”Vem var det?” frågar Adam nyfiket från fåtöljen snett emot min.

”Justin.” svarar jag och Adam himlar med ögonen. Han är nog inte så förvånad.

Vi sitter i vårt hotellrum, jag och Adam, och kollar på en film under tiden vi väntar på att klockan ska bli sju så vi får tillträde till matsalen. Egentligen är det lite fånigt att man har bestämda tider man ska äta, speciellt om man, som mig och Adam, inte har så mycket att göra. För artisterna kan jag tänka mig att det är jättebra, särskilt om man har bråttom då man inte behöver stå i massa köer för att få sin mat. Det är fortfarande fredag och efter att ha laddat upp min video har jag helt stängt av mig från omvärlden. Antagligen för att jag är nervös, jag vill inte riktigt se hur det har gått för den. Jag suckar lite och plockar sedan upp min dator från soffbordet för att logga in på Skype.

”Ja?” frågar jag och tittar undrade på Justin, som syns på skärmen till min dator.

"Varför berättade du inte? Du bara gjorde en hel video och en kanal och du sa till mig att du bara testade och att det inte var troligt att att du ens skulle ladda upp den.” säger han snabbt, och utan att andas. Vissa människor har för stora lungor.

”Jag bara testar.” försvarar jag mig. ”Det är inte som att jag måste göra en till.”

”Såklart att du måste göra fler videor. Har du sett responsen?” tjuter han upprört, men jag fattar inte riktigt vad han är upprörd för. Om någon borde vara upprörd så är det jag.

”Nix.” svarar jag lätt och tittar sedan förvirrat upp på Adam som börjar skratta. ”Va?”

”Du och han i filmen sa exakt samma sak, samtidigt.” fnissar han och jag börjar också skratta, inte åt att det var kul, utan åt hans dåliga humor.

”Vad pratar ni om?” frågar Justin surt, och jag förstår honom. Att inte ha någon aning om vad människor pratar om, och dessutom skrattar åt, är riktigt tråkigt.

”Åh ingenting, Adam är lättroad.” svarar jag och får ett litet leende av Justin.

”Nej, jag tänker inte le.” utbrister han sedan och suger in kinderna för att få bort leendet. ”Jag är arg på dig.”

”Och varför är du arg på mig, nu igen?” frågar jag okoncentrerat och försöker ha koll på både filmen och Justin.

”Omg. Säg inte att du glömt bort videon.”

”Såklart inte.” svarar jag. ”Hur går det för den?”

”Åh, inget speciellt. Bara omkring etthundrafemtio tusen visningar den senaste gången jag tittade.” svarar han sarkastiskt och på mindre än en sekund har jag helt glömt bort filmen.

”Du sa vad då?” utbrister jag och lutar mig fram mot skärmen för att försäkra mig om att han inte har någon lurig min. Vilket han inte har.

Han försäkrar mig om att det är sant, men jag tror fortfarande inte riktigt på honom så jag går in för att kolla själv. Och såklart var det inte sant. Justins siffra var en underdrift. Nästan fyrahundra tusen visningar. Nervöst kollar jag på siffran över och ser, till min stora lättnad, att ungefär tre fjärdedelar av de som bestämt sig för att tycka något gillar videon. Men klumpen i magen är inte borta än, för jag har fortfarande kommentarerna kvar att kolla på. Det första jag ser är att någon skriver att jag är ungefär sevärd som en ärta, som tur var visar den sig enbart vara överst för att ha fått så många försvarande svar. Med ett leende på läpparna läser jag igenom så många jag kan men såklart är det då som Molly och Nora väljer att knacka på vår dörr. Adam släpper in de och när de får se Justin släpper Molly ifrån sig ett litet tjut.

”Hej.” ler han. ”Är du artisten som jobbar med Pauli?”

”Uhm.” börjar Molly, och sväljer tydligt. ”Ja.”

”Trevligt att träffas, Pauli pratar mycket om dig.” En lögn, men det var tydligen rätt sak att säga då Molly ser lugnare ut.

”Verkligen, det visste jag inte.” ler hon och kastar en blick på mig och jag ler änglalikt, som om jag faktiskt hade pratat om henne men bara inte velat säga det. ”Så, hur är turné-livet?”

”Jag har fantiskt paus just nu, så jag är i L.A.” förklarar han och jag kan se på honom att han är lite obekväm med att prata med henne. ”Men annars är det toppen.”

”Men vi ska gå nu, det är äntligen vår tur att äta.” säger jag och vinkar lite. ”Hejdå.”

”Uhm, hejdå.”

Jag tar täten ner till maten, Molly är tätt efter mig och babblar om hur fantastiskt det var att få prata med honom, och om hur snygg han var. Det är väldigt svårt att inte berätta att han är upptagen, men jag vet att hon aldrig skulle kunna hålla tyst om det. För er som inte visste är Molly en, så kallad, belieber. I flera år har hon följt hans musik och hon har, många gånger, berättat att hon har en crush på honom. Egentligen är det enda jag berättat för Justin om Molly är att hon är lite galen i honom, så det kanske var därför han blev obekväm. Hur som helst var jag väldigt glad över att rädda honom, för stunden.

”Och vad håller du på med?” frågar Molly misstroget när vi står framför all mat.

Jag kollar snabbt ner på min bricka och inser att maten nästan ramlar av brickan på grund av att den är så full. Till mitt försvar så har vi fasta mattider, och jag får inte äta frukost förrän halv tio imorgon. För någon som är van vid att äta mellan sex och åtta är halv tio ingen godtagbar tid, så jag plockar åt mig lite extra till imorgon bitti. Jag planerar att jogga på morgonen och man kan inte vänta med att äta frukost tills halv tio om man ska jogga vid sju. Det går inte.

”Jag har sen frukost imorgon.” förklarar jag och plockar upp ett äpple till. ”Ska du med och jogga, förresten?” undrar jag och kollar på Adam. Något jag inte skulle gjort. Bara en sekund senare ligger äpplet på golvet och fler saker håller på att ramla av. Min logik säger att jag inte kan stanna för att plocka upp det då jag endast skulle tappa fler saker, så jag fortsätter bort mot en plats.

Det finns inte många bord i matsalen, antagligen då de tycker att man ska spendera tid med varandra, så jag ställer ner min bricka på första bästa lediga plats. Där råkar några personer redan sitta, jag har ingen koll på vilka, men de ser i alla fall trevliga ut.

”Hej.” säger jag och får de fem personerna att titta upp. ”Paulina.”

”Så det är du som är Paulina.” ler en man i sina bästa år. ”Christer Björkman, och detta är Peter ett, Peter två, Lina och Kajsa.”

”Trevligt att träffas.” ler jag och skakar hand med allihop. ”Kan vi slå oss ner?”

”Absolut. Molly, trevligt att ses dig igen.” säger han sedan när han får syn på Molly.

”Detsamma.” ler hon, fortfarande exalterad över att ha pratat med Justin.

”Du är hungrig ser jag.” säger den som jag tror är Peter ett och kollar menande på min bricka.

”Alltså, uhm, jag är riktigt morgonpigg och måste få i mig mat tidigare än halv tio på morgonen.” ursäktar jag mig, och skrattar nervöst.

”Hur kan du vara så smal och äta så mycket?” frågar en av tjejerna förundrat. ”Har du någon speciell diet? Jag har försökt gå ner i vikt i flera månader men jag kommer ingenstans.”

”Jag gillar att träna.” säger jag tvekande. ”Men jag äter allt, ofta och gärna mycket. Det är typ motsatsen till en diet.”

”Nu blir jag avundsjuk.” suckar den andra tjejen, men börjar snart skratta igen. ”Fast vem är inte avundsjuk på dig? Femton år, världskändis, snygg, kan äta vad som helst, i en relation längre än någon jag någonsin haft och bästa vän med den typ snyggaste killen vid liv.”