'Ni är som tvillingar'

---

Dagen efter att Emma lättat sitt hjärta för mig är jag väldigt tyst, vilket flera påpekat men jag jag bara avfärdat med att jag är trött. Jag vet inte hur många som tror mig men det är ingen som försöker gräva djupare i alla fall. Mina tankar kretsar ständigt runt Emma och hur jag kan få henne att må bättre, men med tanke på att jag aldrig upplevt något liknande så går det trögt. Dessutom så har jag heller aldrig varit med om att behöva trösta henne, så jag har ingenting som jag kan få inspiration ifrån.

''Hur är det?'' frågar Adam försiktigt, under tiden vi går från busshållplatsen hem till honom.

''Jag vet inte.'' svarar jag med en liten suck. ''Emma har lite problem.''

''Åh.'' säger han, antagligen lite gladare över att veta att det inte var någonting som handlade om mig, eller om oss.

''Jag vet bara inte vad jag ska göra för att få henne att må bättre.'' mumlar jag, jag kan kanske inte berätta vad det handlar om men det betyder inte att jag inte kan få hjälp.

''Seriöst?'' frågar han. ''Ni är som ett par tvillingar, det som jag dig glad gör henne glad. Hur kan du inte veta om det, det vet till och med jag.''

''Det som gör mig glad.'' upprepar jag långsamt. ''Du är ett geni!''

''Vad sa jag nu?'' frågar han förvirrat.

''Det som gör mig glad.'' säger jag ännu en gång, för att han ska fatta vad jag pratar om. ''Musik.'' förtydligar jag när han fortsätter se helt oförstående ut.

''Du tänker så.'' svarar han och nickar långsamt. ''Ska du spela musik för henne?''

''Nej, ännu bättre.'' ler jag finurligt. ''Jag ska hjälpa henne skriva en låt.''

Sagt och gjort. Nästa dag åker jag hem till henne, med ännu en påse godis och väskan fylld med notpapper. Emma har nämligen ett piano hemma, som hon dessutom kan spela på, vilket gör att jag ofta lånar det. Men idag ska vi spela på det tillsammans.

''Vi ska skriva en låt?'' upprepar hon skeptiskt när jag, lite mer entusiastiskt, berättar om min snilleblixt.

''Ja!'' säger jag lyckligt. ''Kom igen!''

''Varför då?'' frågar hon klagande men följer i alla fall med mig ner till pianot.

''För att få ut alla känslor. Det kommer fungera, jag gjorde det med Christian.''

Hon kollar skeptiskt på mig men öppnar ändå pianot och slår sig ner på pianopallen. Hennes fingrar rör sig mot tangenterna och tycker långsamt ner några av de. En melodi börjar spelas, men efter att bara ha lyssnat ett par sekunder känner jag igen den.

''Inte spela någon annans låt Emma, nu ska vi skriva din låt.'' uppmanar jag och sätter mig bredvid henne. ''Nu försöker vi igen.''

Ett par timmar senare sitter vi fortfarande på samma plats, men nu ligger ett antal notpapper slängda runtomkring oss. Texten börjar långsamt formas och utefter det kommer även musiken till liv. Melodin är ganska långsam och helt ärligt så gör den sig nog bättre på gitarr, men den låter ganska bra på piano också.

''Hallå.'' ropar plötsligt en röst från hallen. ''Åh, hej Paulina. Stannar du till kvällsmat?'' frågar Emmas mamma, hon är ganska van vid att hitta mig här.

''Om jag får.'' svarar jag artigt, trots att jag redan vet svaret.

''Såklart, jag ropar när den är färdig. Skulle ni kunna plocka upp den här röran innan Lucas kommer hem?'' säger hon, något beordrande, och visar med hela handen på alla papper.

''Japp.'' svarar Emma kort. ''Vi går upp på mitt rum sen.'' fortsätter hon sedan vänd mot mig.

När jag ytterligare några timmar senare sitter på bussen hem till mig är jag väldigt nöjd. Låten är snudd på klar, och den är helt fantastisk. Om Emma bara bestämmer sig för att göra något med den kommer både låten och hon bli riktigt stora. Dessutom så kanske Harry fattar något om han hör den, han borde göra det men man vet aldrig. I så fall så får jag väl hinta det lite snyggt.

Ett par dagar senare, eller snarare en knapp vecka senare, får jag ett samtal från Ellinor. Visserligen pratar vi ofta, men denna gången är hon extra uppspelt. Hon beordrar mig att möta henne på ett café efter att skolan slutat och jag kan inte göra mycket annat än att svara ja.

''Du har ett jobb!'' tjuter hon lyckligt när vi hälsat.

''Va?'' utbrister jag, det var inte vad jag väntat mig.

''Ja, gissa vem?''

''Jag har inte en susning.''

''Okej, det där var en dålig gissning.'' svarar hon och putar med underläppen. ''Molly Sandén.''

''Ursäkta?'' säger jag, än en gång överraskar hon mig.

''Molly Sandén, sångerskan.'' förtydligar Ellinor långsamt.

''Jag vet vem hon är. Men va? Vad ska jag göra?'' undrar jag lite hysteriskt.

''Hon ringde mig, med kontakten på din hemsida som jag jobbat dygnet runt med den senaste tiden, och frågade om du var intresserad. Det är du väl? För jag sa ja.'' förklarar hon.

''Ja, jag är intresserad.'' mumlar jag. ''Varför just jag?''

''Du får väl fråga henne, hon gav lite grejer att jobba med och så ska du ge de ett utkast när hon kommer ner till Jönköping i mellandagarna.''

''Kommer hon till Jönköping?'' frågar jag, en aning mer förvånad än vad jag kanske borde vara.

''Ja. I mellandagarna.'' upprepar Ellinor, än en gång med röst som en dagisfröken.

Resten av tiden på cafét går åt till att pumpa Ellinor på ännu mer information och gå igenom vad Molly gett mig att jobba med. En 'lycklig' kärlekslåt, 3 minuter lång, ganska högt tempo, och, sist men inte minst, den ska vara med i Melodifestivalen. När jag hör det sista blir jag nervös, ska jag, jag, skriva en låt som ska spelas i tv för typ hela Sveriges befolkning. Det är ganska sjukt.

---

Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!