'Min kusin'

---

Några timmar senare sitter jag och Justin i hans loge backstage, han ska vara gästartist på kvällens konsert. Vi har nyss skypat med Adam och Tom och sitter nu utslagna i soffan utan att ens orka lyfta bort datorn. Jag är av någon anledning jättetrött och håller på att somna när datorn än en gång ringer, fast denna gång är det Caitlin.

''Hej sis.'' utbrister hon när jag svarat. ''Och Justin.''

''Hej.'' gäspar jag fram och kämpar mig upp till sittande ställning. ''Hej Adrian.''

''Hej lillan, hur är det?'' frågar Adrian vänligt och jag svarar med att gäspa stort.

''Lite trötta bara.'' tillägger Justin.

''Och ni håller fortfarande ihop ser jag.'' säger jag och försöker få igång ett samtal, trots min övertrötta hjärna.

''Japp.'' svarar Caitlin lyckligt. ''Justin sa att du skaffat en kille Pauli. Vem är det?''

''Du behöver seriöst lära dig att hålla tyst.'' fnyser jag och ger Justin en dödande blick. ''Men ja, han heter Adam.''

''Jag är så glad för dig! Du har äntligen lämnat min lillebror bakom dig.'' säger Caitlin, om möjligt ännu lyckligare.

''Berätta om honom.'' säger Adrian och himlar med ögonen lite åt Caitlins beteende.

''Um, han är lika gammal, femton, spelar hockey och har den trevligaaste familjen jag någonsin träffat. Lite som din faktiskt.'' svarar jag och riktar det sista mot Adrian.

''Vad är hans hela namn?'' frågar Adrian och ser fundersamt på mig.

''Adam Kevin Johansson. Hur så?'' frågar jag förvirrat.

''Och han har en lillasyster som heter Thea?'' fortsätter han.

''Hur kan du överhuvudtaget veta det?'' frågar jag skrämt.

Alla möjliga tankar flyger genom mitt huvud; var de vänner när han bodde i Sverige, eller fiender? De kanske hatade varandra och Adrian kanske vet massor av saker om Adams förflutna som han inte vill berätta för mig. Adam kanske är jättehemsk och Adrian vet det eftersom han har känt honom.

''Han är min kusin.'' säger Adrian lätt och avbryter alla scenarion som spelas upp i mitt huvud.

''Va?'' utbrister jag förvånat. ''Bara, va?''

''Han är min kusin.'' upprepar han. ''Vadå?'' frågar han nervöst då både jag och Justin stirrar på honom.

''Ni är faktiskt lite lika.'' erkänner Justin.

''Jag tror inte på dig, det är bara... Omöjligt.'' säger jag.

Hur kan de? Det går inte ihop. Visst så kommer Adrian från Gränna, som ligger i närheten, men nej. Det är helt omöjligt. Sådana sammanträffanden händer bara inte. Bara för att båda råkar heta Johansson i efternamn så betyder inte det att de är släkt. Nej. Han skojar. Fast det är inte ens kul. Mest stalker-aktigt eftersom han visste Theas namn.

''Vad gör det så omöjligt?'' frågar han roat.

''Bara... Tja... Jag vet inte! Allt!'' svarar jag frustrerat och suckar uppgivet.

''Litar du inte på mig?''

''Det tror jag att jag gör. Det är bara svårt att föreställa sig antar jag.''

''Jag hänger inte med.'' säger Caitlin förvirrat. ''Vem är kusin med vem?''

''Paulis pojkvän är min kusin.'' förklarar Adrian långsamt för henne i samma ton som jag kan tänka mig att han använder till små barn.

''Sluta prata med mig sådär, jag är inget barn.'' protesterar Caitlin, tydligen var inte jag den enda som uppfattade tonen.

''Inte för att såra dig eller något, men det är du ibland.'' säger Justin och jag nickar, det är verkligen sant.

''Inte sant.'' utbrister hon sårat och skjuter fram hakan.

''Du ser verkligen ut som ett.'' påpekar Adrian och får henne att skjuta ut hakan ännu mer innan hon börjar skatta.

Då knackar det på dörren och in störtar någon jag fortfarande inte kan namnet på, som jobbar med någonting jag inte heller kan erinra mig. Justin kollar på klockan och hoppar sedan snabbt upp ur soffan.

''Oh gosh förlåt jag kommer om en minut!'' utbrister Justin och personen vänder på klacken och skyndar vidare. ''Jag måste verkligen gå nu, vi hörs.'' säger han sedan stressat till oss och försvinner samma väg som personen.

''Jag borde också gå, vill inte störa allt genom att komma försent.'' säger jag till skärmen.

''Ja, det är klart.'' ler Caitlin. ''Skrik lite för mig med, okej?''

''Absolut.'' intygar jag. ''Hejdå.''

Nästa morgon efter frukosten, eller ett par timmar efter frukosten för min del, så sitter jag och Justin vid ett bord i något som liknar ett konferensrum och som är beläget på den översta våningen på hotellet. Utsikten är ganska så jättefin.

Scooter är och hämtar Ellinor vid stationen, jag hade gärna följt med men hade nog mest varit i vägen så nu sitter jag istället här med Justin.

Alla texter ligger i prydliga högar framför mig, till och med i bokstavsordning. Det är sådant jag pysslar med när jag har tråkigt. Justin har pekat ut vilka de bestämt sig för men har utöver det inte sagt ett ord om någonting. Jag misstänker att han är trött, man kan ana ringar under hans ögon och röda sträck i de, annars så vita, ögonvitorna. Det är inte ovanligt att vi sitter tysta, ibland känns det lite som att det är det som utmärker vår vänskap. Vi träffas inte alltid och behöver inte alltid göra något, men vi kan släppa fram våra tysta, tråkiga, asociala sidor när vi är själva med varandra. Med många personer känner man ett behov av att göra något så att de inte ska få se den sidan men med Justin så behövs inte det, vi vet var vi har varandra och hur den andra är som person på riktigt. Alla bra, dåliga, konstiga, underbara och till och med vansinniga sidor som man döljer för allmänheten kan vi visa för varandra utan att vara rädda för att bli dömda. Justins fans förväntar sig att han alltid ska vara på topp, så jag tror att sådana stunder, som denna, är viktiga för att motverka stress. Och ja, innan ni frågar, jag har funderat på att bli psykolog.

En stund senare öppnas dörren, jag tittar lugnt upp medan Justin knappt märker något, han har nog somnat.

''Hej.'' hälsar jag leendes och reser mig upp för att hälsa på tjejen som Scooter kom med.

''Hej.'' svarar hon. ''Du måste vara Paulina.''

Hon säger det mer som ett konstaterande än en fråga så det är bara för mig att nicka. Vi skakar hand och sätter oss sedan ner runt ena delen av det överdrivet stora bordet. Scooter börjar grilla Ellinor med fråga på fråga på fråga, utifrån vad jag tycker så gör hon bra ifrån sig.

Hon är 23 år och bosatt i Jönköping, hon gick ut sin högskoleutbildning förra läsåret och är därför en utbildad ekonom. Eftersom hon vill jobba så som jag har erbjudit henne så har hon tackat nej till andra jobb där hon annars skulle kunnat jobba och har istället jobbat i en klädaffär så att hon ska kunna sluta när hon hittar rätt jobb. Något jag antar att hon har gjort nu.

Scooter verkar nöjd med svaren och börjar gå igenom praktiska detaljer med henne, jag har aldrig gillat sådana samtal men tvingar mig ändå till att lyssna. Det är betalning hit, ansvar dit och massor av andra grejer som jag inte förstår men som Ellinor verkar ha stenkoll på. Efter att ha pratat väldigt länge vänder de blicken mot mig, trots att jag varit koncentrerad hela tiden så fattar jag inte vad jag ska göra.

''Uhm.'' säger jag lite trevande.

''Vill du anställa Ellinor?'' frågar Scooter med samma röst som han oftast har när han pratar med mig.

''Oh, ja!'' svarar jag glatt.

''Då är det bestämt, du ska skriva under här, här och här.'' svarar han och skjuter fram en bunt papper mot mig.

''Var?'' frågar jag förvirrat.

''Här, här och här.'' svarar Ellinor hjälpsamt och pekar.

---

Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!