Kapitel 61
2013-11-17 'Du är vad då sa du?'
''Så du har en person anställd hos dig nu?'' frågar Albin för säkert femte gången måndagen efter och jag nickar tålmodigt.
''Har du fattat det nu?'' frågar Sophie irriterat. ''Så du kan sluta upprepa samma fråga menar jag. Hon har andra saker att berätta också.''
''Har du?'' frågar Erik, på sitt vanliga, lugna sätt.
''Typ, eller det beror på.'' svarar jag undvikande.
''Bara berätta.'' suckar Sophie och lägger huvudet i händerna. Hennes tålamod har aldrig varit på topp, och dessutom vill hon bort från den stökiga matsalen som vi nu befinner oss i.
''Jag är, typ, kind of, millionär.'' säger jag långsamt och flyttar runt mitt potatismos på tallriken.
Plötsligt hör jag ett frustande och Victors röst säga några väldigt fula ord. När jag vänder upp huvudet så sitter Victor indränkt i mjölk, som Albin spottat ut av förvåning. Alla blickar är vända mot oss och hela matsalen är plötsligt knäpptyst. Då börjar Sophie skratta, inte åt någon särskild, utan mest åt hela situationen. Jag hakar på, vilket även killarna också gör efter en kort tid.
''Du är vad då sa du?'' upprepar Victor när han är någorlunda mjölkfri.
''Millionär. Justin har köpt flera av mina låtar, som jag sa tidigare.'' berättar jag och håller medvetet rösten låg.
''När du sa att du hade något att berätta var det inte det jag trodde, men wow.'' säger Albin med eftertryck.
''Det gick ju bra.'' säger jag entusiastiskt till Ellinor när vi kliver ut från banken knappt fyra timmar efter incidenten i matsalen.
''Ja, men jag håller på att frysa ihjäl nu.'' säger hon stressat och griper tag i min arm för att dra mig mot närmsta café.
Efter skolan åkte jag in till stan för att, tillsammans med Ellinor och min pappa, gå på ett möte med banken. Jag är inte myndig än så en av mina förmyndare var tvungen att vara med, dessutom har vi kommit överens om en del saker som pappa är involverad i. Som till exempel att det behövs två koder för att ta ut pengar från kontot när beloppet överskrider en viss summa pengar och att de ska ha varsin kod. Helt ärligt hängde jag inte med så mycket, när en bankman, ens assistent och ens pappa med gymnasieutbildning inom ekonomi pratar så tappar man tråden rätt snabbt. Som tur är så vet pappa att jag har svårt att koncentrera mig på saker jag tycker är ointressanta så innan jag skrev på så gick han snabbt igenom allt, på typ en minut. Tack vare det så vet jag i alla fall något.
''Så, vad är planerna?'' frågar jag när vi sitter med varsin kopp te på caféet.
''Jag har börjat fixa din webbsida lite, men den är långt ifrån klar.'' börjar Ellinor säga, samtidigt som hon snurrar lite på sin takeaway mugg. Fråga mig inte varför hon bad om att få en sådan, för jag har inte den blekaste aning. ''Under den tiden det tar för den att bli i alla fall användbar så måste människor kunna ta kontakt med oss på andra sätt. Därför tänkte jag att du kanske kunde skriva in din mejladress på twitter och andra sociala medier så du inte är helt omöjlig att hitta.''
Jag nickar långsamt och försöker ta in vad hon säger. Visst har jag en hel del följare på twitter och instagram, men tanken på att någon skulle vilja ta kontakt med mig är ändå helt absurd. ''Så, vad vill du att jag ska skriva?'' frågar jag och tar fram mobilen för att klicka mig in på användarinställningarna på twitter.
''Jag gjorde en ny mejladress, så du kan ha kvar din andra privat, så det vore ju lite bra om du skriver den nya.'' säger Ellinor retsamt när hon ser att jag skrivit den mejl jag haft sen jag var tio år. ''Bara skriv något om att de kan kontakta dig där eller något.''
''Ja ja.'' muttrar jag. ''Besserwisser.'' lägger jag till och får henne att börja skratta.
''Förlåt för att man hjälper till.'' svarar hon roat, men avbryts av att min mobil börjar ringa.
''Jag ska bara ta detta.'' mumlar jag och svarar snabbt, som vanligt utan att kolla vem det är som ringer.
''Hallå?'' säger jag undrande och väntar på att personen som ringt ska svara. Personen svarar inte, så jag kollar nu vem som ringer och ser att det är Emma. ''Emma? Hallå? Vad vill du?'' Istället för att få ett vettigt svar så hör jag en gigantisk snyftning. ''Emma, du skrämmer mig nu. Hallå?'
''Hej.'' svarar hon svagt.
''Tack, du kan prata. Vad är det som har hänt?'' säger jag lättat, men ångrar mig snabbt då mina ord bara får henne att snyfta mer. ''Vet du vad, jag kommer. Är du hemma?''
''Ja.'' snyftar hon. ''Tack.''
''Först måste jag bara avsluta en grej, men jag kommer snart. Hejdå.'' avslutar samtalet och lägger på. ''Är det något annat vi ska gå igenom?'' frågar jag sedan Ellinor.
''Inget som vi absolut måste ta idag, jag har en hel del att göra med hemsidan.'' ler hon. ''Åk du.''
''Tack, det är bara att ringa om det är något.''
Jag kramar om henne och skyndar sedan ut i kylan och till busshållplatsen. Där inser jag att jag missat bussen med två minuter och eftersom de går en gång i halvtimmen så kommer jag bli en isbit innan nästa kommer. Därför styr jag kosan mot närmsta affär, inte för att jag ska köpa något utan för att använda den som väntsal, men den idén går i kras ganska fort. Dels för att jag verkligen är en godisgris, och dels för att min bästa vän sitter gråtandes hemma hos henne. Först funderar jag på att köpa glass, men det är minusgrader ute så det är inte lika lockande som det hade varit mitt i sommaren. Nästa tanke är att köpa någon slags bakelse, men de ser inte alls frestande med sina rosa glasyrer, så den slutgiltiga idén blir en burk nutella och godis. Jag vet att Emma är väldigt svag för nutella, så hon kan få en som lite uppmuntring.
Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!
