'Mjölk och socker?'

De två dagarna därefter är inte alltför annorlunda om man jämför med hur mina dagar brukar se ut. Den enda riktiga skillnaden är att jag inte bara skriver lite så som jag känner för det, utan nu skriver jag på en och samma låt. Låten som kanske kommer sjungas inför hela Sverige inom ett par månader. Jag vet inte varför, men på något sätt så gör den tanken mig mer nervös än att min låt faktiskt sjungs av min vän på arenor runt om hela världen och att en annan låt framförs av världens största pojkband några gången i veckan. Egentligen borde jag antagligen vara mer nervös över det, denna låten kommer trots allt bara spelas i Sverige, men jag hade ingen aning om vart låtarna skulle när jag skrev de. Denna låten måste leva upp till alla förväntningar som Molly och alla andra kan tänkas ha.

''Ta det lugnt, det kommer ordna sig.'' säger Ellinor filosofiskt när jag nästan skriker i hennes öra genom telefonen.

''Men jag kommer ingenstans.'' klagar jag, nästan mest sur för att jag inte kan berätta för någon annan och därigenom få råd.

''Ska jag komma över?'' frågar hon. ''Jag kan ge dig kritik.''

''Du tycker allt jag gör är bra.'' muttrar jag. ''Det hjälper inte, men kom du.''

''Och varför tycker jag det?'' undrar hon torrt och jag kan riktigt se henne himla med ögonen. ''För att allt du gör är bra.''

Jag suckar högt åt henne och ber henne skynda sig innan jag lägger på. Under tiden det tar för henne att transportera sig hit så går jag in i huset och fixar i ordning lite te åt oss. Trots att vi inte har känt varandra särskilt länge så vet jag redan exakt hur hon vill ha sitt te, det går liksom inte att missa. Halva muggen med mjölk, resten av halvan med socker och sen kanske lite tevatten och en tepåse. Okej, det kanske var lite överdrivet, men det känns nästan som det. Enligt mig ska man inte ha någon mjölk alls, det gör teet svalt och blaskigt. Dessutom ska det vara honung, inte socker.

''Mjölk och socker?'' är det första hon frågar när hon kommer in genom dörren utan att knacka ett tag senare.

Jag nickar och skjuter fram tekoppen mot henne, hon tar den och sätter sig sedan bredvid mig på sängen. Vi sitter tysta ett tag och blåser på den, fortfarande, skållheta drycken. Ett par gången sneglar jag mot hennes mugg och gör en grimas, något som Ellinor märker efter ett litet tag. Då börjar hon göra samma sak mot min mugg och snart har hela grejen spårat ut till en grimastävling. En tyst överenskommelse har gjorts, den som skrattar först förlorar. Ellinor vet inte vad hon har gett sig in på, jag är en mästare på 'poker face', vilket hon snart får erfara då inte ens den fulaste minen hon kan komma på får mig att skratta medan mina grimaser gör att hon är på gränsen varje gång.

''Jag ger upp.'' skrattar hon fram efter ytterligare en stunds tyst kamp. ''Hur gör du det?''

''Gör vad då?'' retas jag. ''Det här?'' frågar jag sedan och lägger ansiktsdragen på plats.

''Ja!'' suckar hon avundsjukt. ''Jag vill också.''

Hennes ord får mig att skratta, kan man ens vara avundsjuk på något sådant? Till slut är i alla fall mitt te slut, Ellinor tycker tydligen att det fortfarande är för varmt så hon sitter kvar med muggen i handen medan jag plockar upp min gitarr. Trevande börjar plocka lite med den, utan att riktigt spela någonting alls. Hon ber mig spela det jag har och jag gör som hon säger efter ett litet tag. Tyvärr inte jag inte särskilt långt innan mina fingrar skriker av smärta. Mina fingrar kommer inte det minsta överens med gitarrer, hur mycket jag än spelar vill de inte bli härdade. Jag biter ihop och börjar om, denna gång fast besluten att klara hela låten.

''Gör det ont?'' frågar Ellinor när jag än en gång avslutat mitt i.

''Ja.'' gnäller jag och inspekterar mina fingrar. ''Jag fattar inte hur det fortfarande kan göra det.''

''Jag får se.'' säger hon och sätter ifrån sig tekoppen. ''Men din stackare.'' andas ut när hon får se mina knallröda, alldeles för varma fingrar med valkar och små sår. ''Så här kan du inte fortsätta.''

Jag suckar tyst och drar till mig mina händer, som är lite ömtåliga mot beröring. Hon pratar på, något om hur det faktiskt skulle vara värt att investera i ett piano och att det nog skulle kunna få plats. Till slut tar hon tag i min handled och drar upp mig, jag följer lydigt med henne in och står vid henne när hon lägger fram förslaget till min pappa. Han nickar först frånvarande men det tar inte lång tid innan hon har fått över honom på sin sida. De bestämmer att vi, i helgen, ska åka till en musikaffär och köpa ett piano till mig för en del av de pengarna jag tjänat genom att sälja låtar till Justin.

Dagarna efter det känns mest som dimma, och om jag ska vara ärlig så minns jag inte direkt så mycket av de. Skola, kompisar och musik om vartannat, i en aldrig avslutad cirkel. Allt flyter ihop och det känns som att tiden spelar mig spratt då jag en stund sitter i skolan och nästa sitter hemma med gitarren i famnen. Mina tankar kommer ingenstans, de bara snurrar runt och gör mig något yr. Jag kan inte koncentrera mig, men trots det börjar låten mer och mer likna något som kanske skulle kunna kallas bra av en väldigt generös person. Eftersom låten kanske kommer medverka i en tävling så ska så få personer som möjligt veta hur den går, vilket innebär att jag absolut inte kan bolla idéer med någon annan än Ellinor. Ellinor är ungefär lika hjälpsam som en sten, hennes tondövhet är svår att slå, men hon kan ibland ge lite konstruktiv kritik.

''Paulina, ta en paus nu.'' säger Ellinor lugnt när jag ringer henne vid sex på fredags morgonen för att bolla textidéer. ''Lägg bort låten och tänk inte ens på den tills du har fått hem ditt piano, okej?''

''Okej.'' suckar jag motvilligt och masserar mina tinningar. ''Men jag måste.''

''Du måste ingenting.'' avbryter hon mig. ''Ta en paus, umgås med Emma eller Adam eller vem som helst, så när du fått pianot kan du gå igenom den igen och ha massa nya idéer.''

''Om det inte fungerar är det ditt fel.'' hotar jag.

''Visst.'' skrattar hon. ''Vi säger väl det.''