Kapitel 53
2013-10-24 'Han är snygg'
Efter att bara ha sett några minuter av filmen får jag ett sms av Adam, som frågar vad jag gör.
''Är det 'loverboy'?'' frågar Justin retsamt.
''Ha ha. Och för att stilla din nyfikenhet, ja.'' svarar jag drygt.
''Vad har jag missat?'' frågar Emma oroligt. ''Vem är 'loverboy'?''
''Pauli har skaffat en kille.'' förklarar Justin med en väldigt ljus röst.
''Vem?'' frågar Emma nyfiket och jag öppnar munnen för att svara.
''Adam.'' hinner Justin klämma ur sig innan jag får fram ett ljud.
''Seriöst?'' frågar Emma, vänd mot mig så jag kan bekräfta det.
''Ja.'' svarar jag och nickar. ''Kan han komma?'' frågar jag sedan.
''Behöver du verkligen fråga det?'' frågar Emma och Justin i mun på varandra.
''Okej, okej, jag frågar.'' flinar jag och svarar snabbt på smset.
Filmen är helt bortglömd så när vi väl kommer på att vi faktiskt tittar på film måste vi spola tillbaka ett tag. Ungefär en halvtimme senare får jag ett sms av Adam, som undrar hur tusan han ska ta sig förbi lagret med fans. Jag svarar att han får vara lite påhittig och att så länge han inte säger att han ska träffa Justin kommer ingen skada honom.
'Du är inte till nån hjälp... :( <3' svarar han, vilket får mig att flina lite.
'Aww, är Adis ledsen :( kom hit så ska jag trösta dig! <3'
'Ha ha <3'
'Bara säg att du ska in där och jobba eller något? <3'
'Ska försöka... <3'
'Vi är på ÖVERSTA våningen i rummet till HÖGER! <3'
'Okej, jag FATTAR! <3'
'BRA, det gjorde inte Emma... <3'
'Inte? <3'
'Nej, hon tog oss till fel våning och sen knackade hon på fel dörr... <3'
'Seriöst?! <3'
'Japp... <3'
'Det låter faktiskt som något hon skulle kunna göra... <3'
'Och det gjorde hon... <3'
'Är förbi de nu, vi ses snart! <3'
Bara någon enstaka minut senare knackar det på dörren och Emma, som sitter närmst, får den stora äran att öppna. Utanför står såklart Adam, med händerna i fickorna på vinterjackan. Ett leende sprids på mina läppar, så stort att det nästan känns fånigt. Justin tittar retsamt på mig men jag bara skakar på huvudet åt honom. Efter att Adam hälsat på Emma och Justin dimper han ner i soffan bredvid mig och greppar snabbt min hand.
''Hej.'' viskar han i mitt öra efter att ha pussat mig på kinden och jag ryser till. ''Vad är det?''
''Kittlig.'' gnyr jag fram och lyckas med hjälp av det enstaka ordet få både Adam och Emma att börja skratta. ''Det är inte kul!''
''Vad är inte kul?'' frågar Justin förvirrat.
''Hon tycker att det kittlas när man viskar henne i örat.'' fnissar Adam och jag slår löst till honom på armen. ''Jag bara skojar med dig.'' viskar han sedan i mitt öra, och får mig att luta mig bort från honom.
''Sluta.'' klagar jag och spelar sur.
''Aww, titta. Hon låtsas vara på dåligt humör.'' retas Adam och får mig att motvilligt börja le. Det känns skönt att veta att vi är bästa vänner även fast det har gått steget längre.
Vi blir tvungna att spola tillbaka filmen ännu en gång, eftersom ingen riktigt verkar tänka på att det faktiskt finns en paus-knapp. Filmen är på franska, vilket innebär att Adam inte fattar någonting. Han är den enda i rummet som inte kan franska, eller något annat språk än svenska och engelska för den delen heller. Som den bad-ass killen han är har han valt svensk/engelska istället för språk och kan aldrig få den meritpoängen, inte ens om han skulle få för sig att välja språk på gymnasiet. Något han kanske kommer göra, han har inte bestämt sig än.
Filmen tar slut och jag tittar mig omkring på mina vänner. Adam sitter med mobilen eftersom han gett upp försöket att förstå vad de pratar om, Justin har somnat och Emma sitter med tårar i ögonen. Jag däremot har tårar både i ögonen och rinnande över kinderna.
''Hur kan man inte gråta till den här filmen?'' snyftar jag fram och får Adam att titta upp på mig.
''Är den sorglig?'' frågar han uttråkat.
''Nej, men den är så gullig och han som spelar Pepinot är nog den sötaste person jag sett.'' förklarar jag.
''Vem är Pepinot?'' frågar Adam misstänksamt.
''Du behöver inte vara avundsjuk.'' säger Emma. ''Han är typ fem år i filmen.''
''Men filmen är ganska gammal, undrar hur gammal han är nu.'' utbrister jag och drar fram mobilen för att kolla.
''Okej där går gränsen.'' konstaterar Adam och tar min mobil från mig.
''Emma! Du får kolla!'' tjuter jag och försöker desperat få tag i min mobil.
''Nej, det gör du inte Emma.'' säger Adam hotfullt.
''Jo, jag är faktiskt nyfiken.'' säger hon och börjar vant knappa på sin mobil. ''Han heter Maxence Perrin och är född 1995.'' läser hon upp. ''Han har inte gjort så mycket mer än den filmen så det är lite svårt. Men här är nog hans facebook-konto.''
''Jag får se!'' försöker jag skrattandes.
''Nej.'' säger Adam och håller fast mig.
''Seriöst, han är het.'' konstaterar Emma. ''Fast herre gud, han som spelade Pierre Morhange ser ännu bättre ut.''
''Jag vill se!'' klagar jag.
''Varför vill du se på några fransktalande idioter?'' frågar Adam förolämpat.
''Jag kommer inte göra slut med dig för att jag får syn på en annan snygg kille.'' suckar jag. ''Vad tror du om mig egentligen?'' Adam verkar inte hundra procent övertygad men släpper mig ändå. Emma vänder upp sin mobil och jag stirrar på skärmen. ''Okej, jag ljög innan.'' säger jag snabbt och tar mobilen från Emma. ''Galet.''
''Okej, det räcker nu.'' bestämmer Adam och tar ifrån mig även den mobilen. ''Vad ser du i honom?''
''Han är snygg?'' svarar jag frågande.
''Mer än det?'' frågar han avundsjukt.
''Ingenting, jag känner honom inte.'' svarar jag ärligt. ''Jag skulle inte göra slut med dig för att en kille som är modell och nästan tio år äldre än mig råkar vara snygg.''
''Hundra procent?''
''Hundra procent.'' intygar jag.
''Kan ni sluta vara så där över söta, jag blir avundsjuk för jag är helt forever alone.'' klagar Emma.
''Du är inte forever alone, du är forever online.'' svarar jag och ger henne en menade blick.
''Okej. Du har nog rätt, men det är för att jag från början är forever alone.''
''Du har varit så hela tiden jag känt dig.''
''Men det är för att jag alltid varit forever alone.'' argumenterar hon.
''Det kan stämma.'' medger jag och hon kastar en kudde på mig. ''Det var du som sa det!'' försvarar jag mig.
''Men du skulle inte hålla med!'' suckar hon, som om det var jag som var trög.
''Varför sa du det då?'' frågar jag förvirrat.
''För att du skulle bevisa motsaten.'' förklarar hon.
''Hur tänker du?'' undrar jag roat. ''Det där var nog det osmartaste jag någonsin hört.''
Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!
