'Vem är inte avundsjuk på dig?'

---

”Pauli!” hör jag en röst utbrista när jag till slut svarar i min mobil, som envist ringt under de senaste fem minuterna. ”Du loggar in på Skype nu.” Jag hinner inte ens reagera innan Justin har lagt på.

 

'Han slutade ju aldrig prata'

---

”Paulina, Paulina! Vänta lite, kan vi få ställa ett par frågor?”

Jag tittar förvirrat på mannen som ropat ut frågan, och efter att ha fått klartecken från Nora så nickar jag. Mannen, som presenterar sig som journalisten Mikael, har överdrivet stylat, brunt hår och en alldeles för skrikig skjorta på sig. Mikael tar ett par djupa andetag för att få tillbaka en normal puls.

”Sms:a när du är klar.” säger Nora och går med snabba steg bort genom korridoren med Adam i hälarna. Egentligen skulle Ellinor följt med men hon blev sjuk och Adam var ganska taggad på att åka till Stockholm, så han fick komma istället.

”Så, bara några snabba frågor, det kommer inte ta så lång tid.” ler Mikael och trots att hans skjorta är något av det fulaste jag sett, och dessutom ungefär tre storlekar för liten, ler jag tillbaka.

”Kör på.”

”Så, hur känns det att ha en låt i final?” frågar han.

”Jättekul, verkligen. Lite konstigt och ofattbart, men jättekul.”

När han är klar med alla frågor har det nästan gått tio minuter, sen ska han ha ett foto på också vilket gör att det tar ytterligare fem minuter. Till slut får jag gå därifrån och efter att jag vänt ryggen åt honom känner jag hur mitt leende rinner av ansiktet. Han var bara för mycket, hela han. Hans kläder, hans sätt att prata, det faktumet att han började varenda mening med ”så” och känslan av att inte kunna vara kall mot honom för att inte riskera att få dålig kritik. Journalister som Lisa är enbart roliga, de får en att känna sig avslappnad, medan journalister som Mikael får en att inse att alla människor inte kan ha alla jobb.

”Vad lång tid det tog.” fnyser Nora när jag äntligen hittar de igen.

”Han slutade ju aldrig prata, och jag kan ju inte bara gå heller.” suckar jag och sätter mig i Adams knä. ”Vad har ni gjort då?”

”Sett till att allt är på rätt plats och att allt är fixat.” säger Nora. ”Och han har faktiskt hjälp till och inte bara varit i vägen.”

Jag ler när jag får höra det. Nora är inte jättevänskaplig med någon, men om hon kan skämta med någon är det ett bra tecken. Trots att Nora inte är min manager så känns det på något sätt viktigt att hon gillar Adam. Det är ett säkert tecken på att Molly kommer gilla honom, och Molly har blivit lite som en syster. Inte på samma sätt som Justin känns som en bror, men hon är i alla fall en underbar människa som jag vill fortsätta hålla kontakten med.

Adam lägger armarna runt min midja och låter sitt huvud vila på min axel medan Nora går igenom hur schemat ser ut för oss. Tydligen har jag några intervjuer inbokade, varav en är i livesändning. De har tider där jag ska få smink och tider där jag ska äta. Allt är planerat.

”En grej till.” säger Nora med näsan ner i sin mobil. ”Alla andra låtskrivare sitter i GreenRoom under tävlingen, och de vill att du också ska göra det. Men du måste inte.”

”Då stannar jag helst här, med tanke på hur det gick förra gången. Känner inte riktigt för att skämma ut mig inför hela svenska folket och dessutom, stackars Molly.”

”Varför är det synd om mig?” hör man plötsligt en röst säga och bara ett par sekunder senare kliver Molly in genom dörren. ”Senaste gången jag kollade var det inte särskilt synd om mig.”

”Det skulle vara synd om dig om jag satt bredvid dig i GreenRoom. Du såg inte mig förra gången, men…”

”Men du var lite nervös. Ja, jag har hört talas om detta.” flinar hon. ”Ta det inte personligt, men jag har helst inte med dig.”

”Du får du göra mig och Adam sällskap här.” ler Nora och får Molly att förvirrat se sig omkring.

”Var är han förresten? Borde han inte vara här?” frågar Molly fundersamt.

”Jo, och det är jag med.” säger Adam och Molly vänder sig snabbt mot oss.

”Du får inte gömma dig så där. Paulina, upp och hoppa. Jag vill hälsa på denna unge mannen.”

Leendes ställer jag mig upp och låter Adam flytta på sig innan jag slår mig ner igen. Adam ser något nervös ut, men Molly tar bara ett par steg fram och slår armarna runt honom.

”Jag litar på Paulina, välkommen till Stockholm.” säger hon och Adam klämmer ur sig ett ’tack’ tillbaka. ”Men nu måste jag rusa igen, det var trevlig att träffas och jag hoppas vi hinner umgås lite mer innan ni åker.”

”Desamma.” är allt Adam hinner säga innan hon är borta igen. ”Är hon alltid så där?” frågar han sedan, vänd mot mig.

”Inte alltid, men ibland. Hon är stressad.” förklarar jag och reser mig sedan upp för att kunna sätta mig i Adams knä igen.

Nora lämnar oss bara en stund senare och då kräver Adam att få se min, nu färdiga, video. Den är inte uppladdad än, och jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag ska ladda upp den eller inte. Efter lite press av Adam bestämmer jag mig till slut för att göra det och skapar därför en ny Youtube-kanal till mig själv. Visserligen kanske inte Adam är den bästa i skolan, men han vet hur Youtube fungerar och har därför ett enormt försprång till mig inom det området. Med lite samarbete har vi efter någon timme en ganska snygg sida, bannern krånglade ett tag men efter lite rådfrågning av Mr. Google så löste sig även det.

”Ska jag?” frågar jag tvekande och får Adam att himla med ögonen.

”Jag har inte spenderat massa tid på något du inte kommer använda, nu gör du det.”

Jag tvekar ändå, så Adam tar saken i egna händer och klickar själv på knappen där det står ’Ladda upp videoklipp’. För att någon ska kunna hitta den går jag in på twitter och skriver en liten promo till min nya kanal. Direkt får jag svar om hur jag inte borde göra det, för tydligen finns det någon ’regel’ som säger att man inte kan vara känd för flera saker samtidigt. Bara för att reta de som tycker så ännu mer lägger jag därför ut en länk till. Ska det göras ska det göras ordentligt.

 

'Finns det mer?'

---

''Åh gumman.'' snyftar mamma högt i mitt öra samtidigt som hon kramar om mig hårt. ''Du växer så fort!''

''Mmh, '' mumlar jag, osäker på vad jag ska svara.

''Grattis, '' ler pappa och klappar mig på ryggen, då mamma fortfarande håller i mig.

''Och nu ska du iväg igen om två veckor.'' konstaterar mamma och släpper mig äntligen, den kramen varade ungefär två minuter för länge. ''För bara ett halvår sedan satt du hemma varje dag.''

''Det minns jag,'' svarar jag enkelt.

Denna konversation är allt annat är normal, det brukar bli så när jag pratar med mamma om saker som inte handlar om skolan. Jag önskar att jag kunde ta mig därifrån, helst av allt hem till Adam, men att gå de tvåhundra metrarna hem till Sophie hade dugt alldeles utmärkt. Samtidigt vet jag att jag inte kan gå, jag måste spendera lite tid hemma. Om jag hade haft ett barn hade jag inte velat att hen skulle vara borta hela dagarna, varje dag.

''Min lilla flicka, '' mumlar hon stolt.

Middagen är ungefär lika rolig som hemkomsten var, med minst lika stel stämning. Mamma försöker lätta på den, gång på gång, men säger alltid fel saker och får det bara att bli ännu värre. Så fort jag kan ursäktar jag mig med att jag har läxor att göra, vilket jag visserligen har, men jag vill bara undan därifrån.

Jag och mamma har ingen bra relation, och den har inte varit bra så länge jag kan minnas. Antagligen för att vi är så olika, jag är ganska pryd medan mamma är mer frispråkig, så jag lyckas alltid bli generad när jag pratar med henne och så är stämningen förstörd. När mamma var ung var hon hyffsat rebellisk, var ute och festade och Gud vet vad, medan jag hade tagit en filmkväll framför en fest vilken dag som helst.

Dessutom känner jag inte att jag kan lita på henne. Kalla mig långsint, men vissa saker sitter kvar. För flera år sedan, alltså typ i förskolan, var jag ''kär '' i en kille i min klass, och det lirkade mamma ur mig. Hon lovade att hon inte skulle berätta för någon, jag tyckte det var jättepinsamt. Men när vi var på semester med en annan familj så berättade hon för alla andra, för att det var så ''gulligt''. Jag vet att det är länge sedan, men efter det så har jag väldigt svårt att prata med henne. Allt blir bara stelt och konstigt.

''Grattis! '' tjuter Sophie och kastar armarna om mig när vi träffas utanför mitt hus morgonen efter. ''Den var så himla bra, jag röstade fingrarna av mig! ''

''Tack, '' utbrister jag och kramar henne hårt tillbaka. ''Jag var så sjukt nervös, du skulle ha sett mig. Jag var värre än du och Emma var när ni träffade One Direction. ''

''Är det ens möjligt? '' flinar hon och släpper mig.

''Antagligen, '' fnissar jag, och under vandringen till skolan berättar jag allt som hände, i detalj.

Resten av dagen får jag svara på frågor om allt möjligt, från hur maten smakade till hur Robin Stjernbergs hår såg ut utan allt hårvax. De flesta frågor kunde jag faktiskt inte ens svara på, då jag knappt kommer ihåg vad alla i min klass heter har jag extremt svårt att svara på frågor om människor. Mitt standardsvar har blivit att jag träffade så många människor under så lite tid att jag inte kan komma ihåg allt.

''Paulina! '' skriker Ellinor exalterat när jag svarar i mobilen. Jag är på väg hem från skolan, när hon ringer och slipper på så vis ge någon annan än mig hörselskador. ''Gissa vad. ''

''Inte en susning, '' svarar jag och suckar lite, hon ska alltid ställa frågor istället för att säga något.

''Bara en liten gissning, '' ber hon.

''Du vill ge mig tinnitus? '' försöker jag halvhjärtat.

''Ha ha. Komiker nästa? '' svarar hon surt. ''Tro det eller ej, jag är inte ute efter att skada dig. ''

''Okej, okej. Ska du berätta varför du nästan gjorde det ändå snart, eller? ''

''Inte om du fortsätter så här, unga fröken, '' fnyser hon.

''Förlåt, '' svarar jag okoncentrerat, och jag säger det bara för att få henne att prata.

''Jag har fått in elva olika förfrågningar om samarbeten, det här kan vara ditt genombrott. ''

Efter att Ellinor sagt sisådär fem ord slutar jag lyssna. Det går inte att ta in. Okej att en person tror att jag kan göra något bra, men elva är galet. Kommer det fortsätta så här? Eller kommer de snart inse att jag bara är en nörd med alldeles för mycket fritid? För det är egentligen allt jag är. Hjälp.

''Är du kvar? '' frågar Ellinor nervöst. ''För det är inte allt. ''

''Finns det mer? '' frågar jag svagt. Vad kan det vara mer? Finns något som skulle kunna vara ”mer”?

''En de är Timbuktu, '' säger hon, och jag hör på henne hur hon nervöst biter på sina naglar.

''Jag ringer dig, '' viskar jag, ännu svagare än innan, och lägger på utan att vänta på svar.

Nu har världen blivit galen. Först så vill många människor samarbeta med mig och nu är en av de min största idol. Detta händer inte.

'Tävlingen'

---

Jag försöker att andas långsamt, ut och in, ut och in. Det fungerar inte så vidare bra, så jag ger snabbt upp och börjar hyperventilera igen. Trots att jag går fram och tillbaka så är min blick klistrad på skärmen. Skärmen blir mörk för en sekund, sen kommer texten fram och rösten börjar prata.

''My heart is, med Molly Sandén. Text och musik; Paulina Wegelius.''

Jag börjar andas, om möjligt, ännu snabbare. Precis när rösten slutar prata får man syn på Molly på scenen, där hon står i en ljust rosa klänning, som på något magiskt vis lyckas matcha hennes hår. Det är inte många rosa nyanser som klarar det. När musiken börjar har det egentligen knappt gått ett par sekunder, men enligt mig flera timmar. Jag känner hur jag skakar och börjar än en gång vanka fram och tillbaka, jag är så nervös att jag inte ens minns att jag stannat.

''Paulina, plats.'' fräser Ellinor tyst, inte högre än en viskning, även hon med blicken fäst på skärmen.

Under hela låten är alla knäpptysta, det enda som hörs är mina steg som rytmiskt slår mot golvet. Molly är helt fantastisk, hon sätter varenda not och är helt synkroniserad, men jag kan ändå inte tillåta mig själv att börja hoppas. Om jag börjar hoppas kommer jag bara bli besviken.

Då Molly inte är sist ut, utan sjunger som nummer fyra, kommer vi behöva vänta ett bra tag på att få resultatet. Jag vill helst inte se de andra, att veta hur bra alla andra är skulle bara göra mig ännu mer nervös, men Nora och Ellinor är bestämda, och dessutom två, så det blir som de vill. För att hålla mig sysselsatt fortsätter jag gå runt i rummet, fast denna gång utan en blick fastklistrad vid skärmen.

''Paulina, bara var still.'' suckar Ellior och vänder sig mot mig. ''Snart kommer det bli en fördjupning där du går, som det alltid blir i serier. Hur svårt kan det vara att sitta still?''

''Men jag är nervös.'' gnäller jag och känner hur jag nästan är på gränsen till tårar.

Jag är trött, nervös, skakig och utöver det även hungrig. Min nervositet har gjort det nästan omöjligt att äta, och när jag inte får mat i mig blir jag hemsk. Det är som uppgjort för katastrof. Ellinor suckar igen och reser sig upp. Hon går fram till mig och styr mig sedan till soffan, där hon trycker ner mig.

''Sitt.'' befaller hon, och jag vågar inte göra annat. ''Här, våga inte lämna något.''

Hon placerar en bricka med en macka, en apelsin, ett par kakor, lite godis, en vattenflaska och en kopp te på. När jag väl sitter ner känner jag hur trött jag är, att nervöst gå, och hoppa, omkring utan mat i magen en hel dag är inget jag rekommenderar. Speciellt inte när du har en 'once in a lifetime'-upplevelse. Jag börjar pilla i mig maten som står framför mig, samtidigt som jag försöker låta bli att lyssna på teven. Visst har jag hört alla låtar från de andra deltävlingarna, men jag vågar inte höra de låtar som kommer tävla mot Molly.

''Tyst.'' shychar Ellinor med sitt högra pekfinger mot läpparna.

Utan att jag märkt det har jag börjat humma, allt för att stänga ute ljudet från teven. Lydigt så tystnar jag, men jag ångrar mig snabbt. Om man försöker låta bli att höra alla andra låtar är det ingen bra idé att vara tyst under snabbreprisen.

''Han kommer gå vidare.'' förutspår Ellinor, men hennes leende suddas bort när hon tittar på mig. ''Du är ju helt vit, hur mår du egentligen?''

Jag låter bli att svara och slår händerna för öronen, blundar och andas djupt. Tiden har tydligen gått i racerfart, för de ska redan läsa upp resultatet. Trots att jag vet att det inte kommer bli bättre av det så sitter jag kvar i samma ställning, och förbereder mig på det värsta.

Plötsligt stelnar Ellinor, jag sitter så pass nära henne att jag kan känna det. Det får mig lite nyfiken och jag öppnar ögonen lite.

''Hon är vidare till andra omgången!'' utbrister Ellinor lyckligt, och kramar om mig från sidan.

''Ursäkta?'' viskar jag och plockar bort händerna från öronen.

''Molly gick vidare till andra omgången, tre bidrag är borta nu.'' säger hon. ''De tre var så kassa, jag fattar inte hur de ens kunde ta med de. Och det är egentligen bara två bra låtar med, Mollys och Robins.''

''Robin?'' upprepar jag frågande, det har inte riktigt sjunkit ner att Molly inte är ute än.

''Robin Stjernberg. Du träffade ju honom tidigare idag, kommer du inte ihåg det?''

''Är det han som liknar Tom lite?'' frågar jag, och letar i minnet efter någon som jag skulle kunna identifiera som Robin.

''Tom? Du menar Adams kompis som jag aldrig träffat? Tror inte det, du sa nämligen så om städaren vi mötte i korridoren.''

''Okej, okej.'' säger jag och försöker än en gång komma ihåg Robin.

''Där är han, i de vita kläderna, vid bordet bredvid Mollys.'' utbrister hon och pekar mot skärmen.

''Har jag träffat honom?''

''Ja.'' suckar hon. ''Ibland undrar jag hur det kan gå så bra för dig i skolan, med ett minna som ditt borde du helt ärlig ha F i allt.''

Jag struntar i piken och tittar ner på brickan framför mig istället. Den är i princip orörd, det lilla jag åt av mackan tidigare är allt som fattas. Teet är nästan kallt nu, men det struntar jag i, jag behöver energin. Min mobil ligger jämte brickan och blinkar för fullt, den har en inställning som gör att den blinkar på olika sätt för olika sorters meddelanden. Just nu blinkar den grönt, sms. Fast när jag plockar upp den inser jag att jag har mycket mer än ett sms som väntar på mig. Mina notiser är fyllda med sms, snapchats, missade telefonsamtal, you name it. Mina notiser på instagram och twitter är avstängda, vilket jag är extra glad för just nu.

''Jag vet inte varför du inte svarar, älskling, men jag ville bara säga att du har överträffat dig själv. Molly kunde inte ha fått tag på en bättre låt, alla håller på och röstar som galningar. Puss hej, nu ska jag fortsätta rösta.''

Jag spricker upp i ett stort leende när jag hör Adams röstmeddelande som han pratat in, inte riktigt vad jag väntat mig, men en liten del av mig börjar lugna ner mig igen vid ljudet av hans röst. Jag fortsätter lyssna på olika meddelanden, mamma, Emma och Sophie har alla lämnat ett par, läsa olika sms och svara på snapchats, samt tweeta lite.

'Thank you so much for your support, I love you no matter what.'

''Paulina.'' säger Ellinor, och jag förstår direkt vad hon menar. Det är dags.

Jag lägger undan mobilen och koncentrerar mig än en gång på skärmen. Robin till final, någon annan till andra chansen. En till till andra chansen. Nu gäller det. Final eller hem. Jag är säker på svaret, vi kommer få åka hem. Trots att jag inte vågat ha några förhoppningar så blir jag ändå besviken. All förberedelse till ingen nytta.

''Till final, Molly Sandén med My heart is!'' utbrister en av de som håller i programmet.

''Va?'' utbrister jag, helt förvånad.

''Hon är i final.'' tjuter Ellinor, och kramar om mig igen.

Jag stirrar tvivland på skärmen, detta kan inte stämma. Min mobil börjar surra, troligtvis alla lyckönskningar som börjar ramla in.

''Kom här.'' säger Nora, till synes helt oberörd över det som nyss hänt. ''Vi ska till scenen.''

Mycket riktigt kommer vi fram till scenen, och när Molly får syn på mig i kulisserna går hon direkt fram till mig och kramar om mig. Hon viskar fram ett 'vi gjorde det' och vänder sig sedan om för att framföra sin låt.

'Intervjun'

---

Ett par timmar senare står jag i kulisserna till en studio, Molly står bredvid mig och Ellinor står framför mig, och båda håller på att pumpa mig med uppmuntrande ord. Om mindre än en minut ska jag ut på en live-sänd intervju som sänds på svtplay. Känslan att stå där kan vara den konstigaste jag någonsin upplevt, och det känns inte alls som när jag var med på Justins. Inte för att det var i tv, det var ju för en tidning, men för att nu är det jag som är huvudnumret. Alla frågorna kommer vara riktade mot mig, och inte bara flyktigt handla om mig.

''Och här,'' börjar hon som ska intervjua mig säga. ''Har vi henne, Paulina Wegelius.''

Jag spärrar snabbt upp ögonen men kliver sedan in i ljuset. Nu får det bära eller brista.

''Hej, Paulina. Välkommen hit, till mitt lilla krypin.'' hälsar hon efter att jag satt mig ner i stolen.

''Hej, det är verkligen kul att vara här. Lite nervöst dock.'' svarar jag sanningsenligt och ler mot henne.

''Nervöst? Åh, just det. För er därhemma kan jag avslöja att detta är Paulinas första intervju, så var snälla mot henne.'' Jag skrattar lite, men förbereder mig snabbt på nästa fråga. ''Så, vad har fört dig hit? Alla är inte lika uppdaterade i ditt liv som jag är.''

''Jag började skriva lite, texter till olika melodier och så. Sen råkade några kompisar få reda på det, och de berättade för vår gemensamma vän, som råkar vara väldigt bra på att sjunga. Sen gick allt väldigt snabbt och en fredag eftermiddag spelade jag låten för hans manager och min kompis spelade den på sin konsert dagen efter. Helt ärligt vet jag inte riktigt hur det gick till.'' berättar jag och hon nickar lite under tiden jag pratar.

''För er som inte vet, Paulina här är bästis med ingen mindre än Justin Bieber. Så jag antar att det är vännen du syftar på.'' tillägger hon.

''Ja, det stämmer. Sen hände det lite saker och ett par månader senare säger min assistent att Molly Sandén vill att jag skriver en låt till henne som hon ska ställa upp med i Melodifestivalen.''

''Wow, det var inget litet projekt. Men jag antar att det gick bra.''

''Jo, jag sitter ju här.'' ler jag.

''Exakt. Men vad har varit det jobbigaste med detta projektet?''

''Det har faktiskt varit väldigt mycket nya saker och stora skillnader. Alla andra låtar har jag bara skrivit för att det var kul, denna gång visste jag från början att den skulle användas, så det gjorde det mer nervöst. Jag har också fått se mycket av hur allt fungerar, Molly har tagit med mig på massa möten och sådant, så det har varit mycket att ta in. Speciellt för någon som knappt hittar hem från skolan.''

Hon skrattar lite åt det sista, innan hon börjar prata igen. ''Om vi går tillbaka till ämnet Justin, det går mycket rykten om er. Har du något att säga?''

''Uhm.'' säger jag, och letar febrilt efter rätt sätt att uttrycka mig. ''Han är som en bror. Han retar mig mer än vad min egen bror gör, det är som att jag har fått en ny storebror. Det är ingenting mellan oss, och jag vill inte att det ska vara det heller.''

''Okej, okej. Jag ville bara reda ut det.'' ler hon, och jag ler tillbaka. ''Hur reagerade alla vänner när de fick reda på det?''

''Jag fick faktiskt inte berätta det för de förrän för ungefär en vecka sedan, de har vetat om att jag har haft ett stort projekt men inte exakt vad. Men de blev först väldigt förvånade, vilket är förståeligt. En av de började gråta, av glädje hoppas jag, resten blev bara väldigt glada och stolta.''

''Du blev nästan 'känd över en natt', och har fått väldigt mycket hat. Hur hanterar man det?''

''Så skulle man kunna uttrycka det, det var en ganska stor förändring i början. Man börjar tänka på vad man gör, och tänker två gånger innan man till exempel lägger ut en bild på instagram. De flesta kommentarer jag får handlar om Justin, både bra och dåliga, och det gör det enklare att inte ta åt sig det dåliga. Om jag får en hatkommentar som handlar om Justin så är den ju egentligen inte riktad till mig.''

''Du är lite känd för att svara mycket på kommentarer och frågor du får, hur hinner du med allt?''

''Jag är extremt morgonpigg, så när de flesta ligger och sover tar jag mig tid att läsa igenom så mycket jag kan, och svara på alla frågor. Jag tar inte fans för givet, jag vet att för att de ska stanna så måste jag visa min uppskattning, och det bästa sätt jag kan komma på är att svara på tweets och kommentarer.'' förklarar jag.

''Har du något tips för hur man inte ska ta åt sig av allt hat? Vare sig om man är känd eller inte så kommer man alltid råka ut för det.'' frågar hon, och jag slås av djupet på frågan.

''Många kommentarer man får är ytliga, och de glider bara av. Vissa skriver att jag är för tjock, men vad ska jag göra åt det? Jag är ett matvrak, och måste äta med jämna mellanrum, annars blir jag hemsk att umgås med. Andra kommentarer sätter sig, jag minns att någon skrev att mina låtar var dåliga och helt saknade mening. Så många gånger när jag sätter mig ner för att skriva ploppar det upp i huvudet, och jag försöker skriva en bättre låt. Men grejen är att man aldrig kan få alla människor nöjda. Den som skrev det kanske brukar lyssna på en annan sorts musik. Jag minns en låt jag hörde för ett tag sedan, och en mening har verkligen fastnat i huvudet. 'You can't please everybody all the time, so instead of trying, I say whatever.' De som gillar det gör det, och de som inte gör det gör det inte. Det finns inget du kan göra åt det.''

'Fint klädval förresten'

---

Ett par veckor senare är det dags för mig att resa igen, men inte till Stockholm denna gång. Jag och Ellinor ska fara till Sundsvall, för den fjärde, och sista, deltävlingen i Melodifestivalen. Molly ska tävla och är så nervös att jag inte kan sitta still. Ellinor försöker sova, men jag ålar mig för mycket för att hon ska kunna slappna av.

Till slut är vi i alla fall framme och möts av Nora. Molly har repetition när vi kommer, så efter att ha fått Ellinor att bära upp min väska på vårt rum följer jag efter Nora till scenen. Riktigt lika stort som i Globen, där Justin uppträdde, är det inte, men ändå stort nog för att jag ska få svindel av att bara se det. Om man sedan inkluderar tanken på hur många människor som tittar på tv:n också så blir det för mycket att tänka på. Jag försöker skaka av mig den tanken genom att skaka på hela kroppen, och det är något ni inte borde testa hemma av två anledningar. Ett, det fungerar ej och, två, du ser helt knäpp ut.

''Paulina!'' ropar Molly, och jag snurrar runt för att se var hon är. Det visar sig att hon står mitt på scenen, och gapskrattar åt mig. ''Är det så svårt att se mig?''

''Tyst.'' fnyser jag. ''Fint klädval förresten.''

''Tack, är ganska stolt över det.'' flinar hon och tittar ner på sig själv. Hon har på sig en stor tjocktröja, mysbyxor och klackskor. Det ser jättehemskt ut, inte bara på grund av mysbyxorna, att ha klackskor till de gör det bara ännu värre.

''Jag hoppas du har andra scenkläder.'' säger jag skeptiskt och gör en äcklad min.

''Kanske, men de är inte lika sköna.''

Jag skrattar lite och sätter mig sedan ner framför scenen, i en av stolarna på läktaren. Molly sätter igång att öva igen, och jag måste säga att det är en konstig känsla. Inte bara att alla snart kommer se min låt framträdas, utan att bara se någon stå och sjunga min låt. Det är den första låt jag skrivit med ett syfte, alla andra låtar har jag skrivit för att det är kul att skriva, men denna är liksom skräddarsydd till Molly. Trots att låten verkligen passar henne och hennes röst så kan jag ännu inte börja hoppas på något. Att ens ha kommit med i startfältet gör mig nervös.

Efter att Molly sjungit ett par gånger är hennes tid på scenen slut och vi går tillsammans till hennes loge. Det är därinne jag, Ellinor och Nora kommer befinna oss under tävlingen nästkommande dag. Det är större än jag förväntade mig, med tanke på hur många som är här trodde jag att det skulle vara trångt. I och för sig så är det bara jag och Molly där, men det finns gott om plats för de andra också.

Morgonen efter träffas vi vid matsalen klockan nio, för att äta frukost. Helt ärligt så var jag uppe tidigare och sprang, och åt lite frukost innan duschen, men något av det bästa som finns är att äta två frukostar på en dag. Under tiden vi äter berättar Nora vad vi har planerat idag, och till min stora förvåning ska jag vara med på en av Mollys intervjuer. Jag har ingen aning om vad jag ska göra där, men det blir säkert bra.

''Och du, Paulina, har en intervju inbokad klockan kvart över tre.'' tillägger Ellinor, och jag är nära på att spotta ut mackbiten jag har i munnen.

''Och du har inte berättat detta för mig tidigare för att?'' frågar jag, kanske lite anklagande.

''Vi kom överens om det när du somnat igår, och jag ville inte väcka dig. Den är till SVT play.'' säger hon, och får onda ögat av mig.

''Så de kommer filma mig?'' frågar jag, och börjar nästan hyperventilera.

''Det kommer gå bra.'' försöker Molly säga, lugnande. Det fungerar inte.

Efter att jag har vant mig något vid tanken på att jag ska på en intervju, själv, splittrar vi på oss. Nora och Ellinor ska tydligen kolla att allt är klart, medan jag och Molly går till de som ska fixa i ordning oss. Tydligen får vi inte göra sådant själva, utan det ska göras av proffs. Hon som fixar mitt smink babblar på, och efter en minut är jag helt säker på att hon delvis får betalt för att göra reklam för det sminket hon kletar på mitt ansikte. Jag brukar inte ha något emot smink, men det känns som att jag får en extra centimeter hud.

När jag öppnar ögonen drar jag snabbt efter andan. Det ser hemskt ut. Jag ser i spegeln hur Molly kollar åt mitt håll och snabbt spärrar upp ögonen innan hon börjar gapskratta. Även de som fixar henne sneglar åt mitt håll, och jag ser hur en av de två drar sig undan. En minut senare kommer en kvinna i full fart mot oss, och även hon reagerar med att spärra upp ögonen.

Minns ni det jag sa innan om en extra centimeter? Det visar sig att det stämmer, och det syns. Mina ögon har en gigantisk sotning, fast i brunt, ända upp till ögonbrynen. Läpparna är lila, inte ljus-lila, utan extremt lila. Det ser ut som att mina läppar förfrusit. Utöver det har jag en kraftig rouge, som även den är lila, långa lösögonfransar och ett puder som gör att jag ser ut som en snögubbe. Trots att jag ser helt galen ut kan jag inte låta bli att plocka fram min mobil för att ta en bild på mig själv.

Molly kommer fram till mig, även fast hon knappt kan gå på grund av allt skratt. Hon som sminkade mig har blivit utdragen av kvinnan som den som sminkade Molly hämtade, och jag hör höga röster på andra sidan dörren.

''Miss Wegelius, jag är så hemskt ledsen.'' säger kvinnan, när hon kommit tillbaka in i rummet. ''Det visade sig att hon jobbar med något annat här, och bara gjorde detta för att skoja. Men du kan vara lugn, vi avskedade henne, här kan man inte bara tro att man kan göra som man vill. Såklart ska du inte se ut såhär, vi kommer börja om från början med dig, och du kommer få ha åsikter. Du kommer även få med dig alla produkter som används för att göra din sminkning hem. Vi ber så hemskt mycket om ursäkt.''

''Men det behövs inte. Det var faktiskt lite kul.'' säger jag med ett stort leende, och får ett stelt leende tillbaka.

Kvinnan, som inte ens presenterat sig, försvinner ganska snart och låter de båda tjejerna som sminkat Molly fixa mig. Denna gång är jag mer delaktig, och får svara på frågor om allt möjligt samtidigt som de håller på med sin magi. Alice, en kort blondin, arbetar med mitt hår under tiden som Vanessa, en ännu kortare rödhårig tjej, sminkar mig. Mitt hår lockas först till stora, mjuka lockar, sen börjar Alice göra två små flätor, som börjar på hjässan och går i en böj ner mot pannan innan det böjs ännu mer tillbaka och till slut formar ett hjärta. Allt hår är inte med i flätorna, utan det mesta hänger i sina lockar över axlarna. Min sminkning blir, denna gång, neutral. Tydligen så syns sminket mindre när man är på tv, så om jag bara har min vanliga mängd smink skulle jag se helt osminkad ut, på ett dåligt sätt. Därför blir det mer än jag är van vid, men det ser enhetligt ut och jag litar på de när de säger att det kommer se väldigt neutralt ut.

---

Förlåt för dålig uppdatering, men livet kom emellan.

 

'Du får sova precis hur mycket du vill'

---

Dagarna går och det känns som att varje minut är fullspäckad. Det är möten hit, repetitioner dit och mitt emellan allt ska låten spelas in och vi ska hinna äta. Allt detta har gjort att jag varit tvungen att alltid vara förberedd, alltså alltid ha en macka i väskan. Jag vet aldrig när jag kommer få mat igen.

Ellinor har börjat hota med att sluta om jag inte slutar väcka henne på, enligt henne, ickehumana sätt. Inte för att jag tror att hon skulle det, men man vet aldrig. Därför har jag bestämt mig för att få henne lite nöjd. Tidigt på söndagsmorgonen, som dessutom är vår sista morgon i huvudstaden, tweetar jag en fråga till alla mina svenska följare. 'Jag söker en kille som kan spela gitarr, är i 25 års åldern, är vaken nu och kan komma på stört. Ska väcka min assistent som är sur på mig..' Efter ett tag hittar jag en lämplig kandidat, som jag snabbt följer för att kunna skicka ett DM till honom. Ungefär en halvtimme senare knackar det på dörren, där utanför står mycket riktigt killen med en frukost påse i ena handen och en gitarr i den andra.

För att inte störa går jag ner till frukosten, bara ett par minuter senare får jag ett sms av Ellinor. 'Din idiot jag blev livrädd men tack ändå' Ja ja, vissa smällar får man ta.

Ett par timmar senare är jag, Ellinor och Molly på väg till Centralstationen, eller Centralen som den tydligen också kallas, för att åka hem. Molly är mest med som sällskap och guide, hon är den enda av oss som faktiskt vet vart vi ska. Hon visar oss vart vi ska gå, och sedan placerar vi oss på ett av alla matställen som finns, man kan ju inte missa lunchen.

Under tiden som vi äter pratar Ellinor och Molly ivrigt, jag är desto mer fokuserad på ätandet av min lunch. Plötsligt slår det mig att de inte pratar längre, så jag tittar upp och inser att de tittar på mig.

''Uhm.'' säger jag svävande. ''Bra.''

Jag tycker att det var ett bra svar, det passar till många frågor, men den åsikten grusas ganska snart. Tydligen var frågan 'vad har varit det bästa med denna resan', och svaret 'bra' kvalificerar sig inte ens in på listan över acceptabla svar.

''Alla nya människor.'' svarar jag till slut, min mobil innehåller fler kontakter nu än innan vi reste hit, så jag tycker det räknas till att 'knyta kontakter'. ''Och maten.''

Ellinor himlar lite med ögonen. ''Såklart du säger maten.''

Dagen efter är en måndag, och dessutom den sista lediga dagen innan skolan börjar. När jag vaknar är jag för rastlös för att kunna jobba, somna om, träna eller över huvud taget göra något annat än att träffa Adam. Snabbt trycker jag ner det jag planerat att ha på mig idag i en väska, mina favorit jeans (de jag fick i födelsedagspresent av Sandra när jag var i Atlanta) och en kortärmad tröja med spets detaljer. Adam ska spela match idag och det är tänkt att jag ska titta på den idag och sedan träffa honom efter, men jag vill inte vänta så länge.

Tjugotvå minuter senare sitter jag på bussen och bryter alla de regler jag har för hur jag ska bete mig på en och samma gång. 1, jag har på mig mysbyxor offentligt, 2, jag är helt osminkad och har inte ens tvättat ansiktet, 3, jag har inte ätit frukost innan jag går hemifrån. Det måste vara ett rekord för mig, på något sätt.

Under tiden som jag tuggar i mig ett äpple ringer jag Adam. Inte bara en gång, utan fyra gånger. Först då svarar han.

''Mh.'' stönar han och jag kan riktigt se framför mig hur han vänder ner huvudet i kudden.

''Jag är på väg hem till dig, kan du typ öppna dörren.''

''Pauli.'' suckar han. ''Vet du vad klockan är?''

''Klockan är tio över sex, jag vet.'' svarar jag otåligt. ''Jag åkte hemifrån mig vid tjugo över fem. Jag är framme om tio minuter, sen kan du få sova igen.''

''Vad pratar du om?''

''Jag är framme hos dig om tio minuter, öppna dörren för mig och sen kan du få sova igen.''

''Sova igen?''

''Ja, jag kunde inte sova hemma hos mig, så jag tänkte att jag fortsätter sova hos dig.''

Det är tyst ett tag och jag inser att han håller på att somna.

''Adam.'' utbrister jag. ''Du ska nu gå ner och låsa upp ytterdörren, så kan jag låsa den när jag kommer, okej?''

''Mh.''

''Adam.''

''På väg.'' gäspar han. ''Nu är det upplåst.''

''Tack, godnatt.'' ler jag och han mumlar godnatt tillbaka innan han lägger på.

Mycket riktigt är det upplåst när jag kommer fram, så jag öppnar tyst dörren och tassar upp till hans rum. Han öppnar ögonen lite när jag försiktigt öppnar hans dörr.

''Jag trodde inte du skulle komma.'' mumlar han tyst och viker sedan upp sitt täcke för att göra plats för mig. ''Men jag är glad att du gjorde det.''

''Jag med.'' viskar jag och ger honom en puss på kinden. ''Jag har saknat dig.''

''Jag har saknat dig med, men kan man få sova nu?''

''Du får sova precis hur mycket du vill, så länge du kommer i tid till din match.''

---

Jag vet att det var längesedan jag skrev här, och jag ser att besökarantalet är nästan nere på noll. Inte för att det spelar någon större roll för mig, men jag har ingen större lust att spendera tid på att översätta något som ingen ändå läser. Jag skriver klart denna novell här, men jag vet inte om det blir mer efter det.

 

Hoppas att ni haft ett underbart lov!

'Talet'

---

''Ursäkta mig?''

Kevins röst ljuder i mikrofonen och jag vänder förvånat ansiktet mot scenen. Jag befinner mig nämligen på avslutningsfesten som årligen hålls på min gymnasieskola, Guldbrandsens gymnasie. Här är traditionen så att alla på skolan kommer på festen, men den här gången är speciell. Till och med salen är mer dekorerad än den varit på de andra jag varit på, dessutom i andra färger. Typiskt mamma och pappa att överdriva och använda mina favoritfärger bara för att jag går ut.

Det är mina föräldrar som grundade denna skolan, de är rektorer tillsammans, fast mamma är det mest på pappret då hon har sitt andra jobb också. Helt ärligt så fattar jag inte hur hon orkar, jag menar, hon är alltid på skolan minst två dagar i veckan och är ändå chefsdesigner för Filippa K.

Skolan är väl en av de finare, en sorts skola med endast några få inriktningar som inte är så vanliga. De flesta bor på skolan eftersom den ligger en bit ifrån de större städerna. Lärarna här är några av de bästa inom sina områden och eleverna är för det mesta ambitiösa. Men såklart finns det undantag. Ett av det är Kevin, som nu står på scen. Han är duktig i skolan, men har tyvärr ett lite för stort intresse för alkohol och fester för att kunna ha toppbetyg. När det dessutom anordnas stora fester så gott som varje helg så ökar väl inte hans koncentration heller. Ibland undrar jag om det endast är för att mina föräldrar känner honom som han går på skolan, men alla tjejer hade väl varit heartbroken om han slutat. Han ser inte direkt dålig ut. Trots det har han, hur full han än har varit, aldrig lagt händerna på någon tjej. Enligt snacket i korridoren börjar många tro att han är gay.

Till slut får Kevin allas uppmärksamhet, fast på mycket kortare tid än vad jag någonsin hade fått den. Det kan bero på popularitet, Kevin och jag är inte riktigt på samma plan. Vi känner varandra genom våra föräldrar och jag skulle inte tro att någon ens skulle kunna föreställa sig att vi någonsin pratat med varandra.

''Så, hej!'' hälsar han och börjar därefter prata. ''Jag heter Kevin, för er som inte visste det, och jag ska nu gå ut mitt sista år här. Trots alla underbara minnen som jag haft så kommer mitt tal inte handla om det. Mitt tal kommer handla om en person. Du vet vem du är.

Du är min bästa vän och jag vet inte vad jag skulle göra utan dig. De månader som jag spenderat utan dig sen vi träffades kan räknas på en hand. Om vi hade lärt känna varandra när vi började här hade det inte varit så konstigt, men vi träffades redan som nyfödda på sjukhuset. Bara så du vet, jag kommer alltid vara två timmar och trettiosju minuter äldre än dig!

Men genom hela mitt liv har du stått vid min sida, hur hemsk jag än har varit och hur pinsam jag än har varit att vistas utomhus med. Alla gånger jag har trasslat till det har du stått bakom mig och varit min klippa, och jag älskar dig för det.

Nu ska du inte tro att du är en ängel rakt igenom, även om det kanske verkar så. Ditt lugn är rent av skrämmande och din envishet är den största jag någonsin sett. Att argumentera mot dig slutar oftast på samma sätt, något jag helst förnekar. Som tur är bråkar vi inte särskilt ofta, men vi är inte heller alltid sams, som vissa tycks tro.

Att vi bråkar spelar ingen roll, för det är du som får mig att tänka klart, att se vad som är rätt och fel och att inse hur jag beter mig.

Till alla som inte fattar ett dyft av vad jag babblar om, det är såhär att jag har en flickvän. Hon är allt jag nyss beskrev och ännu mer saker som jag inte kan sätta ord på. Som jag nämnt innan så träffades vi för första gången när vi var några timmar gamla, jag var äldst! Våra föräldrar blev vänner och det blev vi med. Vi spenderade mer tid tillsammans än ifrån varandra och växte nästan ihop.

Trots det var vi väldigt olika och hamnade i olika kretsar så fort vi började dagis. Det gjorde dock ingenting, för vi fortsatte träffas efteråt och så var det inte mer med det.

Vi har väl egentligen alltid betett oss som ett par, men vi satte inte ord på det förrän vi var runt åtta år. Då visste vi väl ingenting om kärlek men vi höll oss till våra grupper i skolan och träffades efter, så som vi alltid gjort. Det är troligtvis det som gjort att vi aldrig, inte ens för bara någon dag, har brutit. I alla fall så är det nog en av anledningarna.

Jag har nu, efter mer än elva år tillsammans med dig, insett att du är min första, största och definitivt enda kärlek.

Vissa av er kanske anar vart detta är på väg, en vet, och resten kommer snart att få veta.''

Kevin pausar, för första gången, och plockar upp något ur sin ficka. En liten ask. Sedan går han ner på ett knä.

''Vill du, Veronica Hope Guldbrandsen, gifta dig med mig?''

Min haka faller ner i takt med att han uttalar de orden och jag för snabbt upp händerna för att täcka munnen, som mamma alltid tjatar om att jag ska. Kevins blick letar runt salen och möter tillslut min. Jag kan inte göra annat än att nicka, på något sätt har jag glömt hur man pratar. Han vinkar lite med handen, som för att få mig att gå upp på scenen till honom. Lite försiktigt reser jag mig, om ifall att jag skulle ha glömt hur man står upp också. Alla blickar faller plötsligt på mig men jag kunde inte bry mig mindre. I vanliga fall hade jag gjort vad som helst för att slippa, men inte idag, inte nu.

När jag gått en bit kommer jag till platsen där mina föräldrar sitter. Mamma reser sig upp med tårar strömmande ner för kinderna och kramar krampaktigt om mig. Även pappa reser sig för att krama mig och viskar samtidigt i mitt öra att gå upp på scenen och, jag citerar, ''fånga min man''. Vilket enligt pappa betyder att Kevin antagligen redan frågat pappa om hans tillåtelse.

Till sist står jag framför scenen och Kevin gör som han brukar, han lyfter upp mig. Min klänning prasslar men ligger förvånansvärt nog kvar så som den ska. Många tjejer suckar, troligtvis av avundsjuka, men om det är för att jag har en unik klänning designad av mamma på mig eller över att skolans populäraste kille nyss friade till mig vet jag inte.

Kevin går än en gång ner på knä och ska precis öppna munnen för att fråga igen, men jag kan inte hålla mig längre.

''Ja!'' utbrister jag och ler stort. ''Ja, ja, ja! Herre gud, ja!''

Han brister även han upp i ett stort leende, ett Kevin-leende som lyser upp hela det underbara ansiktet och går ända upp till öronen, sen öppnar han asken för att trä på min ring. Jag kan slå vad om att han tog hjälp av mamma när han valde den, den är precis så perfekt som jag drömt om. Lyckligt pressar jag mina läppar mot hans och hela salen brister ut i applåder, vissa mer entusiastiskt än andra.

''Uhm, hej.'' säger jag sedan nervöst i micken. ''Jag heter Veronica. Egentligen så har jag förberett ett tal, och till och med memorerat det, men just nu har jag tyvärr en blackout. Så jag ska därför hålla det lite kort och tyvärr inte fria. Istället hade jag tänkt tacka några speciella människor.

Mamma och pappa, vad hade vi gjort utan er. Vi hade inte suttit här, den saken är säker. Jag vet hur hårt ni kämpar med denna skolan och det är antagligen därför som den är helt underbar.

Sen vill jag också tacka min fästman. Just för att han är han och han är den bästa person jag vet.

Tack också till alla som sitter här, det är ni som gör den här skolan till vad den är och utan er skulle allting vara annorlunda.

Så tack alla, verkligen, för allting!''

---

Inte en av mina bästa, men den är helt på svenska! Ni får till och med den tidigare än de som läser min andra, schhhh. Kan ju inte låta denna blogg stå tom medan den andra får jättemycket uppmärksamhet! :) Hoppas ni inte glömt bort mina små inlägg på min 'vanliga' blogg, annars är det bara att kika in om ni får lust! Länk

 

Jag ska gå rakt på sak.

Jag är sjuk, igen, och har feber, en hals som gör att jag låter som Sauron när jag pratar, täppt näsa och ett huvud som protesterar högljutt varje gång jag försöker koncentrera mig. Skrivandet stampar på samma ställe just nu, och eftersom jag åker iväg till fjällen för att åka skidor (lol, som att det kommer gå) idag till en hyrd stuga utan internet och är borta i en vecka kommer det inte precis bli bättre.

Därför har jag tagit beslutet att ta en liten paus på 'All About Us'. Jag kommer börja skriva igen, så lätt blir ni inte av med mig, men det kommer bli efter lovet. Kommer använda tiden till att skriva i förväg.

Men tro inte att jag tänker lämna er tomhänta såhär på lovet. Jag skrev att 'All About Us' kommer pausas, inte bloggen. Nech, vad tror ni om mig egentligen? Jag har ett par färdigskrivna one shots som kommer komma ut medan jag är borta, kanske inte med tre dagars mellanrum som jag brukar ha, men de kommer komma. Kanske också kommer komma några inlägg med massa roliga bilder, för tro mig, jag har många sparade.

Hoppas det blir en bra kompromiss som alla, de flesta, trivs med. Jag är ledsen för att det blir såhär, men jag kan verkligen inte skriva just nu.

 

Inläggen kommer i första hand komma ut på min 'vanliga' blogg, men en av one shotsen (?) är på svenska och komme publiceras även här! Så om ni vill ha bilder på allmänt roliga saker borde ni kolla in på min andra blogg! Länk!

'Definiera känd'

---

Morgonen efter vaknar jag ännu tidigare än vanligt, klockan är inte mer än halv sex och trots det är det omöjligt att somna om. Suckandes går jag upp ur sängen och drar på mig mina träningskläder, aldrig kan jag sova ens lite länge.

Jag hittar inte så bra i Stockholm, vilket innebär att när jag tycker att jag borde vända så vet jag inte var jag är. Enligt mig kunde jag lika gärna ha varit i Göteborg som Stockholm, de städerna ser seriöst likadana ut. Det är egentligen ett under att jag ens hittar till skolan. Som tur var så är det en onsdag, och ingen röd dag, så vissa människor är faktiskt uppe. Jag joggar fram till närmsta person för att fråga om vägen, det är en medelålders kvinna, men hon bara ignorerar mig och stressar vidare. Likadant gör de nästa tre personerna, så jag bestämmer mig för att fråga i någon affär. Den enda öppna verkar vara ett bageri, så jag öppnar försiktigt dörren och kikar in. Det är nästan helt tomt där inne, i ett hörn sitter någon med tjock vinterjacka virad omkring sig och bakom kassan står en väldigt uttråkad, tonårig servitris.

''Hej.'' ler jag och får henne att hoppa högt, troligtvis för att det inte brukar komma in så många kunder vid denna tiden på dygnet.

''Hej.'' svarar hon, med en äkta stockholmsk dialekt. ''Vad vill du ha?''

''Uhm, jag tänkte bara fråga efter vägen.'' säger jag snabbt. ''Vet du hur man kommer till hotell Rica?''

''Visst.'' ler hon och försöker förklara vägen. När hon ser att jag inte hänger med alls bland alla gatnamn plockar hon fram ett vitt papper och börjar rita en karta. ''Det är väl ungefär fem kilometer dit.'' avslutar hon.

''Tack så jättemycket.'' utbrister jag, det där skulle jag aldrig hittat utan hennes hjälp. ''Förresten, de där mackorna ser riktigt goda ut. Jag tror jag ska ha ett par med mig ändå.''

Hon lyser upp och plockar raskt ner två mackor, två bullar och två drickor i en påse. Jag betalar och är precis på väg ut genom dörren när hon ropar på mig.

''Du liknar någon väldigt mycket.'' säger hon glatt. ''Jag kan inte komma på vem, men finns det någon som människor brukar säga att du liknar?''

''Du menar förutom min uppenbara likhet med Megan Fox?'' skojar jag och får henne att skratta.

''Exakt, jag är helt säker på att jag sett dig någonstans.'' säger hon sedan. ''Eller vänta, är du känd?''

''Definiera känd.'' skrattar jag. ''En del människor vet vem jag är.''

''Åh, vad coolt. Vet jag vem du är?'' frågar hon och får mig att börja skratta ännu mer.

''Jag heter Paulina.'' svarar jag.

''Wegelius? Men hjälp.'' nästan tjuter hon fram. ''Min lillasyster avgudar dig. Och dina låtar är riktigt bra.''

''Åh, tack.'' är allt jag kan få fram.

''Jag är seriös, hon har dig som bakgrundsbild på mobilen. En bild på dig och Justin.''

''Va?'' utbrister jag. ''Hon har vad då?''

''En bild på dig och Justin som bakgrund på sin mobil.'' svarar hon, tydligen chockad över min reaktion.

''Okej, jag antar att någon gång ska vara den första.'' säger jag med skakig röst. Det är inte varje dag man får reda på att någon har en bild på en som bakgrund.

''Skulle jag, uhm, kunna få ta en bild med dig.'' ler hon nervöst.

''Det är klart.'' svarar jag, som om det verkligen vore självklart. ''Vad heter du förresten?''

''Isabella, fast går mest under namnet Isa.'' svarar hon och går runt disken.

''Är det okej att jag också tar en bild?'' frågar jag och får snabbt en nickning tillbaka. ''Bra, le!''

Direkt efter att jag tagit den lägger jag upp den på twitter med texten 'Stack ut på en tidigt jogging tur och träffade ett sött fan, perfekt sätt att starta dagen! :)' och hennes namn taggat. I samma veva börjar jag följa henne, och hennes syster, på twitter. Ett par autografer hinner också skrivas innan jag än en gång tackar för hjälpen och börjar gå mot hotellet med påsen och den handritade kartan i handen.

När jag kliver ut ur duschen så har Ellinor fortfarande inte vaknat, så jag som vilken person som helst skulle göra. Jag väcker henne. Eller ja, jag sätter på hög musik och lägger mobilen vid hennes öra. Kanske inte det snällaste sättet, men vaknar gör hon.

''Paulina.'' tjuter hon, och väcker säkert hela hotellet genom det.

''Klockan är åtta och vi ska vara nere i entrén om en timme.'' påpekar jag.

''Imorgon ställer jag klockan.'' muttrar hon och går som en zombie till duschen.

''Vissa människor uppskattar inte tjänster.'' fnyser jag och skakar på huvudet mot min spegelbild.

Jag hinner bara torka håret innan hon är ute ur badrummet, vilket antagligen är nytt rekord för henne. Hon stressar runt för att bli klar, men trots att hon gör det blir jag klar innan henne.

''Frukost?'' frågar hon och går mot dörren.

''Jag har köpt.'' ler jag och håller upp påsen. ''Var ute och sprang men tappade bort mig och var tvungen att gå in på ett bageri och fråga, och väl därinne kunde jag inte gå ut utan att han köpt något.''

''Ah.'' svarar hon och slår sig ner på sin säng, mitt emot mig. ''Och jag ser att du träffade ett fan där.''

''Du menar bilden? Hon jobbade där. Hennes syster har en bild på mig och Justin som bakgrund på mobilen.''

När jag säger det sista spottar hon ut den biten macka hon nyss stoppat i munnen. Tydligen blev hon lika förvånad som jag.

---

Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!

 

'Skulle bara kolla, chefen'

---

''Hej!'' hälsar jag glatt när jag får syn på Molly på stationen. ''Så skönt att äntligen vara framme.''

Molly skrattar åt min entusiasm, sen leder hon oss mot en bil som är parkerad bara en kort bit bort. I bilen sitter Nora, hennes manager, och ler vänligt mot oss. När alla sitter där de ska svänger hon ut från parkeringen, Molly börjar genast prata om vart vi är på väg och vad vi ska göra. Jag är koncentrerad i ungefär två sekunder, sen går någonting snett i hjärnan. Lyckligt tänker jag mig tillbaka till kvällen innan, visserligen hade jag och Adam vårt första gräl, men det löste sig till slut. Han gick inte, utan stannade så vi kunde prata om allt. Det var så skönt att kunna känna att han verkligen litar på mig, att han kan berätta saker som nästan ingen vet och att han tror på mig.

''Lyssnar du, eller?'' frågar Ellinor roat och skrattar lite när hon får mig att rycka till.

''Phft, såklart jag gör.'' fnyser jag. ''Fast be mig inte upprepa allt ni sa, det var så mycket.''

''Visst, vi säger så.'' ler Molly, minst lika road som Ellinor.

''Bra, är det lunch snart?'' frågar jag, klockan är liksom halv ett och jag har suttit på en buss i ett antal timmar.

''Lugna ner dig, vi ska äta.'' säger Nora och möter min blick i backspegeln. ''Vi måste bara gå på ett möte först.''

''Finns det något att äta innan mötet?'' undrar Ellinor, hon har lärt sig att jag behöver mat för att över huvud taget fungera.

''Kanske någon macka, vi kan se vad vi får tag på.''

Mycket riktigt hittar de en macka åt mig, som jag mumsar på under tiden vi går till mötet. Vi befinner oss i en riktigt stor byggnad med massa korridorer där ingenjörerna helt klart blivit inspirerade av labyrinter. Jag är ganska glad över att inte vara själv, hade med största sannolikhet inte ens hittat rätt våning.

Mötet befinner sig på, vad jag trodde var den andra våningen, men som enligt fönsterutsikten måste vara minst femte. Mitt lokalsinne blir bara värre och värre, kan ju inte ens räkna trappor ordentligt. Med på mötet är, förutom mitt lilla gäng, några killar i väldigt dyra kostymer och spegelblanka skor. De presenterar sig för mig, men mitt minne för namn och jobb är bara ett snäpp bättre än mitt lokalsinne. Därför ger jag de egna namn, i vanliga fall brukar det fungera ganska bra, men alla är typ identiska. De går igenom något om vad som kommer behövas på scenen under framträdandet och jag försöker hänga med så gott jag kan. Med vänner är det okej att sväva iväg, men om jag någonsin vill kunna jobba med det här måste jag visa att jag bryr mig.

Efter exakt en halvtimme tar mötet slut, så exakt att jag börjar undra om de har tidtagarur istället för klockor på sig. Vi går då hem till Molly för att äta lite mat vi köpt på vägen, jag är inte direkt jätteförtjust i snabbmat men det är helt klart bättre än ingenting alls. Något måste vara fel på mig, jag äter mycket och hela tiden, jag börjar nästan bli värre än Justin. Eller, nej. Ingen kan äta mer än Justin. Jo, just det, Chaz kan.

Vi äter vår mat och håller under hela måltiden på att diskutera hur vi ska disponera tiden på bästa sätt. Idag finns det inget mer inplanerat, så Molly tycker att det är ett gyllene tillfälle att visa mig den fantastiska shoppingen som hon hävdar finns i Stockholm. Ellinor tycker att det låter som en jättebra idé och jag inser att hur jag än kämpar emot det så kommer det inträffa. Molly tycker även att vi borde testa på utelivet i Stockholm. När jag hör det protesterar jag högljut, trots allt är jag inte ens i närheten av att vara arton. Molly ger med sig väldigt snabbt men jag ser på Ellinor att hon egentligen skulle vilja gå ut, så jag övertygar de att gå ut utan mig. Jag kommer antagligen spendera den kvällen på Skype med Adam, så det är inte precis så att jag kommer sitta sysslolös.

''Är det okej med dig då?'' frågar Ellinor för den ungefär hundrade gången.

''Det är klart det är, som jag redan sagt.'' påminner jag och får ett nervöst leende tillbaka.

''Skulle bara kolla, chefen.''

Jag ler lite mot henne, min enda anställda, och tar sedan en klunk vatten. De andra dricker vin, men trots att de erbjudit mig att testa så dricker jag hellre vatten. Alkohol är bara det skadligt för kroppen, och lägg sedan på den enorma mängd socker som finns i så har du ungefär gift på flaska. Såklart kan jag inte lova att jag aldrig kommer dricka, för jag kommer ändras som person, men som det är nu skulle jag aldrig röra det. Precis samma sak är det med barn, jag tänker inte säga att jag aldrig någonsin tänker föda ett barn, men som det är nu skulle jag hellre adoptera eller vara utan barn.

Den lilla mysiga middagen vi fyra hade börjar spåra lite. Några av Mollys kompisar dyker upp och helt plötsligt är det inte bara vin de dricker, utan även starkare grejer. På grund av det måste jag upprepa ungefär en gång i minuten att jag inte vill ha något att dricka. Till slut får jag nog och letar reda på Ellinor, som till min stora lättnad inte är allt för onykter.

''Till hotellet?'' frågar jag bedjande och får en snabb nickning tillbaka.

''Till hotellet.''

---

Imorgon, julafton, kommer en liten överraskning dyka upp på min andra blogg. Om ni vill läsa den (den kommer vara helt på svenska) så är det bara att klicka sig in dit genom att trycka här!

 

'But I don't have you'

---

''Måste du åka?'' frågar Adam och gör en fånig min där han sitter på golvet i mitt rum.

Jag håller på att packa, ska nämligen åka till Stockholm i en knapp vecka för att 'få en inblick i hur man arbetar i musikvärlden', som Molly så fint uttryckte sig. Såklart åker jag inte ensam, Ellinor följer med och vi ska bo på ett hotell under tiden vi är där.

''Ja.'' svarar jag med samma min.

''Men jag då?''

''Du har Adrian, Caitlin och Tom, så du ska inte klaga det minsta.'' fnyser jag avundsjukt.

''Men jag har inte dig.'' svarar han tyst.

''Jag kommer sakna dig med.''svarar jag, om möjligt ännu tystare och med knallröda kinder på grund av det han nyss sa.

För att försöka dölja mina kinder vänder jag bort huvudet och fortsätter vika ihop mina kläder. Jag hör hur han reser sig upp och går mot mig. Trots att jag helst av allt vill packa upp allt igen och stanna så gör jag inte det, jag tvingar mina händer att fortsätta packa. Jag mer känner hur han sätter sig ner än ser det, min blick är stadigt fäst på mina händer. Han lägger en av sina händer på min arm, och den andra använder han för att lyfta upp mitt huvud.

''Är det något du vill prata om?'' frågar han tyst.

Jag stirrar på honom med en blick som säkerligen säger exakt hur jag känner. Att jag inte har någon aning om vad han pratar om. Han verkar vänta på ett svar, så jag harklar mig tyst och öppnar munnen.

''Vad skulle det vara?'' frågar jag, det är nästan ett under att han hör vad jag säger.

''Som om du inte vet det?'' utbrister han och jag blir nästan rädd för honom.

''Vad pratar du...''

''Men snälla, jag är varken blind eller dum i huvudet.'' avbryter han hårt.

''Men...''

''Tror du att jag inte märker det? Att jag är för naiv för att ens komma på tanken? Att jag är för dum för att fatta?''

''Vad..?'' stöter jag fram, jag har ingen aning om vad han pratar om. Sen dyker en tanke upp i mitt huvud. Han kanske uppfattade det som att jag inte menade att jag skulle sakna honom för att jag vände bort ansiktet, han kanske tror att jag ljuger. Att jag egentligen inte alls vill vara tillsammans med honom.

''Och du fortsätter låtsas som att du inte förstår något.'' fräser han. ''Och jag ska vara den som är dum i huvudet?''

''Snälla, låt mig...'' försöker jag, men blir än en gång avbruten.

''Nej, jag klarar det inte, okej? Det här är inte okej med mig.''

Han reser sig upp och går mot dörren, så snabbt att jag knappt hinner uppfatta vad som händer. Jag inser att jag skulle göra exakt vad som helst för att få honom att stanna, men bara en idé dyker upp i mitt huvud.

''Adam.'' utbrister jag. ''Jag älskar dig.''

Det är första gången någon av oss säger de orden, jag sa de aldrig ens till Christian. De betyder väldigt mycket för mig, det är inget jag säger till vem som helst. 'Love you' är i så fall mitt alternativ, det känns som att det inte är lika seriöst som 'jag älskar dig', och det säger jag ändå bara till Caitlin, kanske Justin ibland. Jag kan inte ens minnas senaste gången jag uttalade den svenska versionen, antagligen var det till mamma när jag var liten.

''Snälla, gå inte.'' ber jag. ''Jag vet att det bara har gått lite mer än en månad, men det är när jag är med dig som jag är gladast. Och om jag tittar ner så är det inte för att jag inte menar det jag säger, utan för att du får mig att rodna, och det är ingenting som jag gärna visar. Du är mitt andra förhållande, någonsin. Jag är inte särskilt van, eller vet vad jag ska säga eller göra. Jag har ingen aning om vad jag ska göra för att få dig att förstå att jag menar det jag säger. Jag älskar dig.''

---

Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!

 

'Pannkakor'

---

Morgonen efter vaknar jag med en bultande huvudvärk. Oroa er inte, det är ingen baksmälla, bara för lite sömn. Varför jag inte somnar om? Okej, det är ganska enkelt. Jag sover bredvid Adam och fick nyss en hand rakt i ansiktet, det gör inte precis att man är särskilt pepp på att fortsätta sova. Adam själv sover som en bebis och jag kan bara inte med att väcka honom som hämnd, han ser så liten ut när han sover. Hela han slappnar av, det är egentligen konstigt att man kan se så annorlunda ut när man sover. Jag menar, det borde ju bara vara som att blunda. Men tydligen inte, Adam ser ut precis som på de bilder jag sett från när han var liten. Samma blonda hår, lite bulliga, gosiga kinder som annars är mer spända, samma ögonform. Långsamt lyfter jag handen för att stryka bort lite hår från hans panna, men drar snabbt åt mig handen då han reagerar så fort jag nuddar det. Han fnyser till och vänder sig om. Antagligen så ändrar man sig inte helt i sömnen, han är lika rädd om sitt hår vaken som sovande.

Jag kväver ett skratt och sträcker mig över Adam för att kunna nå min mobil. Nu när jag ändå är ensam vaken kan jag lika gärna göra något vettigt. Som till exempel svara fans på twitter, instagram och facebook.

På twitter tweetar jag att jag har tråkigt och tänker svara på frågor, vilket resulterar i att min mobil nästan kraschar. Frågorna väller in och för varje fråga jag svarar på får jag minst tio nya. Visserligen handlar de flesta av de om Justin, så de kanske inte ens räknas, men en del är lite roliga. Någon frågar om tips till vad man gör om man inte kan sova. Är inte det självklart? Golvet, såklart. En annan frågar om jag har några nya samarbeten på gång, vilket jag inte är så säker på om jag får svara på. En tredje frågar när jag kommer till Australien, på vilken jag svarar så snart jag kan och har tid.

Jag fortsätter svara på frågor i över en timme, sen tröttnar jag och börjar vända på mig istället. Tanken är att väcka Adam utan att 'väcka' honom, genom att snurra runt så mycket som möjligt. Det fungerar ju lite sådär så till slut ger jag upp och kravlar över honom för att gå in och fixa frukost.

''God morgon.'' hälsar jag när Erik kommer upp, han och Tom delade på min lillebrors rum under natten.

''Är du alltid uppe så tidigt?'' frågar han och strutar i att hälsa tillbaka.

''Oftast tidigare, men ja.'' svarar jag och vänder på pannkakan som ligger i stekpannan framför mig.

''Du är nog den första person jag någonsin träffat, förutom jag, som gillar att gå upp tidigt.'' påpekar han.

''Ja, det är ju inte så vanligt.'' ler jag. ''Har du förresten tänkt på att allt som man kastar uppåt blir som en bumerang?''

''Och var fick du det ifrån?'' frågar han efter att ha stirrat på mig ett tag.

''Jag hade tråkigt i morse så jag hade en liten frågestund och någon frågade det.''

''Hur kom de på det?''

''Ingen aning, men någon annan frågade om jag tänkt på att en sengångare kan ha följt efter mig hela livet bara det att den aldrig kommit ikapp.''

''Vad har du för följare egentligen?'' frågar han förfärat.

''Jag vet inte.'' svarar jag. ''En annan påpekade att bläckfiskar bara är blöta spindlar. Någon bad mig föreställa mig att alla människor på jorden sa majonnäs samtidigt. Hur fick alla djur egentligen sina namn? Tittade någon på en tjock fågel och sa gås?''

''Men hjälp, vad är det där för personer?''

''Troligtvis något rubbade, men väldigt roliga.''

''Vilka är roliga?'' frågar Sophie gäspande när hon kliver in i köket.

''Åh, bara något några på twitter skrev.'' ler jag. ''Hungrig?''

''Mest trö...'' börjar hon, innan hon avbryter sig. ''Pannkakor!''

Jag skrattar lite åt henne innan jag ber henne och Erik att försöka väcka så många som möjligt. Caitlin kommer inte komma upp innan tolv, men det skadar ju inte att försöka. Under tiden de går från rum till rum och väcker människor dukar jag fram yoghurt, flingor, mjölk, bröd, pålägg, juice och mina pannkakor. Så fort Adam får höra ordet pannkakor hoppar han upp ur sängen och sitter vid bordet snabbare än någon annan. Jag är inte direkt förvånad över att han är först. Erik kommer in som god tvåa, de två har ett mycket speciellt förhållande till mat. Speciellt Erik, han bryr sig inte om vad som serveras, mat som mat.

När Caitlin bestämmer sig för att göra resten sällskap är pannkakorna slut för länge sedan. Eller, de skulle varit det om jag inte lagt undan ett par till henne.

''Tack, tack, tack!'' utbrister hon glatt med pannkakor i munnen. Ibland förstår jag inte vad Adrian ser i henne, men för det mesta är hon någorlunda normal.

''Ingen orsak.'' mumlar jag, och inser först efteråt att jag svarat på franska.

''Huh?'' svarar hon frågande, med ännu mer pannkakor i munnen, och jag skakar på huvudet för att visa att det inte var något viktigt.

''Någon som vill se en film?'' frågar jag och tittar runt bordet.

''Beror på vilken.'' svarar Emma. ''Ingen läskig.''

''Men...'' börjar jag, men blir snabbt avbruten.

''Nej, inte någon läskig.'' upprepar Emma långsamt och får mig att muttra fram ett osammanhängande svar om hur alla andra filmer suger.

''Jag kan titta på vad som helst.'' säger Adam, vilket får mig att muttra ännu mer. Han ska ju vara på min sida.

''Några idéer?'' frågar jag och sväljer mitt missnöje. ''Jag har inga eftersom vi inte ska se någon läskig.''

''Vad räknar du som läskig, Emma?'' frågar Adrian, för att se var ribban ska läggas.

''Oh, hon tycker att Hungerspelen är läskig och grät typ för att hon var rädd när hon såg Nightmare Before Christmas.'' svarar jag.

''Det gjorde jag inte.'' svarar hon surt.

''Det gjorde du'' påpekar jag.

''Gjorde jag?'' frågar hon, ganska osäkert. ''Jag kommer inte ens ihåg att jag har sett den.''

''För att du grät under hela filmen och gömde dig bakom en kudde.'' påminner jag henne.

''Seriöst?'' undrar hon och får mig att nicka våldsamt. ''Det kanske jag gjorde.''

---

Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!