Kapitel 67
2013-12-05 'Jag trodde jag aldrig skulle se dig igen'
När chokladen är slut, liksom filmen, så vill Thea se den igen. Jag såg nästan aldrig på Disney-filmer när jag var liten, har ett svagt minne av Dumbo men inte mer än så, de var för sorgliga. Trassel var helt okej, jag har sett värre filmer, men jag vill inte se den två gånger i rad. Därför erbjuder jag henne att hjälpa mig dekorera muffinsarna, som ska bli cupcakes, och då är filmen bortglömd på mindre än en sekund.
''Hur kommer det sig att min lillasyster är bättre på att göra det här än vad jag är?'' frågar Adam klagande när han lyckas få mer strössel på bordet än på muffinsen.
''Du är inte kreativ.'' påpekar jag, till och med jag, som hatar bild av hela mitt hjärta, är bättre än vad Adam är på att måla. ''Visst är Adam dålig.'' viskar jag till Thea och får en gigantisk nickning till svar.
''Kan du hjälpa mig?'' frågar hon sedan, hon ska lägga på frosting på sin andra muffins.
''Vilken färg vill du ha?'' frågar jag, sedan lägger jag, med stor koncentration, på röd frosting på den vitchoklad-fyllda muffinsen. ''Blir detta bra?''
När vi är klara så har de fortfarande inte kommit, så jag erbjuder mig att städa undan allt om Adam roar Thea ett tag. Söt eller inte, jag vill inte ha ett kök som är dränkt i diskmedels-skum. Utan en Thea som kan stöka ner går det snabbt att få bort allt och efter bara en kvart är köket skinande rent. Då sticker Adam in huvudet genom dörren och säger snabbt att de är framme om ungefär en kvart och gärna vill ha kaffe. Jag nickar till svar för att visa att jag har förstått och han skickar en slängkyss åt mitt håll innan han springer vidare med Thea. När kaffet börjat koka sätter jag mig ner ett tag för att kolla mobilen lite snabbt. Antalet följare på både twitter och instagram har ökat drastiskt och fortsätter öka dag för dag. Visst är det kul men det ger mig också lite prestationsångest, jag kan inte lägga ut vad jag vill eftersom att det kommer granskas av hela världen. Visserligen la jag inte ut särskilt mycket innan det heller, det är mer känslan av att inte kunna göra det som stör mig lite. Men men, det får man ta. Jag tycker om mina fans ändå, trots att de flesta mest frågar om jag är tillsammans med Justin eller inte. Några få av de frågar snällt, medan andra mest anklagar mig för att vara tillsammans med honom för att få publicitet. En del av sakerna de skriver är rent ut sagt hemska, och jag vet inte vad jag skulle gjort om jag inte haft Adam. Både han och jag vet att det de skriver inte är sant, men om jag hade varit helt själv hade det varit mycket lättare att ta åt sig och undra om jag faktiskt inte gillade Justin i alla fall.
Jag rycks ur mina tankar av kaffekokaren, som högljutt signalerar att den är klar. I samma stund hörs ljudet av en bil som åker in på uppfarten, Thea måste redan ha hört den då hon glatt tjuter till.
''Mamma!'' hör man henne ropa på väg mot hallen, innan hon börjar skrika namnen på alla de andra också.
Kaffet behöver ingen barnvakt så jag bestämmer mig för att följa efter henne ut i hallen och hälsa på gästerna. När jag får syn på Adrian spricker jag upp i ett stort leende, skype fungerar men den äkta versionen är mycket bättre. Jag har stannat i dörröppningen, det är trots allt inte min släkt som kommer och jag såg honom dessutom i somras, Adam och hans familj träffade de för nästan ett år sedan. Adrian hinner börja ta av sig sina skor innan han upptäcker att jag står och praktiskt taget stirrar på honom, men när han väl ser mig börjar också han le stort.
''Pauli.'' säger han med en liten suck.
''Adrian.'' svarar jag likadant, men sekunden efter börjar jag skratta.
Han omfamnar mig och jag kan inte låta bli att märka hur lik han är Adam. Eller hur lik Adam är honom om man nu går efter vem som föddes först. Kramen känns trygg, ungefär som hemma, och jag för första gången på väldigt länge börjar jag sakna USA. Att alltid ha honom, Lin och Chris endast ett telefonsamtal och tio minuter i bil bort. Att alltid kunna vara som man vill utan att känna att någon dömer en. Att, nästan, alltid ha bra väder och roliga saker att göra. Att bo med min älskade faster och kusin. Att känna att man verkligen hör hemma. I Sverige finns det så många minnen av alla år som jag gått själv i skolan, att bara ha Emma att prata med, att alltid känna att pusslet saknar en bit för att man antingen bara har en bra vän eller har hälften av vännerna utom räckhåll. Visst älskar jag Sverige, Adam, Emma och alla andra i Sverige, men jag tror faktiskt att jag bara känner mig lika lycklig som i USA när jag är med Adam. Med Adam skulle nog var som helst kunna vara som USA för mig.
''Adrian? Vem är det?'' frågar Sara med lite hård röst, som sedan mjuknar när hon får se mig. ''Paulina?''
''Alldeles riktigt.'' ler jag och börjar nästan gråta för att hon kommer ihåg mig.
''Du kom aldrig och hälsade på, som jag föreslog.'' snyftar hon och går framåt för att krama om mig.
''Förlåt, men jag har haft lite fullt upp.'' ursäktar jag mig med tårar i ögonen, jag hade nästan glömt att hon la fram förslaget precis innan jag åkte hem från USA.
''Jag förstår det, men jag trodde jag aldrig skulle träffa dig igen.'' viskar hon och jag blir rörd av att hon tycker så mycket om mig att hon saknar mig. ''Du blev ju nästan som min dotter.''
Där släpper spärren och tårarna börjar rinna, hon kallade nyss mig för hennes nästan-dotter. Sara är nog en av de få vuxna människor som skulle kunna säga så till mig utan att jag blir sur. Under hela tiden jag kände henne i USA var hon alltid där och såg till att jag visste att jag alltid var välkommen hem till de.
''Men hjälp, nu får du mig att börja gråta också.'' halvskrattar jag när vi släpper varandra och lyfter handen för att dra den under mina ögon.
''Åh, gumman.'' snyftar hon. ''Men vad gör du här egentligen?''
Precis när hon säger det sista ordet kommer Adam fram till mig, lägger armarna runt min mage och frågar tyst hur jag känner mig. Antagligen för att jag gråter ytterst sällan. Sara formar munnen till ett 'o' och ler sedan stort mot oss.
''Bra.'' säger jag sedan som svar på Adams fråga. ''Jag känner mig lycklig.''
Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!
