Länkbyte - Biebzters

Maddison Martin är den tjejen alla vill vara och alla killar vill ha. Hon är också den tjejen som får högsta betyg, även den som alla lärare älskar. På fritiden är hon hemma och passar sin lillebror på två år eftersom hennes föräldrar alltid är borta. Men vad händer när Maddison träffar den snygga, arroganta och sexiga Mr. Bieber som råkar vara hennes lärare? Uppstår det känslor mellan de båda eller är det bara vänner med fördelar?

Jag ska erkänna, jag har inte läst denna trots att den har stått på min att läsa-lista hur länge som helst. Men nu ska jag banne mig ta tag i detta och läsa den, för den verkar vara hur bra som helst och jag bara älskar hennes design! Ni borde följa mitt exempel och göra exakt samma sak! Klicka här eller på bilden för att komma dit!

One Shot 5.2

Kunde inte riktigt lämna Ashton och Cassandra bara sådär. Därför kommer nu del 2, från Ashtons perspektiv, oooh. Jag vill bara varna för att det finns svärord med i texten, och de är inte stjärnade eller något annat fånigt då jag är 100 % säker på att ni ändå vet vad stjärnorna hade stått för. Jag tror att ni är så stora att ni klarar av att läsa lite sådant, det är inte precis så att det är jättefarligt men jag tror det här att första gången jag har med ett svärord i någon av mina texter. #Beginner


Jag känner hur mobilen vibrerar i fickan och tappar direkt takten, vilket får alla andra att sluta spela. Jag mumlar en ursäkt och drar snabbt upp mobilen för att kolla vem det var som skrev men blir lika snabbt besviken. Det har gått några dagar sedan Cassandra lämnade mig, helt ärligt så vet jag inte hur många dagar, och sedan dess har jag haft mobilen inom räckhåll varje sekund i förhoppningen om att hon ska höra av sig så jag kan säga förlåt. Såklart var det inte hon, men min blick fastnar på hennes ansikte som täcker bakgrunden på min mobil. På hennes bruna, uppsatta hår, hennes ljust blå/grå ögon, hennes vackra leende och hennes urgulliga smilgropar. En känsla av skuld väller upp inom mig och jag klarar inte av att hålla upp en fasad längre.

”Fuck.” utbrister jag och tar mig så snabbt jag kan ut ur rummet, bort från alla undrande blickar.

Jag vet inte vart jag är på väg, och har väl egentligen ingen riktig destination, så efter ett tag sjunker jag helt enkelt ner bredvid en vägg och försöker hitta en metod för att inte gråta. Runt omkring mig hör jag steg, men då jag svängde så ofta jag kunde och nu befinner mig i någon sorts återvändsgränd så hoppas jag kunna förvirra bort de.

”Ash.” hör jag en lättad Luke säga. ”What’s wrong?”

”Please just leave.” mumlar jag och gömmer huvudet i händerna för att han inte ska se mina tårar.

”No. Not until you tell me what’s wrong.” envisas han, men jag svarar inte. ”Ash, Ash, Ash, Ash.” halvsjunger han då och jag kan nästan se framför mig hur han hoppar omkring och försöker fånga min uppmärksamhet, något han alltid brukar lyckas med när han gör så. Men inte den här gången. ”Hey, seriously, what’s wrong?”

”Just leave.” säger jag hårt, men får inte den effekten jag vill då jag känner hur han sätter sig bredvid mig och tydligen ska försöka vara envis. Men han är inte envis, så snart är han igång och tjatar igen. ”She left me, okay?” fräser jag och känner hur han nästan ramlar, trots att han sitter ner.

”What?” frågar han, tydligen osäker på om han hört rätt.

”She. Fucking. Left. Me.” upprepar jag, med en röst som till början är arg men som bryter på slutet.

Utan att en enda gång ha tittat upp drar jag upp mina knän, lägger armarna om de och lägger huvudet mot knäna. Jag känner hur Luke klappar mig lätt på ryggen och mumlar något innan han reser sig upp och går iväg. Till en början tycker jag att det är skönt att han är borta, men sen hör jag fler fotsteg och inser att han bara hämtat de andra också. De sitter med mig i tystnad ett tag, innan alla börjar prata i munnen på varandra. Det är ingenting jag vill lyssna på, så jag reser mig upp för att gå därifrån, men jag hinner inte längre än ett par steg innan någon tar tag i min arm.

”No, you’re not going anywhere.” säger Michael och får snabbt medhåll av Calum och Luke.

”We’re your friends, you can talk to us.” fortsätter Luke, men Calum rättar honom.

”You need to talk to us, you can’t bottle everything up. So, what happened?”

”No, offence guys, but I’m not in the mood for talking.” fräser jag och försöker komma på något som kan få de att gå, men det enda jag kommer på är att såra de. ”At least not to you.” lägger jag därför till.

”Well, you don’t have much of a choice, do you?” svarar Calum lugnt, och det slår mig att min metod mest fått de mer beslutna att få mig att prata.

”Now, sit down and talk.” säger Michael och trycker ner min rygg för att få mig att sätta mig.

”From the beginning, what happened, and when?” säger Luke när jag satt mig ner och än en gång lagt huvudet i händerna.

”She left me.” upprepar jag, trots att jag vet att de inte kommer nöja sig med den informationen. Mycket riktigt stämmer det, de bara sitter tysta och väntar på att jag ska fortsätta. ”When I came home last Wednesday, after that extra interview, I saw her suitcase standing next to the door. And I found her on the sofa, almost crying, and she’d bought a ticket to Sweden so I thought there were something wrong with her parents, but it wasn’t.”

”But why, I mean, she was always so happy and understanding.” frågar Michael tyst, och får mig än en gång arg. Det är som att han skyller på henne istället för mig.

”Because I’ve been a complete, fucking, dickhead.” utbrister jag, och tittar för första gången upp. Genast börjar de protestera och försöka få i mig att jag inte alls har varit det, men jag tänker inte lyssna på massa dumma ursäkter när det är jag som förstört allt. ”No, I’m serious. It’s my fault. Just shup up and listen, this was your stupid idea anyway.” skriker jag för att få deras uppmärksamhet, och det fungerar.

”But what did you do?” frågar Calum.

”Nothing, and that’s the problem. I’ve counted, and she lived here for about 170 days, and according to my texts I’ve canceled our plans 102 times. And that’s just the texts, in the beginning I called her instead. I guess I thought that she’d love me more if I got more famous. I stopped doing things for myself, and started to do things for the fans instead.”

”But we do things for the fans, that’s the point.” flikar Luke in, men jag bara skakar på huvudet.

”So you say that you wouldn’t sing if you didn’t get fans? I’m in this band because I like it, not because I want to be famous. But here I am, with a stupid tattoo that won’t ever go away, just because some girls I’ve never met might like it. It’s ridiculous.”

”You really love her, do you?” frågar Michael lugnt, och får mig att tystna. Svaret är, för mig, självklart, men eftersom hon inte är så känns det dumt att erkänna. Men samtidigt, vad har jag att förlora på det? Därför nickar jag långsamt, och kollar ner samtidigt som jag stoppar ner handen i fickan.

”I do.” mumlar jag och känner att tårarna är på väg igen. Jag drar upp handen igen och kollar på asken som nu befinner i min hand.

”Is that what I think it is?” frågar Luke, och när jag kollar upp på honom är han helt vit i ansiktet. ”Please tell me it’s not.”

”A ring.” konstaterar jag och kramar om asken i handen. ”I’ve had for a while, I just saw it and knew that it was the ring.”

Killarna stirrar på min hand och jag inser att det inte var något de förväntat sig. Kanske tänkte de att det bara var en sådan sak som växer bort, att vi snart skulle tröttna på varandra och gå olika vägar. Tja, det sista hade de i alla fall rätt i. Jag reser mig upp och mumlar något om att vi ses imorgon innan jag lämnar lokalen för att ta mig hem. Eller, ja, hem och hem. Jag har inte satt foten i lägenheten sedan hon försvann utan bor just nu på ett hotell. Jag vill inte minnas vad som hänt, så jag antar att jag gömmer mig för sanningen.

Dagen efter har jag bestämt mig, något som jag egentligen vetat sedan den onsdagen. När jag kom till repet föreslog jag för killarna att vi skulle ta en paus, en lång en. Att vi skulle göra allt som vi hade planerat och sen ha ett par månader för oss själva. Trots att de var lite skeptiska till en början gick de med på det, men jag misstänkte att de delvis gjorde det för att de tyckte synd om mig. Men så länge de gick med på det fick de tycka vad som helst. Ett par dagar senare fick vi besked om att vi skulle få en paus, men inte förrän allt som redan var planerat var slut, vilket innebar någon gång i februari.

Tiden tills pausen gick långsammare än vad jag någonsin trott tid kunde göra. Det kändes som att jag tittade på klockan en gång i timmen, och ändå hade det bara gått en minut. Killarna märkte naturligtvis av det och de gjorde sitt bästa för att hålla mig glad och upptagen. Jag sa aldrig något om att jag skulle till Cassandra under pausen utan de trodde att jag skulle hem och spendera tid med min familj. De var helt övertygade om att jag bara behövde lite tid till att hitta mig själv igen och sen skulle allt vara som vanligt. Men jag tror ändå att de hade tanken i bakhuvudet att det var något jag skulle kunna göra, för de försökte hela tiden komma på saker vi skulle kunna göra tillsammans under pausen, något jag misstänker var för att hålla mig i Australien och borta från Cassandra. Det var inte det att de inte gillade henne, utan jag tror att de var rädda för att jag skulle bli ännu ledsnare om hon skulle ignorera mig totalt. Innan jag satt på planet till Sverige efter vår sista intervju, i London, hade knappt den tanken slagit mig. Jag hade planerat exakt vad jag skulle säga, beroende på vad hon sa, men ingenting för vad jag skulle göra om hon vägrade träffa mig. Jag antar att det var en chans jag var beredd att ta. Men nu sitter jag här, med Cassandra, på väg tillbaka till Australien. Vi ska spendera sommaren där, och jag ska på något sätt bryta nyheten om att jag ska sluta i bandet. Jag har pratat lite med killarna över Skype och så, och jag tror att de kan ha tänkt tanken redan. De verkade ganska glada över att se Cassandra igen, kanske mest för att hon inte dissade mig totalt och att jag verkar vara normal igen. Vi kommer fram och möts av killarna på flygplatsen, och jag märker att det inte bara var jag som behövde en paus utan att alla behövde lite tid med sig själva. De ser piggare ut, och har ännu mer energi än vad de brukar, vilket nästan är lite jobbigt. Trots det är jag glad att se de igen, och jag hatar att veta att jag inte kommer åka på fler turnéer och roliga saker med dem.

När vi kommer till min lägenhet är klockan ganska mycket, och då Cassandra knappt sovit under flygturen somnar hon i bilen, så jag bär in henne till sängen. Jag har däremot sovit bort nästan hela resan, så jag är inte det minsta trött, inte killarna heller, så vi bestämmer oss för att göra varsin nattmacka. Ganska snabbt kommer vi in på vad som ska hända med bandet och resten av killarna är väldigt överrens om att de vill börja så snart som möjligt.

”I’m not so sure.” mumlar jag och får fort allas blickar på mig.

”What do you mean? You’re not leaving, are you?” säger Luke skämtsamt och skrattar lite. ”Right?” fortsätter han då jag inte svarar.

”I’m sorry, but…” börjar jag säga, men blir snabbt avbruten av Luke.

”No, you’re not leaving. We agreed on a break for you, and you just can’t leave.”

Efter att ha skrikit det stormar han ut ur köket, men varken Calum eller Michael följer hans exempel. Istället så sitter de tysta ett tag innan Calum harklar sig och börjar prata.

”Are you sure about this?” Jag nickar och han biter sig fundersamt i läppen och nickar lite. ”I guess I kind of expected it, but I hoped I wasn’t right. It won’t be the same without you Ash.”

”No, it won’t.” håller Michael med. ”But it was so visible that you weren’t happy before the break, so I actually think you’re doing the right thing. And just give Luke some time, he’ll come around.”

”Hey, what happened?” hör jag Cassandra säga och jag vänder mig förvånat om mot dörren. ”Someone screamed.”

”Luke wasn’t too happy with your boyfriends decision.” förklarar Calum och jag ser hur Cassandras blick scannar av rummet och konstaterar att Luke inte är där.

”But you are?” frågar hon sedan förbryllat, jag vet att även hon förväntade sig att alla tre skulle reagera som Luke.

”We’re not happy about it.” protesterar Michael. ”But we won’t scream or behave like we belong in kindergarten. So, what are your plans?” frågar han sedan och sätter tänderna i sin macka.

”I’ve applied to a school for teachers in Jonkoping, and I keep my fingers crossed that I’ll be accepted. It’s a five year thingy, so planning for after that seems kind of stupid.” säger jag och får förvånade blickar av killarna. ”Yes, I’m going back to school. Cas is trying to teach me a bit swedish actually.”

”Well, you’re rubbish.” påpekar hon och tar sedan min macka från min tallrik. ”He sounds like he speaks with his mouth full.” De andra börjar skratta, men jag bara fnyser. Jag är grym på svenska.

”And what are you planning, Cassie?” frågar Calum nyfiket och när hon vänder uppmärksamheten mot honom passar jag på att sno tillbaka min, nu halvätna, macka.

”I’ve applied for a programme that’ll make me a licenced chemist. It’s not that kind of programme that only gets you one job, but I’ll think I’ll work as a chemist in police-labs.” förklarar hon och får imponerade blickar av killarna.

”Actually, the first thing I ever heard her say was one of the elements in the periodic table.” berättar jag skrattandes och får snabbt ett löst slag av Cassandra på armen.

”Oh, do shut up.” fnyser hon. ”Anyway, I’m going back to bed. See you.”

Efter att hon gått är det tyst ett tag. Sedan börjar alla prata i munnen på varandra. Det är ganska härligt, trots att jag nyss berättat att jag inte längre kommer vara med i bandet så behandlas jag fortfarande som en i gänget.

Efter att Luke kommit tillbaka börjar arbetet med att få ur mig ur bandet. Det är massa personer som ska kontaktas och telefonsamtal hit och dit, och till slut sitter det människor på varenda ledig sittplats i mitt vardagsrum. De flesta är ganska besvikna på mig, att jag väljer att hoppa av och riskera hela bandets framtid, men jag står på mig. Jag tänker inte vara kvar, och det finns ingenting de kan säga för att ha kvar mig. Mitt kontrakt är slut, det är dags att hitta en ny trummis. Det tar ett par dagar för alla att inse att jag inte kommer vara kvar, men när de väl insett det sätter de fart. Genast bokar de in en intervju med hela bandet för att komma ut med nyheten innan någon nosar reda på den på något annat sätt. De kan inte heller börja leta efter en ny trummis innan nyheten släppts, annars skulle det komma ut på mindre än två sekunder. Trots att det är med så kort varsel så får vi en tid bara två dagar senare, en total på sex dagar sedan jag och Cassandra kom till Australien. Någon har skrivit manuskort som jag ska lära mig utantill, och det kan vara den konstigaste känslan jag någonsin upplevt. De har också skickat frågor som intervjuaren ska ställa, så Cassandra får sitta och korsförhöra oss på frågorna så vi inte bara kan svaren utan även kan leverera de på ett bra sätt. Naturligtvis kommer det komma andra frågor också, men detta var tydligen de som det är viktigast att ge bra svar på.

Efter intervjun tar vi bakvägen ut, vår, eller deras, manager meddelar att de flesta fans har blivit väldigt upprörda över mitt beslut. Det märks så fort jag går in på twitter, hela appen nästan kraschar för att jag får så mycket hat över det. Visst förväntade jag mig det, men det känns konstigt att alla som sagt att de alltid ska stå vid min sida helt plötsligt är emot dig. Jag antar att det bara gällde under den tiden jag var i bandet. Trots alla känslor som kommer känner jag mig ändå fullt säker på en sak, att jag inte ångrar mig. Cassandra är värd allt, och en dag ska ringen sitta på hennes finger.


One Shot 5.1

Jag har ingen inspiration på AAU (ja jag förkortade det, lev med det) så jag skrev en liten OneShot istället. OM det är någon här som är ett stort fan av 5 seconds of summer (*host* Ronja *host*) så ber jag om ursäkt för eventuella fel. Och snälla mörda mig inte *gömmer mig i en bunker och viftar med en vit flagga* hjälp, förlåt.

Tomhet. Det är allt jag känner. Det är allt jag känt under de senaste dryga tre månaderna. Ingenting finns kvar längre, inte ens lusten att gråta. Jag tror nästan att det inte finns fler tårar kvar inom mig nu.

Jag hatar mig själv för det jag gjorde, men samtidigt vet jag att jag fattat rätt beslut. Man kan inte lägga in hundra procent i en relation där den andra lägger in fyrtio om man har tur. Man kan inte stå ut med att alltid komma på andra plats och att nästan alltid få blåsa av planer för att något viktigare kom i vägen. Men jag kan inte hjälpa det, jag älskar honom.

Jag minns hur vi träffades, det var en kryssning som mina föräldrar drog med mig på under påsklovet förra året. Tydligen var det viktigt för de att ta med mig, men det innebar inte att de spenderade tid med mig. Jag kände ingen, och visste inte heller om jag ville känna någon då jag var mitt inne i slutprovsperioden och pluggade ungefär dygnet runt. Om jag ska vara helt ärlig så är jag ingen person som dras till värme och sol, speciellt inte när jag ska plugga, så jag hittade ett litet hörn på båten där jag spred ut alla mina böcker och papper och där satt jag. Men jag är, som alla andra, mänsklig, och klarar mig inte så länge utan mat. I restaurangen satt mina föräldrar, tillsammans med ett flertal andra, och eftersom det på något vis fickr de att se bättre ut om deras dotter är med så vinkade de fram mig. För att inte behöva störa någon annans konversation började jag snabbt recitera alla ämnen i det periodiska systemet, med respektive atomradie, vikt och elektronkonfiguration. Men jag avbröts snart av att någon klappar på min axel, någon som visar sig vara pappa. I min förskräckelse lyckades jag däremot skämma bort mig rejält då jag sa det första som kom upp i mitt huvud, nämligen grundämnet jag är på; kalcium. Som tur var visade det sig att han enbart skrutit om mig och hur duktig jag är i kemi, så de flesta skrattade lätt bort det. För att slippa göra bort mig ytterligare åt jag snabbt upp och skyndade mig sedan tillbaka till mitt lilla hörn och mina kemiuppgifter, som jag visserligen redan gjort en gång men gjorde om för att verkligen kunna de. Utan att jag visste det så var det första gången jag träffade honom, Ashton. Han var på den kryssningen med sin familj, och hans mamma jobbade inom samma koncern som min pappa, så därför satt han också vid det gigantiska bordet och bevittnade mitt pinsamma ögonblick. Vi hamnade vid samma bord ett flertal gånger på grund av det, men vi började inte prata med varandra förrän våra föräldrar presenterade oss för varandra, och om jag ska vara ärlig så hade jag inte lagt märke till honom innan det. Men efter det var det omöjligt att inte se honom, om han så bara var inom synhåll så kan du slå dig i backen på att jag såg honom. Det var inte så att jag medvetet spanade efter honom, men det var som att han alltid befann sig på rätt plats vid rätt tid. Ibland kom han fram och pratade lite, men det var aldrig särskilt länge eftersom att jag hade högvis med stenciler och uppgifter att ta mig igenom. Så kom nyheten, att hans mamma skulle på ett föredrag som min pappa skulle hålla i samma stad som vi hade vår semesterlägenhet, Jönköping. Vår riktiga lägenhet var i Stockholm och den i Jönköping var det i princip bara jag som använde då många av mina vänner bodde där, ibland bodde även pappa där då han hade en del möten där med jobbet. Men tillbaka till nyheten, nu skulle inte bara Ashtons mamma med, utan även Ashton eftersom hans band skulle ha en spelning i Sverige ett par dagar senare. Det var dessutom inte bara pappa som skulle till Jönköping, utan hela familjen eftersom skolan inte började förrän på måndagen och vi kom hem på torsdagskvällen. Efter de nyheterna började vi prata lite mer, han berättade om sitt band, som jag hört spelas några gånger på radion, och jag pratade om skolan och mina vänner. Vi kom fram till att han var några månader äldre än mig då jag är född väldigt sent på året och att båda är beroende av glasögon för att kunna läsa, skillnaden är att jag har mina hela tiden eftersom jag alltid läser något. Trots att jag från början inte ville lära känna någon så kunde jag inte låta bli, för det var något med honom som fick mig att vilja veta allt. Om jag ska vara helt ärlig så gillade jag inte den känslan, att falla för någon från andra sidan jorden var inget jag var ute efter. Men det var något speciellt med honom, något som jag inte kunde sätta fingret på.

När vi kom till Sverige delade vi upp oss i två bilar, både mammas och pappas. Vi hade kunnat få plats i en bil då vi var exakt fem stycken, men varken mamma eller pappa har en stor bil så det blev bekvämare att ta två. Som tur var hade de redan bokat ett hotellrum, så jag behövde inte dela lägenhet med honom i alla fall. Men hela vägen ner tjatade han om att vi skulle träffas dagen efter, och till slut gick jag med på det. Jag var inte precis lättövertalad, men om man ska sitta ensamma i en bil tillsammans i tre timmar så orkar man inte stå emot särskilt länge. Anledningen till att vi var ensamma var att pappa och Ashtons mamma, Anne Maire, ville diskutera jobb och mamma ville sitta med de vuxna, så jag fick köra mammas bil med Ashton i passagerarsätet. Så jag gick alltså med på att träffas dagen efter, och använda min moped för att transportera oss ut på landet och ha en picknick.

Tidigt morgonen efter så hämtar jag upp honom utanför hans hotell och kör ut till en plats utanför Jönköping, där nästan ingen någonsin befinner sig. Om jag ska erkänna så var jag lite nervös, visst hade jag varit ute med killar innan men det var inget som var så vanligt i min värld. Är man en keminörd med prestationskrav lika höga som Empire State Building så blir man inte jättepopulär bland killar, trots att man går i en nördklass. När jag blir nervös så måste jag göra något, så jag dämpade min nervositet genom att ställa mig i köket. Resultatet av det dukar jag nervöst fram och ställer på filten, amerikanska pannkakor med choklad i, frallor med ost och skinka, småkakor som kan ha stått i frysen lite för länge, nygjorda pizzabullar, muffins och massvis med frukt. Utöver det tog jag med en termos med tevatten och en med varm choklad, tepåsar, snabbkaffe, saft och vatten. Jag märkte att han stirrade på mig när jag plockade fram allt, och jag förstod honom, det såg säkert ut som att jag ville att vi skulle stanna i en vecka. Men till mitt försvar så visste jag inte vad han gillade, därför tog jag med allt. Vi började äta, under en väldigt tryckande tystnad, men sen började han prata och lyckades få med mig på ett samtal, vilket gjorde att stämningen förbättrades avsevärt. Trots att jag gjort så mycket mat, så orkade jag knappt smaka på hälften innan jag blev tvungen att lägga mig ner på filten för att inte spricka. Han skrattade lite och plockade åt sig några vindruvor som han svalde innan han la sig ner bredvid mig. Vi låg så ett tag, tysta, och tittade upp i himlen, som var förvånansvärt blå och molnfri. Ett tag senare, jag minns inte hur länge, tog han tag i min hand, som låg på min mage, och flätade in sina fingrar i mina. Trots att jag gjorde allt för att hindra det så spreds ett leende på mina läppar, och jag slöt ögonen och njöt av känslan när han lekte med mina fingrar.

”Cassandra.” sa han och fick mig att rycka till lite, då jag inte förväntat mig att han skulle säga något, allra minst mitt namn.

”I think I like you.” svarade jag, då jag var, och är, lika socialt anpassad som en clementin, och direkt efter att jag sagt de kände jag hur fel det blev. Jag kände hur jag blev varm och med största sannolikhet började rodna, så jag vände huvudet bort från honom.

”Well, that’s good.” svarade han och fick mig att våndas ännu mer. ”It makes things a lot easier, since I’m very sure that I like you.”

Jag minns inte riktigt mitt svar, men jag tror det var något liknande ”huh”, eftersom han började skratta och drog mig närmre. Jag minns hur han vände mitt ansikte mot honom, eftersom jag inte riktigt vågade titta på honom då jag skämdes, och jag minns hur han långsamt placerade sina läppar på mina. Efter det minns jag att han sa att han varit så nervös att han knappt kunde sova på kvällen, och att han bara en stund efter det faktiskt somnade. Det slutade med att vi stannade där hela dagen och bara var. Det var ingen annan där, vi hade mycket mat och det var förhållandevis varmt för att vara påsk.

Mina föräldrar och Ashtons mamma åkte upp till Stockholm igen morgonen efter, på lördagen, eftersom Anne Marie skulle hem till Australien så Ashtons syskon tydligen var ensamma hemma. Ashton skulle egentligen flöjt med sin mamma till Stockholm och väntat där på resten av sitt band, men han stannade i Jönköping en extra dag med mig. Bilresan till Stockholm blev mycket roligare än den till Jönköping, då den inte spenderades med att försöka övertala mig utan istället spenderades med att sjunga med till radion och att jag skulle försöka översätta svenska texter som kom för honom. Det kan ha varit den bästa resan i mitt liv, allt kändes så nytt, ljust och fantastiskt.

Efter det fick jag träffa resten av personerna i bandet, Luke, Michael och Calum, och jag kunde verkligen förstå varför Ashton blev så glad när han pratade om de, för jag hade aldrig träffat några roligare killar. De skulle dock inte vara i Sverige så länge, vilket jag blev jätteledsen över. Ashton och resten skulle ut på sin turné, och det var bara slumpen att den började i Sverige. Tiden efter att han åkt var mest som en dimma, med plugg och prov mest hela tiden. Så tog jag studenten, från det gymnasiet i Stockholm med rykte om att ha den bästa, och tuffaste, naturlinjen. Jag var lite ledsen över att allt var slut, men Ashton hade kommit för att vara där så det vägde upp allt det tråkiga. Trots att vi inte träffats på länge så var det som att vi aldrig skiljts åt, allt var lika bra som innan. Det fick mig att ta ett väldigt stort beslut, nämligen att följa med honom tillbaka till Australien och bo där. Det kanske inte lät som någon normal grej att göra, speciellt inte eftersom jag bara känt Ashton i två månader, men jag var beredd att göra nästan vad som helst för att få det att fungera. Jag ville inte spendera mer tid utan honom. De flesta blev ganska överraskade, men jag åkte, och lämnade hela mitt liv bakom mig. Alla mina vänner, min familj, allt jag kände till var i Sverige medan jag, min resväska och Ashton var på väg till andra sidan jorden.

Ashton hade en otroligt fin lägenhet i Sydney, och dit flyttade även jag. Jag hade inte med mig så mycket saker, men jag var inte direkt en sådan person som lätt fäster mig vid fysiska tillhörigheter. Såklart fick media nos på detta direkt, jag minns inte vad jag förväntade mig, men att mötas av kamerablixtrar när man öppnar dörren var inte det. I början var allt det väldigt jobbigt, men efter ett tag slutade jag bry mig då jag ändå inte kunde göra något åt det. Jag måste nog säga att det värsta var att knappt känna någon, speciellt då Ashton var tvungen att jobba mycket. Jag hade inget att göra. När man är van vid att lära sig långa formler i kemi och nya glosor i språken och att behöva hålla allt i huvudet på en och samma gång så känns det konstigt att helt plötsligt inte ha något att göra. Jag visste att Ashton aldrig skulle tillåta att jag skaffade ett jobb, då han tyckte att han tjänade tillräckligt med pengar åt båda två och då jag dessutom fick pengar av mamma och pappa. Men jag hade välkomnat ett jobb, att ha något att fylla mina dagar med. Trots det så skaffade jag inget jobb, utan jag började mer och mer bete mig som en hemmafru. En hemmafru som spenderade väldigt mycket tid med att hålla sig uppdaterad inom kemi samt med att plugga in en hel del nytt. Fansen tog vårt förhållande ganska bra, men i början var de flesta ganska sura på både Ashton och mig eftersom det första de får veta är att jag flyttar in, och jag förstod de. Om jag trott att min idol och crush var singel och så helt plötsligt flyttar han ihop med en helt okänd tjej så hade jag också blivit sur, fast jag hade nog blivit surare om hon var känd.

Men efter att ha bott där i ett par månader märkte jag hur han började ändras. Om vi hade planerat något så kunde han ställa in det för en extra repetition, eller en extra intervju eller en extra signering. Det var alltid något. Han började lyssna mer på vad andra sa åt honom och en kväll kom han hem med en tatuering som tydligen fansen skulle älska. Bandet bara växte och han fick hela tiden mer och mer att göra. Det började kännas som att jag gav upp allt för att knappt få något tillbaka. Jag blev ett andrahands val, den han vände sig till när han behövde prata men som han aldrig lyssnade på, den som gjorde allt för honom men som han knappt la märke till. Han var ändå aldrig hemma. Jag intalade mig att det skulle bli bättre, att han snart skulle bli sig själv igen, att jag skulle få tillbaka den Ashton jag flyttade för. Men det hände aldrig. Till sist insåg jag att jag bott där i ett halvår, och jag fick panik. Det var inte så det skulle bli. Jag började titta tillbaka på alla bilder hemifrån, och insåg att jag också förändrats. Jag hade blivit tystare, tristare och mer omotiverad. Alla mina drömmar som tidigare stått längst fram på hyllan var nerpackade i dammiga lådor i min hjärna, och jag kunde inte minnas senaste gången jag gjort något för mig själv. Där och då fattade jag ännu ett spontant beslut, men bara för att det var mitt beslut betydde inte att jag inte gillade det.

”Hey, I’m home. Is there any food, I’m starving?” hörde jag honom ropa några timmar senare. ”Why is your bag standing here, are you going anywhere?” fortsatte han sedan och pratade om min resväska som står packad i hallen.

Med en skakig hand klickade jag på den sista knappen på datorn, och slutförde mitt köp av en flygbiljett till Sverige. Sen drog jag ett djupt andetag och bet mig hårt i kinden för att inte börja gråta.

”What is going on?” frågade han och stack in huvudet genom dörröpningen. ”Oh, wait a minute, I just need to make a call.”

”No.” svarade jag, lågt, men tydligt och fick honom att förvirrat att vända sig om. ”I’m not going to wait a minute.”

”What is happening, is there something wrong?” frågade han och satte sig bredvid mig i soffan. ”Is there something wrong with your parents?” fortsatte han när han fick se att jag köpt en biljett till Sverige.

”No there’s nothing wrong with anyone, just whith me.”

”You? Are you ill?”

”No, I’m just so sick of this. I gave up my whole life to go here and start a new one with you, and this is what I get. A boyfriend who cancels every plan, who cares more about himself and his career than me, who gets a stupid tattoo just because someone you’ve never met might like it. You’ve changed so much, and I can’t take this anymore. This isn’t the boyfriend I gave up everything for. I don’t care about how much money you make, what parties we, or you, go to or how famous you get. I want you, but I don’t want this selfobsessed version. It's like I'm not enough, like you need more people to love than just me. I do love you, I really do, but I'm not sure that you love me. I don't belong in this world, the famous world, your world. I’m going home, for good.”

Det var det sista jag sa till honom och nu, nästan tre månader senare, är jag lika ledsen som innan. Jag gråter inte lika mycket längre, men det går inte en dag utan att jag ångrar mitt beslut och sedan ångrar att jag ångrar mig minst tio gånger. Men jag tänker inte åka tillbaka. Jag har mitt liv här, och har tagit lite lösa kurser för att ha något att göra tills min riktiga utbildning startar till hösten, men då det bara är februari så är det ett tag kvar. Plötsligt ringer min mobil och jag tar ett par djupa andetag innan jag svarar, då jag är på gränsen till tårar efter att ha plågat mig själv med minnen.

”Ja.” svarar jag hoppas att det inte är en försäljare.

”Hey, are you in Jonkoping?” frågar Ashton, och jag börjar nästan gråta vid ljudet av hans röst.

”Yes, what, why?” svarar jag reflexmässigt och tänker inte förrän efteråt på att jag svarat på frågan.

”I’m on my way, I really need to talk to you.”

”What?”

”I want to take this face to face, it’s appartment 5B, right?”

”Yes, wait, what? Where are you?”

”I just got of the bus from Gothenbourg, I’ll be there in three minutes.”

Sen läggerr han på. Som ett fån står jag med mobilen i handen och stirrar på den, som om den kan förklara vad som nyss hänt. Såklart får jag inget svar, istället knackar det på dörren. Jag vet vem som väntar på andra sidan, men jag vet inte om jag vill öppna eller inte. Jag är rädd för hur jag ska reagera när jag ser honom igen, för jag älskar honom fortfarande. De tre månaderna som har gått har inte gjort känslorna svalare, utan snarare starkare. Men jag vill inte gå igenom flera månader till som ett andrahands val. Till slut bestämmer jag mig för att öppna dörren och prata så lite som möjligt, han har trots allt kommit ända hit.

När jag öppnar dörren ångrar jag det nästan, för det enda jag vill är att få gosa in mig i hans famn, men det gör jag inte. Istället stirrar jag ner i golvet och backar undan för att låta honom kliva in i lägenheten.

”I remember that it hurt.” börjar han säga, och citerar min favoritfilm, Stuck In Love. ”Looking at her hurt. Even looking at a picture hurt, because it reminded me of how horrible I’d treated her.”

”Why are you here?” frågar jag, fortfarande utan att kolla på honom och med mitt hår hängande som en gardin framför ansiktet.

”Because I realized something. I love the band, and the music and the fans, but there is something, someone, that I love even more than all of that together. And I’ve always said that I’d quit music when it didn’t make me happy anymore, but I’ve realized that it wasn’t the music that made me happy. It was you. So I am here to stay.”

”Yeah, for like a day. Then you need to go to a concert, or a signing, or maybe a tattoo studio.” svarar jag surt, och tittar upp på honom. Han ser ut som han gjorde när jag träffade honom. Samma mössa som han hade på vår picknick, som jag trodde han hade slängt, och samma jacka. Han ser trött ut, men hans ögon har samma glöd som de hade när jag först lärde känna honom.

”No, actually I don’t. We’re on a break.”

”Oh, wow. A whole week!” utbrister jag sarkastiskt.

”No, we haven’t decided how long it’ll be. Honestly, I think they might need to seach for a new drummer.”

”What..?” viskar jag, hör jag verkligen rätt?

”You gave up everything to make my dreams come true, but I’ve realized that my dreams were you. Now it’s my turn to help you make your dreams come true, because my dream is that you are happy.”

”So, you’re staying?” frågar jag, och tror fortfarande att jag hört fel.

”I won’t go anywhere unless you want me to.”

”But what are you going to do? And the fans? And the band?”

”They’ll manage. They might be a bit sad in the beginning, but they’ll realize that I’m not coming back, no matter what they do. And I’ve actually done a bit of a research, and they have a school here in which I can get a degree in teaching music and visual arts. It’s what I’ve always planned to do when the music didn’t feel right anymore.”

Allt detta blir för mycket för mig, och jag sjunker ner på golvet och börjar gråta.

”Is anything wrong?” frågar han oroligt. ”Do you want me to leave?”

”No, no, no. Please don’t go.” viskar jag och känner, bara sekunder senare, hur han lägger sina armar runt mig och drar mig mot sig.

”I’m so sorry, for everything I made you go through. I’m sorry. I’m so, so sorry.”


"May you never be on your own"

Jag vet att jag sa att jag skulle skriva en one-shot, men nu blev det istället en text om en viktig grej som jag tänkt på länge. Nämligen hur vi tar allt för givet. Vi bor i ett land där väldigt mycket är gratis, och om det inte är gratis så är det väldigt billigt. Allt kanske inte är det, men det som spelar någon roll är det.

Till exempel skolan. Visste ni att i de flesta andra länder behöver man inte bara betala för skolmaten, men också för alla böcker man behöver och ibland till och med för att ens få gå dit. I Sverige får vi allt det där. Okej, vi får inte hur många block som helst på gymnasiet, man annars stämmer det. Vi får till och med mer. Vi får varsin dator som vi kan ta med hem och göra helt till vår egen. Jag får ett busskort av skolan som tar mig fram och tillbaka, eftersom jag bor mer än sex kilometer från den. Vi får alla betalt för att gå i skolan. Har ni inte tänkt på det? Ta det lugnt i så fall, för ni är inte ensamma. De flesta tänker inte på att alla som betalar skatt betalar för vårt barnbidrag, eller studiebidrag som det heter från att man fyllt sexton. I de flesta andra länder får man betala för allt detta som vi tar för givet, och också klagar mycket på. ”Skolmaten är äcklig, jag tänker inte äta,” är något jag hör nästan varje dag. Visst, skolmaten smakar inte alltid som hemma eller på restaurang, men du är inte heller hemma eller på restaurang. Du är i skolan. Du får gratis mat för att hålla dig pigg på lektionerna så att du ska kunna prestera ditt bästa, och för att du inte ska tvingas ta med dig mackor varje dag för att äta. Du får samma mat som resten av din skola, och på min skola går det ungefär 1500 elever. Tänk dig själv att laga mat till alla, som alla dessutom ska gilla. Välkommen till en omöjlig uppgift. Utöver detta har de en begränsad budget, så tyvärr, du kan inte få din favoritmat varje dag. Lev med det. Gör det bästa av situationen, eller försök ändra något.

Något annat som man inte ofta tänker på är nästintill gratis är sjukvården. Fram tills vi fyller 18 är allt gratis, så varför skulle vi bry oss. Men vad tror ni betalar för er? Det är ju inte precis så att läkare och andra inte får betalt för att ta hand om barn. Nej, precis, det är än en gång skattebetalarna som ger er det. Och samma sak är det för vuxna. Det är inte helt gratis att gå till doktorn, men om man jämför med vad det egentligen kostar så betalar vi ingenting. Enligt vad jag har läst, och jag kan ha fel, så kostar bara akutbesöket med en bruten arm 6000 svenska kronor, och att en vuxen inte behöver betala mer än ungefär 200 kr direkt ur fickan. Visst kommer resten betalas också, bara inte av just dig just då. När oplanerade saker händer är det skönt att det är så, om du har riktig otur och det händer något hemskt så slipper du ta lån för att klara av sjukhuskostnaden. (Om du inte har en försäkring vill säga.)

Istället för att ge upp kan du vara positiv, för du kommer ta dig igenom det. Du kommer få resultat om du pluggar mycket. Allt du kan dömas för är dina handlingar och dina resultat. Ju mer tid du lägger ner, desto bättre kommer det gå. Du kan inte springa ett maraton på bra tid utan att ha tränat innan, precis som du inte kan skriva ett prov och förvänta dig ett bra resultat utan att ha pluggat innan. Du kan aldrig bli bättre på något utan att träna, tänk på det. Alla är vi barn i början. Om du skäms över dig själv på gymmet för att alla är så mycket bättre än dig, tänk på att de också har börjat som du. Ingen är bäst från början. Alla behöver träning inom något de vill bli bra på. Jag bryr mig inte om huruvida du väljer att bli bäst på samhällskunskap och kanske bli generalsekreterare i FN eller om du vill få en vältränad kropp och slå världsrekord i sprint eller om du helt enkelt bara vill bli riktigt bra på att skriva. Så länge du helt ärligt kan säga att du är stolt över något så kommer jag vara stolt över dig. Vad du än har gjort. Trots att du inte blev världsmästare kommer du bli bättre och bättre ju mer tid och kraft du lägger ner och jag kommer vara stolt över alla framsteg du gör. Det viktigaste är inte destinationen, utan resan och vad man gör av den. Jag står på din sida och finns där för dig om något går snett, precis som alla i din omgivning. Tänk på hur mycket du redan har gjort. Du kanske fick ett A på ditt senaste prov, eller godkänt i ett ämne som du haft svårt för så länge du haft det. Du kanske kan springa samma sträcka på kortare tid än vad du gjorde innan. Du kanske tog dig igenom den där boken som såg så tjock och oläsbar ut. Och vad det än är, så är jag stolt. Och om jag, en främling, är stolt, då kan du också vara det. Du är så grym, och du kan inte ens se det själv. Ta det lite lugnt och se på allt bra som du faktiskt gjort, på alla saker som du trodde att du inte skulle klara men som du tog dig igenom.

Jag vet att det blev ett litet hopp i slutet, men jag kände att jag behövde få sagt det. I dag är det väldigt många som nedvärderar sig själva, gör sig mindre, delvis för att det är ”coolt”. Det är det inte. Se dig aldrig som mindre än vad du är. Du är värd så mycket mer än det.  Och istället för att klaga på det som inte går din väg kan du ta tag i det. Det kommer kanske inte gå snabbt, det kommer kanske inte vara lätt, men jag tror på dig. Du klarar det. Det vet jag. Istället för att läsa samma sida om och om igen kan du fortsätta och lägga det bakom dig. Du är starkare än du tror, och jag är så stolt över dig.

 
 

"Let's take it back to straight hip-hop and start it from scratch"

Hej. Det var ett tag sedan. Än en gång har det tagit alldeles för lång tid att få fram ett kapitel till er. Helt ärligt så sitter jag fast, men jag kan skriva ihop en liten one-shot till er till imorgon eller så. Det blir väl bra? Med novellen så vet jag inte riktigt hur jag ska göra. Ni kommer få ett slut, det lovar jag, men jag kanske kommer hoppa lite i tiden då och då för att inte få en för långtråkig text. Har ni något att säga emot det rekommenderar jag er att säga det nu, eller i alla fall innan nästa kapitel kommer, för annars kommer jag göra som jag vill.
 
Men jag hoppas ni mår bra, och att ni har en riktigt bra dag. Vi säger det för sällan, men jag är så glad över att ni finns och ni förtjänar allt i världen. Om ni känner för en lite bättre uppdatering kan ni hitta mig på tumblr, här.
 

Kapitel 83

'Who isn't jealous of you?'


”Pauli!” hör jag en röst utbrista när jag till slut svarar i min mobil, som envist ringt under de senaste fem minuterna. ”You log into Skype right now.” Jag hinner inte ens reagera innan Justin har lagt på.

”Vem var det?” frågar Adam nyfiket från fåtöljen snett emot min.

”Justin.” svarar jag och Adam himlar med ögonen. Han är nog inte så förvånad.

Vi sitter i vårt hotellrum, jag och Adam, och kollar på en film under tiden vi väntar på att klockan ska bli sju så vi får tillträde till matsalen. Egentligen är det lite fånigt att man har bestämda tider man ska äta, speciellt om man, som mig och Adam, inte har så mycket att göra. För artisterna kan jag tänka mig att det är jättebra, särskilt om man har bråttom då man inte behöver stå i massa köer för att få sin mat. Det är fortfarande fredag och efter att ha laddat upp min video har jag helt stängt av mig från omvärlden. Antagligen för att jag är nervös, jag vill inte riktigt se hur det har gått för den. Jag suckar lite och plockar sedan upp min dator från soffbordet för att logga in på Skype.

”Yes?” frågar jag och tittar undrade på Justin, som syns på skärmen till min dator.

”Why didn’t you tell me? You just went and made a whole video and a channel and you told me that you were just trying and that it wasn’t likley that you’d upload it either way.” säger han snabbt, och utan att andas. Vissa människor har för stora lungor.

”I’m just trying.” försvarar jag mig. ”It’s not like I have to make another one.”

”Of course you have to make more videos. Have you even seem the response?” tjuter han upprört, men jag fattar inte riktigt vad han är upprörd för. Om någon borde vara upprörd så är det jag.

”Nope.” svarar jag lätt och tittar sedan förvirrat upp på Adam som börjar skratta. ”Va?”

”Du och han i filmen sa exakt samma sak, samtidigt.” fnissar han och jag börjar också skratta, inte åt att det var kul, utan åt hans dåliga humor.

”What are you talking about?” frågar Justin surt, och jag förstår honom. Att inte ha någon aning om vad människor pratar om, och dessutom skrattar åt, är riktigt tråkigt.

”Oh nothing, Adam is easily amused.” svarar jag och får ett litet leende av Justin.

”No, I’m not going to smile.” utbrister han sedan och suger in kinderna för att få bort leendet. ”I’m mad at you.”

”And why are you mad at me, again?” frågar jag okoncentrerat och försöker ha koll på både filmen och Justin.

”Omg. Don’t tell me you’ve forgotten about the video.”

”Of course not.” svarar jag. ”How is it going for it?”

”Oh, nothing special. Just about one-hundred and fifty thousand views the last time I checked.” svarar han sarkastiskt och på mindre än en sekund har jag helt glömt bort filmen.

”You said what?” utbrister jag och lutar mig fram mot skärmen för att försäkra mig om att han inte har någon lurig min. Vilket han inte har.

Han försäkrar mig om att det är sant, men jag tror fortfarande inte riktigt på honom så jag går in för att kolla själv. Och såklart var det inte sant. Justins siffra var en underdrift. Nästan fyrahundra tusen visningar. Nervöst kollar jag på siffran över och ser, till min stora lättnad, att ungefär tre fjärdedelar av de som bestämt sig för att tycka något gillar videon. Men klumpen i magen är inte borta än, för jag har fortfarande kommentarerna kvar att kolla på. Det första jag ser är att någon skriver att jag är ungefär sevärd som en ärta, som tur var visar den sig enbart vara överst för att ha fått så många försvarande svar. Med ett leende på läpparna läser jag igenom så många jag kan men såklart är det då som Molly och Nora väljer att knacka på vår dörr. Adam släpper in de och när de får se Justin släpper Molly ifrån sig ett litet tjut.

”Hello.” ler han. ”Are you the artist who works with Pauli?”

”Uhm.” börjar Molly, och sväljer tydligt. ”Yes.”

”Nice to meet you, Pauli talks a lot about you.” En lögn, men det var tydligen rätt sak att säga då Molly ser lugnare ut.

”Really, I didn’t know that.” ler hon och kastar en blick på mig och jag ler änglalikt, som om jag faktiskt hade pratat om henne men bara inte velat säga det. ”So, how’s life on tour?”

”I’m actually on a break right now, so I’m in L.A.” förklarar han och jag kan se på honom att han är lite obekväm med att prata med henne. ”But otherwise it’s great.”

”But we need to leave now, it’s finally our time to eat.” säger jag och vinkar lite. ”Bye.”

”Uhm, yeah. Bye.”

Jag tar täten ner till maten, Molly är tätt efter mig och babblar om hur fantastiskt det var att få prata med honom, och om hur snygg han var. Det är väldigt svårt att inte berätta att han är upptagen, men jag vet att hon aldrig skulle kunna hålla tyst om det. För er som inte visste är Molly en, så kallad, belieber. I flera år har hon följt hans musik och hon har, många gånger, berättat att hon har en crush på honom. Egentligen är det enda jag berättat för Justin om Molly är att hon är lite galen i honom, så det kanske var därför han blev obekväm. Hur som helst var jag väldigt glad över att rädda honom, för stunden.

”Och vad håller du på med?” frågar Molly misstroget när vi står framför all mat.

Jag kollar snabbt ner på min bricka och inser att maten nästan ramlar av brickan på grund av att den är så full. Till mitt försvar så har vi fasta mattider, och jag får inte äta frukost förrän halv tio imorgon. För någon som är van vid att äta mellan sex och åtta är halv tio ingen godtagbar tid, så jag plockar åt mig lite extra till imorgon bitti. Jag planerar att jogga på morgonen och man kan inte vänta med att äta frukost tills halv tio om man ska jogga vid sju. Det går inte.

”Jag har sen frukost imorgon.” förklarar jag och plockar upp ett äpple till. ”Ska du med och jogga, förresten?” undrar jag och kollar på Adam. Något jag inte skulle gjort. Bara en sekund senare ligger äpplet på golvet och fler saker håller på att ramla av. Min logik säger att jag inte kan stanna för att plocka upp det då jag endast skulle tappa fler saker, så jag fortsätter bort mot en plats.

Det finns inte många bord i matsalen, antagligen då de tycker att man ska spendera tid med varandra, så jag ställer ner min bricka på första bästa lediga plats. Där råkar några personer redan sitta, jag har ingen koll på vilka, men de ser i alla fall trevliga ut.

”Hej.” säger jag och får de fem personerna att titta upp. ”Paulina.”

”Så det är du som är Paulina.” ler en man i sina bästa år. ”Christer Björkman, och detta är Peter ett, Peter två, Lina och Kajsa.”

”Trevligt att träffas.” ler jag och skakar hand med allihop. ”Kan vi slå oss ner?”

”Absolut. Molly, trevligt att ses dig igen.” säger han sedan när han får syn på Molly.

”Detsamma.” ler hon, fortfarande exalterad över att ha pratat med Justin.

”Du är hungrig ser jag.” säger den som jag tror är Peter ett och kollar menande på min bricka.

”Alltså, uhm, jag är riktigt morgonpigg och måste få i mig mat tidigare än halv tio på morgonen.” ursäktar jag mig, och skrattar nervöst.

”Hur kan du vara så smal och äta så mycket?” frågar en av tjejerna förundrat. ”Har du någon speciell diet? Jag har försökt gå ner i vikt i flera månader men jag kommer ingenstans.”

”Jag gillar att träna.” säger jag tvekande. ”Men jag äter allt, ofta och gärna mycket. Det är typ motsatsen till en diet.”

”Nu blir jag avundsjuk.” suckar den andra tjejen, men börjar snart skratta igen. ”Fast vem är inte avundsjuk på dig? Femton år, världskändis, snygg, kan äta vad som helst, i en relation längre än någon jag någonsin haft och bästa vän med den typ snyggaste killen vid liv.”


Yes! Jag höll löftet! 11 timmar med 87 fysikuppgifter senare. Är det förresten någon som är bra på fysik och vet när man ska använda vilken formel inom rörelse? Lyckas alltidvälja fel och får därför hela svaret fel och känner mest för att sätta eld på fysikboken (OBS! Har inte gjort det, tog ut min ilska på boxningssäcken på gymmet istället. Violence is never the answer kids!).

 

Frågor:
Tips på böcker? Visst har jag några jag ska läsa, men tar alltid emot nya tips. Har du läst någon bra bok är det bara att skriva så kollar jag upp den!
Någon därute som läst Hush, hush serien och som tycker att Nora skämmer ut sig väldigt mycket? Jag menar, kom igen, du går inte till en killes jobb, klär ut dig till hora (typ) och frågar hans jobbarkompisar om han har en fällande dom för att sedan upptäcka att han jobbar den kvällen. Liksom seriöst.
Skulle ni vara avunsjuk på Paulina? Jag hade nog sett upp till henne, men samtidigt hatat henne för att hon har lyckats bättre än mig. Så antagligen hade jag nog stannat neutral, den branchen är ändå inget jag vill in i.

"Now, I know that you do think of me, not as a lesson learned but a fond memory"

Jag är så ledsen att allt tar så lång tid. Jag vill inte att ni ska behöva vänta på kapitel i åratal och kolla in varje dag för att än en gång bli besvikna. Ni ska veta att vad som än händer är jag stolt över att ha er som läsare, för att ni står ut med mig och för att ni helt enkelt är underbara.
Om sanningen ska fram så har jag fullt upp. Skolan tar ut sin rätt, men det får man räkna med när man går den linje som matchar natur i plugg-mängd. Jag går teknik, och jag ska inte klaga för det är jättekul, men just nu är jag fast i högar med grejer. Det är sjukt egentligen, för jag har bara nio ämnen. Jag skriver inte detta för att klaga, eller för att ni ska visa er sympati för mig, utan för att det kanske kan vara en liten förklaring på varför jag inte uppdaterar just nu. De två senaste veckorna har jag haft fyra prov, en labbrapport, en stor skrivuppgift i svenskan och en konditionsinlämning i idrott. Jag vill få bra betyg, jag är inte en sådan person som nöjer mig.
Men jag ska egentligen inte behöva skriva detta. Jag ska egentligen hinna både och, för egentligen har jag tid till att skriva. Men vet ni vad jag gör med mitt liv? Jag går och lägger mig senast halv tio på vardagskvällar, vilket innebär att jag vaknar innan mitt alarm. Jag vänder på dygnet, fast åt andra hållet. Jag är i skolan en halvtimme innan vi börjar för att jag absolut inte kan komma för sent. Jag nästan somnar i soffan vid sju på kvällen. Jag håller på att somna nu, klockan tio över elva en fredagskväll när resten av min generation typ är ute och festar. Men egentligen har jag tid att skriva, så jag vet inte varför jag inte gör det.
 
För att komma bort från allt detta dystra prat om det som ska föreställa mitt liv så kan jag säga att jag verkligen ska försöka skriva klart kapitlet i helgen. På tisdag har jag ett stort fysikprov, men jag måste i alla fall kunna hitta lite tid till att skriva. Nu lovar jag att det kommer upp senast på måndag morgon. Nu har jag inga undanflykter. Det ska ske.
Förlåt för den långa, tråkiga texten men just nu är jag i en halv dvala och uppfattar inte riktigt vad jag skriver. Godnatt, det är alldeles för sent för Elin att vara uppe nu.
 

Kapitel 82

'He never stopped talking'


”Paulina, Paulina! Vänta lite, kan vi få ställa ett par frågor?”

Jag tittar förvirrat på mannen som ropat ut frågan, och efter att ha fått klartecken från Nora så nickar jag. Mannen, som presenterar sig som journalisten Mikael, har överdrivet stylat, brunt hår och en alldeles för skrikig skjorta på sig. Mikael tar ett par djupa andetag för att få tillbaka en normal puls.

”Sms:a när du är klar.” säger Nora och går med snabba steg bort genom korridoren med Adam i hälarna. Egentligen skulle Ellinor följt med men hon blev sjuk och Adam var ganska taggad på att åka till Stockholm, så han fick komma istället.

”Så, bara några snabba frågor, det kommer inte ta så lång tid.” ler Mikael och trots att hans skjorta är något av det fulaste jag sett, och dessutom ungefär tre storlekar för liten, ler jag tillbaka.

”Kör på.”

”Så, hur känns det att ha en låt i final?” frågar han.

”Jättekul, verkligen. Lite konstigt och ofattbart, men jättekul.”

När han är klar med alla frågor har det nästan gått tio minuter, sen ska han ha ett foto på också vilket gör att det tar ytterligare fem minuter. Till slut får jag gå därifrån och efter att jag vänt ryggen åt honom känner jag hur mitt leende rinner av ansiktet. Han var bara för mycket, hela han. Hans kläder, hans sätt att prata, det faktumet att han började varenda mening med ”så” och känslan av att inte kunna vara kall mot honom för att inte riskera att få dålig kritik. Journalister som Lisa är enbart roliga, de får en att känna sig avslappnad, medan journalister som Mikael får en att inse att alla människor inte kan ha alla jobb.

”Vad lång tid det tog.” fnyser Nora när jag äntligen hittar de igen.

”Han slutade ju aldrig prata, och jag kan ju inte bara gå heller.” suckar jag och sätter mig i Adams knä. ”Vad har ni gjort då?”

”Sett till att allt är på rätt plats och att allt är fixat.” säger Nora. ”Och han har faktiskt hjälp till och inte bara varit i vägen.”

Jag ler när jag får höra det. Nora är inte jättevänskaplig med någon, men om hon kan skämta med någon är det ett bra tecken. Trots att Nora inte är min manager så känns det på något sätt viktigt att hon gillar Adam. Det är ett säkert tecken på att Molly kommer gilla honom, och Molly har blivit lite som en syster. Inte på samma sätt som Justin känns som en bror, men hon är i alla fall en underbar människa som jag vill fortsätta hålla kontakten med.

Adam lägger armarna runt min midja och låter sitt huvud vila på min axel medan Nora går igenom hur schemat ser ut för oss. Tydligen har jag några intervjuer inbokade, varav en är i livesändning. De har tider där jag ska få smink och tider där jag ska äta. Allt är planerat.

”En grej till.” säger Nora med näsan ner i sin mobil. ”Alla andra låtskrivare sitter i GreenRoom under tävlingen, och de vill att du också ska göra det. Men du måste inte.”

”Då stannar jag helst här, med tanke på hur det gick förra gången. Känner inte riktigt för att skämma ut mig inför hela svenska folket och dessutom, stackars Molly.”

”Varför är det synd om mig?” hör man plötsligt en röst säga och bara ett par sekunder senare kliver Molly in genom dörren. ”Senaste gången jag kollade var det inte särskilt synd om mig.”

”Det skulle vara synd om dig om jag satt bredvid dig i GreenRoom. Du såg inte mig förra gången, men…”

”Men du var lite nervös. Ja, jag har hört talas om detta.” flinar hon. ”Ta det inte personligt, men jag har helst inte med dig.”

”Du får du göra mig och Adam sällskap här.” ler Nora och får Molly att förvirrat se sig omkring.

”Var är han förresten? Borde han inte vara här?” frågar Molly fundersamt.

”Jo, och det är jag med.” säger Adam och Molly vänder sig snabbt mot oss.

”Du får inte gömma dig så där. Paulina, upp och hoppa. Jag vill hälsa på denna unge mannen.”

Leendes ställer jag mig upp och låter Adam flytta på sig innan jag slår mig ner igen. Adam ser något nervös ut, men Molly tar bara ett par steg fram och slår armarna runt honom.

”Jag litar på Paulina, välkommen till Stockholm.” säger hon och Adam klämmer ur sig ett ’tack’ tillbaka. ”Men nu måste jag rusa igen, det var trevlig att träffas och jag hoppas vi hinner umgås lite mer innan ni åker.”

”Desamma.” är allt Adam hinner säga innan hon är borta igen. ”Är hon alltid så där?” frågar han sedan, vänd mot mig.

”Inte alltid, men ibland. Hon är stressad.” förklarar jag och reser mig sedan upp för att kunna sätta mig i Adams knä igen.

Nora lämnar oss bara en stund senare och då kräver Adam att få se min, nu färdiga, video. Den är inte uppladdad än, och jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag ska ladda upp den eller inte. Efter lite press av Adam bestämmer jag mig till slut för att göra det och skapar därför en ny Youtube-kanal till mig själv. Visserligen kanske inte Adam är den bästa i skolan, men han vet hur Youtube fungerar och har därför ett enormt försprång till mig inom det området. Med lite samarbete har vi efter någon timme en ganska snygg sida, bannern krånglade ett tag men efter lite rådfrågning av Mr. Google så löste sig även det.

”Ska jag?” frågar jag tvekande och får Adam att himla med ögonen.

”Jag har inte spenderat massa tid på något du inte kommer använda, nu gör du det.”

Jag tvekar ändå, så Adam tar saken i egna händer och klickar själv på knappen där det står ’Ladda upp videoklipp’. För att någon ska kunna hitta den går jag in på twitter och skriver en liten promo till min nya kanal. Direkt får jag svar om hur jag inte borde göra det, för tydligen finns det någon ’regel’ som säger att man inte kan vara känd för flera saker samtidigt. Bara för att reta de som tycker så ännu mer lägger jag därför ut en länk till. Ska det göras ska det göras ordentligt.


Förlåt förlåt förlåt för att det tog så lång tid att få upp det. Satt ganska fast och hade dessutom hur mycket annat som helst att tänka på.

 

Frågor:
Kollar ni mycket på Youtube? Och vad för sorts videos kollar ni på? Jag kollar nog aningen för mycket... Räknade nyss till 45 prenumerationer. Ojdå. Trodde det var typ knappt 30. Oups. Men kollar typ på vloggare, men borde nog sålla lite. Brb ska sålla. Bara 40 nu.
Har ni någon lärare som alltid vill diskutera massa konstiga saker? För det har nämligen jag. Min franskalärare har visat massa kortfilmer på franska som heter typ Une pute et un poussin (en hora och en kyckling). Sen skulle vi skriva en fortsättning till den. Jag skrev att de gifte sig och flyttade till skånska landsbygden och fick 40 barn. (Ja, jag har en livlig fantasi. En annan gång i franskan skrev jag en uppsats där jag gifte mig med en kille som hette Will men sen dog han så jag blev deprimerad. Hon tyckte inte ens jag var konstig.) För att ge ett annat exempel så ska vi skriva en uppsats om huruvida barnaga (att man får slå barn för disiplin typ) ska vara olagligt eller inte. Japp, normala lärare jag har.

Kapitel 81

'At the beach'


''What? '' säger jag förvirrat. ''But Justin, that’s great! '' fortsätter jag sedan, när jag har fått grepp om vad han sa.

Justin mumlar något tillbaka, fortfarande med ansiktet väl gömt bakom händerna. Jag hör inte vad han säger, men eftersom jag inte hört borde det inte vara något viktigt.

''Tell me everything. '' ber jag. ''Please? '' försöker jag och ger honom min sötaste min, inte för att det spelar någon roll då han inte kan se mig.

''We met a few weeks ago, in Mexico. '' mumlar han till slut, och jag ler stort. Det är så gulligt.

''How did you meet? Tell me. ''

''Uhm…'' börjar han motvilligt. ''At the beach. ''

''Well, that’s helpful. '' muttrar jag. ''If you said a you need to say b. ''

Han tittar förvirrat upp på mig, och jag får förklara vad jag menar. Tydligen har de inte det talspråket i engelskan, vilket är förståeligt, det låter jättekonstigt.

''It really doesn’t matter. '' utbrister jag. ''Now open your mouth and tell me everything. ''

''Jeez, calm down. '' fnyser han. ''I’m on my way. ''

Med ett gulligt leende på läpparna börjar han prata, om hur han var på en privat strand i Mexiko för ett par dagar sedan. Förutom Justin är det nästan ingen i hans ålder i hans crew, så han blev ganska uttråkad på stranden och bestämde sig för att hitta på något, och eftersom det inte finns så mycket annat att göra på en strand går han mot vattnet. På väg mot svalkan blir han dock störd, av en tjej som ropar på honom.

''Wasn’t it supposed to be a private beach? '' avbryter jag förvirrat.

''Yes, but they had a huge house next to the place we lived in. '' förklarar han. ''But anyway, she ran up to me and practically begged for an autograph. After she got one she introduced herself and asked if I wanted to do something. I normally say no, but I was so bored that I would have done anything, so I said yes. We went back to the others and I got premission to go to her house, but only if Kenny could come as well. It kind of sucks that I can’t do anything by myself, but I guess I have to stand it. So we went to her house, and it was a really hot day so we decided to get some ice cream and there he was. ''

''Wait, who was there? '' frågar jag långsamt, när han pausar och verkar vänta på ett svar.

''Chase. '' svarar han blygt, och tittar överallt utom just på mig.

''Okay, and who is this Chase? ''

''Uhm…'' mumlar han och rodnar, fortfarande utan att titta på mig.

''Justin Drew Bieber, have you gotten yourself a boyfriend? '' utbrister jag.

''Maybe…''

''Why haven’t you told me this before? I am so mad at you right now. ''

''I told you this was a bad idea. '' hör jag plötsligt en annan röst säga.

''Excuse you? '' utbrister jag surt.

''Well, you’re mad at him. '' svarar rösten, minst lika surt som mig.

''I’m not mad at him for having a boyfriend, I’m mad at him because he didn’t trust me enough to tell me earlier. ''

''Oh. '' svarar rösten. ''Well, then hi. ''

In i bild kommer en kille, med smutsblont hår och extremt brun hud. I alla fall om man jämför med hur min hud ser ut i mitten av vintern. Av vad jag kan se är han en bra bit längre än Justin, och därför även längre än mig då jag och Justin är lika långa. Skype ger ju inte direkt den bästa bilden men av vad jag kan se har han ljusa ögon, möjligtvis blåa eller gröna.

''And you are Chase, I suppose? ''

''Yep. '' svarar han lätt. ''Nice to meet you, Justin talks about you all the time. ''

''I wish I could say the same. '' svarar jag och skickar en mörk blick till Justin, som rodnar och rycker lite på axlarna.

''Oh, you will. '' flinar han innan han vänder sig mot Justin. ''But I was just dropping this off, see you. ''

Han räcker Justin en Starbucksmugg och pussar honom på kinden innan han försvinner igen. Förhoppningsvis har han inte hört hela samtalet, det vore lite pinsamt om han hört mig klaga på att det är svårt att klippa ihop en video.

''Are there anything else you want to tell me? '' frågar jag roat.

''No, that pretty much covers it. '' ler han. ''I’m so sorry I didn’t tell you earlier, but I haven’t told anyone else. Not Cait, not Ryan or Chaz, not even my mother. ''

''I get it, superstar. I just want you to know that you really can trust me. ''

''I know I can, but I didn’t even trust myself in the beginning. ''

''What are you going to do about the media? '' frågar jag nervöst. ''It’s not a small thing. ''

''I know. '' suckar han uppgivet. ''Is it reallt worth it? What are everyone going to think? ''

''Don’t even think that way. Of course it’s worth it, just look at you. And if they don’t like it, then they can do what they want. Do what makes you happy. ''


Lol. Plot twist.
 
Nu vet jag inte vad ni tycker, så det vore kul att veta. Bara så ni vet, om ni inte gillar det kan ni klicka direkt på det röda krysset. Only speak if the words you're going to say are more beautiful than silence. #Peace
 
Nej men allvarligt. Hoppas ni inte är allt för besvikna. (Kommer inte ändra kapitlet om så alla skulla hata mig och alla läsare skulle försvinna.)
 
Frågor:
Hade ni väntat er detta? Överraskade? Tankar?
Vilken sorts böcker gillar ni? Jag läser allt, om jag ska vara ärlig. Så länge ingen tvingar mig att läsa något (*host* skolan *host*) så finns det också en stor sannolikhet att jag gillar de. Jag föredrar fiction, alltså påhittat, men jag gillar verklighetsbaserade böcker också. Chic-lit. YA. (Young Adult) Science-fiction. Deckare. Fantasy. Allt.

 


Kapitel 80

'Cut'


''Hello, my name is… Not Tyler Oakley. '' suckar jag. ''Cut. ''

Jag stirrar in i kameran, som för att få den att radera det jag nyss sa av sig själv. Det jag försöker göra är spela in en vlog, vilket tydligen är mycket svårare än det ser ut. Allt jag säger känns det som att andra redan har sagt och eftersom jag inte vill vara en copycat är det extremt svårt att hitta på en hälsning.

Anledningen till att jag spenderar min tid med att filma mig själv är att flera stycken har bett mig börja med det, då jag inte har vine eller något liknande så tyckte jag att kunde vara en rolig grej. Om jag nu ens får ihop ett intro vill säga.

''Att det ska vara så svårt då. '' utbrister jag surt. ''Kom igen Paulina, du klarar det! ''

Efter att funderat ytterligare en stund slutar det med att jag helt enkelt presenterar mig och låtsas skaka hand med den som tittar. Sen fortsätter jag bocka av saker på min lista med grejer jag ska prata om. Det kommer ju vara mig första video någonsin, så jag har bestämt mig för att göra hela videon som en sorts introduktion till min kanal och till vem jag är.

Sen kommer det som är ännu svårare, nämligen att lista ut hur jag ska klippa ihop allt till en vettig video. Jag har aldrig gjort det innan, flera av mina kompisar satt med Windows Movie Maker när de var små men jag gjorde aldrig det av någon anledning. Alltså slutar det med att jag ringer upp Justin på Skype för att få honom att förklara hur man gör.

''I need to click where? '' frågar jag förvirrat och letar förgäves efter en knapp som ser ut som han beskrivit.

''At the thing with a landscape, or something like that, on it. '' förklarar han, men det finns ju typ fem olika.

''Which one? '' undrar jag och för sakta musen över alla knappar, som ligger på en rad.

''What do you mean? Is there more than one? '' frågar han förvirrat.

''There’s, like, five of them. ''

''I just remember one. Wait, do you have the new version? ''

''I guess. '' svarar jag, ännu mer förvirrat. Hur skulle det kunna påverka något?

''I bet they’ve changed a lot of stuff. Sorry, but I can’t help you. ''

''Aw, do you know someone who can? '' frågar jag uppgivet.

''Sorry. '' upprepar han. ''I can, uhm, ask around a bit. ''

''Please. '' svarar jag. ''But I’ll continue trying for a while more, might seach for a tutorial or something. ''

Han skrattar lite åt min ton på rösten, helt uppgiven och gnällig, och koncentrerar sig sedan på sitt. Justin befinner sig i studion och slipar lite på låtar, något jag också skulle vilja göra just nu. Men vad göra man inte för sina fans?

''I think I might’ve found something…'' mumlar jag för mig själv och nickar sedan belåtet. ''This is it. ''

''Good job, sissy. '' flinar Justin, från andra sidan skärmen. ''Only took you about an hour. ''

''Shych. '' fnyser jag förolämpat. ''Like you would’ve done a better job. ''

''Nope, but I could at least get someone to do it for me. '' säger han överlägset, men tappar snart masken och börjar skratta. ''Just kidding, sissy, it’s great. ''

''Gah, I hate you sometimes. ''

''Love you, too. '' retas han och jag gör en irriterad grimas till svar.

''But, let’s see. '' mumlar jag sedan och försöker hitta min gamla koncentration. ''If I click here, woah! ''

''What happened? '' frågar Justin oroligt.

''I think I just added the video into the program. '' förklarar jag stolt. ''Hey, stop laughing. ''

Men han slutar inte skratta, så jag stänger av ljudet på Skype för att slippa höra honom. Istället försöker jag klippa vidare, och upptäcker till min förvåning att det inte var så svårt. Om man bara har någon som visar var man ska klicka blev det faktiskt riktigt lätt.

En halvtimme senare är har jag kommit riktigt långt, och om jag får säga det själv så ser det otroligt snyggt ut. Okej, okej, jag erkänner, jag är partisk, men lite bra blir det i alla fall. Nästan så man skulle kunna tro att någon som är bra på teknik har klippt och fixat. Plötsligt får jag syn på en rörelse upp i högra hörnet, och kommer på att jag faktiskt pratar med Justin på Skype.

''Sorry. '' ursäktar jag mig och får snabbt en högljudd utskällning av min bästa vän.

''I’ve been trying to talk to you for the last twenty minutes, you fool! '' tjuter han upprört.

''Well, you were laughing so I put you on silent. '' försvarar jag mig. ''It’s your fault. ''

''No, it’s your fault! ''

''No, your fault. ''

Vi fortsätter gnabbas i ett bra tag innan båda börjar skratta. Båda är egentligen för envisa för sitt eget bästa. Om jag var tvungen att betala varje gång vi haft ett oseriöst bråk som spårat ut på grund av att vi är envisa skulle jag ha enorma skulder.

''But I need to talk to you. '' säger Justin efter ett tag.

''Okay, sure. About what? '' frågar jag, han ser väldigt nervös ut.

''I’ve met someone. '' mumlar han och börjar rodna, vilket gör att han gömmer huvudet i händerna.


Glad alla hjärtans dag! Nej, fy. Tänker inte vara en sådan jobbig människa som tjatar om det när det ändå är över.
 
Frågor:
Vad brukar du göra en vanlig lördag? Några speciella traditioner? Alltid en stor skål godis? Festa? Filmer?
Vilken är din favoritdoft på doftljus? Min är pepparkaka, helt klart. Från IKEA. Fast den som luktar äpple luktar också underbart. 

 


Kapitel 79

'There is more?'


''Åh gumman.'' snyftar mamma högt i mitt öra samtidigt som hon kramar om mig hårt. ''Du växer så fort!''

''Mmh, '' mumlar jag, osäker på vad jag ska svara.

''Grattis, '' ler pappa och klappar mig på ryggen, då mamma fortfarande håller i mig.

''Och nu ska du iväg igen om två veckor.'' konstaterar mamma och släpper mig äntligen, den kramen varade ungefär två minuter för länge. ''För bara ett halvår sedan satt du hemma varje dag.''

''Det minns jag,'' svarar jag enkelt.

Denna konversation är allt annat är normal, det brukar bli så när jag pratar med mamma om saker som inte handlar om skolan. Jag önskar att jag kunde ta mig därifrån, helst av allt hem till Adam, men att gå de tvåhundra metrarna hem till Sophie hade dugt alldeles utmärkt. Samtidigt vet jag att jag inte kan gå, jag måste spendera lite tid hemma. Om jag hade haft ett barn hade jag inte velat att hen skulle vara borta hela dagarna, varje dag.

''Min lilla flicka, '' mumlar hon stolt.

Middagen är ungefär lika rolig som hemkomsten var, med minst lika stel stämning. Mamma försöker lätta på den, gång på gång, men säger alltid fel saker och får det bara att bli ännu värre. Så fort jag kan ursäktar jag mig med att jag har läxor att göra, vilket jag visserligen har, men jag vill bara undan därifrån.

Jag och mamma har ingen bra relation, och den har inte varit bra så länge jag kan minnas. Antagligen för att vi är så olika, jag är ganska pryd medan mamma är mer frispråkig, så jag lyckas alltid bli generad när jag pratar med henne och så är stämningen förstörd. När mamma var ung var hon hyffsat rebellisk, var ute och festade och Gud vet vad, medan jag hade tagit en filmkväll framför en fest vilken dag som helst.

Dessutom känner jag inte att jag kan lita på henne. Kalla mig långsint, men vissa saker sitter kvar. För flera år sedan, alltså typ i förskolan, var jag ''kär '' i en kille i min klass, och det lirkade mamma ur mig. Hon lovade att hon inte skulle berätta för någon, jag tyckte det var jättepinsamt. Men när vi var på semester med en annan familj så berättade hon för alla andra, för att det var så ''gulligt''. Jag vet att det är länge sedan, men efter det så har jag väldigt svårt att prata med henne. Allt blir bara stelt och konstigt.

''Grattis! '' tjuter Sophie och kastar armarna om mig när vi träffas utanför mitt hus morgonen efter. ''Den var så himla bra, jag röstade fingrarna av mig! ''

''Tack, '' utbrister jag och kramar henne hårt tillbaka. ''Jag var så sjukt nervös, du skulle ha sett mig. Jag var värre än du och Emma var när ni träffade One Direction. ''

''Är det ens möjligt? '' flinar hon och släpper mig.

''Antagligen, '' fnissar jag, och under vandringen till skolan berättar jag allt som hände, i detalj.

Resten av dagen får jag svara på frågor om allt möjligt, från hur maten smakade till hur Robin Stjernbergs hår såg ut utan allt hårvax. De flesta frågor kunde jag faktiskt inte ens svara på, då jag knappt kommer ihåg vad alla i min klass heter har jag extremt svårt att svara på frågor om människor. Mitt standardsvar har blivit att jag träffade så många människor under så lite tid att jag inte kan komma ihåg allt.

''Paulina! '' skriker Ellinor exalterat när jag svarar i mobilen. Jag är på väg hem från skolan, när hon ringer och slipper på så vis ge någon annan än mig hörselskador. ''Gissa vad. ''

''Inte en susning, '' svarar jag och suckar lite, hon ska alltid ställa frågor istället för att säga något.

''Bara en liten gissning, '' ber hon.

''Du vill ge mig tinnitus? '' försöker jag halvhjärtat.

''Ha ha. Komiker nästa? '' svarar hon surt. ''Tro det eller ej, jag är inte ute efter att skada dig. ''

''Okej, okej. Ska du berätta varför du nästan gjorde det ändå snart, eller? ''

''Inte om du fortsätter så här, unga fröken, '' fnyser hon.

''Förlåt, '' svarar jag okoncentrerat, och jag säger det bara för att få henne att prata.

''Jag har fått in elva olika förfrågningar om samarbeten, det här kan vara ditt genombrott. ''

Efter att Ellinor sagt sisådär fem ord slutar jag lyssna. Det går inte att ta in. Okej att en person tror att jag kan göra något bra, men elva är galet. Kommer det fortsätta så här? Eller kommer de snart inse att jag bara är en nörd med alldeles för mycket fritid? För det är egentligen allt jag är. Hjälp.

''Är du kvar? '' frågar Ellinor nervöst. ''För det är inte allt. ''

''Finns det mer? '' frågar jag svagt. Vad kan det vara mer? Finns något som skulle kunna vara ”mer”?

''En de är Timbuktu, '' säger hon, och jag hör på henne hur hon nervöst biter på sina naglar.

''Jag ringer dig, '' viskar jag, ännu svagare än innan, och lägger på utan att vänta på svar.

Nu har världen blivit galen. Först så vill många människor samarbeta med mig och nu är en av de min största idol. Detta händer inte.


Yey! Kapitel!

 

Frågor:
Om ni hade varit Paulina (alltså haft hennes jobb, inte varit varit henne), vilken artist hade ni helst av allt velat jobba med? Jag hade helt klart valt Timbuktu, fast ändå inte. Han skriver ju sin musik själv och den är ju så himla bra, men tänk att få jobba med honom *___*
Har ni hört Tmbuktus nya låt? Spring, alltså. Den är sååååååååå grym, jag kan inte ens förklara. Lyssna på den!!! Tvingar er typ.

Kapitel 78

'The competition'


Jag försöker att andas långsamt, ut och in, ut och in. Det fungerar inte så vidare bra, så jag ger snabbt upp och börjar hyperventilera igen. Trots att jag går fram och tillbaka så är min blick klistrad på skärmen. Skärmen blir mörk för en sekund, sen kommer texten fram och rösten börjar prata.

''My heart is, med Molly Sandén. Text och musik; Paulina Wegelius.''

Jag börjar andas, om möjligt, ännu snabbare. Precis när rösten slutar prata får man syn på Molly på scenen, där hon står i en ljust rosa klänning, som på något magiskt vis lyckas matcha hennes hår. Det är inte många rosa nyanser som klarar det. När musiken börjar har det egentligen knappt gått ett par sekunder, men enligt mig flera timmar. Jag känner hur jag skakar och börjar än en gång vanka fram och tillbaka, jag är så nervös att jag inte ens minns att jag stannat.

''Paulina, plats.'' fräser Ellinor tyst, inte högre än en viskning, även hon med blicken fäst på skärmen.

Under hela låten är alla knäpptysta, det enda som hörs är mina steg som rytmiskt slår mot golvet. Molly är helt fantastisk, hon sätter varenda not och är helt synkroniserad, men jag kan ändå inte tillåta mig själv att börja hoppas. Om jag börjar hoppas kommer jag bara bli besviken.

Då Molly inte är sist ut, utan sjunger som nummer fyra, kommer vi behöva vänta ett bra tag på att få resultatet. Jag vill helst inte se de andra, att veta hur bra alla andra är skulle bara göra mig ännu mer nervös, men Nora och Ellinor är bestämda, och dessutom två, så det blir som de vill. För att hålla mig sysselsatt fortsätter jag gå runt i rummet, fast denna gång utan en blick fastklistrad vid skärmen.

''Paulina, bara var still.'' suckar Ellior och vänder sig mot mig. ''Snart kommer det bli en fördjupning där du går, som det alltid blir i serier. Hur svårt kan det vara att sitta still?''

''Men jag är nervös.'' gnäller jag och känner hur jag nästan är på gränsen till tårar.

Jag är trött, nervös, skakig och utöver det även hungrig. Min nervositet har gjort det nästan omöjligt att äta, och när jag inte får mat i mig blir jag hemsk. Det är som uppgjort för katastrof. Ellinor suckar igen och reser sig upp. Hon går fram till mig och styr mig sedan till soffan, där hon trycker ner mig.

''Sitt.'' befaller hon, och jag vågar inte göra annat. ''Här, våga inte lämna något.''

Hon placerar en bricka med en macka, en apelsin, ett par kakor, lite godis, en vattenflaska och en kopp te på. När jag väl sitter ner känner jag hur trött jag är, att nervöst gå, och hoppa, omkring utan mat i magen en hel dag är inget jag rekommenderar. Speciellt inte när du har en 'once in a lifetime'-upplevelse. Jag börjar pilla i mig maten som står framför mig, samtidigt som jag försöker låta bli att lyssna på teven. Visst har jag hört alla låtar från de andra deltävlingarna, men jag vågar inte höra de låtar som kommer tävla mot Molly.

''Tyst.'' shychar Ellinor med sitt högra pekfinger mot läpparna.

Utan att jag märkt det har jag börjat humma, allt för att stänga ute ljudet från teven. Lydigt så tystnar jag, men jag ångrar mig snabbt. Om man försöker låta bli att höra alla andra låtar är det ingen bra idé att vara tyst under snabbreprisen.

''Han kommer gå vidare.'' förutspår Ellinor, men hennes leende suddas bort när hon tittar på mig. ''Du är ju helt vit, hur mår du egentligen?''

Jag låter bli att svara och slår händerna för öronen, blundar och andas djupt. Tiden har tydligen gått i racerfart, för de ska redan läsa upp resultatet. Trots att jag vet att det inte kommer bli bättre av det så sitter jag kvar i samma ställning, och förbereder mig på det värsta.

Plötsligt stelnar Ellinor, jag sitter så pass nära henne att jag kan känna det. Det får mig lite nyfiken och jag öppnar ögonen lite.

''Hon är vidare till andra omgången!'' utbrister Ellinor lyckligt, och kramar om mig från sidan.

''Ursäkta?'' viskar jag och plockar bort händerna från öronen.

''Molly gick vidare till andra omgången, tre bidrag är borta nu.'' säger hon. ''De tre var så kassa, jag fattar inte hur de ens kunde ta med de. Och det är egentligen bara två bra låtar med, Mollys och Robins.''

''Robin?'' upprepar jag frågande, det har inte riktigt sjunkit ner att Molly inte är ute än.

''Robin Stjernberg. Du träffade ju honom tidigare idag, kommer du inte ihåg det?''

''Är det han som liknar Tom lite?'' frågar jag, och letar i minnet efter någon som jag skulle kunna identifiera som Robin.

''Tom? Du menar Adams kompis som jag aldrig träffat? Tror inte det, du sa nämligen så om städaren vi mötte i korridoren.''

''Okej, okej.'' säger jag och försöker än en gång komma ihåg Robin.

''Där är han, i de vita kläderna, vid bordet bredvid Mollys.'' utbrister hon och pekar mot skärmen.

''Har jag träffat honom?''

''Ja.'' suckar hon. ''Ibland undrar jag hur det kan gå så bra för dig i skolan, med ett minna som ditt borde du helt ärlig ha F i allt.''

Jag struntar i piken och tittar ner på brickan framför mig istället. Den är i princip orörd, det lilla jag åt av mackan tidigare är allt som fattas. Teet är nästan kallt nu, men det struntar jag i, jag behöver energin. Min mobil ligger jämte brickan och blinkar för fullt, den har en inställning som gör att den blinkar på olika sätt för olika sorters meddelanden. Just nu blinkar den grönt, sms. Fast när jag plockar upp den inser jag att jag har mycket mer än ett sms som väntar på mig. Mina notiser är fyllda med sms, snapchats, missade telefonsamtal, you name it. Mina notiser på instagram och twitter är avstängda, vilket jag är extra glad för just nu.

''Jag vet inte varför du inte svarar, älskling, men jag ville bara säga att du har överträffat dig själv. Molly kunde inte ha fått tag på en bättre låt, alla håller på och röstar som galningar. Puss hej, nu ska jag fortsätta rösta.''

Jag spricker upp i ett stort leende när jag hör Adams röstmeddelande som han pratat in, inte riktigt vad jag väntat mig, men en liten del av mig börjar lugna ner mig igen vid ljudet av hans röst. Jag fortsätter lyssna på olika meddelanden, mamma, Emma och Sophie har alla lämnat ett par, läsa olika sms och svara på snapchats, samt tweeta lite.

'Thank you so much for your support, I love you no matter what.'

''Paulina.'' säger Ellinor, och jag förstår direkt vad hon menar. Det är dags.

Jag lägger undan mobilen och koncentrerar mig än en gång på skärmen. Robin till final, någon annan till andra chansen. En till till andra chansen. Nu gäller det. Final eller hem. Jag är säker på svaret, vi kommer få åka hem. Trots att jag inte vågat ha några förhoppningar så blir jag ändå besviken. All förberedelse till ingen nytta.

''Till final, Molly Sandén med My heart is!'' utbrister en av de som håller i programmet.

''Va?'' utbrister jag, helt förvånad.

''Hon är i final.'' tjuter Ellinor, och kramar om mig igen.

Jag stirrar tvivland på skärmen, detta kan inte stämma. Min mobil börjar surra, troligtvis alla lyckönskningar som börjar ramla in.

''Kom här.'' säger Nora, till synes helt oberörd över det som nyss hänt. ''Vi ska till scenen.''

Mycket riktigt kommer vi fram till scenen, och när Molly får syn på mig i kulisserna går hon direkt fram till mig och kramar om mig. Hon viskar fram ett 'vi gjorde det' och vänder sig sedan om för att framföra sin låt.


Haha, lite klitché kanske, att hon går vidare, men kunde bara inte låta äventyret ta slut där.
 
Frågor: (Yey, de är återinförda!)
Ska ni kolla på Melodifestivalen?`Jag kommer sitta bänkad framför teven. Okej, okej jag erkänner. Det är mest för att tredje säsongen av Sherlock har Sverige-premiär efteråt. Och, ja, jag har redan sett hela säsongen.
Favoritgodis? Mitt är gelehallon, helt klart. På pappas jobb finns det skålar fyllda med gelehallon överallt, och eftersom pappa behöver hämta en nyckel där innan vi ska gymma och lämna den efter så blir det en del godis till mig. Konstigt nog verkar det som att jag är den enda som äter de, för de är alltid hårda från att ha exponerats i luften för länge.

 


Kapitel 77

'The interview'


Ett par timmar senare står jag i kulisserna till en studio, Molly står bredvid mig och Ellinor står framför mig, och båda håller på att pumpa mig med uppmuntrande ord. Om mindre än en minut ska jag ut på en live-sänd intervju som sänds på svtplay. Känslan att stå där kan vara den konstigaste jag någonsin upplevt, och det känns inte alls som när jag var med på Justins. Inte för att det var i tv, det var ju för en tidning, men för att nu är det jag som är huvudnumret. Alla frågorna kommer vara riktade mot mig, och inte bara flyktigt handla om mig.

''Och här,'' börjar hon som ska intervjua mig säga. ''Har vi henne, Paulina Wegelius.''

Jag spärrar snabbt upp ögonen men kliver sedan in i ljuset. Nu får det bära eller brista.

''Hej, Paulina. Välkommen hit, till mitt lilla krypin.'' hälsar hon efter att jag satt mig ner i stolen.

''Hej, det är verkligen kul att vara här. Lite nervöst dock.'' svarar jag sanningsenligt och ler mot henne.

''Nervöst? Åh, just det. För er därhemma kan jag avslöja att detta är Paulinas första intervju, så var snälla mot henne.'' Jag skrattar lite, men förbereder mig snabbt på nästa fråga. ''Så, vad har fört dig hit? Alla är inte lika uppdaterade i ditt liv som jag är.''

''Jag började skriva lite, texter till olika melodier och så. Sen råkade några kompisar få reda på det, och de berättade för vår gemensamma vän, som råkar vara väldigt bra på att sjunga. Sen gick allt väldigt snabbt och en fredag eftermiddag spelade jag låten för hans manager och min kompis spelade den på sin konsert dagen efter. Helt ärligt vet jag inte riktigt hur det gick till.'' berättar jag och hon nickar lite under tiden jag pratar.

''För er som inte vet, Paulina här är bästis med ingen mindre än Justin Bieber. Så jag antar att det är vännen du syftar på.'' tillägger hon.

''Ja, det stämmer. Sen hände det lite saker och ett par månader senare säger min assistent att Molly Sandén vill att jag skriver en låt till henne som hon ska ställa upp med i Melodifestivalen.''

''Wow, det var inget litet projekt. Men jag antar att det gick bra.''

''Jo, jag sitter ju här.'' ler jag.

''Exakt. Men vad har varit det jobbigaste med detta projektet?''

''Det har faktiskt varit väldigt mycket nya saker och stora skillnader. Alla andra låtar har jag bara skrivit för att det var kul, denna gång visste jag från början att den skulle användas, så det gjorde det mer nervöst. Jag har också fått se mycket av hur allt fungerar, Molly har tagit med mig på massa möten och sådant, så det har varit mycket att ta in. Speciellt för någon som knappt hittar hem från skolan.''

Hon skrattar lite åt det sista, innan hon börjar prata igen. ''Om vi går tillbaka till ämnet Justin, det går mycket rykten om er. Har du något att säga?''

''Uhm.'' säger jag, och letar febrilt efter rätt sätt att uttrycka mig. ''Han är som en bror. Han retar mig mer än vad min egen bror gör, det är som att jag har fått en ny storebror. Det är ingenting mellan oss, och jag vill inte att det ska vara det heller.''

''Okej, okej. Jag ville bara reda ut det.'' ler hon, och jag ler tillbaka. ''Hur reagerade alla vänner när de fick reda på det?''

''Jag fick faktiskt inte berätta det för de förrän för ungefär en vecka sedan, de har vetat om att jag har haft ett stort projekt men inte exakt vad. Men de blev först väldigt förvånade, vilket är förståeligt. En av de började gråta, av glädje hoppas jag, resten blev bara väldigt glada och stolta.''

''Du blev nästan 'känd över en natt', och har fått väldigt mycket hat. Hur hanterar man det?''

''Så skulle man kunna uttrycka det, det var en ganska stor förändring i början. Man börjar tänka på vad man gör, och tänker två gånger innan man till exempel lägger ut en bild på instagram. De flesta kommentarer jag får handlar om Justin, både bra och dåliga, och det gör det enklare att inte ta åt sig det dåliga. Om jag får en hatkommentar som handlar om Justin så är den ju egentligen inte riktad till mig.''

''Du är lite känd för att svara mycket på kommentarer och frågor du får, hur hinner du med allt?''

''Jag är extremt morgonpigg, så när de flesta ligger och sover tar jag mig tid att läsa igenom så mycket jag kan, och svara på alla frågor. Jag tar inte fans för givet, jag vet att för att de ska stanna så måste jag visa min uppskattning, och det bästa sätt jag kan komma på är att svara på tweets och kommentarer.'' förklarar jag.

''Har du något tips för hur man inte ska ta åt sig av allt hat? Vare sig om man är känd eller inte så kommer man alltid råka ut för det.'' frågar hon, och jag slås av djupet på frågan.

''Många kommentarer man får är ytliga, och de glider bara av. Vissa skriver att jag är för tjock, men vad ska jag göra åt det? Jag är ett matvrak, och måste äta med jämna mellanrum, annars blir jag hemsk att umgås med. Andra kommentarer sätter sig, jag minns att någon skrev att mina låtar var dåliga och helt saknade mening. Så många gånger när jag sätter mig ner för att skriva ploppar det upp i huvudet, och jag försöker skriva en bättre låt. Men grejen är att man aldrig kan få alla människor nöjda. Den som skrev det kanske brukar lyssna på en annan sorts musik. Jag minns en låt jag hörde för ett tag sedan, och en mening har verkligen fastnat i huvudet. 'You can't please everybody all the time, so instead of trying, I say whatever.' De som gillar det gör det, och de som inte gör det gör det inte. Det finns inget du kan göra åt det.''


Ett ganska tråkigt kapitel, med ganska mycket upprepning av saker som redan hänt. En ganska så ganska kapitel. Varken bra eller dåligt. Vi får hoppas att nästa kapitel blir bättre. Då kommer i alla fall tävlingen dra igång!

 


Kapitel 76

'Nice choice of clothes, by the way'


Ett par veckor senare är det dags för mig att resa igen, men inte till Stockholm denna gång. Jag och Ellinor ska fara till Sundsvall, för den fjärde, och sista, deltävlingen i Melodifestivalen. Molly ska tävla och är så nervös att jag inte kan sitta still. Ellinor försöker sova, men jag ålar mig för mycket för att hon ska kunna slappna av.

Till slut är vi i alla fall framme och möts av Nora. Molly har repetition när vi kommer, så efter att ha fått Ellinor att bära upp min väska på vårt rum följer jag efter Nora till scenen. Riktigt lika stort som i Globen, där Justin uppträdde, är det inte, men ändå stort nog för att jag ska få svindel av att bara se det. Om man sedan inkluderar tanken på hur många människor som tittar på tv:n också så blir det för mycket att tänka på. Jag försöker skaka av mig den tanken genom att skaka på hela kroppen, och det är något ni inte borde testa hemma av två anledningar. Ett, det fungerar ej och, två, du ser helt knäpp ut.

''Paulina!'' ropar Molly, och jag snurrar runt för att se var hon är. Det visar sig att hon står mitt på scenen, och gapskrattar åt mig. ''Är det så svårt att se mig?''

''Tyst.'' fnyser jag. ''Fint klädval förresten.''

''Tack, är ganska stolt över det.'' flinar hon och tittar ner på sig själv. Hon har på sig en stor tjocktröja, mysbyxor och klackskor. Det ser jättehemskt ut, inte bara på grund av mysbyxorna, att ha klackskor till de gör det bara ännu värre.

''Jag hoppas du har andra scenkläder.'' säger jag skeptiskt och gör en äcklad min.

''Kanske, men de är inte lika sköna.''

Jag skrattar lite och sätter mig sedan ner framför scenen, i en av stolarna på läktaren. Molly sätter igång att öva igen, och jag måste säga att det är en konstig känsla. Inte bara att alla snart kommer se min låt framträdas, utan att bara se någon stå och sjunga min låt. Det är den första låt jag skrivit med ett syfte, alla andra låtar har jag skrivit för att det är kul att skriva, men denna är liksom skräddarsydd till Molly. Trots att låten verkligen passar henne och hennes röst så kan jag ännu inte börja hoppas på något. Att ens ha kommit med i startfältet gör mig nervös.

Efter att Molly sjungit ett par gånger är hennes tid på scenen slut och vi går tillsammans till hennes loge. Det är därinne jag, Ellinor och Nora kommer befinna oss under tävlingen nästkommande dag. Det är större än jag förväntade mig, med tanke på hur många som är här trodde jag att det skulle vara trångt. I och för sig så är det bara jag och Molly där, men det finns gott om plats för de andra också.

Morgonen efter träffas vi vid matsalen klockan nio, för att äta frukost. Helt ärligt så var jag uppe tidigare och sprang, och åt lite frukost innan duschen, men något av det bästa som finns är att äta två frukostar på en dag. Under tiden vi äter berättar Nora vad vi har planerat idag, och till min stora förvåning ska jag vara med på en av Mollys intervjuer. Jag har ingen aning om vad jag ska göra där, men det blir säkert bra.

''Och du, Paulina, har en intervju inbokad klockan kvart över tre.'' tillägger Ellinor, och jag är nära på att spotta ut mackbiten jag har i munnen.

''Och du har inte berättat detta för mig tidigare för att?'' frågar jag, kanske lite anklagande.

''Vi kom överens om det när du somnat igår, och jag ville inte väcka dig. Den är till SVT play.'' säger hon, och får onda ögat av mig.

''Så de kommer filma mig?'' frågar jag, och börjar nästan hyperventilera.

''Det kommer gå bra.'' försöker Molly säga, lugnande. Det fungerar inte.

Efter att jag har vant mig något vid tanken på att jag ska på en intervju, själv, splittrar vi på oss. Nora och Ellinor ska tydligen kolla att allt är klart, medan jag och Molly går till de som ska fixa i ordning oss. Tydligen får vi inte göra sådant själva, utan det ska göras av proffs. Hon som fixar mitt smink babblar på, och efter en minut är jag helt säker på att hon delvis får betalt för att göra reklam för det sminket hon kletar på mitt ansikte. Jag brukar inte ha något emot smink, men det känns som att jag får en extra centimeter hud.

När jag öppnar ögonen drar jag snabbt efter andan. Det ser hemskt ut. Jag ser i spegeln hur Molly kollar åt mitt håll och snabbt spärrar upp ögonen innan hon börjar gapskratta. Även de som fixar henne sneglar åt mitt håll, och jag ser hur en av de två drar sig undan. En minut senare kommer en kvinna i full fart mot oss, och även hon reagerar med att spärra upp ögonen.

Minns ni det jag sa innan om en extra centimeter? Det visar sig att det stämmer, och det syns. Mina ögon har en gigantisk sotning, fast i brunt, ända upp till ögonbrynen. Läpparna är lila, inte ljus-lila, utan extremt lila. Det ser ut som att mina läppar förfrusit. Utöver det har jag en kraftig rouge, som även den är lila, långa lösögonfransar och ett puder som gör att jag ser ut som en snögubbe. Trots att jag ser helt galen ut kan jag inte låta bli att plocka fram min mobil för att ta en bild på mig själv.

Molly kommer fram till mig, även fast hon knappt kan gå på grund av allt skratt. Hon som sminkade mig har blivit utdragen av kvinnan som den som sminkade Molly hämtade, och jag hör höga röster på andra sidan dörren.

''Miss Wegelius, jag är så hemskt ledsen.'' säger kvinnan, när hon kommit tillbaka in i rummet. ''Det visade sig att hon jobbar med något annat här, och bara gjorde detta för att skoja. Men du kan vara lugn, vi avskedade henne, här kan man inte bara tro att man kan göra som man vill. Såklart ska du inte se ut såhär, vi kommer börja om från början med dig, och du kommer få ha åsikter. Du kommer även få med dig alla produkter som används för att göra din sminkning hem. Vi ber så hemskt mycket om ursäkt.''

''Men det behövs inte. Det var faktiskt lite kul.'' säger jag med ett stort leende, och får ett stelt leende tillbaka.

Kvinnan, som inte ens presenterat sig, försvinner ganska snart och låter de båda tjejerna som sminkat Molly fixa mig. Denna gång är jag mer delaktig, och får svara på frågor om allt möjligt samtidigt som de håller på med sin magi. Alice, en kort blondin, arbetar med mitt hår under tiden som Vanessa, en ännu kortare rödhårig tjej, sminkar mig. Mitt hår lockas först till stora, mjuka lockar, sen börjar Alice göra två små flätor, som börjar på hjässan och går i en böj ner mot pannan innan det böjs ännu mer tillbaka och till slut formar ett hjärta. Allt hår är inte med i flätorna, utan det mesta hänger i sina lockar över axlarna. Min sminkning blir, denna gång, neutral. Tydligen så syns sminket mindre när man är på tv, så om jag bara har min vanliga mängd smink skulle jag se helt osminkad ut, på ett dåligt sätt. Därför blir det mer än jag är van vid, men det ser enhetligt ut och jag litar på de när de säger att det kommer se väldigt neutralt ut.


Det är sent, det är inte så händelserikt, det hoppar lite i tiden, det är ganska kort. Men det är ett kapitel.

 

Förlåt, förlåt och förlåt igen. Förlåt tusen gånger om. Jag hatar människor som bara kommer med massa ursäkter, som lovar runt och håller tunt, och vill absolut inte vara sådan. Men, som William Spetz säger, livet kommer emellan ibland. Nu kom det emellan lite väl mycket. Förlåt.
 
Hoppas jag kan komma igång med uppdateringen igen, men hoppas inte på för mycket. Nu har jag faktiskt sagt att ni inte ska hoppas, men ska verkligen försöka i alla fall.

Today is the day.

Idag är dagen. Jag ska hålla i en redovisning om en teknisk uppfinning inför halva min klass, min tekniklärare och min svenskalärare. Den kommer handla om e-boken och jag är så sjukt nervös. Det är en av anledningarna till att jag inte har ett nytt kapitel, mitt fokus har varit på andra saker.
Så, för att gottgöra er lite tänkte jag tipsa om lite olika roliga inlägg/noveller/bloggar som tidfördriv.
 
Egoinas blogg; en ''vanlig'' blogg, hon skriver om sitt liv som en icke-modebloggerka.
Favorit inlägg: Tror ni man hade fått jobbet?
 
Recept; muggbrownie. (Något av det godaste jag någonsin ätit)
 
Hårtips; hitta din ansiktsform. (Väldigt användbart till frisyrer osv, de har även inlägg om varje ansiktsform)
 
Musik/musikal; Starkid. (En grupp som gör musikaler och även har släppt skivor med låtarna från de, granaterar att 'A Very Potter Musical' är sevärd!)
 
Intressant; The trouble with bright girls (Ett blogginlägg om varför smarta flickor ibland har det svårare än killar)
 
Lärorikt; Tips for calling/answering the phone (En video med tips på hur man blir bättre på nödvändiga telefonsamtal)
 
Sneakpeak; Jag har redan börjat slipa lite på en kommande novell. Mina karaktärer (de ''kända'' och de ''vanliga'') brukar jag ibland använda kändisar till, fast omforma de lite. Vill ni veta huvudrollen till nästa? *Viskar* Georgia Moffett (Eller Tennant nu förresten, hon kanske bytte namn när hon gifte sig...)
 
När du är ledsen; Thenicestplaceontheinter.net
 
När du har allmänt tråkigt finns allt du kan behöva här
 
Dramione fanfics:
#1 Beneath Your Window
#2 Her Reason To Stay
#3 A Christmas Wish
 
Och till sist: Underbara Vendelas novell. Har länkat den innan, men den är så bra att förtjänar en till!
 
Jag vet att detta inte kan räknas som ett substitut, men hoppas att ni i alla fall fick ut något av det!