'Tävlingen'

---

Jag försöker att andas långsamt, ut och in, ut och in. Det fungerar inte så vidare bra, så jag ger snabbt upp och börjar hyperventilera igen. Trots att jag går fram och tillbaka så är min blick klistrad på skärmen. Skärmen blir mörk för en sekund, sen kommer texten fram och rösten börjar prata.

''My heart is, med Molly Sandén. Text och musik; Paulina Wegelius.''

Jag börjar andas, om möjligt, ännu snabbare. Precis när rösten slutar prata får man syn på Molly på scenen, där hon står i en ljust rosa klänning, som på något magiskt vis lyckas matcha hennes hår. Det är inte många rosa nyanser som klarar det. När musiken börjar har det egentligen knappt gått ett par sekunder, men enligt mig flera timmar. Jag känner hur jag skakar och börjar än en gång vanka fram och tillbaka, jag är så nervös att jag inte ens minns att jag stannat.

''Paulina, plats.'' fräser Ellinor tyst, inte högre än en viskning, även hon med blicken fäst på skärmen.

Under hela låten är alla knäpptysta, det enda som hörs är mina steg som rytmiskt slår mot golvet. Molly är helt fantastisk, hon sätter varenda not och är helt synkroniserad, men jag kan ändå inte tillåta mig själv att börja hoppas. Om jag börjar hoppas kommer jag bara bli besviken.

Då Molly inte är sist ut, utan sjunger som nummer fyra, kommer vi behöva vänta ett bra tag på att få resultatet. Jag vill helst inte se de andra, att veta hur bra alla andra är skulle bara göra mig ännu mer nervös, men Nora och Ellinor är bestämda, och dessutom två, så det blir som de vill. För att hålla mig sysselsatt fortsätter jag gå runt i rummet, fast denna gång utan en blick fastklistrad vid skärmen.

''Paulina, bara var still.'' suckar Ellior och vänder sig mot mig. ''Snart kommer det bli en fördjupning där du går, som det alltid blir i serier. Hur svårt kan det vara att sitta still?''

''Men jag är nervös.'' gnäller jag och känner hur jag nästan är på gränsen till tårar.

Jag är trött, nervös, skakig och utöver det även hungrig. Min nervositet har gjort det nästan omöjligt att äta, och när jag inte får mat i mig blir jag hemsk. Det är som uppgjort för katastrof. Ellinor suckar igen och reser sig upp. Hon går fram till mig och styr mig sedan till soffan, där hon trycker ner mig.

''Sitt.'' befaller hon, och jag vågar inte göra annat. ''Här, våga inte lämna något.''

Hon placerar en bricka med en macka, en apelsin, ett par kakor, lite godis, en vattenflaska och en kopp te på. När jag väl sitter ner känner jag hur trött jag är, att nervöst gå, och hoppa, omkring utan mat i magen en hel dag är inget jag rekommenderar. Speciellt inte när du har en 'once in a lifetime'-upplevelse. Jag börjar pilla i mig maten som står framför mig, samtidigt som jag försöker låta bli att lyssna på teven. Visst har jag hört alla låtar från de andra deltävlingarna, men jag vågar inte höra de låtar som kommer tävla mot Molly.

''Tyst.'' shychar Ellinor med sitt högra pekfinger mot läpparna.

Utan att jag märkt det har jag börjat humma, allt för att stänga ute ljudet från teven. Lydigt så tystnar jag, men jag ångrar mig snabbt. Om man försöker låta bli att höra alla andra låtar är det ingen bra idé att vara tyst under snabbreprisen.

''Han kommer gå vidare.'' förutspår Ellinor, men hennes leende suddas bort när hon tittar på mig. ''Du är ju helt vit, hur mår du egentligen?''

Jag låter bli att svara och slår händerna för öronen, blundar och andas djupt. Tiden har tydligen gått i racerfart, för de ska redan läsa upp resultatet. Trots att jag vet att det inte kommer bli bättre av det så sitter jag kvar i samma ställning, och förbereder mig på det värsta.

Plötsligt stelnar Ellinor, jag sitter så pass nära henne att jag kan känna det. Det får mig lite nyfiken och jag öppnar ögonen lite.

''Hon är vidare till andra omgången!'' utbrister Ellinor lyckligt, och kramar om mig från sidan.

''Ursäkta?'' viskar jag och plockar bort händerna från öronen.

''Molly gick vidare till andra omgången, tre bidrag är borta nu.'' säger hon. ''De tre var så kassa, jag fattar inte hur de ens kunde ta med de. Och det är egentligen bara två bra låtar med, Mollys och Robins.''

''Robin?'' upprepar jag frågande, det har inte riktigt sjunkit ner att Molly inte är ute än.

''Robin Stjernberg. Du träffade ju honom tidigare idag, kommer du inte ihåg det?''

''Är det han som liknar Tom lite?'' frågar jag, och letar i minnet efter någon som jag skulle kunna identifiera som Robin.

''Tom? Du menar Adams kompis som jag aldrig träffat? Tror inte det, du sa nämligen så om städaren vi mötte i korridoren.''

''Okej, okej.'' säger jag och försöker än en gång komma ihåg Robin.

''Där är han, i de vita kläderna, vid bordet bredvid Mollys.'' utbrister hon och pekar mot skärmen.

''Har jag träffat honom?''

''Ja.'' suckar hon. ''Ibland undrar jag hur det kan gå så bra för dig i skolan, med ett minna som ditt borde du helt ärlig ha F i allt.''

Jag struntar i piken och tittar ner på brickan framför mig istället. Den är i princip orörd, det lilla jag åt av mackan tidigare är allt som fattas. Teet är nästan kallt nu, men det struntar jag i, jag behöver energin. Min mobil ligger jämte brickan och blinkar för fullt, den har en inställning som gör att den blinkar på olika sätt för olika sorters meddelanden. Just nu blinkar den grönt, sms. Fast när jag plockar upp den inser jag att jag har mycket mer än ett sms som väntar på mig. Mina notiser är fyllda med sms, snapchats, missade telefonsamtal, you name it. Mina notiser på instagram och twitter är avstängda, vilket jag är extra glad för just nu.

''Jag vet inte varför du inte svarar, älskling, men jag ville bara säga att du har överträffat dig själv. Molly kunde inte ha fått tag på en bättre låt, alla håller på och röstar som galningar. Puss hej, nu ska jag fortsätta rösta.''

Jag spricker upp i ett stort leende när jag hör Adams röstmeddelande som han pratat in, inte riktigt vad jag väntat mig, men en liten del av mig börjar lugna ner mig igen vid ljudet av hans röst. Jag fortsätter lyssna på olika meddelanden, mamma, Emma och Sophie har alla lämnat ett par, läsa olika sms och svara på snapchats, samt tweeta lite.

'Thank you so much for your support, I love you no matter what.'

''Paulina.'' säger Ellinor, och jag förstår direkt vad hon menar. Det är dags.

Jag lägger undan mobilen och koncentrerar mig än en gång på skärmen. Robin till final, någon annan till andra chansen. En till till andra chansen. Nu gäller det. Final eller hem. Jag är säker på svaret, vi kommer få åka hem. Trots att jag inte vågat ha några förhoppningar så blir jag ändå besviken. All förberedelse till ingen nytta.

''Till final, Molly Sandén med My heart is!'' utbrister en av de som håller i programmet.

''Va?'' utbrister jag, helt förvånad.

''Hon är i final.'' tjuter Ellinor, och kramar om mig igen.

Jag stirrar tvivland på skärmen, detta kan inte stämma. Min mobil börjar surra, troligtvis alla lyckönskningar som börjar ramla in.

''Kom här.'' säger Nora, till synes helt oberörd över det som nyss hänt. ''Vi ska till scenen.''

Mycket riktigt kommer vi fram till scenen, och när Molly får syn på mig i kulisserna går hon direkt fram till mig och kramar om mig. Hon viskar fram ett 'vi gjorde det' och vänder sig sedan om för att framföra sin låt.