'Säg det till läraren'

Som tur var förblir stämningen densamma som den alltid varit, om man inte räknar in Linn och Ellen, de två populära, men de sitter bredvid varandra så ingen annan bryr sig om de. Efter en lektion till (fysik) tar skoldagen slut, vilket jag inte har något emot. Jag och Sophie blir tyvärr tvungna att springa till bussen eftersom vår fysiklärare verkar ha något emot oss och alltid släpper oss sent.

''Försök vara i tid nästa gång, tjejer.'' uppmanar busschauffören när han åter öppnat dörrarna, bara för oss.

''Säg det till läraren.'' fnyser Sophie och både jag och busschauffören skrattar.

''Klockren!'' säger jag till henne när vi satt oss ner och höjer handen för en high-five, som hon glatt besvarar.

''Hej!'' hälsar Emma när vi hoppar av bussen och vi hälsar tillbaka.

''Vart ska vi gå?'' frågar Sophie samtidigt som hon hackar tänder, den smarta tjejen tycker att det är bra att gå i linne i september.

''Espresso House?'' frågar Emma hoppfullt.

''Det blir bra.'' svarar jag efter att ha sett Sophie nicka.

Espresso House är som vanligt ganska fullt, med tanke på att Jönköping inte är väldens största stad är inte heller lokalen så stor. Efter att ha beställt sätter vi oss ner vi ett av de få borden som är lediga.

''Paulina, du måste berätta. Nu!'' utbrister Emma när alla sitter bekvämt.

''Men gud vad är otålig.'' retas jag och flinar mot henne.

''Seriöst Paulina.'' säger Sophie, även hon otålig.

''Lugna ner er.'' börjar jag. ''Ni måste lova att vara tysta och absolut inte skrika eller något.''

De nickar ivrigt men ser förvirrade ut. För att reta de ännu mer sträcker jag mig långsamt mot min väska och öppnar den. Sen drar jag upp två kuvert, med namnen Emma och Sophie på varsitt. Jag räcker Sophie kuvertet med hennes namn på och Emma hennes innan jag säger åt de att öppna de.

''Vad är detta?'' frågar Emma förvirrat och bläddrar igenom papperna som ligger i.

''Du skojar.'' säger Sophie när hon tar upp allting och kollar.

''Nix, vi ska till Stockholm och Göteborg tjejer.'' svarar jag glatt.

''Hur?'' frågar Sophie förundrat.

''Jag typ skrev en låt till de, och detta var min betalning.'' svarar jag och rycker på axlarna.

''Du är underbar!'' tjuter Emma tyst och kramar om mig från sidan, hon sitter bredvid mig. Man kan absolut inte tro att hon är äldre om man ser hur hon beter sig, men faktum är att hon går ettan på gymnasiet.

''Jag vet.'' säger jag drygt, men tappar snabbt masken och börjar skratta.

Till slut har de fangirlat klart och kan prata normalt igen. Vi sitter kvar på kaféet och pratar om allt möjligt i någon timme, sen känns det som om vi tar upp deras yta och därför går vi. Sophie håller på att frysa ihjäl i sitt linne så vi går inte på stan så länge innan vi säger hejdå och åker hem. Hela bussresan hem sitter Sophie och säger tack, om och om igen. Lite tjatigt i längden men ändå gulligt.

På måndagen därefter bestämmer vi att jag, Sophie, Erik, Victor och Albin ska hem till Sophie och hitta på något. Efter skolan går därför alla uppför den långa backen, eller jag och Sophie går, killarna cyklar. Som tur är håller de vår fart någorlunda bra och cyklar inte ifrån oss för mycket. När vi kommer fram äter vi mellanmål innan vi startar en film. Jag röstar för skräckfilm men Sophie vägrar och Albin står på hennes sida. Det hade kunnat vara tre mot två men Victor och Erik står inte på någon sida och blir nöjda vad vi än sätter på. Till slut ger jag upp och Sophie tar glatt fram Love Actually. Åh nej. Tyst suckar jag och tar diskret upp mobilen för att gå in på instagram. Egentligen är det inget speciellt som gör att jag går in på instagram, men allt är bättre än den sortens filmer. Jag tar en bild på skärmen där en scen ur filmen visas. 'They made me watch Love Actually, make them stop! :(' skriver jag och taggar Sophie, samt skriver killarnas namn eftersom ingen av de har instagram.

''Vad gör du?'' frågar Erik nyfiket.

''Instagram...'' svarar jag lite svävande och börjar bläddra igenom alla bilder som jag inte sett innan. Erik lutar sig fram och jag vinklar mobilen så han också kan se.

''Den var fin!'' säger han och jag stannar till i bläddrandet, det är en bild som Emma har tagit. Bilden föreställer hennes otroligt blå ögon som hon gör massa miner med, som fyra bilder i en.

''Jag vet, hennes ögon är faktiskt så blå.'' säger jag och börjar härma hennes miner.

''Vadå?'' Nu är det Victor som lägger sig i mobiltittandet.

''Hennes ögon.'' svarar jag och håller fram mobilen för att visa honom.

''Oj.'' utbrister han. ''De var blå.''

''Men va? Menar du det?'' undrar jag ironiskt och han svarar med att himla med ögonen åt mitt håll.

''Hysch!'' väser Sophie, djupt koncentrerad i filmen.

''Okej.'' väser Erik tillbaka och båda två vänder huvudena mot filmen igen. Jag däremot suckar och sjunker tillbaka ner i instagram-världen.

'Planer för imorgon'

Jag kan inte låta bli att ta ett kort på den delen av texten där jag är med, sen lägger jag upp det på både twitter och instagram med en översättning till engelska. Efter det går jag över till nästa brev, i det ligger massa papper och jag förstår ingenting. När jag har lyft ut allt ur kuvertet försöker jag få lite ordning på allting och hittar till sist ett papper med en förklaring till vad det är. Det visar sig att jag har fått hemskickat allt jag behöver till när jag ska träffa One Direction. Biljetter till tåg, biljetter till konserten och backstage-pass till tre personer. Det är bara en sak som fattas och det är rumsnyckeln till hotellet, men det kan man ju inte få nu, därför har jag fått en lapp med var vi ska bo och vilket rum vi ska ha. Vi ska tydligen dela på en svit, storlek mindre, med tanke på att vi är tre stycken.

'Hej, vad gör du imorn? ;) <3' skickar jag iväg till både Sophie och Emma.

'Inget, har du planer nu eller? ;) <3' svarar Sophie, som alltid är snabbast att smsa.

'Japp, vi ska in till stan. Har en sak att berätta + att vi ska träffa Emma om hon kan svara... ;) <3' skriver jag tillbaka, jag har berättat om Emma och Sophie har länge velat träffa henne.

'Okej, äntligen! ;) <3' Jag bryr mig inte om att svara eftersom ett sms från Emma precis droppat in.

'Ingenting, ska vi ses? :) <3'

'Japp, på stan? :) <3'

'Det blir bra! :) <3'

'Jag tar med Sophie, har något att berätta för båda ;) <3'

'What?! SÄG! :) <3'

'Nix, du får veta imorn! :) <3' Sen dör konversationen ut och jag börjar göra mig i ordning för att sova.

Nästa dag när jag kommer till skolan är stämningen ganska konstig. Det är som om alla är sura men spelar glada, och jag kan bara gissa vad det beror på. Men jag ska inte dra några förhastade slutsatser utan bestämmer mig för att vänta och se. Som jag trodde dröjer det inte länge innan det tas upp, av ingen mindre än Rebecka.

''Så, vad var det för bild du lade ut igår?'' frågar hon lite kaxigt när vi ska byta om till idrotten.

''Vilken av de?'' frågar jag, jag lade nämligen ut en till, men jag vet mycket väl vilken hon menar.

''Denna.'' säger hon efter att ha fipplat lite med mobilen. Hon visar mig bilden på stycket i artikeln som jag är med i.

''Åh den. Var det något särskilt du var ute efter?'' frågar jag, medveten om att jag låter väldigt dryg.

''Mest hur du kan vara så bra på att redigera bilder, har du övat länge eller?''

''Jag suger på att redigera bilder.'' svarar jag och spelar dum.

''Vad pratar ni om?'' frågar Linn och resten av tjejerna (utom Sophie) nyfiket. Rebecka visar de bilden och vips är de i full gång med att berätta om hur mycket de har undrat över det.

''Så du känner Justin?'' frågar en i min parallellklass, Hanna.

''Ja.'' svarar jag enkelt.

''Men säkert.'' hånler hon. ''Och jag kan flyga.'' fortsätter hon sedan och tjejerna skrattar.

''Tro vad ni vill.'' säger jag och går ut från omklädningsrummet samtidigt som jag rycker på axlarna. Efter bara några sekunder kommer Sophie ut därifrån och går fram till mig.

''Jag sa till de att jag tror på dig, nu är de sura på mig med.'' säger hon och ler svagt.

''Men gumman, du behöver inte göra det, det är dina bästa vänner, gå till de.'' säger jag och nästan skjuter iväg henne.

''Nej, det tänker jag inte. Allt de gör är att snacka skit. Från och med nu är jag på din sida.'' säger hon bestämt och jag smälter lite inombords.

''Jag vill inte skilja på er, ni har hängt ihop i flera år.'' argumenterar jag motvilligt, egentligen vill jag att hon ska vara med mig.

''Det spelar ingen roll, man tröttnar på de efter ett tag.''

''Helt ärligt har jag aldrig gillat de...'' mumlar jag. ''Missförstå mig inte, men jag är glad att du är på min sida.''

''Alltid.'' svarar hon och drar in mig i en kram.

När idrotten är slut skyndar jag och Sophie oss och bara tio minuter efter att det slutat går vi ut ur den skolbyggnaden och in i den med alla klassrum. Skrattandes hämtar vi våra saker och går mot nästa lektion, som är matte. Jag sitter för tillfället bredvid Nicole, som brukar vara sjyst, men som nu inte pratar med mig. Dock kunde jag inte bry mig mindre. Lektionen tar slut och lunchrasten påbörjas. Eftersom hela skolan verkar ha sett bilden förstår man snabbt vilka som tror man är lögnare och vilka som inte bryr sig om det. De flesta verkar tro på det första men några få ler uppmuntrande åt mig när jag och Sophie går genom skolan mot matsalen. Maten i skolan är väl inte den bästa men den är helt okej, dessvärre inte idag. Frukostkorv och potatismos är inte gott, i alla fall inte om man heter Paulina eller Sophie. Hela klassen brukar sitta tillsammans när det finns plats vilket det finns idag. Det resulterar i att jag och Sophie sitter vid ett bord medan resten av klassen sitter vid ett annat och troligtvis snackar skit om oss. Eller, nästan hela klassen. Tre killar, Erik, Victor och Albin har valt att sätta sig för sig själva inte så långt från oss.

När vi har suttit så länge som det verkar vettigt att göra och bara petat i maten men tryckt i oss knäckebröd reser vi oss och går ut ur matsalen för att gå till nästa lektion. Tyvärr är det språkval, jag har franska medan Sophie har spanska. Vi splittrar oss efter att vi hämtat böckerna, även fast vi inte börjar på ett tag. Jag sätter mig utanför klassrummet där vi har franska och pluggar in mina hörlurar, men jag hinner inte mycket mer än att starta musiken innan jag hör att någon kommer. Denna någon visar sig vara Erik, som redan vet att jag känner Justin.

''Jag tror på dig.'' säger han och ler försiktigt mot mig.

''Tack, du verkar vara ganska ensam om det.'' svarar jag och ler tillbaka.

''Inte helt ensam.'' hör jag någon annan säga och vänder mig om för att se Victor och Albin komma mot oss.

''Tack killar, det är skönt att veta att man inte är ensam.'' säger jag ärligt.

''De andra är ganska elaka, har de ens gett dig chansen att förklara?'' frågar Victor och är uppriktigt sur på 'de andra'.

Samtalet glider in på roligare ämnen, och snart sitter vi och skrattar åt något någon sa. Det som är skönt med franska gruppen är att den är så liten, och att man alltid har hur kul som helst. Min franskalärare sa till och med att jag alltid är glad, och det stämmer på hennes lektioner. Sen är typ halva gruppen lite 'nördig', de håller sig i sitt gäng och har kul med varandra utan att bry sig om vad folk tycker, och det beundrar jag. Två av tjejerna är lite mer populära och ingår tyvärr bland de som snackar skit, resten av gruppen är underbar. Förhoppningsvis kommer inte stämningen ändras efter det här.

'Som Bieber'

Det har nu gått drygt två veckor sedan jag träffade Adam och Tom för första gången. Veckorna har flutit på, läxor hit och träningar dit och kompisar mellan det. Tempot är ganska högt och jag får pussla en del för att hinna med allt, men hellre det än att aldrig ha något att göra. Idag är det onsdag och jag har precis slutat skolan, efter ett snabbt stopp hemma sätter jag mig på bussen och åker in till Adam och Toms skola. Vi har blivit riktigt bra kompisar under de två onsdagar jag har hjälp de med matten, dessutom har de förbättrats en hel del. När jag kommer fram väntar jag på busshållplatsen som vanligt, och efter bara någon minut kommer de ut från skolbyggnaden och går mot mig. Jag hälsar på de med varsin kram och sen tar vi första bästa buss mot Toms hus.

''Kan jag låna din dator?'' frågar jag när vi ska börja, efter att ha ätit lite.

''Visst, vilken av de?'' svarar han, jag måste ha sett ganska oförstående ut eftersom han fortsätter. ''Alltså den bärbara eller den stationära?''

''Jaha, bara den har skype så är jag nöjd.'' säger jag och han plockar fram den bärbara för att sedan starta den och ställa ner den framför mig. Vant loggar jag in på skype och när jag gjort det skjuter jag den åt sidan lite för att hjälpa de.

''Varför ska du ha skype? Duger inte vårat sällskap?'' undrar Tom och spelar sur.

''En kompis från USA ska ringa, han är ganska upptagen så...'' svarar jag.

''Vad heter hon då?'' frågar Tom nyfiket.

''Han faktiskt. Justin.'' säger jag och ler åt hans min.

''Som Bieber.'' säger Tom då och ler konstigt.

''Exakt, hur visste du det?'' säger jag chockat.

''Veta vad?'' frågar Adam, som inte hängt med i samtalet.

''Att Bieber heter Justin.'' svarar Tom och Adam himlar med ögonen.

''Men nehe?'' svarar han drygt.

''Men joho.'' svarar Tom minst lika drygt och så fortsätter de låtsas bråka i någon minut innan Justin ringer på skype och jag beordrar de att vara tysta och jobba.

''Hej!'' utbrister jag och vinkar efter att jag har svarat.

''Hej!'' svarar han och gör någon sorts hälsnings-tjosan.

''Vad håller du på med?'' frågar jag och skrattar.

''Väntar i min loge.'' säger han som om jag vore dum i huvudet.

''Jag menar det.'' säger jag och visar ungefär hur han gjorde när han hälsade.

''Oh, det. Jag har ingen aning.''

''Du är så...'' börjar jag men kommer inte på någon fortsättning så jag avslutar med att skaka på huvudet. Det får Adam och Tom, som visst hade lyssnat, att börja skratta.

''Vem är det?'' frågar Justin och ser både förvånad och förvirrad ut.

''Två av mina vänner.'' svarar jag och vinkar åt Adam och Tom att komma. ''Det här är Adam och det här är Tom, killar, detta är Justin.'' presenterar jag.

''Trevligt att träffas.'' säger Justin och ler. ''Eller, yeah. Ses...'' rättar han sedan sig själv.

''Jag säger desamma.'' svarar Tom och Adam i mun på varandra, de är som tvillingar ibland.

''Allvarligt, ni behöver jobba.'' säger jag och puttar iväg de efter att vi pratat en stund.

''Jobba med vad?'' undrar Justin.

''Jag är typ deras personliga lärare just nu. De är inte så bra på matte.'' svarar jag.

''Jag förstår.'' är allt Justin hinner säga innan Scooter kommer in i rummet.

''Justin, du behöver gå till ditt soundcheck nu.'' säger han. ''Oh, hej Pauli. Hur mår du?''

''Hej, alldeles underbart. Du?'' svarar jag.

''Samma, har du några nya sånger?'' undrar han.

''Kanske...'' ler jag innan vi säger hejdå och lägger på.

''Så det var verkligen Bieber.'' säger Tom lite nyfiket när jag ställt undan datorn.

''Japp.'' svarar jag enkelt. ''Hur går det?'' frågar jag sedan och tittar ner på deras papper.

''Uhm, jag fattar inte.'' säger båda, i mun på varandra igen. Jag skakar skrattandes på huvudet och hjälper de sedan.

''Hur känner du honom?'' frågar Adam efter att han gjort klart uppgiften.

''Vi träffades i USA och började umgås.'' svarar jag enkelt.

''Är det något mellan er?'' undrar Tom och vickar på ögonbrynen.

''Seriöst? Han är tre år äldre än mig!'' utbrister jag och rynkar på näsan.

''Spelar det någon roll?'' frågar Adam.

''Såklart, det skulle vara som att dejta min storebror.''

De fortsätter med att ställa massa frågor i någon timme och jag svarar på alla, det slutar med att de kan ungefär hela mitt liv sen i somras. Till min lättnad verkar de inte bry sig om att jag är bästa vän med en kändis, det är väldigt skönt att veta.

När jag kommer hem väntar två stora brev på mig. Jag öppnar det ena och flämtar till, där i ligger 'Frida'-tidningen med Justins intervju och en lapp.

'Hej Paulina!

Jag tog mig friheten att leta upp din adress och skicka hem tidningen till dig eftersom du faktiskt är med i den. Den kommer finnas i butik på fredag och kommer skickas hem till alla prenumeranter imorgon, torsdag. Hoppas du blir nöjd, och Justin också.

Med vänliga hälsningar Lisa'

Vad gulligt, tänker jag och slår upp tidningen för att läsa reportaget. Det är väldigt bra skrivet och jag kan tänka mig att alla Justins fans kommer känna att de är med under intervjun, visserligen var jag med, men den känns realistisk. (Jag kom inte på något bättre ord, sluta skratta!) Stycket där jag är med visar sig vara i slutet, och jag läser ännu mer nyfiket än innan.

'Med på intervjun var också Paulina Wegelius som Justin beskriver som låtskrivare, bästa vän och personen som förstörde hans frisyr tidigare under dagen.

-Hon är en fantastisk låtskrivare, ni kommer få höra mer av henne, sa Justin på sin konsert i lördags kväll. Där spelade han, förutom alla hans hits, en ny låt som Paulina skrivit.

'Det var helt och hållet mitt fel'

Dagen efter sätter jag mig på bussen när skolan har slutat. Jag ska in till a6 (en galleria i Jönköping) och träffa Emma, hon vill veta allt om helgen och jag ska inte göra henne besviken. Sen behöver Emma köpa några saker också, så det blir perfekt. Emma slutar lite innan mig och är därför redan där när jag kommer fram. Hon har inte väntat på mig utan gått direkt till en affär och det är dit jag är på väg efter att ha hoppat av bussen. Jag går och tittar i mobilen, twitter är nästan lite beroendeframkallande... Vad tror ni inte händer? Jo jag går såklart in i någon och ramlar. Det gör inte heller saken bättre att jag börjar prata på engelska.

''Oh, jag är så ledsen! Det var helt och hållet mitt fel! Här, låt mig hjälpa dig.'' babblar jag på och reser mig upp för att plocka upp alla papper som personen tappat. Då känner jag att någon tittar på mig och vänder upp blicken för att se en kille i min ålder titta fundersamt på mig. ''Vad?'' frågar jag, och låter nog lite nervös.

''Inget, det är bara det att du ser så, uhm, så... Jag vet inte hur man säger det på engelska.'' mumlar han och rodnar lite, troligtvis över att han inte kan det på engelska.

''Men, shit! Vad dum jag känner mig. Varför pratar jag engelska egentligen? Du kan säga det på svenska.'' säger jag när det går upp för mig att jag är med svenskar.

''Okej...'' svarar han och drar ut på o:et. ''Du ser bekant ut.''

''Jaså.'' svarar jag och börjar genast fundera på om jag känner igen honom. ''Du med...'' säger jag när jag kommit fram till att han gör det.

Vi diskuterar om var vi kan ha träffats och till slut kommer jag på det.

''Jobbar din pappa som konsult?'' frågar jag trevande och han nickar till svar.

''Vänta lite, din med?'' säger han och jag nickar också.

''Sälen resan.'' säger båda samtidigt och skrattar.

Våra pappor jobbar på samma jobb, och där tar de med sina anställda och deras familjer upp till Sälen en weekend varje år. Det var alltså där vi träffades.

''Jag är Paulina.'' säger jag och räcker fram min hand.

''Adam.'' säger han och skakar handen.

Det är allt som krävs för att vi ska börja skratta. Vadå dålig humor? Vi fortsätter prata, han är hur go som helst, och vi har precis samma humor. Sen knackar någon mig på axeln och jag hoppar ungefär en decimeter upp i luften.

''Orättvist, jag var inte beredd.'' klagar jag när jag ser att Emma står bakom mig.

''Men du kom ju aldrig...'' svarar hon, också klagande.

''Ojdå, just det. Jag kände på mig att jag glömt något.'' erkänner jag.

Emma kollar konstigt på mig, och efter ett ögonblick inser jag att hon inte har en aning om vem Adam är, så jag presenterar de för varandra. Sen kommer Adams kompis, som presenterar sig som Tom. Vi kommer väldigt bra överens och bestämmer oss för att ta en fika tillsammans och lära känna varandra.

''Du skojar.'' säger jag och skrattar. Vi sitter på ett café alla fyra och Tom har precis berättat om hur Adam lyckats skämma ut sig inför alla på ett hockeyläger.

''Jag önskar att han gjorde det...'' muttrar Adam och ger Tom en 'sådant berättar man inte'-blick.

''Just det, hur går det med matten?'' frågar jag honom retsamt, när vi var i Sälen kunde man väl säga att hans föräldrar inte var så nöjda med hans betyg i just matte.

''Uhm...'' säger han och gör någon min för att verka oskyldig. ''Bättre.''

''Säkert?'' retas jag.

''Nix.'' svarar han och flinar. Jag visste det! ''Men vår lärare suger.'' försvarar han sig.

''Håller med, hon är en häxa som kom till jorden för att plåga elever.'' säger Tom.

''Jag kan hjälpa er om ni vill.'' erbjuder jag mig och de tittar på varandra innan de svarar.

''Visst, annars lär vi behöva gå på sommarskola för att ens kunna gå ut nian...'' säger Tom, och jag och Emma kan inte låta bli att skratta.

''Varför pratade du engelska innan?'' frågar Adam nyfiket.

''Seriöst Pauli, gjorde du det?'' skrattar Emma.

''Ja, vad då då? Men jag var i USA över sommaren så hade hjärnan inställd på engelska.'' förklarar jag.

''Men vi måste gå nu, har träning.'' säger Adam plötsligt.

''Okej, men det var kul att träffas.'' ler Emma och jag håller med.

Innan de går byter vi nummer och bestämmer att jag ska hjälpa de med matten på onsdag, sen måste de verkligen rusa men jag och Emma sitter kvar en stund till för att prata om helgen, det kunde vi inte göra när de var med. Det tar ett tag att prata om allt, speciellt när jag nämner One Direction... Jag känner mig lite elak eftersom jag inte berättade för henne om att jag ska träffa de i december, men jag vill att det ska vara en överraskning. Plus att det känns som om det inte är på riktigt än, tänk så berättar jag och så slutar det med att jag inte får träffa de, usch. Hur som helst säger vi hejdå när jag berättat om hela resan och Emma fangirlat klart. Bara några minuter senare sitter jag på bussen, busschauffören har för en gångs skull på radion så jag väljer att lyssna på den istället för på min mobil. Precis när jag satt mig ner och bussen svängt ut från hållplatsen börjar en låt spelas. Det är en sådan låt man har en hatkärlek till. Man hatar den för att den är så störande och man går och sjunger på den hela tiden men älskar den för att, äsch, man bara älskar den.

One Day – Asaf Avidan

Låten, som jag klurar ut heter 'One day', är väldigt upprepande, hela låten innehåller max två meningar. Ändå lyckas den beskriva mina känslor på ett sätt som jag inte upptäckt innan.

'No more tears my heart is dry

I don't laugh and I don't cry

I don't think about you all the time

But when I do I wonder why'

(Inga fler tårar, mitt hjärta är torrt

jag skrattar inte och jag gråter inte

jag tänker inte på dig hela tiden

men när jag gör det undrar jag varför)

Även om låten är så störande att det inte är sant fastnar den i mitt huvud och hela resan hem sjunger jag på den. Speciellt den meningen, eftersom det är ungefär så jag känner. Jag gråter inte längre över Christian och jag tänker inte på honom hela tiden, men när jag gör det undrar jag varför det var tvunget att sluta så. Det är som om någon har tagit mina tankar och gjort en sång av de.

'Hårförstörare'

Som tur var jagar han mig ner till entrén, så Scooter slipper bli sur igen. Eftersom Justin jagar mig är vi något snabbare än de andra så jag får springa runt i cirklar för att slippa bli fångad. Till slut är alla nere och vi kan hoppa in i bilen. Jag tränger mig förbi Kenny, som var på väg till passagerarsätet, och sätter mig där själv. Bara sekunder efter kommer Justin och tittar besviket på mig, han trodde nog att han skulle kunna plåga mig hela bilresan. För att reta honom ännu mer räcker jag ut tungan åt honom och han gör desamma mot mig. Bilfärden går ganska snabbt, den tar inte ens tio minuter. Vi stannar vid hotellet, det är tydligen där som intervjun ska ske. Jag vet att det är för en tidning men vet inte vilken tidning. Aja, den som lever får se. Justin verkar ha lugnat ner sig under tiden i bilen och är inte alls på humör att jaga mig mer (även fast jag misstänker att han aldrig var sur utan bara ville kittla mig, elaka människa...) så jag kan umgås med honom utan att riskera mitt liv. Vi, alltså Justin och jag, går in i något rum som ser ut som ett konferensrum (som det troligtvis är) för att vänta på intervjuaren, den är lite sen så vi får vänta ett tag. Till slut öppnas dörren och Scooter kommer in med en person i släptåg. Hon presenterar sig som Lisa och Justin hälsar tillbaka, hon jobbar visst för 'Frida'-tidningen. Det är ju inte jag som ska intervjuas så jag drar mig undan och börjar fippla med min mobil. Lisa och Justin börjar prata och mellan allt hör jag hur en penna raspar mot papper när hon skriver anteckningar. Sen hör jag hur hon frågar vem jag är och inser plötsligt att detta kommer det stå om i den tidningen, ojdå. Jag bestämmer mig för att inte bry mig, det får man ta om man umgås med Justin, det är sjukt att ingen har upptäckt det tidigare.

''Hej, hårförstörare!'' ropar Justin åt mitt håll och jag tittar upp med ett flin. ''Kom hit.'' fortsätter han och jag lyder.

''Vad?'' frågar jag när jag gått de få metrarna fram till de.

''Vi tänkte bara att du kanske ville vara med, vi pratar faktiskt om dig.'' säger Justin och gör en grimas mot mig.

''Okej.'' svarar jag och rycker på axlarna. ''Så ni pratar om mig, har du hittat något intressant?'' frågar jag Lisa.

''Nix, bara att du förstörde hans hår.'' svarar hon och jag börjar skratta.

''Ja, han var lite sur över det ett tag...'' säger jag och ler ondskefullt mot Justin som bara skakar på huvudet åt mig.

''Men är det något mellan er?'' frågar Lisa nyfiket. Jag och Justin tittar på varandra och brister sedan ut i skratt.

''Absolut ingenting.'' svarar vi i mun på varandra.

''Vi är som syskon.'' förtydligar jag medan Justin nickar instämmande.

''Men igår, på din konsert, så pratade du om en tjej, är det du?'' frågar hon.

''Ja, det är hon.'' svarar Justin.

''Så du gjorde den låten?'' undrar hon.

''Japp, det är min första låt.'' bekräftar jag och hon tittar imponerat på mig.

''Jag älskade den!'' utbrister hon, med betoning på 'älskade'.

''Aw, tack.'' svarar jag och ler.

''Är det okej att jag skriver ditt namn i intervjun, jag gör det inte om du inte vill det.'' undrar hon.

''Ja, människor kommer få reda på det i alla fall.'' säger jag och känner hur Justin tittar stolt på mig, varför har jag ingen aning om.

''Var kommer du från? Och hur känner ni varandra?'' frågar Lisa.

''Jag är faktiskt svensk, från Jönköping.'' börjar jag och Lisa ser väldigt förvånad ut. ''Och vi träffades i Atlanta, när jag hälsade på min faster.'' fortsätter jag.

''Okej, det är bara det att det är lättare att skriva om jag vet lite om dig.'' säger hon och ler ursäktande.

''Jag förstår.'' svarar jag.

Intervjun fortsätter, och tar slut lite för snabbt. Lisa var jätterolig och otroligt trevlig så det var bara kul att prata med henne. Efter att hon har gått går vi upp till rummen och packar, mitt tåg går inte förrän vid åtta men det är skönt att ha det gjort. Jag blir klart först eftersom jag har minst saker (ganska självklart, huh?) och går därför in till Justin och Alfredo som har typ fem gånger så mycket som jag har. Justin har mest och jag bestämmer mig för att hjälpa honom, när allt är packat sätter vi på en film och bara softar. Det vore lite gött att gå på stan men Justin är den han är och jag är trött så vi skippar det. Alfredo däremot har väldigt mycket energi och verkligen hoppar omkring.

''Seriöst? Bara sitt still...'' klagar jag när han hoppar förbi teven för tionde gången.

Han struntar blankt i det jag säger och bara fortsätter hoppa runt. Där går min gräns så jag reser mig upp och fångar honom sen puttar jag ner honom i soffan och sätter mig på honom.

''Varför?'' pressar han fram. Det är knappt att jag hör vad han säger eftersom hans ansikte ligger nedpressat i soffan.

''För att du är störande.'' svarar jag enkelt.

''Snälla flytta på dig.'' säger han efter någon minut.

''Om du kan sitta still som ett normalt barn.''

''Jag lovar.''

Jag reser mig upp och låter honom sätta sig innan jag hoppar ner igen. Vi tittar på film efter film och till sist är klockan sex och vi ska träffa resten på hotellets restaurang. Efter en trevlig middag med mycket skratt skjutsar de ut mig till tågstationen och det är dags att säga hejdå. Tårarna rinner, inte lika mycket som när jag åkte från USA, men mycket för att vara mig. Jag kramar alla, vissa flera gånger då jag fortfarande inte håller koll på vem som är vem. Justin kramar jag nog tio gånger, minst! Sen måste de åka till flygplatsen och jag måste hitta min plats på tåget, allt jag har kvar nu är minnen och ett löfte om att snart ses igen. Om det inte blir snart kommer jag typ dö, helt seriöst. Även om jag älskar Justin så är det svårt att ha honom på olika platser hela tiden. Fast hellre det än att han var kvar i Stratford, då hade jag aldrig träffat honom, och det hade varit ännu svårare att träffas om vi nu hade lärt känna varandra. Nu är han ju 'ledig' och inte bunden till skolan, plus att han redan reser så mycket att Sverige kan klämmas in någon gång ibland. Alla dessa tankar snurrar i mitt huvud, och alla minnen som jag haft med Justin och alla andra underbara vänner. De som sitter bredvid mig på tåget tror nog att jag är galen som sitter och ler åt ingenting, men orka bry sig. Yolo, liksom.

'Ett mejl'

Klockan är ungefär elva på kvällen när vi kommer fram. Jag är sjukligt trött och somnar nästan stående under tiden vi väntar på nycklarna till rummen. Det är lite krångligt med tanke på att vi är så många, men efter många om och men får vi till slut rummen.

''Du delar med mig, om det går bra.'' säger Pattie och räcker fram en nyckel till mig.

''Absolut.'' svarar jag gäspandes när jag tar emot nyckeln.

På väg mot hissarna får jag syn på något som fångar mitt intresse. Därför vänder jag och går tillbaka till receptionen.

''Har ni någon pool här?'' frågar jag en som jobbar där. Hon nickar till svar. ''När öppnar den?''

''Klockan sex, men bara på lördagar och söndagar. Annars öppnar den klockan åtta.'' svarar hon.

''Okej, tack så mycket!''

När jag kommer upp på rummet håller Pattie på att packa upp sin väska, jag fattar inte hur hon orkar. Min plan är att byta om till pyjamas, ta bort mitt smink och borsta tänderna. Det på minsta möjliga tid. Tio minuter senare ligger jag i sängen och sover som en stock.

Nästa morgon vaknar jag av mitt alarm som ringer fem i sex. Eftersom jag missade träningen igår tänker jag träna nu på morgonen. Jag tränar faktiskt simning, två gånger i veckan. Tisdagar och fredagar. Sen joggar jag ibland och tränar yoga en del av de dagar jag inte simmar. Hur som helst går jag upp, helt pigg och utvilad. På fem minuter har jag bytt om och skuttar ner mot poolen. Att vara tillbaka i vattnet är en fantastisk känsla, simning är livet. Jag simmar längd efter längd i jämn takt, när jag pausar för första gången står klockvisarna på tio i sju. Efter att ha simmat långsamt, även kallat avsim, i tio minuter hoppar jag upp ur poolen. Jag öppnar sakta dörren till rummet och försöker vara så tyst som möjligt då jag vet att Pattie har ställt eget alarm. En dusch, lite sminkning och ett snabbt klädval rikare tassar jag ut rummet med min dator, en skrivblock och några pennor i famnen. Som tur är har frukosten öppnat, även om klockan bara är tjugo över sju. Mina saker lägger jag ner på bordet innan jag går och hämtar lite frukost. Sen startar jag datorn och hittar ett mail från Caitlin.

'Heej Pauli!

Det var länge sedan vi pratade, och gosh, jag saknar dig. Christian också... Han är typ deprimerad utan dig. Jag är verkligen orolig för honom, för jag ser honom inte så ofta. Varje dag efter skolan så låser han in sig i musikrummet. Men idag hörde jag honom spela piano, så jag frågade honom vad han gjorde och han berättade att han börjat skriva lite musik. Inte låtar, bara själva musiken. Jag tror att det är hans sätt att förstå att du är borta.

Hur som helst, han suger på att skriva texter så han ville att jag skulle skicka de till dig. Så det gjorde jag, eller gör. Du kanske kan få fram något underbart med de. Jag är säker på att du kan det.

När han pratade med mig sa han att han var trött på att sitta ensam vid pianot hela tiden, så jag tror att han börjar gå vidare. Snälla, säg att du gör samma sak, jag står inte ut med att se min bror och min bästa vän vara så ledsna men inte kunna göra något åt det.

Älskar dig bestie och saknar dig så himla mycket!

Hoppas vi träffas snart, eller i alla fall pratar på skype.

Lin'

Utan att tänka på det har jag börjat gråta, det rörde mig verkligen. Efter att ha stirrat på datorn ett tag är det som att jag vaknar upp och klickar på de bifogade filerna. Ett dokument med ungefär åtta scannade melodier dyker upp på skärmen. De är riktigt bra så jag börjar direkt med att fundera på text till dem.

Klockan halv nio kommer en gäspande Pattie ner för trappan, och bara en kort stund senare kommer en hel drös människor till, där alla namn jag kan är Justin, Scooter och Alfredo. Med tanke på att det är kanske tjugo till är det lite pinsamt.

''God morgon, sovit gott?'' frågar jag Pattie, som är först framme vid mitt bord.

''Ja, och du?''

''Absolut, som alltid.'' svarar jag. Jag stänger igen datorn för att vara lite social mot gruppen människor som nu är framme vid bordet.

''Du ser för vaken ut, det är tidigt.'' klagar Justin, och Alfredo håller med.

''Det är inte tidigt, hur kan ni varar trötta?'' undrar jag.

''För att den här personen snarkar.'' svarar Justin surt och pekar på Alfredo, som i sin tur håller upp händerna för att försöka visa sig oskyldig. När igen tror på honom sänker han händerna med en suck.

''Jag vaknade tidigt och trodde att jag hörde något. Men sen blev det tyst så jag tror att jag inbillade mig det...'' säger Pattie fundersamt.

''Oh, förlåt. Jag tror det kan ha varit jag. Vilken tid var det?'' säger jag ursäktande.

''Runt sex eller något.'' svarar hon.

''Det var jag, förlåt.'' ler jag.

''Va?! Varför var du uppe så tidigt?'' utbrister Alfredo.

''För att det är underbart att träna på morgonen.'' svarar jag som om det vore självklart, vilket det är för mig.

''Seriöst? Går du upp vid sex, bara för att träna?'' frågar Alfredo misstroget och jag nickar till svar.

En timme senare åker hela gänget till globen, där Justin ska uppträda senare samma kväll. Han går direkt och börjar öva, jag drar fram min dator och mitt skrivblock med tanke att fortsätta med låtarna. Till min stora förvåning (och glädje) lyckas jag hitta en skrivare så jag kan skriva ut noterna. När det är fixat irrar jag runt ett tag innan jag kommer rätt, det vill säga, hittar Justins loge. I logen finns ett piano så jag slår mig ner vid det och börjar. Jag vet inte hur länge jag sitter där och skriver men det borde vara runt en timme, sen kommer Justin in i logen. Han är lite andfådd och ser stressad ut.

''Vi behöver dig, typ nu!'' säger han, och utan att vänta på att jag ska svara drar han med sig mig.

Jag följer lydigt med, helt förvirrad och ganska överraskad. Till slut stannar vi, på scenen. Alltså, wow, den är gigantisk. Justin släpper mig och går fram till en kille med headset, kvar står jag och fattar mindre än ingenting.

''Vad gör jag här?'' frågar jag med betoning på 'jag'.

''Oh, just det.'' börjar Justin. ''Du behöver gå igenom sången med mig, nu.'' Han pekar mot en flygel som står i ett hörn av scenen. Jag har ingen aning om varför men går dit i alla fall.

Vi spelar igenom låten några gånger så att den sitter, och så att ljudet blir rätt. Efter det har Justin rast så han följer med mig tillbaka till logen och när vi till slut kommit rätt sjunker vi ner i soffan.

''Jag vill gärna ha din åsikt på detta.'' säger jag och reser mig upp. Sen går jag och sätter mig vid pianot för att börja spela på en låt. Även om jag bara jobbat med noterna i knappt tre timmar har jag redan en låt som är i princip klar, och en halvfärdig låt. Jag spelar den färdiga låten, som heter 'Still love you' och gjord åt en grupp. Det passade bättre in, med tanke på att den handlar om en tjej som är otrogen. Sången är skriven ur olika perspektiv, från hennes man, hennes son, hennes bror, hennes pappa och från mannen hon var otrogen med. Då blev det liksom naturligt att den skrevs åt en grupp. Justin sitter tyst och stirrar på mig när jag vänder mig om efter att ha spelat klart.

''Så?'' säger jag uppmuntrande, men väldigt nervöst.

''Den var jättebra!'' säger han chockat. ''Hur får du sådana idéer?''

''Jag vet inte, jag vill bara inte göra en likadan sång som alla andra gör.''

'Du gjorde det!'

Utan att märka det har jag stannat i dörröppningen och reagerar inte förrän Emma drar in mig och på samma gång trycker upp min haka.

''Vad gör vi här?'' undrar jag, även om jag har en liten aning om vart det kommer leda.

''Du ska spela in en låt.'' svarar Justin, med betoning på 'du'. Jag visste det.

''Jag ska inte spela in en låt.'' svarar jag med betoning på både 'jag' och 'inte'.

''Varför inte?''

''Jag kan inte sjunga.''

''Men en liten fågel, eller många små fåglar faktiskt, hävdar motsatsen.''

''Och du tror på de?''

''Japp, mer än vad jag tror på dig om detta.''

''Paulina, du kan sjunga.''

Nu vill visst Emma också försöka övertala mig, men det kommer inte fungera. Det visar sig att jag får rätt, de ger upp efter en stunds argumentering.

''De sa också att du skrivit en underbar sång.'' försöker Justin igen.

''Det har hon, den är jättebra!'' Borde inte Emma vara på min sida?

''Jag har skrivit en sång, men jag vet inte om den är särskilt 'underbar'.''

''Och? Spela den.''

Eftersom jag tvärvägrade spela in en sång är jag väl i alla fall skyldig honom det så jag sätter mig på pianopallen och börjar spela. Melodin sitter fortfarande kvar i fingrarna och jag gör knappt ett enda fel. När jag spelat melodin en gång börjar jag om på nytt, fast denna gång med sång till. Ungefär tre minuter senare lägger jag sista ackordet och tittar upp från pianot. Plötsligt hör jag hur en dörr stängs och vänder mig snabbt om. Där står Scooter med en kopp i handen, troligtvis är den fylld med kaffe, och nickar lätt för sig själv. Han är mer i sin egen värld än vad jag någonsin varit. Sen ser han upp och går fram till oss.

''Den sången var jättebra, är det din?'' undrar han och vilar blicken på mig för att visa att det är mig han pratar med. Jag nickar stumt, visst har jag hört innan att den är bra, men att Scooter säger det är stort. ''Och din röst. Jag bara älskar den!'' fortsätter han sedan och får mig ännu tystare, om det ens är möjligt. ''Jag erbjuder dig ett kontrakt.'' säger han sedan och det är ungefär där jag slutar andas. Tyst sitter jag och stirrar på honom utan att kunna säga någonting. Till slut tröttnar Emma på min tystnad och puttar mig i sidan. Då upptäcker jag att jag slutat andas och drar snabbt ett djupt andetag.

''Tack, jag uppskattar det verkligen! Men jag vill inte bli en artist.'' Jag pratar långsamt och väljer mina ord med omsorg.

''Oh, jag förstår...'' Han ser väldigt förvånad ut, precis som Emma och Justin.

''Om det finns någonting jag kan se mig själv jobba med inom musik så är det som låtskrivare eller producent.'' säger jag eftersom ingen annan säger något.

''Vad sägs om att börja direkt då?'' säger Justin efter att ha bytt en blick med Scooter.

''Jag hänger inte med.'' svarar jag förvirrat.

''Jag kan sjunga den sången.'' förklarar han.

''Oh, nu är jag med! Men visst, om den är så bra...'' säger jag och avslutar med att rycka på axlarna.

''Det är den!'' säger alla tre i munnen på varandra.

''Jag antar att jag får tro er nu då.'' Jag håller upp händerna framför mig, som för att försvara mig från dem.

''Vad vill du ha för den?'' undrar Scooter.

''Vad menar du?''

''Som betalning.''

''Ingenting.'' säger jag. ''Jag är helt säker.'' fortsätter jag när Justin ser ut att vilja protestera.

''Okej. Har du några noter?'' frågar Scooter.

''Ja, men inte med mig. Eller, jag har de på min dator, som ligger i väskan.''

''Kan du skriva ut de?'' Jag nickar och han ler åt mig. ''Bra, för jag tror att vi kan ha den på konserten imorgon.''

''Va?!'' utbriser jag och Emma samtidigt.

''Det låter toppen!'' säger Justin. ''Men vi behöver öva. Typ nu.'' fortsätter han vänd mot mig.

''Absolut.'' säger jag och så är vi igång. Jag skriver ner texten på ett vanligt papper som jag ger Justin.

En timme senare kan han låten och jag är i full gång med att lära honom att spela låten på piano. Det är så den kommer framföras på scen eftersom det inte finns tid att öva in ett helt nummer. Justin är väldigt duktig på att spela piano men han har stora problem med denna låten, den är i ett helt annat tempo än han är van vid.

''Gaah!'' utbrister han frustrerat och slår händerna på tangenterna när han gjort samma fel för sjuttio-elfte gången. ''Varför fungerar det inte?!''

''Bara gör såhär.'' säger jag lugnt och visar än en gång hur han ska göra.

''Men det fungerar inte!''

''Det fungerar för mig.'' Han fnyser till svar och kan inte låta bli att le åt honom. När han är sur eller irriterad beter han sig som en femåring. ''Testa bara en gång till, sista gången.''

''Det kommer ändå inte fungera.''

''För mig.''

''Okej...'' Han börjar om från början och när han kommer till stället där han inte brukar lyckas verkar fingrarna flyttas av sig själva och det fungerar. På grund av förvåningen slutar han spela och stirrar konstigt på pianot.

''Du gjorde det!'' säger Emma, från sin plats i soffan.

''Jag gjorde det...'' upprepar han långsamt.

''Sa ju det!'' utbrister jag glatt och kramar om honom från sidan. ''Nu gör du bara såhär.'' fortsätter jag och går igenom resten av låten.

Så håller vi på fram tills klockan är sex, då hoppar vi in i bilen igen och skjutsar hem Emma. Efter det bär det av till tågstationen, vi ska åka buss till Stockholm men tågen och bussarna står på samma ställe. När vi packat in oss i bussen hälsar jag på alla, de flesta känner jag lite vagt igen från brunchen hemma hos Caitlin och Christian. Jag och namn är ungefär lika bra kompisar som jag och lokalsinne, vilket innebär att jag har glömt vad nästan alla heter efter en kvart. Lyckat. I början av resan pratar alla med varandra men efter bara en liten stund är det tyst. Som ni kanske kommer ihåg hatar jag när det är tyst och börjar därför nynna lite. Justin hänger på och snart sitter hela bussen och nynnar, fint som falskt. Busschauffören verkar tröttna på oss eftersom han sätter på radion. Men jag kan förstå honom, jag hade inte heller tyckt att det var kul att lyssna på en grupp människor som nynnar samma melodi hela tiden, i massa olika toner. 'Tröjan du hatar' med Norlie & KKV börjar spelas. Alla ser väldigt koncentrerade ut och jag skulle gissa på att de försöker klura ut vad låten handlar om. De ser så roliga ut att jag inte kan låta bli att skratta.

''Vad skrattar du åt?'' frågar Justin, som sitter bredvid mig.

''Era ansikten.'' lyckas jag klämma fram mellan skrattattackerna.

''Okej...'' svarar han och fattar inte vad som är så kul. ''Men seriöst, vad handlar denna sången om.''

''Uhm...'' börjar jag, men sen slutar jag för att försöka hitta en vettig översättning. ''Den heter 'Tröjan du hatar'...''

''Nu är jag ännu mer nyfiken.''

''Alltså, det är två killar som sjunger om ett uppbrott.''

''Kan du översätta?''

''Jag antar det...'' säger jag tveksamt, sen tar jag upp mobilen för att hitta texten. ''Okej, will du höra hela sången?''

''Om det är okej.'' Jag svarar med en nickning innan jag börjar sjunga. Som tur är har låten tagit slut så jag behöver inte störas av melodin.

''Du vet mycket väl vad du gjort, gjort, gjort mot mig
den där blicken du ger mig är gammal nu, nog för mig
jag vet hur du funkar, jag kan dig ut och innantill
så hälsa ditt hjärta att allt är slut, död för mig
Dina lakan är konfetti nu ska himlen bli vit
allt du brände ner, låt det regna ner
jag kastar ut det sista av dig som finns kvar i mitt liv
jag kunde dö för dig, nu är du död för mig
Det finns saker jag saknar, typ när vi var nakna
nu brinner din tavla, nu ligger dina kläder ute på gatan
och jag går i dagar i tröjan du hatar, ah ah ahh
Okej, äntligen slipper jag allt ditt tjat
och pastan du laga var katastrof
så ha det bra, vi hörs, vi ses, i dina drömmar
Vill tacka för tiden vi haft
men fuck allt du sagt, att du vart i min famn varje natt gör mig kall
den brinnande bilden av oss, den håller mig varm
Dina lakan är konfetti nu ska himlen bli vit
allt du brände ner, låt det regna ner
jag kastar ut det sista av dig som finns kvar i mitt liv
jag kunde dö för dig, nu är du död för mig
Det finns saker jag saknar, typ när vi var nakna
nu brinner din tavla, nu ligger dina kläder ute på gatan
och jag går i dagar i tröjan du hatar, ah ah ahh
Jag kan aldrig vara den du vill att jag ska vara, baby
du borde veta bättre
ringer 40 gånger och du tror att jag ska svara, baby
du borde veta bättre
Jag kastar ut det sista av dig som finns kvar i mitt liv
brukade gå ner för dig, nu är du död för mig
Det finns saker jag saknar, typ när vi var nakna
nu brinner din tavla, nu ligger dina kläder ute på gatan
och jag går i dagar i tröjan du hatar, ah ah ahh
Nu brinner din tavla
nu brinner din tavla
nu ligger dina kläder ute på gatan
Nu brinner din tavla
nu brinner din tavla
nu ligger dina kläder ute på gatan''

När jag tystnat inser jag att alla har lyssnat på min sång och jag skäms lite över den usla översättningen.

''Den var bra, men vissa saker var bara konstiga.'' säger Justin fundersamt. ''Som, var kom pastan ifrån?''

''Jag håller med, den är lite konstig. Men vad skulle de sjunga istället för pasta?''

'Ta det lugnt, jag kommer inte att försvinna!'

Lördagen kommer och jag sitter med datorn i väntan på att Emma ska komma. Klockan är runt tolv när hon smsar att hon snart är framme, jag drar på mig ett par skor och går upp till busshållplatsen för att möta henne. Direkt när hon hoppar av bussen kastar hon sig på mig och kramar om mig, hårt.

''Ta det lugnt, jag kommer inte försvinna!''

''Asså, åhh! Galet vad jag har saknat dig!''

''Jag har saknat dig med, så sjukt mycket!''

Så håller vi på ett tag innan vi går de femtio metrarna som det är hem till mig. Hela dagen spenderas med att prata, om allt och ingenting. Hon får såklart sina presenter också och älskar de, speciellt nagellacken. Okej, hon älskar allting...

''Vad gör du imorgon?'' undrar hon.

''Inget tror jag. Nix, ingenting. Hur så?''

''Jo jag tänkte...'' längre hinner hon inte innan jag avbryter.

''Klart vi ska sova över!''

''Hur visste du att jag skulle fråga det?''

''Jag känner dig Emmie.''

''Just det.'' svarar hon snopet innan hon börjar skratta.

''Du är knäpp.''

''Du med!''

När jag har packat allt jag behöver sätter vi oss på första bästa buss in mot stan. Under tiden som vi måste vänta på nästa buss går vi och köper godis. Svenskt lösgodis, himmelriket, jag lovar! Testa att leva utan det i två månader och du är död. Efter att ha vandrat omkring, åkt buss, fotat och så vidare kliver vi in innanför hennes dörr ungefär två timmar efter att bussen gick hemifrån mig. Vi äter kvällsmat och stänger sedan in oss på hennes rum med popcorn, godis och filmer. Film efter film ses och vid tolv stänger vi av, ingen av oss är riktiga nattugglor. Dock somnar vi inte förrän vid två då vi pratar hur mycket som helst efter att vi släckt lampan, det är standard.

Måndagen kommer och skolan börjar igen. Till min lättnad har inte Sophie sagt något och när skolan har slutat väljer hon att gå med mig hem. Det har hon inte gjort om hon har kunnat gå med Becka på väldigt länge. Jag blir otroligt förvånad men försöker att inte visa det. Hon kanske vill bli bättre vän med mig, hur det än är lär jag väl få veta det förr eller senare.

Nästa skoldag är precis likadan som den innan (om man inte räknar med olika lektioner, och det gör inte jag). Förutom en liten detalj. Jag och Erik, ännu en i min klass, höll på med ett grupparbete och satt i korridoren när Justin ringde. Grejen är den att han såg vem som ringde och hörde mig prata engelska med honom när jag svarade. Jag hade ingen aning om han kopplade det eller bara tror jag satt Justins namn på någon annan kontakt men det fick jag snabbt reda på då han faktiskt frågade mig om det när jag sagt hejdå till Justin. Helt ärligt tror jag inte han skulle berätta det för någon annan så jag sa sanningen och lät honom bestämma själv om han ville tro mig eller inte. Konstigt nog verkade han tro mig.

Till slut kommer fredagen, den dagen jag väntat på sedan jag åkte från USA. Vi har sovmorgon på fredagar vilket ger mig lite extra tid att packa, då jag suger på att packa i förväg. När jag väl packat klart ger jag mig iväg till skolan och struntar fullständigt i att jag är där typ en halvtimme tidigare än jag brukar. Jag vill bara börja så jag kan sluta.

Efter många om och men och en hel del väntan (lite klagan inför Sophie också) så tar skoldagen slut. Snabbt som blixten slänger jag in böckerna i skåpet och drar ut väskan. Sen väntar jag otåligt på Sophie som också ska få skjuts hem av Justin. När hon är klar tar jag tag i hennes arm och drar ut henne ur skolan. Vi går ut genom huvudingången och jag stannar upp när jag ser Justin stå lutad mot bilen i sina solglasögon och en tröja med luva. Jag släpper ner väskan på marken och springer fram mot honom. Han får syn på mig och börjar även han springa. Vi möts på mitten och jag kastar mig in i hans famn under tiden som han lyfter upp mig.

''Jag har saknat dig!'' viskar jag.

''Jag har saknat dig också, lillan.''

''Jag är inte 'lillan'.'' protesterar jag. ''Om någon borde bli kallad 'lillan' så är Sophie den rätta personen. Titta, hon är liten!'' säger jag sedan och lägger armen om Sophie, som kommit fram till oss med min väska på axeln.

''Jag är inte liten!'' protesterar hon i sin tur.

''Jo det är du, men det är inte ditt fel...'' invänder jag. ''Snarare dina föräldrars.'' tillägger jag när vi går mot bilen och hon skakar på huvudet åt mitt resonemang.

När vi satt oss i bilen hälsar jag och Sophie på Kenny som agerar chaufför. Ungefär fem minuter senare är vi hemma hos mig och har precis parkerat bilen.

''Hejdå, vi ses på måndag!'' säger jag och kramar Sophie som svarar att jag måste berätta allt då. Sen säger hon hejdå till Justin och Kenny och går sedan hem till sig.

Jag går ut och hämtar min väska som jag slänger in i bilen innan jag går in i huset och säger hejdå till min familj. De får även hälsa på Justin och Kenny men sen skyndar vi oss ut ur huset för att åka och hämta upp Emma som ska vara med oss ikväll. Vi ska inte åka till Stockholm förens vid sju på kvällen, och dessutom vill Justin träffa henne i verkligheten.

När vi har hämtat henne utanför hennes skola börjar Kenny köra iväg. Efter att ha åkt först mot centrum och sedan mer åt Huskvarna svänger han in vid ett hus och parkerar. Alla hoppar ur bilen och går in i samlad trupp. Justin verkar veta vart vi ska för han går först och öppnar en dörr. Jag spärrar upp ögonen och tappar talförmågan när jag tittar in i rummet. Det är en studio, full till bredden med olika instrument och redskap. Wow.

'Helt ärligt, nej'

Jag vaknar av väckarklockan halv sju, precis som föregående dag. Eftersom jag har sovmorgon kan jag ta det extra lugnt, vilket jag utnyttjar till fullo genom att ge mig ut och jogga. När jag kommer tillbaka fixar jag i ordning mig och halv nio ger jag mig av till skolan.

''Paulina, vänta!'' hör jag Sophie ropa efter mig när jag börjar gå hemåt, skolan är slut. Jag vänder mig om och väntar på att hon ska komma ifatt. ''Becka har bråttom hem så vi kanske kan gå tillsammans?'' Becka, eller Rebecka som hon egentligen heter, går i vår klass. Jag och Sophie bor väldigt nära varandra, men vi brukar inte gå ihop eftersom hon går en omväg för att kunna gå med Becka. Jag brukade gå med de men de är sjukligt sega så jag började gå själv för att slippa komma sent.

''Visst.'' svarar jag med ett leende och vi börjar gå. Sophie frågar mig massa om USA och jag svarar glatt på alla frågor. ''Men du, om jag berättar en hemlighet, kan du lova att hålla den då?''

''Ja, absolut!''

''Bra, för om jag hör någon annan prata om det vet jag att du har pratat eftersom ingen annan vet om det.''

''Du kan lita på mig.''

Jag ler mot henne och hon ler tillbaka. Hoppas det, tänker jag för mig själv.

''Vad skulle du säga om jag sa att jag känner Justin Bieber?'' frågar jag trevande. Hon börjar skratta men slutar snabbt då hon inser att jag inte skrattar.

''Är du seriös?''

''Tror du inte på mig?''

''Helt ärligt, nej.''

''Kan du i alla fall låta mig berätta?'' Sophie går med på det och jag berättar hela grejen, från början till slut. När jag berättat klart står vi utanför mitt hus.

''Jag vet inte vad jag ska tro...''

''Du behöver inte tro något, jag kan bevisa det.''

''Okej...'' svarar hon och drar ut på o:et.

''Om du följer med in kan jag visa.''

''Jag har ändå inget för mig, så visst.''

Hon följer med mig mot mitt rum, efter att vi har tagit av oss ytterkläderna sätter vi oss i min säng och jag startar min dator. Jag loggar in på skype och skickar sedan iväg ett sms där det står att jag behöver hans hjälp att bevisa för Sophie. Han svarar snabbt att han sitter i ett möte men att han ringer så fort han kan.

''Han ringer snart.'' säger jag till Sophie som nickar. Under tiden som jag väntar på att han ska ringa klickar jag mig in på twitter och Sophie tittar omkring i mitt rum.

''Vad är det här?'' undrar hon och håller något.

''Kom hit så får jag se.'' svarar jag, helt inne i twitter. Hon kommer fram till sängen och jag tittar upp och möts av lådan med mina Michael Kors skor som jag fick av Christian. Tårarna bubblar upp och Sophie tittar förvirrat på mig, jag har inte berättat om Christian. ''Ett par skor.'' svarar jag.

''Inte för att vara okänslig, men varför gråter du över ett par skor?''

''Minnen... Men du kan titta om du vill.'' Hon öppnar lådan och jag hör henne flämta högt.

''Var köpte du dessa?'' frågar hon storögt.

''Jag fick de...''

''Av?''

''Christian.''

''Jag har ingen aning om vem det är, har du lust att berätta?''

''Mitt, umh, mitt ex.'' mumlar jag och tårarna bryter fram igen. Hon lägger armarna om mig och drar in mig i en kram, vilket är precis vad jag behöver.

''När gjorde ni slut?'' Jag förstår att hon är nyfiken, det hade jag också varit.

''I onsdags, när jag åkte från USA...''

''Åh, bor han där?''

''Japp, vi tillsammans hela sommaren men var tvungna att göra slut eftersom vi troligtvis aldrig mer kommer träffas.''

''Stackare!'' Vi sitter och pratar om det lite och mina tårar slutar rinna efter ett tag. Helt plötsligt hör vi en ringsignal och hoppar upp. Sen inser vi att det är skype som låter och jag skyndar mig att svara.

''Hey superstjärnan!'' säger jag när videon kommit upp. Visst är hans nya smeknamn fint?

''Hey Pauli, hur är det lillan?''

''Jag är inte liten, jag är lika lång som du.'' svarar jag och gör en sur min.

''Ja ja, jag mår bra. Tack för att du frågade.'' säger han sarkastiskt. Jag himlar på ögonen och tittar sedan åt Sophies håll, hon stirrar på Justin som om hon inte tror sina ögon.

''Det här är Sophie!'' säger jag och drar in henne inom kamerans räckvidd.

''Hej Sophie, trevligt att träffas!'' hälsar Justin artigt.

''Hej.'' svarar hon tyst, jag visste inte att hon ens kunde vara så tyst. När vi har pratat ett tag börjar hon slappna av mer och till slut pratar hon nästan lika mycket som vanligt. Ungefär en halvtimme efter att vi började prata kommer Pattie in i rummet. Hon hälsar glatt på oss men säger sedan att Justin måste gå då han faktiskt behöver jobba.

''Tror du på mig nu?'' frågar jag retsamt när vi har lagt på.

''Klart jag gör, gud vad coolt!'' Hon är helt till sig över att ha pratat med honom och innan hon går påminner jag henne igen om att inte säga något. Vi får väl helt enkelt se hur bra det går...

'Hejdå'

Efter mycket skratt och prat om minnen bestämmer sig Caitlin och Adrian för att åka hem och sova. Jag och Christian gör samma sak, vi ska vara på flygplatsen vid åtta, men vi måste åka hemifrån vid sju för att hinna hämta upp Caitlin och Adrian. Dessutom vill jag säga hejdå till deras föräldrar, de har verkligen varit otroligt snälla mot mig.

Nästa morgon vaknar jag av att klockan ringer vid fem, jag sträcker på mig innan jag vänder mig om för att se till att Christian är vaken. När jag låter mina läppar smeka utmed hans nyckelben öppnar han sakta ögonen och tittar ledsamt på mig. Vi går upp ur sängen och ner för att äta frukost. När vi precis har satt oss ner kommer en gäspande Sandra in i köket med Jake i famnen. Till slut är frukosten uppäten och allt packat, det känns väldigt tomt. Jag går en sista runda i huset som jag aldrig mer kommer se igen, och ser minnen framför mig hela tiden. Eftersom klockan bara är sex så drar jag och Christian på oss skorna och springer till gläntan där vi kysstes första gången. När vi väl är där kan inte tårarna sluta rinna på någon av oss, minnena slår över oss som en stor våg och det känns som om jag ska drunkna. Han är mitt syre, min sol, min älskling, mitt allt. Hur ska jag klara mig utan honom? Våra läppar möts i en laddad kyss, man kan nästan se gnistorna flyga genom luften. Vi stannar i gläntan tills klockan är kvart i sju, då börjar vi sakta gå tillbaka till huset. Sandra, Dylan och Jake står och väntar på oss när vi kommer men frågar inte var vi har varit. Jag tror de fattar att ingen av oss vill prata just nu. Bilen stannar utanför Adrians hus, han och hans föräldrar står i dörren och väntar på oss. Sara drar in mig i en kram och mina ögon fylls med tårar ännu en gång. Magnus gör likadant och under tiden har Adrian satt sig i bilen.

''Hejdå, vi kanske ses igen någon gång!'' säger jag och ler lite genom tårarna.

''Det kommer vi säkert göra! Ta hand om dig älskling!'' svarar Sara, hon har alltid kallat mig för älskling och Caitlin för darling.

''Jag kommer sakna er!'' utbrister jag och båda kramar om mig igen innan jag blir tvungen att gå till bilen.

När vi kommer fram till Caitlin står alla utanför huset och väntar. Caitlin gråter redan och får mig att gråta ännu mer bara av att titta på henne. Hon ger mig en lång kram innan hon och Adrian hoppar in i hennes bil, då alla inte får plats i Sandras. Jag kramar om Mary och Jim, Jim är deras pappa. De har tagit hand om mig som sin egen dotter och bara blivit glada när jag har sovit över eller ätit hos dem. De är sådana föräldrar som alla borde ha, generösa men skämmer ändå inte bort sina barn, beskyddande men litar på Caitlin och Christian tillräckligt mycket.

''Jag kommer sakna er så mycket!'' säger jag och tittar sorgset på de.

''Vi kommer sakna dig också sweetie, du är alltid välkommen tillbaka hit!'' svarar Mary, som gråter minst lika mycket som jag.

Till slut kramar jag om de en sista gång och går långsamt tillbaka till bilen som ska ta mig bort från platsen jag nu insett att jag älskar. Efter en liten resa i bilen står jag nu och tittar upp mot Hartsfeild-Jackson flygplats. Christian står bakom mig med hakan mot min axel, Caitlin och Adrian står till höger om mig och Sandra, Dylan och Jake står på min vänstra sida. Jag tar ett djupt andetag och går sedan in på flygplatsen med Christians hand fastgjuten i min. När jag checkat in mitt bagage samt betalat för all övervikt sätter vi oss på ett café för att njuta av den sista tiden tillsammans.

''Jag tror att vi måste gå nu...'' säger Sandra när det är drygt en och en halv timme kvar tills flyget går. Jag nickar långsamt och reser mig upp, resten följer mitt exempel och efter ett tag står vi framför säkerhetskontrollen, där vi måste säga hejdå. Seriöst, livet borde inte få vara så sorgligt, varje gång jag tror att tårarna är slut kommer de tillbaka i utökad version. Jag kan knappt se genom alla tårar men känner hur alla samlas runt mig och ger mig en gruppkram. Christians läppar möter mina innan alla backar undan, utom Christian som snarare kommer närmare.

''Varje saga har ett slut...'' mumlar jag mot hans läppar.

Han snyftar högt, jag har aldrig sett honom så här förstörd och att veta att det är mitt fel gör allting hundra gånger värre. Till slut har jag sagt hejdå till alla, ungefär fem gånger var och jag står framför Christians igen.

''Jag tror att det här är slutet på vår saga...'' viskar jag innan jag pressar mina läppar mot hans och lägger armarna om hans hals. Just nu struntar jag fullständigt i att Sandra och Dylan är här. När kyssen tar slut tar jag ner armarna och vänder mig om efter att ha tagit min väska.

''Vänta!'' hör jag Christians röst ropa och gör som han säger. Han springer ikapp mig och drar in mig i sin famn igen. ''Snälla stanna, jag kan inte leva utan dig!''

''Jag vill, jag vill det så mycket, men jag kan inte. Jag kan bara inte!'' lyckas jag få fram mellan gråt-attackerna.

''Men ta detta, som ett minne av mig.'' säger han och knäpper av sig sitt armband som han alltid har på sig. Han lägger det i min hand och stänger den.

''Jag vill att du ska ha detta.'' säger jag då och ger honom en bok full med bilder från sommaren och ett gosedjur som jag fick när jag var liten.

Han vet hur mycket det gosedjuret betyder för mig och tar chockat emot det. Jag kramar om honom en sista gång innan jag fortsätter gå mot säkerhetskontrollen. Efter att jag har kommit igenom den vänder jag mig om och vinkar mot alla, som vinkar tillbaka. Caitlin skickar en slängkyss till mig som jag fångar, under tiden ser jag hur Christian begraver sitt huvud i nallen och sen går jag mot min gate. Hela tiden rinner tårar ner för mitt ansikte och jag måste tvinga mig själv att gå vidare och inte vända om. Det var ju inte så här det skulle sluta...

'Jag är skyldig dig allt'

Som vanligt vaknar jag upp av Jakes skrik, borde jag ens bli förvånad? Bakom mig börjar Christian sträcka på sig, han sov över här efter att ha hjälpt mig vika kläder och packa ner dem fram tills klockan var tolv.

''God morgon sötis.'' säger han när han inser att jag också är vaken.

''Morgon honey.'' svarar jag. ''Trött?'' undrar jag sedan när han gäspar.

''Inte särskilt, men jag är väldigt hungrig.''

''Då tycker jag att vi ska hitta något att äta.''

''Det låter som en bra idé.'' Vi reser oss upp ur sängen och han tar tag i min hand, sen går vi ner till köket.

Klockan har inte ens slagit nio när vi öppnar dörren hem till Christian. Direkt efter att vi ätit fixade vi i ordning oss och sen hoppade vi in i Christians bil. När vi har fått av oss skorna drar han med mig till ett rum jag aldrig sett innan. Dock blir jag inte förvånad då huset är ungefär fyra gånger så stort som mitt hus i Sverige. I det rummet finns en stor flygel och, med tanke på tjockleken på väggarna, det är ett ljudisolerat rum.

''Wow.'' är allt jag lyckas få ur mig, jag har alltid velat lära mig att spela piano.

Han sätter sig ner på pianopallen och klappar bredvid sig för att jag ska sätta mig ner. När jag har gjort det lyfter han upp luckan som sitter över tangenterna och börjar spela en långsam melodi. Vi spenderar hela dagen i det rummet, endast med avbrott för att äta, och när dagen börjar skifta till kväll har inte bara fixat min sång, utan även skrivit ett antal melodier till. Dessa har dock ingen text, än. Dessutom har jag lärt mig spela piano. I alla fall mer än innan. Innan vi sa hejdå bestämde vi att jag skulle möta honom efter skolan, han skulle smsa mig så fort han visste när han slutade.

När jag satt på cykeln hem började jag fundera på hur det skulle bli att komma hem igen, alltså hem till Sverige. Jag trivs väldigt bra här, men det är ändå inte mitt liv. Det ska bli skönt att komma tillbaka till skolan och alla kompisar, speciellt Emma. Även om jag kommer sakna alla här så galet mycket får jag göra det bästa av situationen, det är ju inte precis så att jag kan stanna. Helt ärligt vill jag nog inte stanna heller, jag vill hem till mitt liv. Det här känns mer som någon annans liv, i mitt liv är det mest skolan, träningar och kompisar (det vill säga Emma). Visst har jag en del kompisar men jag umgås nästan bara med Emma, jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan henne. Jag känner mig lite splittrad, en del av mig vill hem så snabbt som möjligt medan den andra delen vill stanna här för alltid. Den delen som vill hem är nog ändå störst, så det känns helt okej, eller jag är i alla fall inte överdrivet ledsen över att behöva åka. Som Forrest Gumps mamma säger: 'Livet är som en chokladask, man vet aldrig vad man kommer få.'

Nästa dag möter jag upp Christian vid ett café som ligger ganska nära deras skola. Tack vare att det är första dagen så slutar de tidigt, vi träffas runt ett och tar en fika. Efter att fikat är uppäten drar vi hem till honom, där vi hamnar framför skype, pratande med Justin, Ryan och Chaz.

''Vi saknar er!'' klagar Chaz och gör en ledsen min in i kameran.

''Vi saknar er med!'' klagar jag tillbaka och härmar hans min, vilket gör att resten börjar skratta.

''När är det du åker hem, Pauli?'' undrar Ryan. Han brukar inte hålla koll på saker så det är inte så konstigt.

''I övermorgon, på onsdag...'' svarar jag och gör en ännu ledsnare min.

''Okej, nu pratar vi om någonting roligare!'' utbrister Justin, som verkar ha tröttnat på den ledsna stämningen.

''Vet ni vad? Pauli har blivit en shopaholic!'' säger Christian.

''Det har jag inte, som jag redan sagt!'' svarar jag och slår till honom på armen, oseriöst såklart.

''Wiie, äntligen!'' säger Justin lättat.

''Jag hade alldeles för mycket pengar och Caitlin lät mig inte gå hem...'' muttrar jag.

''Ahh, så det var vad din tweet handlade om, jag blev ju nyfiken vet du.'' säger Chaz och blinkar åt mig.

När vi har pratat i ungefär tre timmar är jag tvungen att gå hem. Christian ska upp tidigt imorgon, och jag vill dessutom spendera lite tid med Sandra innan jag åker.

Förmiddagen därefter går jag, Sandra och Jake till en affär som sålde lite allt möjligt, den heter Target och finns på alla platser som jag någonsin har besökt i USA. Där köper jag upp den del av mina pengar som jag inte behöver för att betala övervikten. Jag köper bland annat hur mycket godis som helst och lite andra saker som stod på min lista men som inte fanns där jag var i lördags.

Jag kan inte fatta att jag åker hem imorgon, det känns helt sjukt. But I've, had the time of life, and I owe it all to you. (Jag har haft mitt livs roligaste tid, och jag är skyldig dig allt. Egen översättning) Helt sjukt vad det passar in i mitt liv, allt tack vare Justin. Tänk om jag inte hade träffat honom den där dagen, eller han hade träffat mig med sin boll om man ska vara petig. Hur som helst är Christian, Caitlin och Adrian på väg hit för att hjälpa mig packa det sista, sen ska Christian sova över här igen. Jag åker ju imorgon, klockan tio går flyget så vi ska vara där vid åtta. På vägen dit ska vi hämta Caitlin och Adrian, alla skippar skolan för min skull, aww. Gulligt va?

När de kommer in på mitt rum ser de mig sitta i en stor hög med saker och kläder.

''Hjälpte inte jag dig med detta för bara någon dag sedan?'' frågar Christian roat.

''Jo, men jag behövde något som du lagt längst ner.'' säger jag. ''Så det är faktiskt ditt fel.''

''Ska du skylla allt på mig?'' säger han och jag nickar stolt. Det borde jag inte ha gjort eftersom han direkt börjar kittla mig. Ojdå.

''Okej, jag förstår att ni har kul. Men ni behöver verkligen packa. Typ, nu!'' säger Caitlin och Christian slutar genast kittla mig vilket gör att jag pustar ut.

Det tar sin lilla tid att packa och vi är inte klara förrän sent på eftermiddagen. Då bestämmer vi oss för att baka och bara umgås den sista tiden, det är inte ens ett dygn kvar.