågar han sedan, vänd mot mig.
”Inte alltid, men ibland. Hon är stressad.” förklarar jag och reser mig sedan upp för att kunna sätta mig i Adams knä igen.
Nora lämnar oss bara en stund senare och då kräver Adam att få se min, nu färdiga, video. Den är inte uppladdad än, och jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag ska ladda upp den eller inte. Efter lite press av Adam bestämmer jag mig till slut för att göra det och skapar därför en ny Youtube-kanal till mig själv. Visserligen kanske inte Adam är den bästa i skolan, men han vet hur Youtube fungerar och har därför ett enormt försprång till mig inom det området. Med lite samarbete har vi efter någon timme en ganska snygg sida, bannern krånglade ett tag men efter lite rådfrågning av Mr. Google så löste sig även det.
”Ska jag?” frågar jag tvekande och får Adam att himla med ögonen.
”Jag har inte spenderat massa tid på något du inte kommer använda, nu gör du det.”
Jag tvekar ändå, så Adam tar saken i egna händer och klickar själv på knappen där det står ’Ladda upp videoklipp’. För att någon ska kunna hitta den går jag in på twitter och skriver en liten promo till min nya kanal. Direkt får jag svar om hur jag inte borde göra det, för tydligen finns det någon ’regel’ som säger att man inte kan vara känd för flera saker samtidigt. Bara för att reta de som tycker så ännu mer lägger jag därför ut en länk till. Ska det göras ska det göras ordentligt.
Kapitel 81
'På stranden'
''Va? '' säger jag förvirrat. ''Men Justin, det är underbart! '' fortsätter jag sedan, när jag har fått grepp om vad han sa.
Justin mumlar något tillbaka, fortfarande med ansiktet väl gömt bakom händerna. Jag hör inte vad han säger, men eftersom jag inte hört borde det inte vara något viktigt.
''Berätta allt. '' ber jag. ''Snälla? '' försöker jag och ger honom min sötaste min, inte för att det spelar någon roll då han inte kan se mig.
''Vi träffades för några veckor sedan, i Mexiko. '' mumlar han till slut, och jag ler stort. Det är så gulligt.
''Hur träffades ni? Berätta. ''
''Uhm…'' börjar han motvilligt. ''På stranden. ''
''Ja, det var hjälpsamt. '' muttrar jag. ''Om du säger a måste du säga b. ''
Han tittar förvirrat upp på mig, och jag får förklara vad jag menar. Tydligen har de inte det talspråket i engelskan, vilket är förståeligt, det låter jättekonstigt.
''Det spelar verkligen ingen roll. '' utbrister jag. ''Öppna nu din mun och berätta allting. ''
''Jeez, lugna ner dig. '' fnyser han. ''Jag är på väg. ''
Med ett gulligt leende på läpparna börjar han prata, om hur han var på en privat strand i Mexiko för ett par dagar sedan. Förutom Justin är det nästan ingen i hans ålder i hans crew, så han blev ganska uttråkad på stranden och bestämde sig för att hitta på något, och eftersom det inte finns så mycket annat att göra på en strand går han mot vattnet. På väg mot svalkan blir han dock störd, av en tjej som ropar på honom.
''Skulle det inte vara en privat strand? '' avbryter jag förvirrat.
''Jo, men de hade ett enormt hus bredvid oss. '' förklarar han. ''Men i alla fall, hon sprang fram till mig och praktiskt taget bad om en autograf. Efter att hon fått en så presenterade hon sig och frågade om jag ville göra något. Normalt så säger jag nej, men jag var så uttråkad att jag skulle kunna göra vad som helst, så jag sa ja. Vi gick tillbaka till de andra och jag fick tillåtelse att gå till hennes hus, men bara om Kenny följde med. Det typ suger att jag inte får göra något själv, men jag antar att jag måste stå ut med det. Så vi gick till hennes hus och det var en jättevarm dag så vi bestämde oss för att äta lite glass och där var han.
''Vänta, vem var där? '' frågar jag långsamt, när han pausar och verkar vänta på ett svar.
''Chase. '' svarar han blygt, och tittar överallt utom just på mig.
''Okej, och vem är denna Chase? ''
''Uhm…'' mumlar han och rodnar, fortfarande utan att titta på mig.
''Justin Drew Bieber, har du skaffat dig en kille? '' utbrister jag.
''Kanske…''
''Varför har du inte sagt något innan? Jag är så sur på dig just nu. ''
''Jag sa ju att det var en dålig idé. '' hör jag plötsligt en annan röst säga.
''Ursäkta? '' utbrister jag surt.
''Tja, du är arg på honom. '' svarar rösten, minst lika surt som mig.
''Jag är inte arg på honom för att han har en kille. Jag är arg på honom för att han inte litar på mig tillräckligt mycket för att berätta för mig tidigare. ''
''Åh. '' svarar rösten. ''Men, hej. ''
In i bild kommer en kille, med smutsblont hår och extremt brun hud. I alla fall om man jämför med hur min hud ser ut i mitten av vintern. Av vad jag kan se är han en bra bit längre än Justin, och därför även längre än mig då jag och Justin är lika långa. Skype ger ju inte direkt den bästa bilden men av vad jag kan se har han ljusa ögon, möjligtvis blåa eller gröna.
''Och du är Chase, antar jag? ''
''Japp. '' svarar han lätt. ''Trevligt att träffas, Justin pratar om dig hela tiden. ''
''Jag önskar jag kunde säga samma sak. '' svarar jag och skickar en mörk blick till Justin, som rodnar och rycker lite på axlarna.
''Åh, det kommer du. '' flinar han innan han vänder sig mot Justin. ''Men jag skulle bara lämna av denna, vi ses. ''
Han räcker Justin en Starbucksmugg och pussar honom på kinden innan han försvinner igen. Förhoppningsvis har han inte hört hela samtalet, det vore lite pinsamt om han hört mig klaga på att det är svårt att klippa ihop en video.
''Finns det något mer du vill berätta? '' frågar jag roat.
''Nej, det var nog bara det. '' ler han. ''Jag är så ledsen att jag inte berättade tidigare, men jag har inte berättat för någon annan. Inte Cait, inte Ryan eller Chaz, inte ens min mamma. ''
''Jag fattar, superstjärnan. Jag vill bara att du ska veta att du verkligen kan lite på mig. ''
''Det vet jag att jag kan, men jag litade inte ens på mig själv i början. ''
''Hur ska ni göra med median? '' frågar jag nervöst. ''Det är ingen liten grej. ''
''Jag vet. '' suckar han uppgivet. ''Är det verkligen värt det? Vad kommer alla tycka? ''
''Tänk inte ens så. Såklart det är värt det, bara se på dig. Och om de inte gillar det kan de göra vad de vill. Gör det som gör dig lycklig. ''
Kapitel 80
'Bryt'
''Hej, jag heter… Inte Tyler Oakley. '' suckar jag. ''Bryt. ''
Jag stirrar in i kameran, som för att få den att radera det jag nyss sa av sig själv. Det jag försöker göra är spela in en vlog, vilket tydligen är mycket svårare än det ser ut. Allt jag säger känns det som att andra redan har sagt och eftersom jag inte vill vara en copycat är det extremt svårt att hitta på en hälsning.
Anledningen till att jag spenderar min tid med att filma mig själv är att flera stycken har bett mig börja med det, då jag inte har vine eller något liknande så tyckte jag att kunde vara en rolig grej. Om jag nu ens får ihop ett intro vill säga.
''Att det ska vara så svårt då. '' utbrister jag surt. ''Kom igen Paulina, du klarar det! ''
Efter att funderat ytterligare en stund slutar det med att jag helt enkelt presenterar mig och låtsas skaka hand med den som tittar. Sen fortsätter jag bocka av saker på min lista med grejer jag ska prata om. Det kommer ju vara mig första video någonsin, så jag har bestämt mig för att göra hela videon som en sorts introduktion till min kanal och till vem jag är.
Sen kommer det som är ännu svårare, nämligen att lista ut hur jag ska klippa ihop allt till en vettig video. Jag har aldrig gjort det innan, flera av mina kompisar satt med Windows Movie Maker när de var små men jag gjorde aldrig det av någon anledning. Alltså slutar det med att jag ringer upp Justin på Skype för att få honom att förklara hur man gör.
''Jag ska klicka vart? '' frågar jag förvirrat och letar förgäves efter en knapp som ser ut som han beskrivit.
''På grejen med ett landskap, eller något sådant, på sig. '' förklarar han, men det finns ju typ fem olika.
''Vilken av de? '' undrar jag och för sakta musen över alla knappar, som ligger på en rad.
''Vad menar du? Finns det mer än en? '' frågar han förvirrat.
''Det finns, typ, fem. ''
''Jag minns bara en. Vänta, har du den nya versionen? ''
''Jag antar det. '' svarar jag, ännu mer förvirrat. Hur skulle det kunna påverka något?
''Jag tror de har ändrat massa saker. Ledsen, men jag kan inte hjälpa dig. ''
''Aw, vet du någon som kan? '' frågar jag uppgivet.
''Ledsen. '' upprepar han. ''Jag kan, uhm, fråga runt lite. ''
''Tack. '' svarar jag. ''Men jag ska försöka lite till, kanske kan söka efter en guide eller något. ''
Han skrattar lite åt min ton på rösten, helt uppgiven och gnällig, och koncentrerar sig sedan på sitt. Justin befinner sig i studion och slipar lite på låtar, något jag också skulle vilja göra just nu. Men vad göra man inte för sina fans?
''Jag tror jag kankse har hittat något…'' mumlar jag för mig själv och nickar sedan belåtet. ''Här är det. ''
''Bra jobbat, sissy. '' flinar Justin, från andra sidan skärmen. ''Det tog dig bara typ en timme. ''
''Shych. '' fnyser jag förolämpat. ''Som att du skulle ha gjort ett bättre jobb. ''
''Nix, men jag skulle i alla fall kunna skaffa någon som gör det åt mig. '' säger han överlägset, men tappar snart masken och börjar skratta. ''Bara skojar, sissy. Det är toppen. ''
''Gah, jag hatar dig ibland. ''
''Älskar dig med. '' retas han och jag gör en irriterad grimas till svar.
''Okej, nu då. '' mumlar jag sedan och försöker hitta min gamla koncentration. ''Om jag klickar här, woah! ''
''Vad hände? '' frågar Justin oroligt.
''Jag tror jag fick in videon i programmet. '' förklarar jag stolt. ''Hey, sluta skratta. ''
Men han slutar inte skratta, så jag stänger av ljudet på Skype för att slippa höra honom. Istället försöker jag klippa vidare, och upptäcker till min förvåning att det inte var så svårt. Om man bara har någon som visar var man ska klicka blev det faktiskt riktigt lätt.
En halvtimme senare är har jag kommit riktigt långt, och om jag får säga det själv så ser det otroligt snyggt ut. Okej, okej, jag erkänner, jag är partisk, men lite bra blir det i alla fall. Nästan så man skulle kunna tro att någon som är bra på teknik har klippt och fixat. Plötsligt får jag syn på en rörelse upp i högra hörnet, och kommer på att jag faktiskt pratar med Justin på Skype.
''Förlåt. '' ursäktar jag mig och får snabbt en högljudd utskällning av min bästa vän.
''Jag har försökt prata med dig i tjugo minuter, din idiot! '' tjuter han upprört.
''Du skrattade så jag stängde av ljudet. '' försvarar jag mig. ''Det är ditt fel. ''
''Nej, det är ditt fel! ''
''Nej, ditt fel. ''
Vi fortsätter gnabbas i ett bra tag innan båda börjar skratta. Båda är egentligen för envisa för sitt eget bästa. Om jag var tvungen att betala varje gång vi haft ett oseriöst bråk som spårat ut på grund av att vi är envisa skulle jag ha enorma skulder.
''Men jag behöver prata med dig. '' säger Justin efter ett tag.
''Okej, visst. Om vad? '' frågar jag, han ser väldigt nervös ut.
''Jag har träffat någon. '' mumlar han och börjar rodna, vilket gör att han gömmer huvudet i händerna.
Kapitel 79
'Finns det mer?'
''Åh gumman.'' snyftar mamma högt i mitt öra samtidigt som hon kramar om mig hårt. ''Du växer så fort!''
''Mmh, '' mumlar jag, osäker på vad jag ska svara.
''Grattis, '' ler pappa och klappar mig på ryggen, då mamma fortfarande håller i mig.
''Och nu ska du iväg igen om två veckor.'' konstaterar mamma och släpper mig äntligen, den kramen varade ungefär två minuter för länge. ''För bara ett halvår sedan satt du hemma varje dag.''
''Det minns jag,'' svarar jag enkelt.
Denna konversation är allt annat är normal, det brukar bli så när jag pratar med mamma om saker som inte handlar om skolan. Jag önskar att jag kunde ta mig därifrån, helst av allt hem till Adam, men att gå de tvåhundra metrarna hem till Sophie hade dugt alldeles utmärkt. Samtidigt vet jag att jag inte kan gå, jag måste spendera lite tid hemma. Om jag hade haft ett barn hade jag inte velat att hen skulle vara borta hela dagarna, varje dag.
''Min lilla flicka, '' mumlar hon stolt.
Middagen är ungefär lika rolig som hemkomsten var, med minst lika stel stämning. Mamma försöker lätta på den, gång på gång, men säger alltid fel saker och får det bara att bli ännu värre. Så fort jag kan ursäktar jag mig med att jag har läxor att göra, vilket jag visserligen har, men jag vill bara undan därifrån.
Jag och mamma har ingen bra relation, och den har inte varit bra så länge jag kan minnas. Antagligen för att vi är så olika, jag är ganska pryd medan mamma är mer frispråkig, så jag lyckas alltid bli generad när jag pratar med henne och så är stämningen förstörd. När mamma var ung var hon hyffsat rebellisk, var ute och festade och Gud vet vad, medan jag hade tagit en filmkväll framför en fest vilken dag som helst.
Dessutom känner jag inte att jag kan lita på henne. Kalla mig långsint, men vissa saker sitter kvar. För flera år sedan, alltså typ i förskolan, var jag ''kär '' i en kille i min klass, och det lirkade mamma ur mig. Hon lovade att hon inte skulle berätta för någon, jag tyckte det var jättepinsamt. Men när vi var på semester med en annan familj så berättade hon för alla andra, för att det var så ''gulligt''. Jag vet att det är länge sedan, men efter det så har jag väldigt svårt att prata med henne. Allt blir bara stelt och konstigt.
''Grattis! '' tjuter Sophie och kastar armarna om mig när vi träffas utanför mitt hus morgonen efter. ''Den var så himla bra, jag röstade fingrarna av mig! ''
''Tack, '' utbrister jag och kramar henne hårt tillbaka. ''Jag var så sjukt nervös, du skulle ha sett mig. Jag var värre än du och Emma var när ni träffade One Direction. ''
''Är det ens möjligt? '' flinar hon och släpper mig.
''Antagligen, '' fnissar jag, och under vandringen till skolan berättar jag allt som hände, i detalj.
Resten av dagen får jag svara på frågor om allt möjligt, från hur maten smakade till hur Robin Stjernbergs hår såg ut utan allt hårvax. De flesta frågor kunde jag faktiskt inte ens svara på, då jag knappt kommer ihåg vad alla i min klass heter har jag extremt svårt att svara på frågor om människor. Mitt standardsvar har blivit att jag träffade så många människor under så lite tid att jag inte kan komma ihåg allt.
''Paulina! '' skriker Ellinor exalterat när jag svarar i mobilen. Jag är på väg hem från skolan, när hon ringer och slipper på så vis ge någon annan än mig hörselskador. ''Gissa vad. ''
''Inte en susning, '' svarar jag och suckar lite, hon ska alltid ställa frågor istället för att säga något.
''Bara en liten gissning, '' ber hon.
''Du vill ge mig tinnitus? '' försöker jag halvhjärtat.
''Ha ha. Komiker nästa? '' svarar hon surt. ''Tro det eller ej, jag är inte ute efter att skada dig. ''
''Okej, okej. Ska du berätta varför du nästan gjorde det ändå snart, eller? ''
''Inte om du fortsätter så här, unga fröken, '' fnyser hon.
''Förlåt, '' svarar jag okoncentrerat, och jag säger det bara för att få henne att prata.
''Jag har fått in elva olika förfrågningar om samarbeten, det här kan vara ditt genombrott. ''
Efter att Ellinor sagt sisådär fem ord slutar jag lyssna. Det går inte att ta in. Okej att en person tror att jag kan göra något bra, men elva är galet. Kommer det fortsätta så här? Eller kommer de snart inse att jag bara är en nörd med alldeles för mycket fritid? För det är egentligen allt jag är. Hjälp.
''Är du kvar? '' frågar Ellinor nervöst. ''För det är inte allt. ''
''Finns det mer? '' frågar jag svagt. Vad kan det vara mer? Finns något som skulle kunna vara ”mer”?
''En de är Timbuktu, '' säger hon, och jag hör på henne hur hon nervöst biter på sina naglar.
''Jag ringer dig, '' viskar jag, ännu svagare än innan, och lägger på utan att vänta på svar.
Nu har världen blivit galen. Först så vill många människor samarbeta med mig och nu är en av de min största idol. Detta händer inte.
Kapitel 78
'Tävlingen'
Jag försöker att andas långsamt, ut och in, ut och in. Det fungerar inte så vidare bra, så jag ger snabbt upp och börjar hyperventilera igen. Trots att jag går fram och tillbaka så är min blick klistrad på skärmen. Skärmen blir mörk för en sekund, sen kommer texten fram och rösten börjar prata.
''My heart is, med Molly Sandén. Text och musik; Paulina Wegelius.''
Jag börjar andas, om möjligt, ännu snabbare. Precis när rösten slutar prata får man syn på Molly på scenen, där hon står i en ljust rosa klänning, som på något magiskt vis lyckas matcha hennes hår. Det är inte många rosa nyanser som klarar det. När musiken börjar har det egentligen knappt gått ett par sekunder, men enligt mig flera timmar. Jag känner hur jag skakar och börjar än en gång vanka fram och tillbaka, jag är så nervös att jag inte ens minns att jag stannat.
''Paulina, plats.'' fräser Ellinor tyst, inte högre än en viskning, även hon med blicken fäst på skärmen.
Under hela låten är alla knäpptysta, det enda som hörs är mina steg som rytmiskt slår mot golvet. Molly är helt fantastisk, hon sätter varenda not och är helt synkroniserad, men jag kan ändå inte tillåta mig själv att börja hoppas. Om jag börjar hoppas kommer jag bara bli besviken.
Då Molly inte är sist ut, utan sjunger som nummer fyra, kommer vi behöva vänta ett bra tag på att få resultatet. Jag vill helst inte se de andra, att veta hur bra alla andra är skulle bara göra mig ännu mer nervös, men Nora och Ellinor är bestämda, och dessutom två, så det blir som de vill. För att hålla mig sysselsatt fortsätter jag gå runt i rummet, fast denna gång utan en blick fastklistrad vid skärmen.
''Paulina, bara var still.'' suckar Ellior och vänder sig mot mig. ''Snart kommer det bli en fördjupning där du går, som det alltid blir i serier. Hur svårt kan det vara att sitta still?''
''Men jag är nervös.'' gnäller jag och känner hur jag nästan är på gränsen till tårar.
Jag är trött, nervös, skakig och utöver det även hungrig. Min nervositet har gjort det nästan omöjligt att äta, och när jag inte får mat i mig blir jag hemsk. Det är som uppgjort för katastrof. Ellinor suckar igen och reser sig upp. Hon går fram till mig och styr mig sedan till soffan, där hon trycker ner mig.
''Sitt.'' befaller hon, och jag vågar inte göra annat. ''Här, våga inte lämna något.''
Hon placerar en bricka med en macka, en apelsin, ett par kakor, lite godis, en vattenflaska och en kopp te på. När jag väl sitter ner känner jag hur trött jag är, att nervöst gå, och hoppa, omkring utan mat i magen en hel dag är inget jag rekommenderar. Speciellt inte när du har en 'once in a lifetime'-upplevelse. Jag börjar pilla i mig maten som står framför mig, samtidigt som jag försöker låta bli att lyssna på teven. Visst har jag hört alla låtar från de andra deltävlingarna, men jag vågar inte höra de låtar som kommer tävla mot Molly.
''Tyst.'' shychar Ellinor med sitt högra pekfinger mot läpparna.
Utan att jag märkt det har jag börjat humma, allt för att stänga ute ljudet från teven. Lydigt så tystnar jag, men jag ångrar mig snabbt. Om man försöker låta bli att höra alla andra låtar är det ingen bra idé att vara tyst under snabbreprisen.
''Han kommer gå vidare.'' förutspår Ellinor, men hennes leende suddas bort när hon tittar på mig. ''Du är ju helt vit, hur mår du egentligen?''
Jag låter bli att svara och slår händerna för öronen, blundar och andas djupt. Tiden har tydligen gått i racerfart, för de ska redan läsa upp resultatet. Trots att jag vet att det inte kommer bli bättre av det så sitter jag kvar i samma ställning, och förbereder mig på det värsta.
Plötsligt stelnar Ellinor, jag sitter så pass nära henne att jag kan känna det. Det får mig lite nyfiken och jag öppnar ögonen lite.
''Hon är vidare till andra omgången!'' utbrister Ellinor lyckligt, och kramar om mig från sidan.
''Ursäkta?'' viskar jag och plockar bort händerna från öronen.
''Molly gick vidare till andra omgången, tre bidrag är borta nu.'' säger hon. ''De tre var så kassa, jag fattar inte hur de ens kunde ta med de. Och det är egentligen bara två bra låtar med, Mollys och Robins.''
''Robin?'' upprepar jag frågande, det har inte riktigt sjunkit ner att Molly inte är ute än.
''Robin Stjernberg. Du träffade ju honom tidigare idag, kommer du inte ihåg det?''
''Är det han som liknar Tom lite?'' frågar jag, och letar i minnet efter någon som jag skulle kunna identifiera som Robin.
''Tom? Du menar Adams kompis som jag aldrig träffat? Tror inte det, du sa nämligen så om städaren vi mötte i korridoren.''
''Okej, okej.'' säger jag och försöker än en gång komma ihåg Robin.
''Där är han, i de vita kläderna, vid bordet bredvid Mollys.'' utbrister hon och pekar mot skärmen.
''Har jag träffat honom?''
''Ja.'' suckar hon. ''Ibland undrar jag hur det kan gå så bra för dig i skolan, med ett minna som ditt borde du helt ärlig ha F i allt.''
Jag struntar i piken och tittar ner på brickan framför mig istället. Den är i princip orörd, det lilla jag åt av mackan tidigare är allt som fattas. Teet är nästan kallt nu, men det struntar jag i, jag behöver energin. Min mobil ligger jämte brickan och blinkar för fullt, den har en inställning som gör att den blinkar på olika sätt för olika sorters meddelanden. Just nu blinkar den grönt, sms. Fast när jag plockar upp den inser jag att jag har mycket mer än ett sms som väntar på mig. Mina notiser är fyllda med sms, snapchats, missade telefonsamtal, you name it. Mina notiser på instagram och twitter är avstängda, vilket jag är extra glad för just nu.
''Jag vet inte varför du inte svarar, älskling, men jag ville bara säga att du har överträffat dig själv. Molly kunde inte ha fått tag på en bättre låt, alla håller på och röstar som galningar. Puss hej, nu ska jag fortsätta rösta.''
Jag spricker upp i ett stort leende när jag hör Adams röstmeddelande som han pratat in, inte riktigt vad jag väntat mig, men en liten del av mig börjar lugna ner mig igen vid ljudet av hans röst. Jag fortsätter lyssna på olika meddelanden, mamma, Emma och Sophie har alla lämnat ett par, läsa olika sms och svara på snapchats, samt tweeta lite.
'Thank you so much for your support, I love you no matter what.'
''Paulina.'' säger Ellinor, och jag förstår direkt vad hon menar. Det är dags.
Jag lägger undan mobilen och koncentrerar mig än en gång på skärmen. Robin till final, någon annan till andra chansen. En till till andra chansen. Nu gäller det. Final eller hem. Jag är säker på svaret, vi kommer få åka hem. Trots att jag inte vågat ha några förhoppningar så blir jag ändå besviken. All förberedelse till ingen nytta.
''Till final, Molly Sandén med My heart is!'' utbrister en av de som håller i programmet.
''Va?'' utbrister jag, helt förvånad.
''Hon är i final.'' tjuter Ellinor, och kramar om mig igen.
Jag stirrar tvivland på skärmen, detta kan inte stämma. Min mobil börjar surra, troligtvis alla lyckönskningar som börjar ramla in.
''Kom här.'' säger Nora, till synes helt oberörd över det som nyss hänt. ''Vi ska till scenen.''
Mycket riktigt kommer vi fram till scenen, och när Molly får syn på mig i kulisserna går hon direkt fram till mig och kramar om mig. Hon viskar fram ett 'vi gjorde det' och vänder sig sedan om för att framföra sin låt.
Kapitel 77
'Intervjun'
Ett par timmar senare står jag i kulisserna till en studio, Molly står bredvid mig och Ellinor står framför mig, och båda håller på att pumpa mig med uppmuntrande ord. Om mindre än en minut ska jag ut på en live-sänd intervju som sänds på svtplay. Känslan att stå där kan vara den konstigaste jag någonsin upplevt, och det känns inte alls som när jag var med på Justins. Inte för att det var i tv, det var ju för en tidning, men för att nu är det jag som är huvudnumret. Alla frågorna kommer vara riktade mot mig, och inte bara flyktigt handla om mig.
''Och här,'' börjar hon som ska intervjua mig säga. ''Har vi henne, Paulina Wegelius.''
Jag spärrar snabbt upp ögonen men kliver sedan in i ljuset. Nu får det bära eller brista.
''Hej, Paulina. Välkommen hit, till mitt lilla krypin.'' hälsar hon efter att jag satt mig ner i stolen.
''Hej, det är verkligen kul att vara här. Lite nervöst dock.'' svarar jag sanningsenligt och ler mot henne.
''Nervöst? Åh, just det. För er därhemma kan jag avslöja att detta är Paulinas första intervju, så var snälla mot henne.'' Jag skrattar lite, men förbereder mig snabbt på nästa fråga. ''Så, vad har fört dig hit? Alla är inte lika uppdaterade i ditt liv som jag är.''
''Jag började skriva lite, texter till olika melodier och så. Sen råkade några kompisar få reda på det, och de berättade för vår gemensamma vän, som råkar vara väldigt bra på att sjunga. Sen gick allt väldigt snabbt och en fredag eftermiddag spelade jag låten för hans manager och min kompis spelade den på sin konsert dagen efter. Helt ärligt vet jag inte riktigt hur det gick till.'' berättar jag och hon nickar lite under tiden jag pratar.
''För er som inte vet, Paulina här är bästis med ingen mindre än Justin Bieber. Så jag antar att det är vännen du syftar på.'' tillägger hon.
''Ja, det stämmer. Sen hände det lite saker och ett par månader senare säger min assistent att Molly Sandén vill att jag skriver en låt till henne som hon ska ställa upp med i Melodifestivalen.''
''Wow, det var inget litet projekt. Men jag antar att det gick bra.''
''Jo, jag sitter ju här.'' ler jag.
''Exakt. Men vad har varit det jobbigaste med detta projektet?''
''Det har faktiskt varit väldigt mycket nya saker och stora skillnader. Alla andra låtar har jag bara skrivit för att det var kul, denna gång visste jag från början att den skulle användas, så det gjorde det mer nervöst. Jag har också fått se mycket av hur allt fungerar, Molly har tagit med mig på massa möten och sådant, så det har varit mycket att ta in. Speciellt för någon som knappt hittar hem från skolan.''
Hon skrattar lite åt det sista, innan hon börjar prata igen. ''Om vi går tillbaka till ämnet Justin, det går mycket rykten om er. Har du något att säga?''
''Uhm.'' säger jag, och letar febrilt efter rätt sätt att uttrycka mig. ''Han är som en bror. Han retar mig mer än vad min egen bror gör, det är som att jag har fått en ny storebror. Det är ingenting mellan oss, och jag vill inte att det ska vara det heller.''
''Okej, okej. Jag ville bara reda ut det.'' ler hon, och jag ler tillbaka. ''Hur reagerade alla vänner när de fick reda på det?''
''Jag fick faktiskt inte berätta det för de förrän för ungefär en vecka sedan, de har vetat om att jag har haft ett stort projekt men inte exakt vad. Men de blev först väldigt förvånade, vilket är förståeligt. En av de började gråta, av glädje hoppas jag, resten blev bara väldigt glada och stolta.''
''Du blev nästan 'känd över en natt', och har fått väldigt mycket hat. Hur hanterar man det?''
''Så skulle man kunna uttrycka det, det var en ganska stor förändring i början. Man börjar tänka på vad man gör, och tänker två gånger innan man till exempel lägger ut en bild på instagram. De flesta kommentarer jag får handlar om Justin, både bra och dåliga, och det gör det enklare att inte ta åt sig det dåliga. Om jag får en hatkommentar som handlar om Justin så är den ju egentligen inte riktad till mig.''
''Du är lite känd för att svara mycket på kommentarer och frågor du får, hur hinner du med allt?''
''Jag är extremt morgonpigg, så när de flesta ligger och sover tar jag mig tid att läsa igenom så mycket jag kan, och svara på alla frågor. Jag tar inte fans för givet, jag vet att för att de ska stanna så måste jag visa min uppskattning, och det bästa sätt jag kan komma på är att svara på tweets och kommentarer.'' förklarar jag.
''Har du något tips för hur man inte ska ta åt sig av allt hat? Vare sig om man är känd eller inte så kommer man alltid råka ut för det.'' frågar hon, och jag slås av djupet på frågan.
''Många kommentarer man får är ytliga, och de glider bara av. Vissa skriver att jag är för tjock, men vad ska jag göra åt det? Jag är ett matvrak, och måste äta med jämna mellanrum, annars blir jag hemsk att umgås med. Andra kommentarer sätter sig, jag minns att någon skrev att mina låtar var dåliga och helt saknade mening. Så många gånger när jag sätter mig ner för att skriva ploppar det upp i huvudet, och jag försöker skriva en bättre låt. Men grejen är att man aldrig kan få alla människor nöjda. Den som skrev det kanske brukar lyssna på en annan sorts musik. Jag minns en låt jag hörde för ett tag sedan, och en mening har verkligen fastnat i huvudet. 'You can't please everybody all the time, so instead of trying, I say whatever.' De som gillar det gör det, och de som inte gör det gör det inte. Det finns inget du kan göra åt det.''
Kapitel 76
'Fint klädval förresten'
Ett par veckor senare är det dags för mig att resa igen, men inte till Stockholm denna gång. Jag och Ellinor ska fara till Sundsvall, för den fjärde, och sista, deltävlingen i Melodifestivalen. Molly ska tävla och är så nervös att jag inte kan sitta still. Ellinor försöker sova, men jag ålar mig för mycket för att hon ska kunna slappna av.
Till slut är vi i alla fall framme och möts av Nora. Molly har repetition när vi kommer, så efter att ha fått Ellinor att bära upp min väska på vårt rum följer jag efter Nora till scenen. Riktigt lika stort som i Globen, där Justin uppträdde, är det inte, men ändå stort nog för att jag ska få svindel av att bara se det. Om man sedan inkluderar tanken på hur många människor som tittar på tv:n också så blir det för mycket att tänka på. Jag försöker skaka av mig den tanken genom att skaka på hela kroppen, och det är något ni inte borde testa hemma av två anledningar. Ett, det fungerar ej och, två, du ser helt knäpp ut.
''Paulina!'' ropar Molly, och jag snurrar runt för att se var hon är. Det visar sig att hon står mitt på scenen, och gapskrattar åt mig. ''Är det så svårt att se mig?''
''Tyst.'' fnyser jag. ''Fint klädval förresten.''
''Tack, är ganska stolt över det.'' flinar hon och tittar ner på sig själv. Hon har på sig en stor tjocktröja, mysbyxor och klackskor. Det ser jättehemskt ut, inte bara på grund av mysbyxorna, att ha klackskor till de gör det bara ännu värre.
''Jag hoppas du har andra scenkläder.'' säger jag skeptiskt och gör en äcklad min.
''Kanske, men de är inte lika sköna.''
Jag skrattar lite och sätter mig sedan ner framför scenen, i en av stolarna på läktaren. Molly sätter igång att öva igen, och jag måste säga att det är en konstig känsla. Inte bara att alla snart kommer se min låt framträdas, utan att bara se någon stå och sjunga min låt. Det är den första låt jag skrivit med ett syfte, alla andra låtar har jag skrivit för att det är kul att skriva, men denna är liksom skräddarsydd till Molly. Trots att låten verkligen passar henne och hennes röst så kan jag ännu inte börja hoppas på något. Att ens ha kommit med i startfältet gör mig nervös.
Efter att Molly sjungit ett par gånger är hennes tid på scenen slut och vi går tillsammans till hennes loge. Det är därinne jag, Ellinor och Nora kommer befinna oss under tävlingen nästkommande dag. Det är större än jag förväntade mig, med tanke på hur många som är här trodde jag att det skulle vara trångt. I och för sig så är det bara jag och Molly där, men det finns gott om plats för de andra också.
Morgonen efter träffas vi vid matsalen klockan nio, för att äta frukost. Helt ärligt så var jag uppe tidigare och sprang, och åt lite frukost innan duschen, men något av det bästa som finns är att äta två frukostar på en dag. Under tiden vi äter berättar Nora vad vi har planerat idag, och till min stora förvåning ska jag vara med på en av Mollys intervjuer. Jag har ingen aning om vad jag ska göra där, men det blir säkert bra.
''Och du, Paulina, har en intervju inbokad klockan kvart över tre.'' tillägger Ellinor, och jag är nära på att spotta ut mackbiten jag har i munnen.
''Och du har inte berättat detta för mig tidigare för att?'' frågar jag, kanske lite anklagande.
''Vi kom överens om det när du somnat igår, och jag ville inte väcka dig. Den är till SVT play.'' säger hon, och får onda ögat av mig.
''Så de kommer filma mig?'' frågar jag, och börjar nästan hyperventilera.
''Det kommer gå bra.'' försöker Molly säga, lugnande. Det fungerar inte.
Efter att jag har vant mig något vid tanken på att jag ska på en intervju, själv, splittrar vi på oss. Nora och Ellinor ska tydligen kolla att allt är klart, medan jag och Molly går till de som ska fixa i ordning oss. Tydligen får vi inte göra sådant själva, utan det ska göras av proffs. Hon som fixar mitt smink babblar på, och efter en minut är jag helt säker på att hon delvis får betalt för att göra reklam för det sminket hon kletar på mitt ansikte. Jag brukar inte ha något emot smink, men det känns som att jag får en extra centimeter hud.
När jag öppnar ögonen drar jag snabbt efter andan. Det ser hemskt ut. Jag ser i spegeln hur Molly kollar åt mitt håll och snabbt spärrar upp ögonen innan hon börjar gapskratta. Även de som fixar henne sneglar åt mitt håll, och jag ser hur en av de två drar sig undan. En minut senare kommer en kvinna i full fart mot oss, och även hon reagerar med att spärra upp ögonen.
Minns ni det jag sa innan om en extra centimeter? Det visar sig att det stämmer, och det syns. Mina ögon har en gigantisk sotning, fast i brunt, ända upp till ögonbrynen. Läpparna är lila, inte ljus-lila, utan extremt lila. Det ser ut som att mina läppar förfrusit. Utöver det har jag en kraftig rouge, som även den är lila, långa lösögonfransar och ett puder som gör att jag ser ut som en snögubbe. Trots att jag ser helt galen ut kan jag inte låta bli att plocka fram min mobil för att ta en bild på mig själv.
Molly kommer fram till mig, även fast hon knappt kan gå på grund av allt skratt. Hon som sminkade mig har blivit utdragen av kvinnan som den som sminkade Molly hämtade, och jag hör höga röster på andra sidan dörren.
''Miss Wegelius, jag är så hemskt ledsen.'' säger kvinnan, när hon kommit tillbaka in i rummet. ''Det visade sig att hon jobbar med något annat här, och bara gjorde detta för att skoja. Men du kan vara lugn, vi avskedade henne, här kan man inte bara tro att man kan göra som man vill. Såklart ska du inte se ut såhär, vi kommer börja om från början med dig, och du kommer få ha åsikter. Du kommer även få med dig alla produkter som används för att göra din sminkning hem. Vi ber så hemskt mycket om ursäkt.''
''Men det behövs inte. Det var faktiskt lite kul.'' säger jag med ett stort leende, och får ett stelt leende tillbaka.
Kvinnan, som inte ens presenterat sig, försvinner ganska snart och låter de båda tjejerna som sminkat Molly fixa mig. Denna gång är jag mer delaktig, och får svara på frågor om allt möjligt samtidigt som de håller på med sin magi. Alice, en kort blondin, arbetar med mitt hår under tiden som Vanessa, en ännu kortare rödhårig tjej, sminkar mig. Mitt hår lockas först till stora, mjuka lockar, sen börjar Alice göra två små flätor, som börjar på hjässan och går i en böj ner mot pannan innan det böjs ännu mer tillbaka och till slut formar ett hjärta. Allt hår är inte med i flätorna, utan det mesta hänger i sina lockar över axlarna. Min sminkning blir, denna gång, neutral. Tydligen så syns sminket mindre när man är på tv, så om jag bara har min vanliga mängd smink skulle jag se helt osminkad ut, på ett dåligt sätt. Därför blir det mer än jag är van vid, men det ser enhetligt ut och jag litar på de när de säger att det kommer se väldigt neutralt ut.
Förlåt för dålig uppdatering, men livet kom emellan.
Kapitel 75
Dagarna går och det känns som att varje minut är fullspäckad. Det är möten hit, repetitioner dit och mitt emellan allt ska låten spelas in och vi ska hinna äta. Allt detta har gjort att jag varit tvungen att alltid vara förberedd, alltså alltid ha en macka i väskan. Jag vet aldrig när jag kommer få mat igen.
Ellinor har börjat hota med att sluta om jag inte slutar väcka henne på, enligt henne, ickehumana sätt. Inte för att jag tror att hon skulle det, men man vet aldrig. Därför har jag bestämt mig för att få henne lite nöjd. Tidigt på söndagsmorgonen, som dessutom är vår sista morgon i huvudstaden, tweetar jag en fråga till alla mina svenska följare. 'Jag söker en kille som kan spela gitarr, är i 25 års åldern, är vaken nu och kan komma på stört. Ska väcka min assistent som är sur på mig..' Efter ett tag hittar jag en lämplig kandidat, som jag snabbt följer för att kunna skicka ett DM till honom. Ungefär en halvtimme senare knackar det på dörren, där utanför står mycket riktigt killen med en frukost påse i ena handen och en gitarr i den andra.
För att inte störa går jag ner till frukosten, bara ett par minuter senare får jag ett sms av Ellinor. 'Din idiot jag blev livrädd men tack ändå' Ja ja, vissa smällar får man ta.
Ett par timmar senare är jag, Ellinor och Molly på väg till Centralstationen, eller Centralen som den tydligen också kallas, för att åka hem. Molly är mest med som sällskap och guide, hon är den enda av oss som faktiskt vet vart vi ska. Hon visar oss vart vi ska gå, och sedan placerar vi oss på ett av alla matställen som finns, man kan ju inte missa lunchen.
Under tiden som vi äter pratar Ellinor och Molly ivrigt, jag är desto mer fokuserad på ätandet av min lunch. Plötsligt slår det mig att de inte pratar längre, så jag tittar upp och inser att de tittar på mig.
''Uhm.'' säger jag svävande. ''Bra.''
Jag tycker att det var ett bra svar, det passar till många frågor, men den åsikten grusas ganska snart. Tydligen var frågan 'vad har varit det bästa med denna resan', och svaret 'bra' kvalificerar sig inte ens in på listan över acceptabla svar.
''Alla nya människor.'' svarar jag till slut, min mobil innehåller fler kontakter nu än innan vi reste hit, så jag tycker det räknas till att 'knyta kontakter'. ''Och maten.''
Ellinor himlar lite med ögonen. ''Såklart du säger maten.''
Dagen efter är en måndag, och dessutom den sista lediga dagen innan skolan börjar. När jag vaknar är jag för rastlös för att kunna jobba, somna om, träna eller över huvud taget göra något annat än att träffa Adam. Snabbt trycker jag ner det jag planerat att ha på mig idag i en väska, mina favorit jeans (de jag fick i födelsedagspresent av Sandra när jag var i Atlanta) och en kortärmad tröja med spets detaljer. Adam ska spela match idag och det är tänkt att jag ska titta på den idag och sedan träffa honom efter, men jag vill inte vänta så länge.
Tjugotvå minuter senare sitter jag på bussen och bryter alla de regler jag har för hur jag ska bete mig på en och samma gång. 1, jag har på mig mysbyxor offentligt, 2, jag är helt osminkad och har inte ens tvättat ansiktet, 3, jag har inte ätit frukost innan jag går hemifrån. Det måste vara ett rekord för mig, på något sätt.
Under tiden som jag tuggar i mig ett äpple ringer jag Adam. Inte bara en gång, utan fyra gånger. Först då svarar han.
''Mh.'' stönar han och jag kan riktigt se framför mig hur han vänder ner huvudet i kudden.
''Jag är på väg hem till dig, kan du typ öppna dörren.''
''Pauli.'' suckar han. ''Vet du vad klockan är?''
''Klockan är tio över sex, jag vet.'' svarar jag otåligt. ''Jag åkte hemifrån mig vid tjugo över fem. Jag är framme om tio minuter, sen kan du få sova igen.''
''Vad pratar du om?''
''Jag är framme hos dig om tio minuter, öppna dörren för mig och sen kan du få sova igen.''
''Sova igen?''
''Ja, jag kunde inte sova hemma hos mig, så jag tänkte att jag fortsätter sova hos dig.''
Det är tyst ett tag och jag inser att han håller på att somna.
''Adam.'' utbrister jag. ''Du ska nu gå ner och låsa upp ytterdörren, så kan jag låsa den när jag kommer, okej?''
''Mh.''
''Adam.''
''På väg.'' gäspar han. ''Nu är det upplåst.''
''Tack, godnatt.'' ler jag och han mumlar godnatt tillbaka innan han lägger på.
Mycket riktigt är det upplåst när jag kommer fram, så jag öppnar tyst dörren och tassar upp till hans rum. Han öppnar ögonen lite när jag försiktigt öppnar hans dörr.
''Jag trodde inte du skulle komma.'' mumlar han tyst och viker sedan upp sitt täcke för att göra plats för mig. ''Men jag är glad att du gjorde det.''
''Jag med.'' viskar jag och ger honom en puss på kinden. ''Jag har saknat dig.''
''Jag har saknat dig med, men kan man få sova nu?''
''Du får sova precis hur mycket du vill, så länge du kommer i tid till din match.''
Jag vet att det var längesedan jag skrev här, och jag ser att besökarantalet är nästan nere på noll. Inte för att det spelar någon större roll för mig, men jag har ingen större lust att spendera tid på att översätta något som ingen ändå läser. Jag skriver klart denna novell här, men jag vet inte om det blir mer efter det.
Paus?
Kapitel 74
'Definiera känd'
Morgonen efter vaknar jag ännu tidigare än vanligt, klockan är inte mer än halv sex och trots det är det omöjligt att somna om. Suckandes går jag upp ur sängen och drar på mig mina träningskläder, aldrig kan jag sova ens lite länge.
Jag hittar inte så bra i Stockholm, vilket innebär att när jag tycker att jag borde vända så vet jag inte var jag är. Enligt mig kunde jag lika gärna ha varit i Göteborg som Stockholm, de städerna ser seriöst likadana ut. Det är egentligen ett under att jag ens hittar till skolan. Som tur var så är det en onsdag, och ingen röd dag, så vissa människor är faktiskt uppe. Jag joggar fram till närmsta person för att fråga om vägen, det är en medelålders kvinna, men hon bara ignorerar mig och stressar vidare. Likadant gör de nästa tre personerna, så jag bestämmer mig för att fråga i någon affär. Den enda öppna verkar vara ett bageri, så jag öppnar försiktigt dörren och kikar in. Det är nästan helt tomt där inne, i ett hörn sitter någon med tjock vinterjacka virad omkring sig och bakom kassan står en väldigt uttråkad, tonårig servitris.
''Hej.'' ler jag och får henne att hoppa högt, troligtvis för att det inte brukar komma in så många kunder vid denna tiden på dygnet.
''Hej.'' svarar hon, med en äkta stockholmsk dialekt. ''Vad vill du ha?''
''Uhm, jag tänkte bara fråga efter vägen.'' säger jag snabbt. ''Vet du hur man kommer till hotell Rica?''
''Visst.'' ler hon och försöker förklara vägen. När hon ser att jag inte hänger med alls bland alla gatnamn plockar hon fram ett vitt papper och börjar rita en karta. ''Det är väl ungefär fem kilometer dit.'' avslutar hon.
''Tack så jättemycket.'' utbrister jag, det där skulle jag aldrig hittat utan hennes hjälp. ''Förresten, de där mackorna ser riktigt goda ut. Jag tror jag ska ha ett par med mig ändå.''
Hon lyser upp och plockar raskt ner två mackor, två bullar och två drickor i en påse. Jag betalar och är precis på väg ut genom dörren när hon ropar på mig.
''Du liknar någon väldigt mycket.'' säger hon glatt. ''Jag kan inte komma på vem, men finns det någon som människor brukar säga att du liknar?''
''Du menar förutom min uppenbara likhet med Megan Fox?'' skojar jag och får henne att skratta.
''Exakt, jag är helt säker på att jag sett dig någonstans.'' säger hon sedan. ''Eller vänta, är du känd?''
''Definiera känd.'' skrattar jag. ''En del människor vet vem jag är.''
''Åh, vad coolt. Vet jag vem du är?'' frågar hon och får mig att börja skratta ännu mer.
''Jag heter Paulina.'' svarar jag.
''Wegelius? Men hjälp.'' nästan tjuter hon fram. ''Min lillasyster avgudar dig. Och dina låtar är riktigt bra.''
''Åh, tack.'' är allt jag kan få fram.
''Jag är seriös, hon har dig som bakgrundsbild på mobilen. En bild på dig och Justin.''
''Va?'' utbrister jag. ''Hon har vad då?''
''En bild på dig och Justin som bakgrund på sin mobil.'' svarar hon, tydligen chockad över min reaktion.
''Okej, jag antar att någon gång ska vara den första.'' säger jag med skakig röst. Det är inte varje dag man får reda på att någon har en bild på en som bakgrund.
''Skulle jag, uhm, kunna få ta en bild med dig.'' ler hon nervöst.
''Det är klart.'' svarar jag, som om det verkligen vore självklart. ''Vad heter du förresten?''
''Isabella, fast går mest under namnet Isa.'' svarar hon och går runt disken.
''Är det okej att jag också tar en bild?'' frågar jag och får snabbt en nickning tillbaka. ''Bra, le!''
Direkt efter att jag tagit den lägger jag upp den på twitter med texten 'Stack ut på en tidigt jogging tur och träffade ett sött fan, perfekt sätt att starta dagen! :)' och hennes namn taggat. I samma veva börjar jag följa henne, och hennes syster, på twitter. Ett par autografer hinner också skrivas innan jag än en gång tackar för hjälpen och börjar gå mot hotellet med påsen och den handritade kartan i handen.
När jag kliver ut ur duschen så har Ellinor fortfarande inte vaknat, så jag som vilken person som helst skulle göra. Jag väcker henne. Eller ja, jag sätter på hög musik och lägger mobilen vid hennes öra. Kanske inte det snällaste sättet, men vaknar gör hon.
''Paulina.'' tjuter hon, och väcker säkert hela hotellet genom det.
''Klockan är åtta och vi ska vara nere i entrén om en timme.'' påpekar jag.
''Imorgon ställer jag klockan.'' muttrar hon och går som en zombie till duschen.
''Vissa människor uppskattar inte tjänster.'' fnyser jag och skakar på huvudet mot min spegelbild.
Jag hinner bara torka håret innan hon är ute ur badrummet, vilket antagligen är nytt rekord för henne. Hon stressar runt för att bli klar, men trots att hon gör det blir jag klar innan henne.
''Frukost?'' frågar hon och går mot dörren.
''Jag har köpt.'' ler jag och håller upp påsen. ''Var ute och sprang men tappade bort mig och var tvungen att gå in på ett bageri och fråga, och väl därinne kunde jag inte gå ut utan att han köpt något.''
''Ah.'' svarar hon och slår sig ner på sin säng, mitt emot mig. ''Och jag ser att du träffade ett fan där.''
''Du menar bilden? Hon jobbade där. Hennes syster har en bild på mig och Justin som bakgrund på mobilen.''
När jag säger det sista spottar hon ut den biten macka hon nyss stoppat i munnen. Tydligen blev hon lika förvånad som jag.
Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!
Kapitel 73
'Skulle bara kolla, chefen'
''Hej!'' hälsar jag glatt när jag får syn på Molly på stationen. ''Så skönt att äntligen vara framme.''
Molly skrattar åt min entusiasm, sen leder hon oss mot en bil som är parkerad bara en kort bit bort. I bilen sitter Nora, hennes manager, och ler vänligt mot oss. När alla sitter där de ska svänger hon ut från parkeringen, Molly börjar genast prata om vart vi är på väg och vad vi ska göra. Jag är koncentrerad i ungefär två sekunder, sen går någonting snett i hjärnan. Lyckligt tänker jag mig tillbaka till kvällen innan, visserligen hade jag och Adam vårt första gräl, men det löste sig till slut. Han gick inte, utan stannade så vi kunde prata om allt. Det var så skönt att kunna känna att han verkligen litar på mig, att han kan berätta saker som nästan ingen vet och att han tror på mig.
''Lyssnar du, eller?'' frågar Ellinor roat och skrattar lite när hon får mig att rycka till.
''Phft, såklart jag gör.'' fnyser jag. ''Fast be mig inte upprepa allt ni sa, det var så mycket.''
''Visst, vi säger så.'' ler Molly, minst lika road som Ellinor.
''Bra, är det lunch snart?'' frågar jag, klockan är liksom halv ett och jag har suttit på en buss i ett antal timmar.
''Lugna ner dig, vi ska äta.'' säger Nora och möter min blick i backspegeln. ''Vi måste bara gå på ett möte först.''
''Finns det något att äta innan mötet?'' undrar Ellinor, hon har lärt sig att jag behöver mat för att över huvud taget fungera.
''Kanske någon macka, vi kan se vad vi får tag på.''
Mycket riktigt hittar de en macka åt mig, som jag mumsar på under tiden vi går till mötet. Vi befinner oss i en riktigt stor byggnad med massa korridorer där ingenjörerna helt klart blivit inspirerade av labyrinter. Jag är ganska glad över att inte vara själv, hade med största sannolikhet inte ens hittat rätt våning.
Mötet befinner sig på, vad jag trodde var den andra våningen, men som enligt fönsterutsikten måste vara minst femte. Mitt lokalsinne blir bara värre och värre, kan ju inte ens räkna trappor ordentligt. Med på mötet är, förutom mitt lilla gäng, några killar i väldigt dyra kostymer och spegelblanka skor. De presenterar sig för mig, men mitt minne för namn och jobb är bara ett snäpp bättre än mitt lokalsinne. Därför ger jag de egna namn, i vanliga fall brukar det fungera ganska bra, men alla är typ identiska. De går igenom något om vad som kommer behövas på scenen under framträdandet och jag försöker hänga med så gott jag kan. Med vänner är det okej att sväva iväg, men om jag någonsin vill kunna jobba med det här måste jag visa att jag bryr mig.
Efter exakt en halvtimme tar mötet slut, så exakt att jag börjar undra om de har tidtagarur istället för klockor på sig. Vi går då hem till Molly för att äta lite mat vi köpt på vägen, jag är inte direkt jätteförtjust i snabbmat men det är helt klart bättre än ingenting alls. Något måste vara fel på mig, jag äter mycket och hela tiden, jag börjar nästan bli värre än Justin. Eller, nej. Ingen kan äta mer än Justin. Jo, just det, Chaz kan.
Vi äter vår mat och håller under hela måltiden på att diskutera hur vi ska disponera tiden på bästa sätt. Idag finns det inget mer inplanerat, så Molly tycker att det är ett gyllene tillfälle att visa mig den fantastiska shoppingen som hon hävdar finns i Stockholm. Ellinor tycker att det låter som en jättebra idé och jag inser att hur jag än kämpar emot det så kommer det inträffa. Molly tycker även att vi borde testa på utelivet i Stockholm. När jag hör det protesterar jag högljut, trots allt är jag inte ens i närheten av att vara arton. Molly ger med sig väldigt snabbt men jag ser på Ellinor att hon egentligen skulle vilja gå ut, så jag övertygar de att gå ut utan mig. Jag kommer antagligen spendera den kvällen på Skype med Adam, så det är inte precis så att jag kommer sitta sysslolös.
''Är det okej med dig då?'' frågar Ellinor för den ungefär hundrade gången.
''Det är klart det är, som jag redan sagt.'' påminner jag och får ett nervöst leende tillbaka.
''Skulle bara kolla, chefen.''
Jag ler lite mot henne, min enda anställda, och tar sedan en klunk vatten. De andra dricker vin, men trots att de erbjudit mig att testa så dricker jag hellre vatten. Alkohol är bara det skadligt för kroppen, och lägg sedan på den enorma mängd socker som finns i så har du ungefär gift på flaska. Såklart kan jag inte lova att jag aldrig kommer dricka, för jag kommer ändras som person, men som det är nu skulle jag aldrig röra det. Precis samma sak är det med barn, jag tänker inte säga att jag aldrig någonsin tänker föda ett barn, men som det är nu skulle jag hellre adoptera eller vara utan barn.
Den lilla mysiga middagen vi fyra hade börjar spåra lite. Några av Mollys kompisar dyker upp och helt plötsligt är det inte bara vin de dricker, utan även starkare grejer. På grund av det måste jag upprepa ungefär en gång i minuten att jag inte vill ha något att dricka. Till slut får jag nog och letar reda på Ellinor, som till min stora lättnad inte är allt för onykter.
''Till hotellet?'' frågar jag bedjande och får en snabb nickning tillbaka.
''Till hotellet.''
Imorgon, julafton, kommer en liten överraskning dyka upp på min andra blogg. Om ni vill läsa den (den kommer vara helt på svenska) så är det bara att klicka sig in dit genom att trycka här!
Kapitel 72
'But I don't have you'
''Måste du åka?'' frågar Adam och gör en fånig min där han sitter på golvet i mitt rum.
Jag håller på att packa, ska nämligen åka till Stockholm i en knapp vecka för att 'få en inblick i hur man arbetar i musikvärlden', som Molly så fint uttryckte sig. Såklart åker jag inte ensam, Ellinor följer med och vi ska bo på ett hotell under tiden vi är där.
''Ja.'' svarar jag med samma min.
''Men jag då?''
''Du har Adrian, Caitlin och Tom, så du ska inte klaga det minsta.'' fnyser jag avundsjukt.
''Men jag har inte dig.'' svarar han tyst.
''Jag kommer sakna dig med.''svarar jag, om möjligt ännu tystare och med knallröda kinder på grund av det han nyss sa.
För att försöka dölja mina kinder vänder jag bort huvudet och fortsätter vika ihop mina kläder. Jag hör hur han reser sig upp och går mot mig. Trots att jag helst av allt vill packa upp allt igen och stanna så gör jag inte det, jag tvingar mina händer att fortsätta packa. Jag mer känner hur han sätter sig ner än ser det, min blick är stadigt fäst på mina händer. Han lägger en av sina händer på min arm, och den andra använder han för att lyfta upp mitt huvud.
''Är det något du vill prata om?'' frågar han tyst.
Jag stirrar på honom med en blick som säkerligen säger exakt hur jag känner. Att jag inte har någon aning om vad han pratar om. Han verkar vänta på ett svar, så jag harklar mig tyst och öppnar munnen.
''Vad skulle det vara?'' frågar jag, det är nästan ett under att han hör vad jag säger.
''Som om du inte vet det?'' utbrister han och jag blir nästan rädd för honom.
''Vad pratar du...''
''Men snälla, jag är varken blind eller dum i huvudet.'' avbryter han hårt.
''Men...''
''Tror du att jag inte märker det? Att jag är för naiv för att ens komma på tanken? Att jag är för dum för att fatta?''
''Vad..?'' stöter jag fram, jag har ingen aning om vad han pratar om. Sen dyker en tanke upp i mitt huvud. Han kanske uppfattade det som att jag inte menade att jag skulle sakna honom för att jag vände bort ansiktet, han kanske tror att jag ljuger. Att jag egentligen inte alls vill vara tillsammans med honom.
''Och du fortsätter låtsas som att du inte förstår något.'' fräser han. ''Och jag ska vara den som är dum i huvudet?''
''Snälla, låt mig...'' försöker jag, men blir än en gång avbruten.
''Nej, jag klarar det inte, okej? Det här är inte okej med mig.''
Han reser sig upp och går mot dörren, så snabbt att jag knappt hinner uppfatta vad som händer. Jag inser att jag skulle göra exakt vad som helst för att få honom att stanna, men bara en idé dyker upp i mitt huvud.
''Adam.'' utbrister jag. ''Jag älskar dig.''
Det är första gången någon av oss säger de orden, jag sa de aldrig ens till Christian. De betyder väldigt mycket för mig, det är inget jag säger till vem som helst. 'Love you' är i så fall mitt alternativ, det känns som att det inte är lika seriöst som 'jag älskar dig', och det säger jag ändå bara till Caitlin, kanske Justin ibland. Jag kan inte ens minnas senaste gången jag uttalade den svenska versionen, antagligen var det till mamma när jag var liten.
''Snälla, gå inte.'' ber jag. ''Jag vet att det bara har gått lite mer än en månad, men det är när jag är med dig som jag är gladast. Och om jag tittar ner så är det inte för att jag inte menar det jag säger, utan för att du får mig att rodna, och det är ingenting som jag gärna visar. Du är mitt andra förhållande, någonsin. Jag är inte särskilt van, eller vet vad jag ska säga eller göra. Jag har ingen aning om vad jag ska göra för att få dig att förstå att jag menar det jag säger. Jag älskar dig.''
Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!
Kapitel 71
'Pannkakor'
Morgonen efter vaknar jag med en bultande huvudvärk. Oroa er inte, det är ingen baksmälla, bara för lite sömn. Varför jag inte somnar om? Okej, det är ganska enkelt. Jag sover bredvid Adam och fick nyss en hand rakt i ansiktet, det gör inte precis att man är särskilt pepp på att fortsätta sova. Adam själv sover som en bebis och jag kan bara inte med att väcka honom som hämnd, han ser så liten ut när han sover. Hela han slappnar av, det är egentligen konstigt att man kan se så annorlunda ut när man sover. Jag menar, det borde ju bara vara som att blunda. Men tydligen inte, Adam ser ut precis som på de bilder jag sett från när han var liten. Samma blonda hår, lite bulliga, gosiga kinder som annars är mer spända, samma ögonform. Långsamt lyfter jag handen för att stryka bort lite hår från hans panna, men drar snabbt åt mig handen då han reagerar så fort jag nuddar det. Han fnyser till och vänder sig om. Antagligen så ändrar man sig inte helt i sömnen, han är lika rädd om sitt hår vaken som sovande.
Jag kväver ett skratt och sträcker mig över Adam för att kunna nå min mobil. Nu när jag ändå är ensam vaken kan jag lika gärna göra något vettigt. Som till exempel svara fans på twitter, instagram och facebook.
På twitter tweetar jag att jag har tråkigt och tänker svara på frågor, vilket resulterar i att min mobil nästan kraschar. Frågorna väller in och för varje fråga jag svarar på får jag minst tio nya. Visserligen handlar de flesta av de om Justin, så de kanske inte ens räknas, men en del är lite roliga. Någon frågar om tips till vad man gör om man inte kan sova. Är inte det självklart? Golvet, såklart. En annan frågar om jag har några nya samarbeten på gång, vilket jag inte är så säker på om jag får svara på. En tredje frågar när jag kommer till Australien, på vilken jag svarar så snart jag kan och har tid.
Jag fortsätter svara på frågor i över en timme, sen tröttnar jag och börjar vända på mig istället. Tanken är att väcka Adam utan att 'väcka' honom, genom att snurra runt så mycket som möjligt. Det fungerar ju lite sådär så till slut ger jag upp och kravlar över honom för att gå in och fixa frukost.
''God morgon.'' hälsar jag när Erik kommer upp, han och Tom delade på min lillebrors rum under natten.
''Är du alltid uppe så tidigt?'' frågar han och strutar i att hälsa tillbaka.
''Oftast tidigare, men ja.'' svarar jag och vänder på pannkakan som ligger i stekpannan framför mig.
''Du är nog den första person jag någonsin träffat, förutom jag, som gillar att gå upp tidigt.'' påpekar han.
''Ja, det är ju inte så vanligt.'' ler jag. ''Har du förresten tänkt på att allt som man kastar uppåt blir som en bumerang?''
''Och var fick du det ifrån?'' frågar han efter att ha stirrat på mig ett tag.
''Jag hade tråkigt i morse så jag hade en liten frågestund och någon frågade det.''
''Hur kom de på det?''
''Ingen aning, men någon annan frågade om jag tänkt på att en sengångare kan ha följt efter mig hela livet bara det att den aldrig kommit ikapp.''
''Vad har du för följare egentligen?'' frågar han förfärat.
''Jag vet inte.'' svarar jag. ''En annan påpekade att bläckfiskar bara är blöta spindlar. Någon bad mig föreställa mig att alla människor på jorden sa majonnäs samtidigt. Hur fick alla djur egentligen sina namn? Tittade någon på en tjock fågel och sa gås?''
''Men hjälp, vad är det där för personer?''
''Troligtvis något rubbade, men väldigt roliga.''
''Vilka är roliga?'' frågar Sophie gäspande när hon kliver in i köket.
''Åh, bara något några på twitter skrev.'' ler jag. ''Hungrig?''
''Mest trö...'' börjar hon, innan hon avbryter sig. ''Pannkakor!''
Jag skrattar lite åt henne innan jag ber henne och Erik att försöka väcka så många som möjligt. Caitlin kommer inte komma upp innan tolv, men det skadar ju inte att försöka. Under tiden de går från rum till rum och väcker människor dukar jag fram yoghurt, flingor, mjölk, bröd, pålägg, juice och mina pannkakor. Så fort Adam får höra ordet pannkakor hoppar han upp ur sängen och sitter vid bordet snabbare än någon annan. Jag är inte direkt förvånad över att han är först. Erik kommer in som god tvåa, de två har ett mycket speciellt förhållande till mat. Speciellt Erik, han bryr sig inte om vad som serveras, mat som mat.
När Caitlin bestämmer sig för att göra resten sällskap är pannkakorna slut för länge sedan. Eller, de skulle varit det om jag inte lagt undan ett par till henne.
''Tack, tack, tack!'' utbrister hon glatt med pannkakor i munnen. Ibland förstår jag inte vad Adrian ser i henne, men för det mesta är hon någorlunda normal.
''Ingen orsak.'' mumlar jag, och inser först efteråt att jag svarat på franska.
''Huh?'' svarar hon frågande, med ännu mer pannkakor i munnen, och jag skakar på huvudet för att visa att det inte var något viktigt.
''Någon som vill se en film?'' frågar jag och tittar runt bordet.
''Beror på vilken.'' svarar Emma. ''Ingen läskig.''
''Men...'' börjar jag, men blir snabbt avbruten.
''Nej, inte någon läskig.'' upprepar Emma långsamt och får mig att muttra fram ett osammanhängande svar om hur alla andra filmer suger.
''Jag kan titta på vad som helst.'' säger Adam, vilket får mig att muttra ännu mer. Han ska ju vara på min sida.
''Några idéer?'' frågar jag och sväljer mitt missnöje. ''Jag har inga eftersom vi inte ska se någon läskig.''
''Vad räknar du som läskig, Emma?'' frågar Adrian, för att se var ribban ska läggas.
''Oh, hon tycker att Hungerspelen är läskig och grät typ för att hon var rädd när hon såg Nightmare Before Christmas.'' svarar jag.
''Det gjorde jag inte.'' svarar hon surt.
''Det gjorde du'' påpekar jag.
''Gjorde jag?'' frågar hon, ganska osäkert. ''Jag kommer inte ens ihåg att jag har sett den.''
''För att du grät under hela filmen och gömde dig bakom en kudde.'' påminner jag henne.
''Seriöst?'' undrar hon och får mig att nicka våldsamt. ''Det kanske jag gjorde.''
Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!
Kapitel 70
'Det här är omöjligt'
Vi lägger klädbekymmerna åt sidan ett tag för att ta hand om oss själva istället. Jag plockar fram alla ansiktsmasker jag äger och så börjar diskussionerna om vem som ska ha vilken. Emma hävdar att hon borde få den som är lugnande eftersom hon kommer ha jättemycket i skolan när den börjar. Sophie, som vill åt samma, tycker att hon borde få den då hon stressar mycket med träningar och sådant. Caitlin lägger snabbt tassarna på den med chokladlukt medan jag väljer en med mint. Till slut bestämmer sig Emma och Sophie för att dela på den, den är så pass full att det både räcker och blir över.
''Vi borde göra detta oftare, det är så skönt att bara slappna av.'' säger Sophie nöjt och lutar sig tillbaka i stolen.
''Schh.'' viskar jag. ''Lyssna på musiken istället.''
''Väck mig när det är dags att tvätta av den.'' mumlar Caitlin och lägger huvudet åt sidan.
Ett par minuter senare sover hon, trots att vi har musik som spelas i bakgrunden. Hon måste vara riktigt trött med tanke på tidszonerna och allt, sju timmar är faktiskt en riktigt lång tid om man ser det så. Dessutom är Caitlin också väldigt morgontrött och inte van vid att gå upp tidigt, då blir det dubbelt så jobbigt.
När tiden som de ska sitta på är slut sköljer vi av våra först och väcker Caitlin sist, hon behöver sömnen. Sen tågar alla ut på mitt rum, jag måste bestämma vad jag ska ha på mig. Jag och Emma letar runt och jag testar lite olika medan Caitlin och Sophie kommer med kommentarer, tyvärr är det inte så många som egentligen behövs då Caitlin fixar Sophies naglar och inte är så koncentrerad på att ge råd.
''Gah, det här är omöjligt.'' stönar jag och kastar mig ner på sängen.
''Paulina, kom.'' säger Emma och jag reser mig motvilligt för att se vad hon vill. ''Varför har du inte visat denna innan?'' frågar hon och håller upp en klänning.
''Den är inte min.'' svarar jag. ''Cait?'' säger jag och får henne att titta upp. ''Är denna din? Jag kan ha fått den i min väska innan jag åkte.''
''Oh, den grejen.'' svarar hon. ''Jag köpte den till dig och la den i din väska.''
''Du gjorde vad.'' utbrister jag.
''Du skulle inte ha köpt den själv och den kommer se riktigt söt ut på dig.'' försvarar hon sig. ''Hur som helst, den är din.''
''Hur mycket?'' frågar jag, bestämd att betala tillbaka för den.
''Ingenting.'' svarar hon. ''Eller förresten, du kan alltid baka något som jag kan ha på flyget hem.''
''Överens.'' säger jag och börjar kolla närmare på klänningen.
Klänningen är svart och ser nästan ut som ett linne med en mörkt genomskinlig, overseize t-shirt över och allt det nedstoppat i en kjol. Det låter kanske inte som så mycket, men den är riktigt fin. Allting passar ihop på ett sätt som man inte tror ska vara möjligt och jag är inte alls förvånad över att Caitlin lyckades hitta en sådan klänning. Hon lyckas alltid med allt som har med kläder att göra, kan varenda märke som finns och dessutom kan hon hela kollektioner från sina favoritmärken. Det är helt sjukt. Jag vet inte ens vad H&M har för kläder.
Jag drar på mig klänningen och vänder mig om mot de andra för att få deras godkännande. Emma nickar entusiastiskt, Sophie ler stort och Caitlin nickar godkännande. Efter en snabb blick i spegeln kan jag inte annat än att hålla med, den är inte lika perfekt som Caitlins klänning men den är nog det bästa jag någonsin kommer få tag på. I ryggen på klänningen sitter 't-shirten' bara ihop med en knapp längst upp, vilket gör att jag upptäcker att linnet är mönstrat. Det är konstigt att jag inte sett det tidigare, nu när jag tänker på det är det jättetydligt.
Nöjd med mitt klädval börjar jag fläta och nåla upp mitt hår. Fem minuter senare har jag fyra flätor och en knut i håret, Emma tittar avundsjukt på mig så jag säger åt henne att byta om så jag kan fixa hennes också. Emmas hår ser fantastiskt ut när det är självtorkat så jag bestämmer mig för att låta det mesta av håret hänga som vanligt. Sen börjar jag göra en fiskbensfläta från en bit över hennes vänstra öra, som jag sedan drar bakåt över huvudet som ett snett diadem och fäster under lite hår på den högra halvan av huvudet.
''Hej.'' säger Adam med ett snett leende när jag öppnar dörren för de ett par timmar senare. ''Vad fin du är.''
Hans kommentar får mig att rodna och jag viker snabbt ner huvudet för att dölja det samtidigt som jag flyttar mig bort från dörren för att låta de komma in. Det är helt sjukt att vi redan har varit tillsammans i mer än en månad. Att han dessutom fortfarande får mig att rodna med minsta lilla komplimang är nästan pinsamt. Trots det vänder jag upp huvudet igen och hälsar alla med en kram. Den enda vi väntar på är Erik, men resten är tidiga så han har fortfarande en chans att komma i tid och han är sjukligt punktlig. Mycket riktigt kommer han på minuten klockan fyra, tiden vi sagt att de skulle komma.
''Såklart du kommer i tid, hej.'' skrattar jag när jag öppnar dörren. ''Resten var lite tidiga, så det är bara att komma in.''
''Men jag var inte sen, eller?'' frågar han, något nervöst.
''Absolut inte.'' ler jag. ''Nervös?''
''Tyst med dig. Jag är inte bra med nya människor i stora skaror.'' svarar han och ler lite.
''Äsch, jag är ju här.'' skrattar jag och går sedan före honom in i vardagsrummet. ''Okej, vi kanske borde börja med maten.''
''Det låter bra.'' svarar Adrian glatt. ''Vad vill du att jag ska göra?''
''Tja, vi ska göra en potatisgratäng med kött och en svampsås.'' förklarar jag. ''Och till förrätt blir det en toast med sallad, skinka, majonäs, gurka och tomat. Det är väldigt enkelt så det borde inte vara några problem. Men, Caitlin, jag vill inte ha dig någonstans i närheten av köket.''
''Aj aj Kapten.'' svarar hon och gör honnör. ''Din önskan är min lag.'' tillägger hon sedan och slår sig ner i soffan.
''Ja, men du är väldigt bra på att beställa pizza darling.'' tröstar Adrian och får Caitlin att räcka ut tungan åt honom. Är det verkligen hon som ska vara äldst?
Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!
Kapitel 69
'Men jag då?'
På nyårsaftonen vaknar jag exakt lika tidigt som vanligt, klockan är troligtvis inte mycket mer än sju. Lyckligt tänker jag igenom planerna som förhoppningsvis går som tänkt idag. Runt lunch kommer Sophie, Caitlin och Emma över för att ha lite hemma-spa med ansiktsmasker och tända ljus. Vi ska fixa i ordning oss tillsammans och lite senare ska Adam, Tom, Adrian och min klasskompis Erik komma. Sen är det tänkt att vi ska laga mat tillsammans och sedan fira in det nya året vid tolvslaget. Det kommer antagligen bli det bästa nyåret någonsin, speciellt eftersom jag annars brukar fira med mina föräldrar och deras kompisar. Resten av min familj ska dit ikväll så vi får hela huset för oss själva.
Efter att ha ätit tomtegröt till frukost tillsammans med mamma och pappa samt fixat i ordning mig drar jag på mig det juligaste förklädet jag kan hitta och hoppar in i köket. Tanken är att jag ska baka kakan som vi ska ha ikväll, ett lager choklad-sockerkaka, sen choklad-fyllning, ett lager till av choklad-sockerkaka och till sist smält choklad över. Tjejerna lär älska den, alla är chokladfantaster, men med killarna vet jag inte. Det kan bli lite för mycket choklad för de. Jag har faktiskt ingen aning men förhoppningsvis blir det bra.
Julmusiken är på sedan länge när Erik bestämmer sig för att lämna sängen. Han liknar mest en zombie där han går och gör i ordning sin frukost i onepiecen han fått av pappas jobb. När han får se delarna som är mitt blivande konstverk lyser hela han upp. Tyvärr försvinner det när jag påminner honom om att det är till ikväll.
''Men jag då?'' frågar han, med ett surt uttryck i ansiktet.
''Du kan, uhm.'' börjar jag långsamt, samtidigt som min hjärna febrilt arbetar med att komma på något. ''Jag kan fixa något annat sen.''
''Tack!'' utbrister han och kramar snabbt om mig innan han tar sin tallrik med fil och flingor och går till soffan.
''Erik.'' säger mamma seriöst. ''Ingen frukost i soffan.''
''Inget problem, jag hade tänkt att äta den.'' svarar han överlägset och får mamma att sucka.
''Du vet vad jag menar, dessutom kan du se tv:n minst lika bra från matbordet.''
''Men mamma.'' klagar han. ''Det är nyår!''
''Och Paulinas kompisar kommer snart, bort från soffan.''
Erik suckar en sista gång men reser sig i alla fall från soffan för att istället sätta sig vid matbordet, så nära tv:n han kan. Man kan hela tiden höra honom fortsätta muttra, något jag tycker är väldigt kul. Vi brukar liksom inte få sitta i soffan och äta, vad är det som är så speciellt med denna gången?
Under tiden som jag väntar på att kakorna ska svalna bestämmer jag mig för att uppfylla mitt löfte till Erik, att jag skulle baka något till honom också. Efter lite om och men så stannar mina funderingar till sist på cornflakes-kakor. Lätt börjar jag smälta smör och blanda i resten av ingredienserna. Tills jag kommer till själva cornflakesen. De är nämligen slut.
''Mamma!'' ropar jag surt.
''Ja.'' svarar hon och kommer gående mot mig.
''Varför har vi inga cornflakes hemma?''
''Pappa tog de sista igår kväll när han gjorde müsli.'' förklarar hon.
''Men jag behöver det! Hur ska jag kunna göra cornflakes-kakor utan cornflakes?'' suckar jag surt.
''Det är du som är bagaren här, inte vet jag.'' slänger hon ur sig och går sedan därifrån.
Kvar står jag med en varm smet och ingenting att blanda ut den med. När jag sedan börjar leta igenom skåpen efter en ersättare ser jag till att smälla så mycket som möjligt i luckorna, allt för att visa mitt missnöje. Det slutar med att jag poppar popcorn som substitut. Gott vet jag inte om det blir, men det var det bästa som jag kunde hitta. Cornflakes-kakor med popcorn i. Popcorn-kakor? Kan man säga så? Hur som helst, Erik verkade inte klaga, och det är väl det viktigaste.
Kakan har precis blivit dränkt i smält choklad när det plingar på dörren. Jag ställer snabbt in den i kylen och skyndar mig sedan mot dörren, samtidigt som jag drar av mig förklädet, för att släppa in Caitlin och Emma.
Mamma, pappa och Erik ska iväg till ett par kompisar, som har en son i Eriks ålder, så de är precis på väg att åka när tjejerna kommer. Erik har, som vanligt, vägrat att sätta på sig ett par jeans och skjorta och går istället i ett par mysbyxor och en tjocktröja. Men om jag känner mamma rätt har hon ett finare ombyte till honom i hennes väska, de ska sova över hos vännerna precis som mina vänner ska sova över här. I Eriks väska befinner sig enbart hans dator och kakorna jag nyss bakat, så han har tur som har en sådan mamma.
''Pauli, hej!'' tjuter Caitlin när jag öppnar dörren och snart står jag mitt emellan Caitlin och Emma.
''Hej.'' hälsar jag, men det låter mest som 'hughh' eftersom jag har munnen pressad mot Emmas arm.
''Ojsan.'' skrattar Emma och släpper snabbt taget. ''Hej.''
''Hej'' utbrister jag och flåsar lite för att ta igen syret jag förlorade under kramen.
''Tack igen för presenten, jag älskade den!'' säger hon snabbt och kramar om mig igen.
''Tack du.'' svarar jag för att Caitlin också ska kunna hänga med lite.
''Hejdå Paulina.'' avbryter mamma. ''Vi åker nu.''
''Visst, hejdå.'' ler jag och stänger sedan dörren efter de.
Sophie kommer ett par minuter senare och kort efter det sitter alla i soffan och pratar. Emma och Sophie är väldigt nyfikna på Caitlin, hon är både äldre, från USA och i ett stabilt förhållande. Caitlin i sin tur är väldigt nyfiken på hur vi känner varandra och hur vi står ut med att bo i ett så kallt land.
''Hey, vad ska ni ha på er ikväll?'' frågar Caitlin nyfiket.
''Jag har ingen aning, antagligen byxor och en blus eller något.'' svarar jag.
''Jag vet inte heller.'' säger Sophie. ''Jag bor ju liksom inte så långt härifrån, så jag går bara och hämtar något senare.''
''Jag ska ha en klänning, den är mörkblå och så söt. Jag hittade den på Zara och blev kär.'' utbrister Caitlin exalterat. ''Jag bara måste visa den, den är perfekt.''
Vi väntar nyfiket på henne och när hon kommit tillbaka kan vi inte annat än att hålla med. Jag skulle aldrig sätta den på min kropp, men den passar verkligen Caitlin som handen i handsken. Man blir nästan avundsjuk på henne, den sitter som om den var gjord enbart för henne. Själv skulle jag aldrig lyckas hitta en sådan klänning.
Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!
Kapitel 68
'Trött?'
Dagen efter att Adrian kommit är julafton och trots att jag väldigt sällan går i kyrkan så är det något speciellt med att gå i kyrkan just på julafton. Jag försöker förgäves få med mig hela familjen, men det slutar med att jag bara får med mig mamma. Första gången jag gick till kyrkan på julafton var bara året innan, det året jag konfirmerade mig. Visst hade jag såklart varit i kyrkan innan, men aldrig just på julafton, och nu har jag bestämt mig för att jag ska försöka gå varje år.
Ett par timmar senare på dagen sitter jag, med alla i min lilla släkt, och har precis öppnat den sista julklappen. Jag är väldigt nöjd med mina presenter, både de jag fått och de som jag gett bort. Speciellt nöjd är jag med min present till Emma, med lite hjälp av några kontakter och människor som känner andra människor så har jag sett till att hon ska få spela in sin låt. På riktigt. I en studio. Om hon sen väljer att gå med den som en demo till någon vet jag inte, men jag vill ge henne chansen att kunna uppfylla en dröm som hon alltid haft. Minst lika länge som vi har varit kompisar har hon velat göra något inom musiken, hon går en musiklinje på gymnasiet och utöver det går hon på piano, gitarr och kör ett par gånger i veckan. Jag kan vara lite partisk, men jag tror verkligen på henne. Hon har en fantastisk röst och hon kommer, om hon nu bestämmer sig för att försöka, att komma långt.
Min present som jag fått av Emma är nog nummer ett i ''få-högen'', en klocka. Hon skrev till och med en liten lapp där det stod att jag skulle använda klockan och sluta komma för tidigt hela tiden, hon tycker tydligen att jag är på tok för tidig. Phft, bara för att jag hellre kommer en timme tidigt än fem minuter sent. Det är normalt!
Min familj är väldigt liten, så trots att alla tittar på när någon öppnar och därför bara öppnar ett paket i taget så är klockan inte mer än fem när alla paket är utdelade och öppnade. Med enbart mig, min mamma, min pappa, min lillebror, min mormor, min morfar, min farmor, min moster och min mosters man så tar det inte så lång tid. När man dessutom inser att de enda som saknas är Sandra och hennes familj så inser man hur extremt liten släkt jag har. I alla fall om man jämför med typ Emma som har skilda föräldrar och redan innan det dubbelt så stor släkt som mig. Nu är de nog fyra gånger så många, minst.
''Trött?'' frågar Erik retsamt när jag gäspar stort.
''Inte alls.'' svarar jag och gnuggar mig i ögonen. ''Skulle bara kunna somna stående typ.''
''Jag fattar inte hur du kan vara så trött.'' säger han och gör en konstig min. ''Du har inte gjort något alls idag.''
''Jag har gjort mer än dig, så det så.'' fnyser jag.
''Okej.'' säger han sarkastiskt. ''Som vadå?''
''Jag var i kyrkan, du har inte ens lämnat huset.'' påpekar jag.
''Men det räknas inte, man sover ju i kyrkan.'' flikar morfar in och får snabbt en 'high-five' av Erik. ''Det vet ju alla.''
''Man kan ju inte sova i kyrkan.'' utbrister jag förfärat.
''Klart man kan.'' hävdar morfar.
''Det är klart, du sover ju överallt.'' säger jag retsamt och blir sekunden efter dödad med blicken.
''Det är du som säger att du sover överallt.'' svarar han surt.
''Japp.'' säger jag, dels för att inte reta upp honom mer och dels för att jag säger att jag är trött minst tjugo gånger om dagen.
Morfar sträcker lite på sig och Erik skakar snabbt på huvudet åt honom innan han snor åt sig en knäck och smiter iväg mot sitt rum för att dumpa alla presenter. Själv plockar jag upp en av nötkakorna som jag och mormor alltid bakar till jul och lutar mig tillbaka i soffan för att försöka hålla mig vaken ett tag till.
Drygt ett och ett halvt dygn senare befinner jag mig i en bil på väg mot Landvetter. Jag, Adam, Adrian och Sara är nämligen på väg för att hämta upp Caitlin från flygplatsen. Först var det tänkt att bara Sara och Adrian skulle åka, men jag ville också följa med och då var såklart Adam också tvungen att komma. Mitt humör är på topp, precis som alla andras, och hela bilen nästan skakar på grund av volymen på julmusiken som dånar ur högtalarna. Alla sjunger med, vissa lite mer falskt än andra. Jag börjar misstänka att Adam är tondöv, och att det går i släkten. Ingen av de sjunger vidare bra.
''Okej, okej.'' skrattar Sara och skruvar ner volymen. ''Nog för att jag älskar hög musik men jag tror inte att hela flygplatsen vill höra på vår musik.''
''Klart de vill.'' protesterar Adam och Adrian i kör medan jag bara skrattar.
Vi är lite tidiga, Caitlins flyg landar inte förrän om tjugo minuter och sen ska hon gå igenom säkerhetskontroller och allt, så vi slår oss ner på ett kafé. Klockan har redan passerat lunch men vi har inte ätit något eftersom vi har åkt bil så alla beställer varsin gigantisk macka som vi snabbt mumsar i oss innan vi går mot ankomsthallen. Efter att ha spanat efter henne i nästan en kvart så får Sara syn på henne, hon ropar och Caitlin vänder snabbt på huvudet. Caitlin spricker upp i ett stort leende och jag kan svära på att hon hade börjat springa om det inte vore för väskan hon släpar på. När hon når fram till oss gör hon något som jag tror att alla blir lite förvånade av, hon går förbi Adrian och kastar sig istället över mig.
''Gosh honey, jag har saknat dig så, så, så, så himla mycket!'' utbrister hon och kramar om mig hårt. ''Det känns som om vi inte träffats på år!''
''Aw, darling.'' svarar jag. ''Jag har saknat dig med.''
''Inte för att förstöra något eller så, men kommer du ihåg mig?'' frågar Adrian torrt. ''Din pojkvän?''
''Såklart ajg känner igen dig älskling. Men jag träffade dig bara för ett par dagar sedan och jag har inte träffat min bestie på år.'' svarar hon skrattande, fortfarande med armarna runt mig.
Efter ett tag släpper hon mig, trots att jag egentligen inte vill släppa min bestie så låter jag henne hälsa på alla. Vi börjar sedan långsamt gå mot utgången, Caitlin hävdar att hennes ben känns som spaghetti efter att ha varit stilla så länge och ingen riktigt vågar säga emot henne. Till slut når vi utgången och väl utanför dörren tittar sig Caitlin nyfiket omkring.
''Wow.'' säger hon tyst och jag undrar för mig själv vad det är som skulle kunna vara imponerande med en stor parkering. ''Så mycket snö.'' fortsätter hon, och då minns jag. I Atlanta blir det kaos om det snöar överhuvudtaget, skolor stängs och människor kan inte ta sig till sina jobb.
''Nah, det kommer komma mer.'' påpekar jag och rycker lätt på axlarna, tjugo centimeter är faktiskt inte så mycket.
''Men det är iskallt.'' utbrister hon. ''Det måste vara, typ, under noll.''
''Ja, jag antar att det är minus tolv eller något.'' svarar Adam enkelt.
''Minus tolv?'' utbrister Caitlin.
''Honey, de använder inte Fahrenheit här, de använder Celsius. Det är ungefär tio.'' säger Adrian och lägger samtidigt armen om hennes axlar.
Efter ett tag hör man Caitlins röst säga ett litet 'oh' och det är som signalen för att hon har fattat.
Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!
Kapitel 67
'Jag trodde jag aldrig skulle se dig igen'
När chokladen är slut, liksom filmen, så vill Thea se den igen. Jag såg nästan aldrig på Disney-filmer när jag var liten, har ett svagt minne av Dumbo men inte mer än så, de var för sorgliga. Trassel var helt okej, jag har sett värre filmer, men jag vill inte se den två gånger i rad. Därför erbjuder jag henne att hjälpa mig dekorera muffinsarna, som ska bli cupcakes, och då är filmen bortglömd på mindre än en sekund.
''Hur kommer det sig att min lillasyster är bättre på att göra det här än vad jag är?'' frågar Adam klagande när han lyckas få mer strössel på bordet än på muffinsen.
''Du är inte kreativ.'' påpekar jag, till och med jag, som hatar bild av hela mitt hjärta, är bättre än vad Adam är på att måla. ''Visst är Adam dålig.'' viskar jag till Thea och får en gigantisk nickning till svar.
''Kan du hjälpa mig?'' frågar hon sedan, hon ska lägga på frosting på sin andra muffins.
''Vilken färg vill du ha?'' frågar jag, sedan lägger jag, med stor koncentration, på röd frosting på den vitchoklad-fyllda muffinsen. ''Blir detta bra?''
När vi är klara så har de fortfarande inte kommit, så jag erbjuder mig att städa undan allt om Adam roar Thea ett tag. Söt eller inte, jag vill inte ha ett kök som är dränkt i diskmedels-skum. Utan en Thea som kan stöka ner går det snabbt att få bort allt och efter bara en kvart är köket skinande rent. Då sticker Adam in huvudet genom dörren och säger snabbt att de är framme om ungefär en kvart och gärna vill ha kaffe. Jag nickar till svar för att visa att jag har förstått och han skickar en slängkyss åt mitt håll innan han springer vidare med Thea. När kaffet börjat koka sätter jag mig ner ett tag för att kolla mobilen lite snabbt. Antalet följare på både twitter och instagram har ökat drastiskt och fortsätter öka dag för dag. Visst är det kul men det ger mig också lite prestationsångest, jag kan inte lägga ut vad jag vill eftersom att det kommer granskas av hela världen. Visserligen la jag inte ut särskilt mycket innan det heller, det är mer känslan av att inte kunna göra det som stör mig lite. Men men, det får man ta. Jag tycker om mina fans ändå, trots att de flesta mest frågar om jag är tillsammans med Justin eller inte. Några få av de frågar snällt, medan andra mest anklagar mig för att vara tillsammans med honom för att få publicitet. En del av sakerna de skriver är rent ut sagt hemska, och jag vet inte vad jag skulle gjort om jag inte haft Adam. Både han och jag vet att det de skriver inte är sant, men om jag hade varit helt själv hade det varit mycket lättare att ta åt sig och undra om jag faktiskt inte gillade Justin i alla fall.
Jag rycks ur mina tankar av kaffekokaren, som högljutt signalerar att den är klar. I samma stund hörs ljudet av en bil som åker in på uppfarten, Thea måste redan ha hört den då hon glatt tjuter till.
''Mamma!'' hör man henne ropa på väg mot hallen, innan hon börjar skrika namnen på alla de andra också.
Kaffet behöver ingen barnvakt så jag bestämmer mig för att följa efter henne ut i hallen och hälsa på gästerna. När jag får syn på Adrian spricker jag upp i ett stort leende, skype fungerar men den äkta versionen är mycket bättre. Jag har stannat i dörröppningen, det är trots allt inte min släkt som kommer och jag såg honom dessutom i somras, Adam och hans familj träffade de för nästan ett år sedan. Adrian hinner börja ta av sig sina skor innan han upptäcker att jag står och praktiskt taget stirrar på honom, men när han väl ser mig börjar också han le stort.
''Pauli.'' säger han med en liten suck.
''Adrian.'' svarar jag likadant, men sekunden efter börjar jag skratta.
Han omfamnar mig och jag kan inte låta bli att märka hur lik han är Adam. Eller hur lik Adam är honom om man nu går efter vem som föddes först. Kramen känns trygg, ungefär som hemma, och jag för första gången på väldigt länge börjar jag sakna USA. Att alltid ha honom, Lin och Chris endast ett telefonsamtal och tio minuter i bil bort. Att alltid kunna vara som man vill utan att känna att någon dömer en. Att, nästan, alltid ha bra väder och roliga saker att göra. Att bo med min älskade faster och kusin. Att känna att man verkligen hör hemma. I Sverige finns det så många minnen av alla år som jag gått själv i skolan, att bara ha Emma att prata med, att alltid känna att pusslet saknar en bit för att man antingen bara har en bra vän eller har hälften av vännerna utom räckhåll. Visst älskar jag Sverige, Adam, Emma och alla andra i Sverige, men jag tror faktiskt att jag bara känner mig lika lycklig som i USA när jag är med Adam. Med Adam skulle nog var som helst kunna vara som USA för mig.
''Adrian? Vem är det?'' frågar Sara med lite hård röst, som sedan mjuknar när hon får se mig. ''Paulina?''
''Alldeles riktigt.'' ler jag och börjar nästan gråta för att hon kommer ihåg mig.
''Du kom aldrig och hälsade på, som jag föreslog.'' snyftar hon och går framåt för att krama om mig.
''Förlåt, men jag har haft lite fullt upp.'' ursäktar jag mig med tårar i ögonen, jag hade nästan glömt att hon la fram förslaget precis innan jag åkte hem från USA.
''Jag förstår det, men jag trodde jag aldrig skulle träffa dig igen.'' viskar hon och jag blir rörd av att hon tycker så mycket om mig att hon saknar mig. ''Du blev ju nästan som min dotter.''
Där släpper spärren och tårarna börjar rinna, hon kallade nyss mig för hennes nästan-dotter. Sara är nog en av de få vuxna människor som skulle kunna säga så till mig utan att jag blir sur. Under hela tiden jag kände henne i USA var hon alltid där och såg till att jag visste att jag alltid var välkommen hem till de.
''Men hjälp, nu får du mig att börja gråta också.'' halvskrattar jag när vi släpper varandra och lyfter handen för att dra den under mina ögon.
''Åh, gumman.'' snyftar hon. ''Men vad gör du här egentligen?''
Precis när hon säger det sista ordet kommer Adam fram till mig, lägger armarna runt min mage och frågar tyst hur jag känner mig. Antagligen för att jag gråter ytterst sällan. Sara formar munnen till ett 'o' och ler sedan stort mot oss.
''Bra.'' säger jag sedan som svar på Adams fråga. ''Jag känner mig lycklig.''
Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!
Kapitel 66
'Det är en hemlighet'
Ett par timmar senare lämnar Molly och Nora, som är Mollys manager, lägenheten, men jag bestämmer mig för att stanna lite. Under de timmar som gått har vi finslipat låten så att den nu är helt klar, vi har fikat och vi har gjort upp hur vi ska gå vidare. Det låter jätteavancerat, men det är inte lika konstigt som man kanske kan tro. Det vi gick igenom var i princip bara hur själva processen ska vara. Molly tycker att jag ska vara med på så många möten och inspelningar och övningar som jag bara kan, just för att jag ska få en bättre inblick i hur musikvärlden fungerar. Ellinor höll med helhjärtat, Nora var lite skeptisk i början men efter bara någon minut så ändrade hon sig. Det ena ledde till det andra och nu har jag två resor inplanerade. Den ena ska vara nu under jullovet, för att börja spela in sången och bestämma andra viktiga grejer som jag inte riktigt har någon större koll på, den andra ska vara ett par dagar efter sportlovet, för att vara med under själva tävlingen. De har nämligen redan bestämt när Molly ska tävla, något jag inte trodde bestämdes förrän precis innan. Jag vet inte vart den andra resan är, jag var inte riktigt närvarande i buss/tåg diskussionen utan funderade istället på nya texter, men den första går till Stockholm. Tydligen är det i Stockholm som alla bor, i alla fall alla som håller på med musik.
''Det där gick ju bra.'' säger Ellinor lättat när vi återvänt till soffan efter att ha stängt dörren bakom våra gäster.
''Nästan så att man inte behövde vara nervös.'' påpekar jag och får genast en kudde i huvudet.
''Nu tycker jag att vi pratar om något annat.'' säger hon, något bestämt, och får mig att le. ''Vad önskar du dig i julklapp?''
''Men, nej. Du ska inte köpa något till mig.'' utbrister jag.
''Klart jag ska, tyst med dig.'' svarar hon lugnt och viftar lite med handen.
''Då ska jag köpa något till dig.'' hotar jag.
''Men gör det om du vill det.'' svarar hon, än en gång avslappnat. Det hotet gick inte igenom.
''Du anar inte vad du gett dig in på.'' flinar jag och börjar fundera på vad jag ska ge henne för något. Go big or go home, som man brukar säga.
Dagarna innan julafton försvinner en efter en, men extremt långsamt. När alla julklappar både är inköpa och inslagna så finns det inte mycket mer att göra än att vänta, och när man längtar till fler saker än just julafton så går tiden på något mystiskt sätt ännu långsammare. Det är nämligen så att dagen innan julafton, det vill säga den 23:e december, så kommer Adrian landa på svensk mark. Jag har berättat för Adam att jag känner hans kusin, först trodde han mig inte, lite så som jag inte trodde på Adrian i början. Fast vem kan klandra honom? Om din flickvän sagt att hon känner din kusin, som dessutom bor i USA, så blir man nog lite förvånad. Till slut fick vi ringa upp Adrian på skype för att faktiskt kolla att det stämde, jag var fortfarande inte helt övertygad över att Adrian talat sanning. Men det visade sig att allt stämde, de var verkligen kusiner.
Jag och Adam bestämmer oss för att inte följa med och hämta upp Adrian och hans familj på flygplatsen, vi får inte plats i bilen. Istället så väljer vi att hänga hemma hos Adam och vänta.
''Vilken film vill du se?'' ropar Adam från vardagsrummet, jag står i köket och gör i ordning varsin kopp varm choklad under tiden som mina muffins står i ugnen.
''Ska ni se på film?'' hör jag en röst fråga bakom mig, Thea.
''Ja.'' säger jag och vänder mig leendes om, Thea kollar nervöst på mig. ''Vill du också kolla?'' frågar jag och får en mycket entusiastisk nickning tillbaka.
''Vad pratar ni om då?'' frågar Adam när han, ögonblicket senare, kommer in i köket.
''Shh.'' säger jag och lägger fingrarna på läpparna samtidigt som jag kollar på Thea. ''Det är hemligt.''
Thea fnissar och nickar mot mig, som för att säga att hon inte tänker säga något. Då tar Adam tag om hennes midja och kastar upp henne på axeln, vilket får Thea att skratta ännu mer än innan. Det ser så gulligt ut, och jag kan inte låta bli att önska att jag också hade ett syskon som var så mycket yngre än vad jag är.
Erik är tre år yngre än mig, Thea är elva år yngre och vid en ålder av fyra år. Bandet som man har med ett syskon som är så mycket mindre än vad du själv är är speciellt, det är en av alla de saker jag märkt under tiden som jag känt Adam. På vissa sätt är det svagare, med tanke på att man inte har så mycket att prata om, men på flera sätt blir det starkare. Man kan se direkt hur mycket Thea litar på Adam, visserligen så litar väl Erik på mig med, men han visar det inte på samma sätt som Thea gör. Jag slipper vara barnvakt åt min lillebror, men om jag hade haft Thea som lillasyster så hade jag inte haft något emot att vara barnvakt åt henne, hon är nog den sötaste unge jag någonsin sätt.
''Ge upp.'' säger Adam hotande åt Thea med ett undanhållet skratt, han har börjat kittla henne och får Thea att skratta om möjligt ännu mer.
Envist skakar hon på huvudet, hon tänker inte säga ett ord. Med en fejkad suck ställer Adam ner henne på golvet och muttrar något om att hon gillar mig mer än honom. Jag hukar mig och håller ut armarna mot henne och Thea springer fram till mig och hoppar upp i min famn utan att ens tveka. Det får mig att räcka ut tungan mot Adam, den oälskade brodern.
''Ska vi kolla hur muffinsarna ser ut?'' frågar jag Thea.
Hon nickar och jag vänder henne upp och ner för att hon ska kunna se in i ugnen. Hon skrattar och säger att de ser roliga ut. Snabbt vänder jag tillbaka henne och kollar själv in i ugnen, för att inse att hon har rätt. Topparna är spruckna och på en del så har smet flutit över kanten, men klara är de. Jag lyfter ut de och ställer snabbt över de på ett galler för att de ska svalna. Sen häller jag upp den, nu klara, varma chokladen i tre muggar.
''Så, vilken film ska vi se?'' frågar jag under tiden som jag lyfter upp alla koppar samtidigt.
''Jag vill se på Trassel!'' ropar Thea glatt, och eftersom varken jag eller Adam kan säga nej till ungen tittar vi såklart på den filmen hon vill se.
Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!
Kapitel 65
'Är du nervös?'
''Vill du ha ett akustiskt eller ett elektriskt piano?'' frågar pappa och kastar en snabb blick på mig där jag sitter i passagerarsätet på bilen.
''Ett akustiskt tror jag, om det kan få plats.'' säger jag lite fundersamt. ''Jag har faktiskt inte tänkt på att man kan köpa en keyboard utan bara fokuserat på ett akustiskt.''
Pappa flinar lite åt mig och koncentrerar sig sedan på vägen, vi är nämligen på väg att parkera. Skickligt svänger han in bilen på en minimal plats, och jag känner att det där kommer bli ganska omöjligt för mig när jag väl får börja övningsköra. Vi möter upp Ellinor utanför affären, trots att vi måste vänta ett par minuter i kylan. Väl inne i affären får vi hjälp direkt, det är inte så mycket människor där inne en söndag omkring lunch.
Efter några diskussioner och en hel del tvekan så bestämmer jag mig till slut för ett akustiskt piano, precis så som jag föreställt mig. Det är svart och glansigt, men något säger mig att det kommer bli mer matt av allt damm som finns i mitt rum. Vi kan tyvärr inte ta hem det direkt eftersom det är en beställningsvara, tydligen är det inte så många som köper pianon, därför kommer det skickas hem till vår dörr inom en vecka. Vilket i sin tur betyder att jag, enligt Ellinor, inte ska jobba under hela den tiden.
När mitt piano kommer så har jag alldeles för mycket energi att lägga ner på låten. Den veckan jag spenderat utan att skriva har varit bra för mig, även fast jag ibland varit på gränsen till galen. Bara ett par dagar senare är den klar, allt låter jättebra och jag känner att jag inte har kunnat göra det bättre. Trots det kan jag inte låta bli att försätta testa andra sätt att spela den på, men inget av det jag testar tilltalar mig alls. Istället går jag sakta över till att skriva egna saker igen, något jag verkligen saknat.
Dagarna går och till slut är det dags, jag ska på ett möte med Molly för att presentera min låt. Det har gått ungefär två och en halv vecka sedan jag fick reda på att jag skulle skriva låten och jag har ingen aning om vart de egentligen tog vägen. Tidigare idag slutade skolan, så nu är jag på jullov. Min yrsel är borta, och dimman också, men det känns fortfarande som att klockan går dubbelt så fort som den borde. Fast, det har det dock känts som sen jag kom hem från USA.
För ögonblicket sitter jag på bussen hem till Ellinor, det är just där vi ska ha vårt möte med Molly och hennes manager. I princip alla våra möten sker där, eller på 'vårt' café som ligger ungefär femhundra meter därifrån. Ellinors lägenhet är nog en av mina favoritplatser, den är inte så stor men den är hur mysig som helst. Nästan alla stora grejer hos henne, som hyllor, skrivbord och så, är antingen vita eller i trä, hon hävdar att det är för att då tröttnar hon inte på det. Hennes favoritfärger växlar från månad till månad, så då slipper hon köpa massa nya saker hela tiden. Istället har hon jättemycket olika lampor och prydnadssaker, för att matcha månadens färg.
''Är du nervös?'' frågar hon, nervöst, när hon öppnat dörren för mig.
''Lite, men det känns som att det mesta gått över.'' svarar jag. ''Jag behöver inte fråga dig, det syns att du är jättenervös.''
''Åh nej, syns det?'' frågar hon darrigt.
''Inte tydligt.'' ljuger jag snabbt, jag vill inte att hon ska bli mer nervös.
''Bra. Tog du med det jag bad dig?'' frågar hon snabbt.
''Ja, jag har med mig fika.'' säger jag lugnt, Ellinor är inte bra alls på att laga något som ens är ätbart.
''Bra.'' säger hon igen. ''Om jag får det så kan jag lägga upp det.''
Jag räcker henne påsen försiktigt, jag vill inte att hon ska välta ut allt. Men det lyckas hon såklart med ändå. Efter ett tag är allt under kontroll och allt ligger där det ska, vilket nog sker på en ny rekordtid. Först då tycker jag att det är säkert att ta av mig min jacka, jag har inte vågat lämna henne ensam innan.
''Åh, är det de?'' frågar Ellinor nervöst när det ringer på dörren.
''Jag antar det.'' svarar jag lugnt och går ut i hallen för att släppa in våra gäster.
Det första som slår mig är att Molly är lång, väldigt lång. Jag får titta upp för att kunna se hennes ögon, något som jag nästan aldrig gjort innan. Hennes manager är desto kortare, hon är nog tio centimeter kortare än mig. Efter att vi hälsat så börjar de ta av sig ytterkläderna och jag får något av en chock när Molly drar av sig ett par skyhöga klackskor. Visserligen har inte snön kommit än, men det är isigt och halt och enligt mig alldeles för kallt för att ha annat än tjocka kängor på fötterna. Utan skorna blir Molly till och med kortare än mig, då förstår ni nog hur höga klackar hon egentligen har.
''Så, hur har det gått?'' frågar Molly exalterat när alla sitter runt Ellinors vita, runda köksbord.
''Det har gått bra, jag är väldigt nöjd i alla fall.'' ler jag, hon fick ett första utkast skickat till sig precis efter att jag fått mitt piano, det var då hon bestämde att hon var intresserad och ville ha ett möte.
''Vad bra, från vad jag redan hört och dessutom hört från dina andra låtar så tror jag att den kommer bli jättebra.'' säger hon positivt.
Jag bara ler till svar, stolt över komplimangen. Eftersom det är ganska omöjligt att ta med ett piano till Ellinor så har jag istället tagit med mig min gitarr, mina fingrar har gått tillbaka till normalform så jag ser inga problem med att spela. Och ja, jag har testat att spela innan.
Efter att ha delat ut text och noter så de kan följa med i låten börjar jag spela, Molly sitter koncentrerat med en penna i handen för att kunna kladda ner spontana åsikter. Låten är en ganska speciell låt, den skulle kunna vara långsam, men jag tror att den gör sig bäst med högt tempo, precis som Molly vill. Den heter 'My heart is' och handlar kort sagt om kärlek, lycklig kärlek.
''Jag gjorde helt rätt i att kontakta dig.'' säger Molly glatt när jag spelat färdigt. ''Det är nog den låt som jag varit mest nöjd med första gången jag hört den.''
''Oj.'' säger jag och vet inte riktigt vad jag ska göra, det kan vara det bästa berömmet jag någonsin fått.
''Det enda jag tänkte på, är om man skulle kunna korta av lite här. Inte ta bort det, men som att sjunga lite mer i stötar, om du förstår hur jag menar.''
Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!