Kapitel 32

'Tillbaka till skolan'
Jag gäspar stort när jag öppnar ögonen. Lyckligt trevar jag med handen bredvid mig men slutar snabbt då jag slår i handen i väggen. När jag har vänt mig om inser jag faktum, jag är i Sverige. Jag ska vara i skolan om en och en halv timme. Viktigast av allt, Christian är inte här. Mina ögon tåras igen men jag blinkar bort de och går upp istället. Tio minuter senare har jag valt kläder och går in i huset för att äta frukost. Mitt rum är nämligen en tillbyggnad på vårat förråd så jag behöver gå cirka tio meter innan jag kommer in. Jag fixar lite frukost som jag äter upp medan jag läser tidningen, sen borstar jag tänderna och är tillbaka i mitt rum inom en kvart. Efter att jag sminkat mig kollar jag på klockan och suckar, det är tjugo minuter kvar tills jag ska gå. Lite okoncentrerat klickar jag mig in på twitter där inget intressant har hänt. Bara några klasskompisar som klagar på skolan, därför bestämmer jag mig för att skriva en ny tweet. 'Det är konstigt hur du kan gå från glad till ledsen så snabbt. Jag längtar hem, för att hemma är där ditt hjärta är... <3'. Jag behöver inte oroa mig för att mamma eller pappa ska bli ledsna för att jag inte känner mig hemma eftersom ingen av de har twitter, det är faktiskt riktigt skönt. När klockan visar tjugo över drar jag på mig ett par skor och kollar mig i spegeln. En tjej som ser lite nere ut tittar tillbaka på mig och jag börjar snabbt le. På mig har jag ett par jeansshorts, ett vitt linne och håret är uppsatt i en fluffig boll högt upp på huvudet. Fötterna pryds av mina älskade converse med blått rutmönster på. I ena handen håller jag en jeansjacka och på axeln hänger en blåvit-randig väska som innehåller allt inför skolan. På näsan sätter jag ett par solglasögon och ler än en gång mot spegeln innan jag går ut, låser dörren och påbörjar min vandring mot skolan. Tjugo minuter senare är jag framme och kliver in där vi har skåpen. Där inser jag att jag inte har någon aning om vilket skåp jag har, alla andra fick sina igår när vi började.

''Hej.'' säger jag till Linn, en som går i min klass.

''Paulina?! Shit vad du har förändrats, vad kul att se dig!'' svarar hon och kramar om mig.

''Öhh, det har jag kanske...'' säger jag och ler lite samtidigt som jag kramar tillbaka. ''Vet du var jag har mitt skåp?'' frågar jag när hon har släppt mig.

''Du har det.'' svarar hon och pekar på ett överskåp bara några meter därifrån vi står. ''Vart var du igår förresten?''

''På flyget hem, jag landade i Göteborg vid tio igår kväll.''

''Just det, det hade jag helt glömt! Hur var USA?''

''Underbart, jag saknar det.'' svarar jag och gör allt för att inte få tårar i ögonen. Som tur var lyckas jag eftersom hon inte säger något om det.

När jag lagt in allting sätter jag mig bredvid henne och pratar lite tills nästa person kommer och jag får krama de också. De flesta har glömt bort att jag varit i USA och ställer samma fråga som Linn, men en del kommer faktiskt ihåg det. Många säger också att jag har förändrats, vilket jag kan hålla med om. Jag är inte lika mullig utan mer tränad efter all jogging, sen har jag mer självförtroende och vågar ta för mig mer, vilket troligtvis beror på alla mina kompisar, speciellt Christian. Till slut inser jag att vi börjar om bara några minuter och frågar Sophie, en annan i min klass, vilken lektion vi har och i vilken sal.

''Engelska i 207.'' svarar hon och jag börjar gå däråt. Det är alltid jag som kommer först till lektionen medan resten kommer för sent väldigt ofta.

''Hej Paulina, är du tillbaka nu?'' säger Malin, vår engelska lärare och klassföreståndare när jag kommer till klassrummet.

''Japp, det är, skönt att vara tillbaka.'' svarar jag och hoppas att hon inte lägger märke till den lilla pausen som jag ofrivilligt gjorde.

''Så hur var det i Amerika?'' undrar hon när hela klassen kommit in och satt sig.

''Helt underbart, jag älskade det.'' svarar jag.

''Gjorde du något speciellt? Något du skulle vilja berätta för oss?''

''Jag...'' börjar jag innan jag måste pausa och tänka efter. ''Jag var barnvakt åt min kusin, det var därför jag var där. Så jag var mest med honom.'' berättar jag sedan, jag utelämnar medvetet att jag hittat nya kompisar. Jag tror faktiskt inte att så många skulle tro mig om jag sa att jag känner Justin Bieber liksom. ''Det känns faktiskt konstigt att prata svenska, jag har pratat engelska nästan hela tiden.'' säger jag sedan och ler. Malin ler tillbaka och sedan delar hon ut en hörförståelse samt en läsförståelse som vi ska göra för att hon ska veta ungefär vart vi ligger.

Jag blir klar hur snabbt som helst, den var nästan fånigt lätt. När jag lämnat in den får jag ett schema och inser att vi har idrott. Ojdå, jag har inte med mig några kläder. Därför skyndar jag mig till huset där vi har idrott för att förklara för vår lärare, som tur är förstår han min situation.

Skoldagen rullar på och jag kliver innanför dörren till mitt rum vid tre tiden. Det första jag gör är att äta, men sen spenderar jag resten av dagen med att packa upp min väska och prata med Justin på skype. Alla andra är i skolan och han ska packa, ikväll börjar hans tour.

''Men jag kommer till Sverige snart.'' tröstar han mig när jag sitter och gråter för att jag saknar alla.

''När?'' undrar jag.

''Jag kommer den trettioförsta augusti och åker på söndagen igen .Jag har pratat med Scooter och han gick med på att åka direkt till Jönköping så vi kan träffas där och att du sen följer med till Stockholm.''

''Verkligen? Det är ju en jättebra idé!'' tjuter jag glatt. ''Och det är bara en vecka kvar!''

''Så lite? Underbart!'' säger han och börjar dansa runt. Så fortsätter vi tills vi måste säga hejdå, jag är trött och ska sova medan han ska åka till flygplatsen.

Den kvällen somnar jag med ett leende på läpparna, snart får jag träffa Justin!


Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!

 




Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback