'Vad tycker du om maten?'

---

När Lisa har gått har tystnaden släppt, nu pratar alla med alla istället. Utom jag då, trött som jag är orkar jag inte riktigt socialisera mig. Istället studerar jag alla, Sophie och några av killarna har en diskussion om fotografering medan Emma och Harry sitter lite vid sidan om och pratar om resor.

''Så, Paulina, tycker du att det är viktigast för en fotograf att kunna ta bra bilder eller att kunna redigera?'' frågar Sophie och försöker viga in mig i konversationen.

''Jag vet inte.'' svarar jag förvirrat. ''Vänta, va?''

''Kunna ta kort eller redigera, vad är viktigast?'' upprepar Zayn. ''Jag tycker att det är redigeringen. Du kan ta dåliga kort och ändå få de att se bra ut.''

''Det stämmer.'' håller jag med. ''Det känns som att det blir mindre och mindre 'riktiga' fotografer. Nu för tiden kan alla ta den bild och få den att se professionell ut.''

''Som denna.'' säger Sophie och drar upp sin mobil. ''Titta på detta fotot. Det är inte alls bra, men med bara appar på min mobil kan jag få det att se bättre ut.''

Hon går in på någon app jag aldrig har hört talas om och börjar ljusa upp eller tona ner eller vad det nu är hon håller på med. Bara någon minut senare håller hon upp mobilen igen och nu ser vi att hon ändrat lite färger och lagt till text och även förändrat på andra sätt som jag inte kan peka ut.

''Ser ni, det ser så mycket bättre ut.'' konstaterar hon och får på så vis med sig både Liam och Louis, som tidigare tyckte att fotot var viktigare än redigeringen, på sin sida.

''Killar, ni måste fixa hår och make-up nu.'' ropar en röst genom dörren.

''Kommer.'' ropar Liam tillbaka och suckar.

''Vad ska ni göra när vi är borta?'' frågar Zayn, som om de skulle vara borta i månader.

''Jag kan bara prata för mig själv, men jag är riktigt hungrig.'' säger jag och tittar på Sophie för att få medhåll.

''Jag med, vi hann bara tjugo meter förra gången.'' säger hon och jag ler åt minnet.

''Emmis, vill du äta?'' ropar jag frågande till henne och hon rodnar åt smeknamnet.

''Ja.'' ropar hon tillbaka. ''Och sluta kalla mig det.'' lägger hon till lite surt.

''Aldrig.'' säger jag och flinar retsamt mot henne. ''Kom igen, nu går vi!''

Det är tur att Sophie har ett bra lokalsinne, med mitt hade vi aldrig hittat fram, nu tar det bara några minuter att hitta. Visserligen är det många människor som jobbar här och ska få mat, men särskilt många alternativ finns inte. Som tur är spelar inte det någon roll då de alternativ som finns ser väldigt goda ut. Efter lite tvekan på om man ska beställa eller något så går vi fram mot buffén och tar för oss av det som serveras. I närheten finns inte en enda själ och det finns inte ens en kassa så jag antar att vi inte behöver betala.

''Det här är så gott.'' stönar Emma med mat i munnen.

''Varför pratar du engelska?'' frågar Sophie, men eftersom Emmas mun är full av mat så rycker hon bara på axlarna till svar.

''Du och Harry såg ut att komma bra överens.'' flinar jag och blinkar oseriöst åt henne.

''Tyst.'' muttrar hon och ger mig en dödande blick.

''Så ni kommer inte bra överens?'' frågar Sophie roat.

''Jo.'' svarar Emma, i samma ton som innan.

''Ni är väldigt gulliga tillsammans.'' påpekar jag.

''Håll tyst.'' tjuter hon och spricker upp i ett leende, jag visste att hon inte var sur. ''Det har inte ni med att göra.''

''Enligt ditt leende vill du berätta.'' konstaterar jag, också leende.

''Och nu kan ansikten prata?'' frågar hon sarkastiskt. ''Nej! Jag... Tyst!'' utbrister hon efter att hon insett vad hon kläckt ur sig.

''Har inte ansikten alltid kunnat prata?'' frågar jag retsamt.

''Nu pratar vi om något annat.'' muttrar Emma.

''Som dig och Harry?'' frågar Sophie.

''Vad tycker ni om maten?'' frågar Emma desperat och får mig och Sophie att skratta innan vi gör henne nöjd och hakar på hennes samtalsämne.

Ett par timmar senare sitter vi fortfarande, fast denna gång på våra platser på konserten. Vi är omringade av directioners som hyperventilerar, något även Emma och Sophie gör. Platserna vi fått är riktigt bra, så bra sittplatser man kan få. Påminn mig att tacka de senare.

''Jag kan fortfarande inte fatta att vi är här.'' tjuter Emma och smälter in rätt bra bland alla andra i lokalen.

''Inte jag heller.'' utbrister Sophie i en mycket ljusare ton än vanligt. ''Och vi har ändå träffat de.'' tillägger hon, fast tystare.

''Lugna ner er.'' flinar jag och skakar på huvudet. ''Ni är helt galna.''

''Och du älskar oss.'' säger Emma kaxigt.

''Tyvärr.'' klagar jag. ''Fast det är bara ibland.''

''Neh, du älskar alltid mig.''

''Om du säger det så.''

''Japp.''

Vi avslutar vår konversation där när vi får syn på något som rör sig på scenen. Tiden flyter på och det känns som om den går mycket snabbare än vanligt. Ljudnivån är alldeles för hög för min smak så jag sänder ett tyst tack till mamma som, utan min vetskap, packade ner öronproppar i min väska. Att ha en pappa med tinnitus gör att jag förstår att det är något jag bör undvika, speciellt om jag nu vill satsa på mitt låtskrivande.

''Vill ni ha?'' frågar jag de andra men de verkar inte ens höra mig. ''Antagligen inte.''

''Ursäkta mig, men är du Paulina Wegelius?'' hör jag en tjej bakom mig fråga.

''Ja.'' säger jag förvirrat när jag vänt mig om och fått syn på den som pratade.

''Jag älskar verkligen din låt! Jag lärde mig den utantill på bara en dag!'' utbrister hon och får mig att spricka upp i ett stort leende.

''Tack så mycket! Vad gullig du är!'' svarar jag och får nästan tårar i ögonen av glädje. ''Vi kan prata mer när det är slut om du vill?'' fortsätter jag och hon nickar entusiastiskt.

---

Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!