'Men jag då?'

---

På nyårsaftonen vaknar jag exakt lika tidigt som vanligt, klockan är troligtvis inte mycket mer än sju. Lyckligt tänker jag igenom planerna som förhoppningsvis går som tänkt idag. Runt lunch kommer Sophie, Caitlin och Emma över för att ha lite hemma-spa med ansiktsmasker och tända ljus. Vi ska fixa i ordning oss tillsammans och lite senare ska Adam, Tom, Adrian och min klasskompis Erik komma. Sen är det tänkt att vi ska laga mat tillsammans och sedan fira in det nya året vid tolvslaget. Det kommer antagligen bli det bästa nyåret någonsin, speciellt eftersom jag annars brukar fira med mina föräldrar och deras kompisar. Resten av min familj ska dit ikväll så vi får hela huset för oss själva.

Efter att ha ätit tomtegröt till frukost tillsammans med mamma och pappa samt fixat i ordning mig drar jag på mig det juligaste förklädet jag kan hitta och hoppar in i köket. Tanken är att jag ska baka kakan som vi ska ha ikväll, ett lager choklad-sockerkaka, sen choklad-fyllning, ett lager till av choklad-sockerkaka och till sist smält choklad över. Tjejerna lär älska den, alla är chokladfantaster, men med killarna vet jag inte. Det kan bli lite för mycket choklad för de. Jag har faktiskt ingen aning men förhoppningsvis blir det bra.

Julmusiken är på sedan länge när Erik bestämmer sig för att lämna sängen. Han liknar mest en zombie där han går och gör i ordning sin frukost i onepiecen han fått av pappas jobb. När han får se delarna som är mitt blivande konstverk lyser hela han upp. Tyvärr försvinner det när jag påminner honom om att det är till ikväll.

''Men jag då?'' frågar han, med ett surt uttryck i ansiktet.

''Du kan, uhm.'' börjar jag långsamt, samtidigt som min hjärna febrilt arbetar med att komma på något. ''Jag kan fixa något annat sen.''

''Tack!'' utbrister han och kramar snabbt om mig innan han tar sin tallrik med fil och flingor och går till soffan.

''Erik.'' säger mamma seriöst. ''Ingen frukost i soffan.''

''Inget problem, jag hade tänkt att äta den.'' svarar han överlägset och får mamma att sucka.

''Du vet vad jag menar, dessutom kan du se tv:n minst lika bra från matbordet.''

''Men mamma.'' klagar han. ''Det är nyår!''

''Och Paulinas kompisar kommer snart, bort från soffan.''

Erik suckar en sista gång men reser sig i alla fall från soffan för att istället sätta sig vid matbordet, så nära tv:n han kan. Man kan hela tiden höra honom fortsätta muttra, något jag tycker är väldigt kul. Vi brukar liksom inte få sitta i soffan och äta, vad är det som är så speciellt med denna gången?

Under tiden som jag väntar på att kakorna ska svalna bestämmer jag mig för att uppfylla mitt löfte till Erik, att jag skulle baka något till honom också. Efter lite om och men så stannar mina funderingar till sist på cornflakes-kakor. Lätt börjar jag smälta smör och blanda i resten av ingredienserna. Tills jag kommer till själva cornflakesen. De är nämligen slut.

''Mamma!'' ropar jag surt.

''Ja.'' svarar hon och kommer gående mot mig.

''Varför har vi inga cornflakes hemma?''

''Pappa tog de sista igår kväll när han gjorde müsli.'' förklarar hon.

''Men jag behöver det! Hur ska jag kunna göra cornflakes-kakor utan cornflakes?'' suckar jag surt.

''Det är du som är bagaren här, inte vet jag.'' slänger hon ur sig och går sedan därifrån.

Kvar står jag med en varm smet och ingenting att blanda ut den med. När jag sedan börjar leta igenom skåpen efter en ersättare ser jag till att smälla så mycket som möjligt i luckorna, allt för att visa mitt missnöje. Det slutar med att jag poppar popcorn som substitut. Gott vet jag inte om det blir, men det var det bästa som jag kunde hitta. Cornflakes-kakor med popcorn i. Popcorn-kakor? Kan man säga så? Hur som helst, Erik verkade inte klaga, och det är väl det viktigaste.

Kakan har precis blivit dränkt i smält choklad när det plingar på dörren. Jag ställer snabbt in den i kylen och skyndar mig sedan mot dörren, samtidigt som jag drar av mig förklädet, för att släppa in Caitlin och Emma.

Mamma, pappa och Erik ska iväg till ett par kompisar, som har en son i Eriks ålder, så de är precis på väg att åka när tjejerna kommer. Erik har, som vanligt, vägrat att sätta på sig ett par jeans och skjorta och går istället i ett par mysbyxor och en tjocktröja. Men om jag känner mamma rätt har hon ett finare ombyte till honom i hennes väska, de ska sova över hos vännerna precis som mina vänner ska sova över här. I Eriks väska befinner sig enbart hans dator och kakorna jag nyss bakat, så han har tur som har en sådan mamma.

''Pauli, hej!'' tjuter Caitlin när jag öppnar dörren och snart står jag mitt emellan Caitlin och Emma.

''Hej.'' hälsar jag, men det låter mest som 'hughh' eftersom jag har munnen pressad mot Emmas arm.

''Ojsan.'' skrattar Emma och släpper snabbt taget. ''Hej.''

''Hej'' utbrister jag och flåsar lite för att ta igen syret jag förlorade under kramen.

''Tack igen för presenten, jag älskade den!'' säger hon snabbt och kramar om mig igen.

''Tack du.'' svarar jag för att Caitlin också ska kunna hänga med lite.

''Hejdå Paulina.'' avbryter mamma. ''Vi åker nu.''

''Visst, hejdå.'' ler jag och stänger sedan dörren efter de.

Sophie kommer ett par minuter senare och kort efter det sitter alla i soffan och pratar. Emma och Sophie är väldigt nyfikna på Caitlin, hon är både äldre, från USA och i ett stabilt förhållande. Caitlin i sin tur är väldigt nyfiken på hur vi känner varandra och hur vi står ut med att bo i ett så kallt land.

''Hey, vad ska ni ha på er ikväll?'' frågar Caitlin nyfiket.

''Jag har ingen aning, antagligen byxor och en blus eller något.'' svarar jag.

''Jag vet inte heller.'' säger Sophie. ''Jag bor ju liksom inte så långt härifrån, så jag går bara och hämtar något senare.''

''Jag ska ha en klänning, den är mörkblå och så söt. Jag hittade den på Zara och blev kär.'' utbrister Caitlin exalterat. ''Jag bara måste visa den, den är perfekt.''

Vi väntar nyfiket på henne och när hon kommit tillbaka kan vi inte annat än att hålla med. Jag skulle aldrig sätta den på min kropp, men den passar verkligen Caitlin som handen i handsken. Man blir nästan avundsjuk på henne, den sitter som om den var gjord enbart för henne. Själv skulle jag aldrig lyckas hitta en sådan klänning.

---

Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!