'Vill du prata om det?'

---

''Emma?'' säger frågande när jag öppnat dörren till deras hus, Emma låser alltid och denna gång var det upplåst så jag tog det som ett tecken på att gå in. ''Var är du?''

Långsamt rör jag mig genom hallen efter att jag sparkat av mig skorna och kollar köket och vardagsrummet innan jag går upp en våning. Halvvägs upp för trappan börjar jag höra svaga ljud av snyftningar, och mycket riktigt, när jag kikar in i Emmas rum hittar jag henne sittandes på golvet med ryggen mot sängen. Utan att säga ett ord går jag fram till henne och efter någon sekunds tvekan drar jag in henne i en stor kram.

''Gumman.'' viskar jag tyst och försöker blinka bort tårarna som börjar stiga i även mina ögon.

Med Emma i armarna börjar jag gunga lite fram och tillbaka, som ens föräldrar alltid vaggade en när man var liten och ledsen. Till sist kan jag inte hålla tillbaka tårarna utan börjar gråta, det är nog den värsta känslan i världen att se sin bästa vän gråta och inte kunna göra något åt det.

''Snälla berätta vad som hänt så jag kan hjälpa dig.''

När jag uttalat de orden tar Emma ett djupt andetag, men lyckas inte lugna ner sig. Istället så ökar snyftningarna i intensitet för ett tag för att sedan sjunka igen. Eftersom jag inte lugnat ner henne genom att prata så bestämmer jag mig för att hålla tyst.

Det tar ytterligare några minuter för henne att få tårarna att sluta rinna, men även efter det hörs det regelbundna snyftningar. Till sist släpper jag henne och sätter mig på huk framför henne istället. Med försiktiga och lätta fingrar drar jag varsamt över hennes kinder i ett försök att få bort alla blöta tårar därifrån. Som tack får jag ett svagt leende som blir lite större när jag visar henne vad jag köpt i affären.

''Tack, du är verkligen världens bästa vän.'' viskar hon tyst när jag hämtat två skedar från köket.

Jag ler mot henne och räcker henne den ena, och största, skeden.

''Vill du prata om det?'' frågar jag och ber en tyst bön om att hon inte ska börja gråta igen.

''Jag vet inte. Helst vill jag inte tänka på det, men jag tror jag mår bäst av att prata.''

''Vi kan prata om något annat först om du vill? Ta en paus i tankarna liksom.'' föreslår jag och får ännu ett blekt leende till svar. ''Vet du vad som hände i skolan idag?''

Emma skakar på huvudet, till synes tacksam för bytet av ämne. Jag berättar för henne om incidenten i matsalen och får henne att skratta, kanske inte lika högt och äkta som vanligt, men det känns ändå som en bedrift med tanke på hennes tillstånd bara några minuter tidigare. Vi sitter så och pratar, om allt och ingenting, i nästan en halvtimme. Emmas humör börjar bli mer som det brukar vara men det märks tydligt att det ändå inte är det. Jag inser att hon skulle må bättre av att prata om det, men jag är självisk. Jag vill behålla min glada, roliga, skrattande, bästa vän ett tag till. Jag vill inte att hon ska gråta och vara ledsen. Jag vill inte skada henne genom att dra upp det, jag vill få henne att glömma allt hemskt trots att jag ser att det inte fungerar. Jag vill att allt ska vara som i sagor, där man ignorerar allt som inte är positivt. Jag vill bo i en saga med alla personer jag gillar och tycker om. Jag vill inte se sorgliga saker. Jag är självisk.

''Jag vet att du är nyfiken.'' säger Emma med ett snett leende.

Antagligen har jag tittat funderande på henne under tiden jag tänkt. Men det stämmer inte, så jag skakar på huvudet.

''Jag vill inte pressa dig.''

Det är ingen lögn, men det är inte sanningen heller. Jag är så självisk att jag inte ens vill visa henne att jag är självisk. Jag är inte bara självisk, jag är patetisk. Min bästa vän går igenom en kris och jag tänker på mig själv. Patetiskt.

''Vi hade sex.''

Alla tankar jag någonsin tänkt försvinner som genom ett trollslag och jag kan inte göra mer än att stirra på henne. Min hjärna kan inte formulera ett enda ord, än mindre en helt mening. För att inte bara stirra öppnar jag munnen, som för att säga något, men stänger den snabbt igen då det inte kommer ut något vettigt. Visst har vi pratat, och jag litar mer på Emma än på någon annan levande varelse, men vi har liksom aldrig pratat om det. Vi har varit outsiders som inte riktigt haft något att prata om, vilket kanske är anledningen till min reaktion.

''Huh?'' är allt jag klarar av att säga, jag får i alla fall Emma att le lite av min reaktion så det är helt värt att se ut som en idiot för det.

''Vi, uhm, ja.'' säger hon, den här gången rodnar hon häftigt.

''Huh?'' Jag kan fortfarande inte säga något vettigt, min hjärna har inte riktigt kommit igång.

''Jag och Harry.''

Hon säger det som om det inte vore en stor grej, men hennes ögon pratar sitt egna språk. Hela hon utstrålar osäkerhet och rädsla. Som om jag skulle explodera över det. Han har trots allt varit hennes crush i flera år.

''Uhm.'' börjar jag, innan jag harklar mig för att hitta rösten. ''Grattis antar jag.''

Mina ord får henne att börja gråta igen och jag ångrar de redan. Med tårarna rinnande än en gång tittar hon upp på mig, där jag sitter mitt emot henne i hennes säng. Hon skrattar glädjelöst och för ett tag börjar jag undra om hon blivit galen.

''Och nu är han inte ens här. Vad har jag gjort egentligen?''

''Du gillar honom?''

Egentligen vet jag svaret, eller jag brukade veta det rättare sagt. Med tanke på händelserna kan det ha ändrats så det känns bäst att fråga. Hon nickar, så jag antar att jag visste det.

''Vet du vad det värsta är?'' frågar hon, med ännu ett glädjelöst skratt.

Jag skakar långsamt på huvudet och släpper henne inte med blicken.

''Jag faller hårdare och hårdare för varje sekund, och han är inte ens här. Han är i London, eller New York, eller var tusan de nu är, men han borde vara här. Med mig. Jag vill inte falla för någon som jag inte kommer träffa, men jag tror det redan är för sent.''

---

Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!