'Är du nervös?'

---

''Vill du ha ett akustiskt eller ett elektriskt piano?'' frågar pappa och kastar en snabb blick på mig där jag sitter i passagerarsätet på bilen.

''Ett akustiskt tror jag, om det kan få plats.'' säger jag lite fundersamt. ''Jag har faktiskt inte tänkt på att man kan köpa en keyboard utan bara fokuserat på ett akustiskt.''

Pappa flinar lite åt mig och koncentrerar sig sedan på vägen, vi är nämligen på väg att parkera. Skickligt svänger han in bilen på en minimal plats, och jag känner att det där kommer bli ganska omöjligt för mig när jag väl får börja övningsköra. Vi möter upp Ellinor utanför affären, trots att vi måste vänta ett par minuter i kylan. Väl inne i affären får vi hjälp direkt, det är inte så mycket människor där inne en söndag omkring lunch.

Efter några diskussioner och en hel del tvekan så bestämmer jag mig till slut för ett akustiskt piano, precis så som jag föreställt mig. Det är svart och glansigt, men något säger mig att det kommer bli mer matt av allt damm som finns i mitt rum. Vi kan tyvärr inte ta hem det direkt eftersom det är en beställningsvara, tydligen är det inte så många som köper pianon, därför kommer det skickas hem till vår dörr inom en vecka. Vilket i sin tur betyder att jag, enligt Ellinor, inte ska jobba under hela den tiden.

När mitt piano kommer så har jag alldeles för mycket energi att lägga ner på låten. Den veckan jag spenderat utan att skriva har varit bra för mig, även fast jag ibland varit på gränsen till galen. Bara ett par dagar senare är den klar, allt låter jättebra och jag känner att jag inte har kunnat göra det bättre. Trots det kan jag inte låta bli att försätta testa andra sätt att spela den på, men inget av det jag testar tilltalar mig alls. Istället går jag sakta över till att skriva egna saker igen, något jag verkligen saknat.

Dagarna går och till slut är det dags, jag ska på ett möte med Molly för att presentera min låt. Det har gått ungefär två och en halv vecka sedan jag fick reda på att jag skulle skriva låten och jag har ingen aning om vart de egentligen tog vägen. Tidigare idag slutade skolan, så nu är jag på jullov. Min yrsel är borta, och dimman också, men det känns fortfarande som att klockan går dubbelt så fort som den borde. Fast, det har det dock känts som sen jag kom hem från USA.

För ögonblicket sitter jag på bussen hem till Ellinor, det är just där vi ska ha vårt möte med Molly och hennes manager. I princip alla våra möten sker där, eller på 'vårt' café som ligger ungefär femhundra meter därifrån. Ellinors lägenhet är nog en av mina favoritplatser, den är inte så stor men den är hur mysig som helst. Nästan alla stora grejer hos henne, som hyllor, skrivbord och så, är antingen vita eller i trä, hon hävdar att det är för att då tröttnar hon inte på det. Hennes favoritfärger växlar från månad till månad, så då slipper hon köpa massa nya saker hela tiden. Istället har hon jättemycket olika lampor och prydnadssaker, för att matcha månadens färg.

''Är du nervös?'' frågar hon, nervöst, när hon öppnat dörren för mig.

''Lite, men det känns som att det mesta gått över.'' svarar jag. ''Jag behöver inte fråga dig, det syns att du är jättenervös.''

''Åh nej, syns det?'' frågar hon darrigt.

''Inte tydligt.'' ljuger jag snabbt, jag vill inte att hon ska bli mer nervös.

''Bra. Tog du med det jag bad dig?'' frågar hon snabbt.

''Ja, jag har med mig fika.'' säger jag lugnt, Ellinor är inte bra alls på att laga något som ens är ätbart.

''Bra.'' säger hon igen. ''Om jag får det så kan jag lägga upp det.''

Jag räcker henne påsen försiktigt, jag vill inte att hon ska välta ut allt. Men det lyckas hon såklart med ändå. Efter ett tag är allt under kontroll och allt ligger där det ska, vilket nog sker på en ny rekordtid. Först då tycker jag att det är säkert att ta av mig min jacka, jag har inte vågat lämna henne ensam innan.

''Åh, är det de?'' frågar Ellinor nervöst när det ringer på dörren.

''Jag antar det.'' svarar jag lugnt och går ut i hallen för att släppa in våra gäster.

Det första som slår mig är att Molly är lång, väldigt lång. Jag får titta upp för att kunna se hennes ögon, något som jag nästan aldrig gjort innan. Hennes manager är desto kortare, hon är nog tio centimeter kortare än mig. Efter att vi hälsat så börjar de ta av sig ytterkläderna och jag får något av en chock när Molly drar av sig ett par skyhöga klackskor. Visserligen har inte snön kommit än, men det är isigt och halt och enligt mig alldeles för kallt för att ha annat än tjocka kängor på fötterna. Utan skorna blir Molly till och med kortare än mig, då förstår ni nog hur höga klackar hon egentligen har.

''Så, hur har det gått?'' frågar Molly exalterat när alla sitter runt Ellinors vita, runda köksbord.

''Det har gått bra, jag är väldigt nöjd i alla fall.'' ler jag, hon fick ett första utkast skickat till sig precis efter att jag fått mitt piano, det var då hon bestämde att hon var intresserad och ville ha ett möte.

''Vad bra, från vad jag redan hört och dessutom hört från dina andra låtar så tror jag att den kommer bli jättebra.'' säger hon positivt.

Jag bara ler till svar, stolt över komplimangen. Eftersom det är ganska omöjligt att ta med ett piano till Ellinor så har jag istället tagit med mig min gitarr, mina fingrar har gått tillbaka till normalform så jag ser inga problem med att spela. Och ja, jag har testat att spela innan.

Efter att ha delat ut text och noter så de kan följa med i låten börjar jag spela, Molly sitter koncentrerat med en penna i handen för att kunna kladda ner spontana åsikter. Låten är en ganska speciell låt, den skulle kunna vara långsam, men jag tror att den gör sig bäst med högt tempo, precis som Molly vill. Den heter 'My heart is' och handlar kort sagt om kärlek, lycklig kärlek.

''Jag gjorde helt rätt i att kontakta dig.'' säger Molly glatt när jag spelat färdigt. ''Det är nog den låt som jag varit mest nöjd med första gången jag hört den.''

''Oj.'' säger jag och vet inte riktigt vad jag ska göra, det kan vara det bästa berömmet jag någonsin fått.

''Det enda jag tänkte på, är om man skulle kunna korta av lite här. Inte ta bort det, men som att sjunga lite mer i stötar, om du förstår hur jag menar.''

---

Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!

Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!

'Ni är som tvillingar'

---

Dagen efter att Emma lättat sitt hjärta för mig är jag väldigt tyst, vilket flera påpekat men jag jag bara avfärdat med att jag är trött. Jag vet inte hur många som tror mig men det är ingen som försöker gräva djupare i alla fall. Mina tankar kretsar ständigt runt Emma och hur jag kan få henne att må bättre, men med tanke på att jag aldrig upplevt något liknande så går det trögt. Dessutom så har jag heller aldrig varit med om att behöva trösta henne, så jag har ingenting som jag kan få inspiration ifrån.

''Hur är det?'' frågar Adam försiktigt, under tiden vi går från busshållplatsen hem till honom.

''Jag vet inte.'' svarar jag med en liten suck. ''Emma har lite problem.''

''Åh.'' säger han, antagligen lite gladare över att veta att det inte var någonting som handlade om mig, eller om oss.

''Jag vet bara inte vad jag ska göra för att få henne att må bättre.'' mumlar jag, jag kan kanske inte berätta vad det handlar om men det betyder inte att jag inte kan få hjälp.

''Seriöst?'' frågar han. ''Ni är som ett par tvillingar, det som jag dig glad gör henne glad. Hur kan du inte veta om det, det vet till och med jag.''

''Det som gör mig glad.'' upprepar jag långsamt. ''Du är ett geni!''

''Vad sa jag nu?'' frågar han förvirrat.

''Det som gör mig glad.'' säger jag ännu en gång, för att han ska fatta vad jag pratar om. ''Musik.'' förtydligar jag när han fortsätter se helt oförstående ut.

''Du tänker så.'' svarar han och nickar långsamt. ''Ska du spela musik för henne?''

''Nej, ännu bättre.'' ler jag finurligt. ''Jag ska hjälpa henne skriva en låt.''

Sagt och gjort. Nästa dag åker jag hem till henne, med ännu en påse godis och väskan fylld med notpapper. Emma har nämligen ett piano hemma, som hon dessutom kan spela på, vilket gör att jag ofta lånar det. Men idag ska vi spela på det tillsammans.

''Vi ska skriva en låt?'' upprepar hon skeptiskt när jag, lite mer entusiastiskt, berättar om min snilleblixt.

''Ja!'' säger jag lyckligt. ''Kom igen!''

''Varför då?'' frågar hon klagande men följer i alla fall med mig ner till pianot.

''För att få ut alla känslor. Det kommer fungera, jag gjorde det med Christian.''

Hon kollar skeptiskt på mig men öppnar ändå pianot och slår sig ner på pianopallen. Hennes fingrar rör sig mot tangenterna och tycker långsamt ner några av de. En melodi börjar spelas, men efter att bara ha lyssnat ett par sekunder känner jag igen den.

''Inte spela någon annans låt Emma, nu ska vi skriva din låt.'' uppmanar jag och sätter mig bredvid henne. ''Nu försöker vi igen.''

Ett par timmar senare sitter vi fortfarande på samma plats, men nu ligger ett antal notpapper slängda runtomkring oss. Texten börjar långsamt formas och utefter det kommer även musiken till liv. Melodin är ganska långsam och helt ärligt så gör den sig nog bättre på gitarr, men den låter ganska bra på piano också.

''Hallå.'' ropar plötsligt en röst från hallen. ''Åh, hej Paulina. Stannar du till kvällsmat?'' frågar Emmas mamma, hon är ganska van vid att hitta mig här.

''Om jag får.'' svarar jag artigt, trots att jag redan vet svaret.

''Såklart, jag ropar när den är färdig. Skulle ni kunna plocka upp den här röran innan Lucas kommer hem?'' säger hon, något beordrande, och visar med hela handen på alla papper.

''Japp.'' svarar Emma kort. ''Vi går upp på mitt rum sen.'' fortsätter hon sedan vänd mot mig.

När jag ytterligare några timmar senare sitter på bussen hem till mig är jag väldigt nöjd. Låten är snudd på klar, och den är helt fantastisk. Om Emma bara bestämmer sig för att göra något med den kommer både låten och hon bli riktigt stora. Dessutom så kanske Harry fattar något om han hör den, han borde göra det men man vet aldrig. I så fall så får jag väl hinta det lite snyggt.

Ett par dagar senare, eller snarare en knapp vecka senare, får jag ett samtal från Ellinor. Visserligen pratar vi ofta, men denna gången är hon extra uppspelt. Hon beordrar mig att möta henne på ett café efter att skolan slutat och jag kan inte göra mycket annat än att svara ja.

''Du har ett jobb!'' tjuter hon lyckligt när vi hälsat.

''Va?'' utbrister jag, det var inte vad jag väntat mig.

''Ja, gissa vem?''

''Jag har inte en susning.''

''Okej, det där var en dålig gissning.'' svarar hon och putar med underläppen. ''Molly Sandén.''

''Ursäkta?'' säger jag, än en gång överraskar hon mig.

''Molly Sandén, sångerskan.'' förtydligar Ellinor långsamt.

''Jag vet vem hon är. Men va? Vad ska jag göra?'' undrar jag lite hysteriskt.

''Hon ringde mig, med kontakten på din hemsida som jag jobbat dygnet runt med den senaste tiden, och frågade om du var intresserad. Det är du väl? För jag sa ja.'' förklarar hon.

''Ja, jag är intresserad.'' mumlar jag. ''Varför just jag?''

''Du får väl fråga henne, hon gav lite grejer att jobba med och så ska du ge de ett utkast när hon kommer ner till Jönköping i mellandagarna.''

''Kommer hon till Jönköping?'' frågar jag, en aning mer förvånad än vad jag kanske borde vara.

''Ja. I mellandagarna.'' upprepar Ellinor, än en gång med röst som en dagisfröken.

Resten av tiden på cafét går åt till att pumpa Ellinor på ännu mer information och gå igenom vad Molly gett mig att jobba med. En 'lycklig' kärlekslåt, 3 minuter lång, ganska högt tempo, och, sist men inte minst, den ska vara med i Melodifestivalen. När jag hör det sista blir jag nervös, ska jag, jag, skriva en låt som ska spelas i tv för typ hela Sveriges befolkning. Det är ganska sjukt.

---

Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!

 

'Vill du prata om det?'

---

''Emma?'' säger frågande när jag öppnat dörren till deras hus, Emma låser alltid och denna gång var det upplåst så jag tog det som ett tecken på att gå in. ''Var är du?''

Långsamt rör jag mig genom hallen efter att jag sparkat av mig skorna och kollar köket och vardagsrummet innan jag går upp en våning. Halvvägs upp för trappan börjar jag höra svaga ljud av snyftningar, och mycket riktigt, när jag kikar in i Emmas rum hittar jag henne sittandes på golvet med ryggen mot sängen. Utan att säga ett ord går jag fram till henne och efter någon sekunds tvekan drar jag in henne i en stor kram.

''Gumman.'' viskar jag tyst och försöker blinka bort tårarna som börjar stiga i även mina ögon.

Med Emma i armarna börjar jag gunga lite fram och tillbaka, som ens föräldrar alltid vaggade en när man var liten och ledsen. Till sist kan jag inte hålla tillbaka tårarna utan börjar gråta, det är nog den värsta känslan i världen att se sin bästa vän gråta och inte kunna göra något åt det.

''Snälla berätta vad som hänt så jag kan hjälpa dig.''

När jag uttalat de orden tar Emma ett djupt andetag, men lyckas inte lugna ner sig. Istället så ökar snyftningarna i intensitet för ett tag för att sedan sjunka igen. Eftersom jag inte lugnat ner henne genom att prata så bestämmer jag mig för att hålla tyst.

Det tar ytterligare några minuter för henne att få tårarna att sluta rinna, men även efter det hörs det regelbundna snyftningar. Till sist släpper jag henne och sätter mig på huk framför henne istället. Med försiktiga och lätta fingrar drar jag varsamt över hennes kinder i ett försök att få bort alla blöta tårar därifrån. Som tack får jag ett svagt leende som blir lite större när jag visar henne vad jag köpt i affären.

''Tack, du är verkligen världens bästa vän.'' viskar hon tyst när jag hämtat två skedar från köket.

Jag ler mot henne och räcker henne den ena, och största, skeden.

''Vill du prata om det?'' frågar jag och ber en tyst bön om att hon inte ska börja gråta igen.

''Jag vet inte. Helst vill jag inte tänka på det, men jag tror jag mår bäst av att prata.''

''Vi kan prata om något annat först om du vill? Ta en paus i tankarna liksom.'' föreslår jag och får ännu ett blekt leende till svar. ''Vet du vad som hände i skolan idag?''

Emma skakar på huvudet, till synes tacksam för bytet av ämne. Jag berättar för henne om incidenten i matsalen och får henne att skratta, kanske inte lika högt och äkta som vanligt, men det känns ändå som en bedrift med tanke på hennes tillstånd bara några minuter tidigare. Vi sitter så och pratar, om allt och ingenting, i nästan en halvtimme. Emmas humör börjar bli mer som det brukar vara men det märks tydligt att det ändå inte är det. Jag inser att hon skulle må bättre av att prata om det, men jag är självisk. Jag vill behålla min glada, roliga, skrattande, bästa vän ett tag till. Jag vill inte att hon ska gråta och vara ledsen. Jag vill inte skada henne genom att dra upp det, jag vill få henne att glömma allt hemskt trots att jag ser att det inte fungerar. Jag vill att allt ska vara som i sagor, där man ignorerar allt som inte är positivt. Jag vill bo i en saga med alla personer jag gillar och tycker om. Jag vill inte se sorgliga saker. Jag är självisk.

''Jag vet att du är nyfiken.'' säger Emma med ett snett leende.

Antagligen har jag tittat funderande på henne under tiden jag tänkt. Men det stämmer inte, så jag skakar på huvudet.

''Jag vill inte pressa dig.''

Det är ingen lögn, men det är inte sanningen heller. Jag är så självisk att jag inte ens vill visa henne att jag är självisk. Jag är inte bara självisk, jag är patetisk. Min bästa vän går igenom en kris och jag tänker på mig själv. Patetiskt.

''Vi hade sex.''

Alla tankar jag någonsin tänkt försvinner som genom ett trollslag och jag kan inte göra mer än att stirra på henne. Min hjärna kan inte formulera ett enda ord, än mindre en helt mening. För att inte bara stirra öppnar jag munnen, som för att säga något, men stänger den snabbt igen då det inte kommer ut något vettigt. Visst har vi pratat, och jag litar mer på Emma än på någon annan levande varelse, men vi har liksom aldrig pratat om det. Vi har varit outsiders som inte riktigt haft något att prata om, vilket kanske är anledningen till min reaktion.

''Huh?'' är allt jag klarar av att säga, jag får i alla fall Emma att le lite av min reaktion så det är helt värt att se ut som en idiot för det.

''Vi, uhm, ja.'' säger hon, den här gången rodnar hon häftigt.

''Huh?'' Jag kan fortfarande inte säga något vettigt, min hjärna har inte riktigt kommit igång.

''Jag och Harry.''

Hon säger det som om det inte vore en stor grej, men hennes ögon pratar sitt egna språk. Hela hon utstrålar osäkerhet och rädsla. Som om jag skulle explodera över det. Han har trots allt varit hennes crush i flera år.

''Uhm.'' börjar jag, innan jag harklar mig för att hitta rösten. ''Grattis antar jag.''

Mina ord får henne att börja gråta igen och jag ångrar de redan. Med tårarna rinnande än en gång tittar hon upp på mig, där jag sitter mitt emot henne i hennes säng. Hon skrattar glädjelöst och för ett tag börjar jag undra om hon blivit galen.

''Och nu är han inte ens här. Vad har jag gjort egentligen?''

''Du gillar honom?''

Egentligen vet jag svaret, eller jag brukade veta det rättare sagt. Med tanke på händelserna kan det ha ändrats så det känns bäst att fråga. Hon nickar, så jag antar att jag visste det.

''Vet du vad det värsta är?'' frågar hon, med ännu ett glädjelöst skratt.

Jag skakar långsamt på huvudet och släpper henne inte med blicken.

''Jag faller hårdare och hårdare för varje sekund, och han är inte ens här. Han är i London, eller New York, eller var tusan de nu är, men han borde vara här. Med mig. Jag vill inte falla för någon som jag inte kommer träffa, men jag tror det redan är för sent.''

---

Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!

 

'Du är vad då sa du?'

---

''Så du har en person anställd hos dig nu?'' frågar Albin för säkert femte gången måndagen efter och jag nickar tålmodigt.

''Har du fattat det nu?'' frågar Sophie irriterat. ''Så du kan sluta upprepa samma fråga menar jag. Hon har andra saker att berätta också.''

''Har du?'' frågar Erik, på sitt vanliga, lugna sätt.

''Typ, eller det beror på.'' svarar jag undvikande.

''Bara berätta.'' suckar Sophie och lägger huvudet i händerna. Hennes tålamod har aldrig varit på topp, och dessutom vill hon bort från den stökiga matsalen som vi nu befinner oss i.

''Jag är, typ, kind of, millionär.'' säger jag långsamt och flyttar runt mitt potatismos på tallriken.

Plötsligt hör jag ett frustande och Victors röst säga några väldigt fula ord. När jag vänder upp huvudet så sitter Victor indränkt i mjölk, som Albin spottat ut av förvåning. Alla blickar är vända mot oss och hela matsalen är plötsligt knäpptyst. Då börjar Sophie skratta, inte åt någon särskild, utan mest åt hela situationen. Jag hakar på, vilket även killarna också gör efter en kort tid.

''Du är vad då sa du?'' upprepar Victor när han är någorlunda mjölkfri.

''Millionär. Justin har köpt flera av mina låtar, som jag sa tidigare.'' berättar jag och håller medvetet rösten låg.

''När du sa att du hade något att berätta var det inte det jag trodde, men wow.'' säger Albin med eftertryck.

''Det gick ju bra.'' säger jag entusiastiskt till Ellinor när vi kliver ut från banken knappt fyra timmar efter incidenten i matsalen.

''Ja, men jag håller på att frysa ihjäl nu.'' säger hon stressat och griper tag i min arm för att dra mig mot närmsta café.

Efter skolan åkte jag in till stan för att, tillsammans med Ellinor och min pappa, gå på ett möte med banken. Jag är inte myndig än så en av mina förmyndare var tvungen att vara med, dessutom har vi kommit överens om en del saker som pappa är involverad i. Som till exempel att det behövs två koder för att ta ut pengar från kontot när beloppet överskrider en viss summa pengar och att de ska ha varsin kod. Helt ärligt hängde jag inte med så mycket, när en bankman, ens assistent och ens pappa med gymnasieutbildning inom ekonomi pratar så tappar man tråden rätt snabbt. Som tur är så vet pappa att jag har svårt att koncentrera mig på saker jag tycker är ointressanta så innan jag skrev på så gick han snabbt igenom allt, på typ en minut. Tack vare det så vet jag i alla fall något.

''Så, vad är planerna?'' frågar jag när vi sitter med varsin kopp te på caféet.

''Jag har börjat fixa din webbsida lite, men den är långt ifrån klar.'' börjar Ellinor säga, samtidigt som hon snurrar lite på sin takeaway mugg. Fråga mig inte varför hon bad om att få en sådan, för jag har inte den blekaste aning. ''Under den tiden det tar för den att bli i alla fall användbar så måste människor kunna ta kontakt med oss på andra sätt. Därför tänkte jag att du kanske kunde skriva in din mejladress på twitter och andra sociala medier så du inte är helt omöjlig att hitta.''

Jag nickar långsamt och försöker ta in vad hon säger. Visst har jag en hel del följare på twitter och instagram, men tanken på att någon skulle vilja ta kontakt med mig är ändå helt absurd. ''Så, vad vill du att jag ska skriva?'' frågar jag och tar fram mobilen för att klicka mig in på användarinställningarna på twitter.

''Jag gjorde en ny mejladress, så du kan ha kvar din andra privat, så det vore ju lite bra om du skriver den nya.'' säger Ellinor retsamt när hon ser att jag skrivit den mejl jag haft sen jag var tio år. ''Bara skriv något om att de kan kontakta dig där eller något.''

''Ja ja.'' muttrar jag. ''Besserwisser.'' lägger jag till och får henne att börja skratta.

''Förlåt för att man hjälper till.'' svarar hon roat, men avbryts av att min mobil börjar ringa.

''Jag ska bara ta detta.'' mumlar jag och svarar snabbt, som vanligt utan att kolla vem det är som ringer.

''Hallå?'' säger jag undrande och väntar på att personen som ringt ska svara. Personen svarar inte, så jag kollar nu vem som ringer och ser att det är Emma. ''Emma? Hallå? Vad vill du?'' Istället för att få ett vettigt svar så hör jag en gigantisk snyftning. ''Emma, du skrämmer mig nu. Hallå?'

''Hej.'' svarar hon svagt.

''Tack, du kan prata. Vad är det som har hänt?'' säger jag lättat, men ångrar mig snabbt då mina ord bara får henne att snyfta mer. ''Vet du vad, jag kommer. Är du hemma?''

''Ja.'' snyftar hon. ''Tack.''

''Först måste jag bara avsluta en grej, men jag kommer snart. Hejdå.'' avslutar samtalet och lägger på. ''Är det något annat vi ska gå igenom?'' frågar jag sedan Ellinor.

''Inget som vi absolut måste ta idag, jag har en hel del att göra med hemsidan.'' ler hon. ''Åk du.''

''Tack, det är bara att ringa om det är något.''

Jag kramar om henne och skyndar sedan ut i kylan och till busshållplatsen. Där inser jag att jag missat bussen med två minuter och eftersom de går en gång i halvtimmen så kommer jag bli en isbit innan nästa kommer. Därför styr jag kosan mot närmsta affär, inte för att jag ska köpa något utan för att använda den som väntsal, men den idén går i kras ganska fort. Dels för att jag verkligen är en godisgris, och dels för att min bästa vän sitter gråtandes hemma hos henne. Först funderar jag på att köpa glass, men det är minusgrader ute så det är inte lika lockande som det hade varit mitt i sommaren. Nästa tanke är att köpa någon slags bakelse, men de ser inte alls frestande med sina rosa glasyrer, så den slutgiltiga idén blir en burk nutella och godis. Jag vet att Emma är väldigt svag för nutella, så hon kan få en som lite uppmuntring.

---

Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!

 

'Min kusin'

---

Några timmar senare sitter jag och Justin i hans loge backstage, han ska vara gästartist på kvällens konsert. Vi har nyss skypat med Adam och Tom och sitter nu utslagna i soffan utan att ens orka lyfta bort datorn. Jag är av någon anledning jättetrött och håller på att somna när datorn än en gång ringer, fast denna gång är det Caitlin.

''Hej sis.'' utbrister hon när jag svarat. ''Och Justin.''

''Hej.'' gäspar jag fram och kämpar mig upp till sittande ställning. ''Hej Adrian.''

''Hej lillan, hur är det?'' frågar Adrian vänligt och jag svarar med att gäspa stort.

''Lite trötta bara.'' tillägger Justin.

''Och ni håller fortfarande ihop ser jag.'' säger jag och försöker få igång ett samtal, trots min övertrötta hjärna.

''Japp.'' svarar Caitlin lyckligt. ''Justin sa att du skaffat en kille Pauli. Vem är det?''

''Du behöver seriöst lära dig att hålla tyst.'' fnyser jag och ger Justin en dödande blick. ''Men ja, han heter Adam.''

''Jag är så glad för dig! Du har äntligen lämnat min lillebror bakom dig.'' säger Caitlin, om möjligt ännu lyckligare.

''Berätta om honom.'' säger Adrian och himlar med ögonen lite åt Caitlins beteende.

''Um, han är lika gammal, femton, spelar hockey och har den trevligaaste familjen jag någonsin träffat. Lite som din faktiskt.'' svarar jag och riktar det sista mot Adrian.

''Vad är hans hela namn?'' frågar Adrian och ser fundersamt på mig.

''Adam Kevin Johansson. Hur så?'' frågar jag förvirrat.

''Och han har en lillasyster som heter Thea?'' fortsätter han.

''Hur kan du överhuvudtaget veta det?'' frågar jag skrämt.

Alla möjliga tankar flyger genom mitt huvud; var de vänner när han bodde i Sverige, eller fiender? De kanske hatade varandra och Adrian kanske vet massor av saker om Adams förflutna som han inte vill berätta för mig. Adam kanske är jättehemsk och Adrian vet det eftersom han har känt honom.

''Han är min kusin.'' säger Adrian lätt och avbryter alla scenarion som spelas upp i mitt huvud.

''Va?'' utbrister jag förvånat. ''Bara, va?''

''Han är min kusin.'' upprepar han. ''Vadå?'' frågar han nervöst då både jag och Justin stirrar på honom.

''Ni är faktiskt lite lika.'' erkänner Justin.

''Jag tror inte på dig, det är bara... Omöjligt.'' säger jag.

Hur kan de? Det går inte ihop. Visst så kommer Adrian från Gränna, som ligger i närheten, men nej. Det är helt omöjligt. Sådana sammanträffanden händer bara inte. Bara för att båda råkar heta Johansson i efternamn så betyder inte det att de är släkt. Nej. Han skojar. Fast det är inte ens kul. Mest stalker-aktigt eftersom han visste Theas namn.

''Vad gör det så omöjligt?'' frågar han roat.

''Bara... Tja... Jag vet inte! Allt!'' svarar jag frustrerat och suckar uppgivet.

''Litar du inte på mig?''

''Det tror jag att jag gör. Det är bara svårt att föreställa sig antar jag.''

''Jag hänger inte med.'' säger Caitlin förvirrat. ''Vem är kusin med vem?''

''Paulis pojkvän är min kusin.'' förklarar Adrian långsamt för henne i samma ton som jag kan tänka mig att han använder till små barn.

''Sluta prata med mig sådär, jag är inget barn.'' protesterar Caitlin, tydligen var inte jag den enda som uppfattade tonen.

''Inte för att såra dig eller något, men det är du ibland.'' säger Justin och jag nickar, det är verkligen sant.

''Inte sant.'' utbrister hon sårat och skjuter fram hakan.

''Du ser verkligen ut som ett.'' påpekar Adrian och får henne att skjuta ut hakan ännu mer innan hon börjar skatta.

Då knackar det på dörren och in störtar någon jag fortfarande inte kan namnet på, som jobbar med någonting jag inte heller kan erinra mig. Justin kollar på klockan och hoppar sedan snabbt upp ur soffan.

''Oh gosh förlåt jag kommer om en minut!'' utbrister Justin och personen vänder på klacken och skyndar vidare. ''Jag måste verkligen gå nu, vi hörs.'' säger han sedan stressat till oss och försvinner samma väg som personen.

''Jag borde också gå, vill inte störa allt genom att komma försent.'' säger jag till skärmen.

''Ja, det är klart.'' ler Caitlin. ''Skrik lite för mig med, okej?''

''Absolut.'' intygar jag. ''Hejdå.''

Nästa morgon efter frukosten, eller ett par timmar efter frukosten för min del, så sitter jag och Justin vid ett bord i något som liknar ett konferensrum och som är beläget på den översta våningen på hotellet. Utsikten är ganska så jättefin.

Scooter är och hämtar Ellinor vid stationen, jag hade gärna följt med men hade nog mest varit i vägen så nu sitter jag istället här med Justin.

Alla texter ligger i prydliga högar framför mig, till och med i bokstavsordning. Det är sådant jag pysslar med när jag har tråkigt. Justin har pekat ut vilka de bestämt sig för men har utöver det inte sagt ett ord om någonting. Jag misstänker att han är trött, man kan ana ringar under hans ögon och röda sträck i de, annars så vita, ögonvitorna. Det är inte ovanligt att vi sitter tysta, ibland känns det lite som att det är det som utmärker vår vänskap. Vi träffas inte alltid och behöver inte alltid göra något, men vi kan släppa fram våra tysta, tråkiga, asociala sidor när vi är själva med varandra. Med många personer känner man ett behov av att göra något så att de inte ska få se den sidan men med Justin så behövs inte det, vi vet var vi har varandra och hur den andra är som person på riktigt. Alla bra, dåliga, konstiga, underbara och till och med vansinniga sidor som man döljer för allmänheten kan vi visa för varandra utan att vara rädda för att bli dömda. Justins fans förväntar sig att han alltid ska vara på topp, så jag tror att sådana stunder, som denna, är viktiga för att motverka stress. Och ja, innan ni frågar, jag har funderat på att bli psykolog.

En stund senare öppnas dörren, jag tittar lugnt upp medan Justin knappt märker något, han har nog somnat.

''Hej.'' hälsar jag leendes och reser mig upp för att hälsa på tjejen som Scooter kom med.

''Hej.'' svarar hon. ''Du måste vara Paulina.''

Hon säger det mer som ett konstaterande än en fråga så det är bara för mig att nicka. Vi skakar hand och sätter oss sedan ner runt ena delen av det överdrivet stora bordet. Scooter börjar grilla Ellinor med fråga på fråga på fråga, utifrån vad jag tycker så gör hon bra ifrån sig.

Hon är 23 år och bosatt i Jönköping, hon gick ut sin högskoleutbildning förra läsåret och är därför en utbildad ekonom. Eftersom hon vill jobba så som jag har erbjudit henne så har hon tackat nej till andra jobb där hon annars skulle kunnat jobba och har istället jobbat i en klädaffär så att hon ska kunna sluta när hon hittar rätt jobb. Något jag antar att hon har gjort nu.

Scooter verkar nöjd med svaren och börjar gå igenom praktiska detaljer med henne, jag har aldrig gillat sådana samtal men tvingar mig ändå till att lyssna. Det är betalning hit, ansvar dit och massor av andra grejer som jag inte förstår men som Ellinor verkar ha stenkoll på. Efter att ha pratat väldigt länge vänder de blicken mot mig, trots att jag varit koncentrerad hela tiden så fattar jag inte vad jag ska göra.

''Uhm.'' säger jag lite trevande.

''Vill du anställa Ellinor?'' frågar Scooter med samma röst som han oftast har när han pratar med mig.

''Oh, ja!'' svarar jag glatt.

''Då är det bestämt, du ska skriva under här, här och här.'' svarar han och skjuter fram en bunt papper mot mig.

''Var?'' frågar jag förvirrat.

''Här, här och här.'' svarar Ellinor hjälpsamt och pekar.

---

Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!

 

'Då ses vi imorgon'

---

Vi kommer mycket riktigt fram drygt en och en halv timme senare. Bussen kör rakt in i garaget som finns under hotellet, för att inga fans ska kunna komma in. Zayn är den som är först ut, men Louis är inte långt efter. De där två har ett problem med att sitta still. Resten av oss tar oss ut lite mer lugnt och försiktigt, vi föredrar att inte bryta några ben det första vi gör.

Justin står utanför bussen och väntar på oss, vilket jag verkligen inte förväntat mig. Med ett tjut tacklar jag omkull honom, eller det var meningen. Det enda som händer är att han får backa ett par steg, och det var inte riktigt lika kul...

Efter att alla hälsat går vi vidare upp mot våra rum, jag och tjejerna delar ett rum. Den här gången får jag extrasängen, den hårda grejen som inte ens den mest generösa person skulle kalla en säng, men jag klagar inte. Istället så blir jag kommenderad att följa med Justin och Scooter till musikrummet för att visa mina nya låtar. Alla är skrivna på gitarr på grund av min avsaknad av ett piano, så jag behöver egentligen inte gå till musikrummet, men vi går dit ändå. Jag plockar direkt upp en gitarr och sprider ut alla mina notpapper, det är en hel del låtar som jag lyckats få klara under den tiden som gått sedan i September. Det finns väl ingen direkt anledning till att vi inte gått igenom de tidigare, det bara blev så.

''Jag gillar alla.'' säger Justin till sist.

''Jag med, men vi kan inte ta alla.'' påpekar Scooter.

''Varför inte?'' frågar Justin undrande.

''För att du kan inte bara sluta göra egna låtar.'' förklarar han.

Jag, som inte har någon mer tanke med mitt skrivande än att de är kul, slutar lyssna på deras diskussion. I mitt huvud snurrar redan nya melodier men jag sitter ändå kvar för att vara artig, om jag ska vara ärlig så hamnar många tankar hos Adam också.

''Pauli?'' hör jag Scooter säga, samtidigt som Justin skrattar.

''Huh?''

''Lyssnade du inte?'' frågar han, både roat och lite surt.

''Förlåt.'' svarar jag ursäktande. ''Var det något viktigt?''

''Jag ska ringa en agentur, jag tror du behöver någon som kan fixa allt pappersarbete.'' berättar han.

''Agentur?'' upprepar jag förvirrat. ''Pappersarbete?''

''Ja, du kan inte bara fortsätta att skänka bort låtar. Om du, som du sagt tidigare, vill bli en producent och låtskrivare kan du lika gärna börja nu.'' säger Scooter tålmodigt, jag antar att det var det han sa innan.

''Så du kommer fixa någon som kan ta hand om allt som jag inte kan?'' frågar jag för att få det bekräftat om jag är inne på rätt spår, vilket jag verkar vara då han nickar.

''Om det är okej med dig.'' lägger han till.

''Ja, såklart!'' intygar jag. ''Jag behöver all hjälp jag kan få.''

Scooter nickar och skrattar lite innan han försvinner ut ur rummet och lämnar mig sittandes ensam på golvet, där jag placerade mig själv, med Justin sittandes uppflugen på pianot.

''Vad bestämde ni, exakt?'' frågar jag nyfiket.

''Vilka sånger vi ville ha.'' svarar Justin. ''Jag tror vi bestämde oss för att ta ungefär hälften av sångerna.''

''Du tror?''

''Japp. Men jag kommer inte ihåg vilka...''

Jag skrattar åt honom och fortsätter reta honom för hans icke existerande minne, men avbryts snart då Scooter sticker in huvudet genom dörren.

''Pauli, vilken stad bor du i?'' frågar han snabbt.

''Va?'' frågar jag, jag hängde inte riktigt med i hans prat-hastighet.

''Vilken stad bor du i? Så vi kan fixa en assistent som bor där.''

''Oh, Jönköping.'' svarar jag och hör honom försöka upprepa orden till personen han pratar med. ''Du kan säga Jonkoping istället.'' informerar jag honom och till slut lyckas han förmedla var jag bor.

''De gav mig nummer till några personer, du kan ringa de och sedan bestämma vem du vill ska jobba med dig.'' säger han när han kommit tillbaka och räcker fram en lapp med fem telefonnummer på.

Jag studerar listan för att bestämma vem jag ska ringa först. Listan består av fyra tjejer och en kille, trots att jag har flera killar som jag är jättebra vänner med så utesluter jag honom direkt. Det kan ha något att göra med att han heter Jörgen. Inte för att jag är en person som dömer människor innan jag träffat de, men det gör jag. I alla fall ibland. Istället för att stirra på listan så beslutar jag mig för att ta de i bokstavsordning, med Beatrice först.

''Hej mitt namn är Paulina, är det du som är Beatrice?'' hälsar jag när hon svarat.

''Ja, det är jag. Vad vill du?'' frågar hon kaxigt när jag svarar och får hela mig att fyllas av motvilja att svara henne.

''Åh, jag tänkte bara erbjuda dig en anställning hos mig, men jag tror jag har ångrat mig.'' svarar jag lent och avslutar med att säga hejdå innan jag lägger på. ''Hon var hemsk!'' utbrister jag sedan och stryker snabbt hennes namn från listan.

Näst på tur är Clara, hon var väl okej men vi klickade inte riktigt. Jag kan inte sätta fingret på varför, men det var något med henne som jag inte gillade. Troligtvis den lilla detaljen att hon hann svära nitton gånger, jag räknade, under de två minuterna vi pratade.

''Hej, jag heter Paulina.'' säger jag när den tredje tjejen, Ellinor, har svarat. ''Jag letar en assistent och min kompis manager ringde runt lite och fick höra talas om dig.''

''Jaha, vad är det jag ska göra lite mer exakt?'' frågar hon nyfiket.

''Jag skriver låtar och behöver någon som kan hålla koll på pengar, möten, kunder och så vidare. Tror det var det i alla fall, har inte jättestor koll. Men du kan få prata med han som gav mig ditt nummer, han har lite mer koll!'' säger jag, väldigt förvirrad eftersom jag egentligen inte vet någonting.

''Okej!'' svarar hon entusiastiskt, vilket får mig att känna mig ganska säker på att, om hon vill, så kommer jag anställa henne.

Jag räcker min mobil till Scooter som verkar förstå vad det handlar om då han direkt börjar prata om någonting jag inte orkar lyssna på. Efter ett tag räcker han tillbaka mobilen till mig och jag tar förvånat emot den, jag trodde att han skulle lösa allting.

''Jag jobbar jättegärna för dig.'' säger hon när jag meddelat att det är jag som lyssnar. ''Du verkar vara en härlig tjej och jag ser fram emot att lära känna dig.''

''Detsamma.'' svarar jag glatt. ''Jag har pratat med några andra, men ingen har gett ett lika bra intryck som du.''

''Tack, det värmer. Jag kommer komma upp till Göteborg imorgon så skulle vi ha ett möte, innan allt blir bestämt.''

''Det hade jag ingen aning om, men det blir säkert bra. Då ses vi imorgon.''

''Det gör vi, hejdå.''

Jag säger också hejdå och sen lägger vi på, det är först då som jag kommer att tänka på en sak.

''Jag har inga pengar att betala henne med.'' säger jag till Scooter. ''Jag kan inte anställa någon utan att betala den.''

''Lugna ner dig.'' svarar han. ''Vi kommer betala för låtarna, och sen kommer du få en del av intäkterna som vi får varje gång den spelas. Som Justin, men inte lika mycket.''

''Oh.'' säger jag, förvånad över att jag inte fattat det tidigare. ''Jag antar att det låter bra.''

---

Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!

 

'Grattis'

---

Precis som jag sa till Sandra så håller alla, i alla fall Sophie, på att vakna. Nu är hon på lite bättre humör och frågar glatt vem jag pratade med.

''Sandra.'' säger jag och tar upp min mobil för att kolla på smset som nyss trillade in.

'Hej Paul, vad görs? <3'

'Sitter i bussen med Sophie, själv? ;) <3'

''Vem är det?'' frågar Sophie nyfiket.

''Adam.'' svarar jag enkelt.

''Aww, lovebirds.'' retas hon lågt och jag svarar med att le lite.

'Är med Tom <3'

''Vad skriver han?'' undrar hon nyfiket.

''Att han är med Tom.'' mumlar jag, mer koncentrerad på att svara.

'Ugh, alla sov för bara några minuter sen -.- <3'

'Bara för att du är morgonpigg... <3'

'Inte mitt fel! <3'

'Jo! <3'

'Ha ha <3'

'Tom hälsar! <3'

''Vem är Tom?'' frågar Sophie.

''Hans kompis.''

''Just det... Är han snygg?''

''Alltså, ja. Typ.'' svarar jag efter att ha tänkt till lite. ''Du får väl träffa honom och skapa dig en egen uppfattning.''

'Sophie frågade nyss om han var snygg ;) <3'

'Och du svarade? ;) <3'

'Att hon får träffa honom och se själv ;) <3'

'Ska vi boka bord åt de någonstans? ;) <3'

''Du skulle bara våga!'' tjuter Sophie.

''Om jag gör!'' svarar jag och börjar trycka in ett svar. ''Ska jag trycka på skicka?'' retas jag.

''Nej!'' utbrister hon och kastar sig över mig för att ta den från mig men lyckas, istället för att ta bort det, att skicka det.

'Ja! :D <3 / Sophie'

''Paulina jag ska döda dig!'' skriker Sophie ursinnigt medan jag fullkomligt bryter ihop av skratt.

''Vad händer?'' frågar Emma nyvaket från raden på andra sidan men börjar snabbt skratta åt scenen som utspelar sig framför hennes ögon.

Jag hänger utanför sätet, halvt hopvikt av skratt, och Sophie sitter, helt röd i ansiktet av ilska och förödmjukelse, och kittlar mig.

''Okej, det räcker.'' tjuter jag när jag inte står ut längre. ''Jag ringer honom och förklarar!''

''Hej!'' svarar Adam när det bara har gått någon enstaka signal. ''Menade hon det?'' frågar han sedan och syftar tillbaka till smset som Sophie råkade skicka.

''Ja, det är klart!'' svarar jag och får ett nyp i sidan av Sophie. ''Okej, det gjorde hon inte.'' skrattar jag.

''Nu hänger jag inte med alls...'' säger Adam förvirrat.

''Jag skickade smset.'' förklarar jag. ''Fast Sophie vill gärna träffa honom!''

''Bra, för jag visade det för Tom, och han var med på det. Det skulle vara hemskt om det inte var sant!'' svarar Adam och jag känner genast ett styng av dåligt samvete.

''Okej, men vi hörs?'' säger jag som en fråga.

''Absolut!'' svarar han och vi säger hejdå lite snabbt.

''Du har visst en dejt ändå.'' konstaterar jag, vänd mot Sophie.

''Men, va?'' utbrister hon.

''Adam hade visat det för Tom, och han hade sagt att han också ville det...'' säger jag.

''Huh?''

''Men ni får säkert jättetrevligt!'' skyndar jag mig att säga. ''Han är väldigt rolig och är faktiskt ganska snygg.''

''Har du någon bild?'' frågar hon och jag andas lättat ut.

''Nej, men det är då man tar hjälp av facebook.'' ler jag.

''Okej, han var ändå snygg. Jag antar att det borde fungera.'' säger hon efter att ha studerat bilden i någon minut.

''Kan någon förklara vad som hänt?'' frågar Emma, som fortfarande inte fattar något.

''Jag och Adam har fixat en dejt åt Sophie med Tom.'' svarar jag. ''Och Sophie råkade skicka en grej som inte skulle skickas och hon fick ett litet utbrott.''

''Tom?'' frågar Emma. ''Just det! Han den jättesnygga killen som tränar hockey med Adam?''

''Hockey?'' upprepar Sophie nöjt. ''Det kan nog bli kul.''

''Vad pratar ni om?'' frågar Harry, som sitter bredvid Emma.

''Oh, bara...'' börjar jag säga, men får en benig armbåge i sidan av Sophie.

''Ingenting.'' avslutar hon.

Harry ser inte riktigt ut att tro henne, men han lämnar ämnet med en axelryckning, något Louis inte hade någon större lust att göra.

''Det lät inte som ingenting.'' säger han fundersamt.

''Det kanske det inte var, men det var privat.'' svarar Sophie och rodnar.

''Paulina fixade en dejt till Sophie.'' säger Emma och får Sophie att sucka och lägga huvudet i händerna.

''Grattis.'' säger Liam, utan att låta det minsta retsam.

''Ja, grattis!'' stämmer Niall in.

''Så, vem är den lyckliga?'' frågar Louis nyfiket.

''Han heter Tom. Han är min vän.'' säger jag och får de att nicka förstående.

''Är vi där snart?'' fågar Zayn, han verkar lite otålig över att få komma ut och röra på sig.

''Lugna ner dig, det är minst en och en halv timme kvar.'' säger jag. ''Vi har inte ens åkt förbi Jönköping än.''

---

Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!

 

'Är det inte lite tråkigt?'

---

Konserten tar slut, lite för fort, och jag vänder mig direkt om i stolen.

''Kom.'' säger jag till tjejen som både glatt och storögt nickar. ''Hittar ni tillbaka? Jag ska bara prata lite med en kompis.'' tillägger jag till Emma och Sophie, som sett väldigt förvirrade ut.

''Javisst, gå du.'' försäkrar Emma och jag kan inte låta bli att oroa mig lite över de, så pass duktiga som de är på att göra bort sig skulle inte något kunna förvåna mig längre.

''Vad heter du?'' frågar jag tjejen när vi kommit ut till ett lite lugnare område.

''Maria.'' svarar hon glatt. ''Skulle jag, öh, kunna få din autograf?'' frågar hon sedan, betydligt mer nervös.

''Öh...'' svarar jag, helt ställd av frågan. ''Det är klart.'' lägger jag sedan till när jag ser hur obekväm hon känner sig. ''Har du papper och penna? För jag är rädd att jag inte har det.''

''Nej.'' säger hon och rodnar lätt. ''Jag trodde inte jag skulle träffa killarna, eller dig heller för den delen.''

''Det kunde du ju inte veta.'' tröstar jag. ''Men går du med någon kompis?''

''Nej, eller jag känner ju människor som är här men jag gick inte med någon.''

''Är inte det lite tråkigt? Att gå själv menar jag.'' frågar jag och drar samtidigt upp mobilen och skickar iväg ett sms för att be Emma fråga om Maria kan följa med backstage och få sin autograf.

''Alla directioners är en familj, så det märks knappt.'' ler hon. ''Fast det hade varit snäppet roligare om min bästa vän också gillade de och kunde gå med mig.''

''Jag förstår det.'' säger jag och ler stort. ''Vad sägs om att gå och fixa din autograf?''

''Hur... Va?'' frågar hon förvirrat.

''Vi ska backstage.'' förklarar jag och visar sedan vägen mot rätt dörr.

''Är det säkert att jag får följa med?'' undrar hon.

''Japp, jag smsade till och med för att fråga.'' ler jag och håller samtidigt upp mobilen så hon kan läsa Emmas svar.

''Okej.'' svarar hon glatt men man ser på henne att hon är nervös, det hade jag nog också varit.

Vi hittar rätt, efter några små missöden med fel korridorer och dörrar, och kliver in för att hitta tjejerna nedsjunkna i varsin soffa med mobilerna i händerna. De tittar upp när vi kommer in och hälsar glatt på Maria, som verkar glömma bort att vara nervös. Killarna är inte där utan är och duschar av sig men de kommer efter bara några minuter och verkar lite förvånande, men väldigt glada, över att hitta Maria i sin loge. Hon får flera bilder med alla möjliga personkombinationer och autografer av varenda kotte. Till och med Emma och Sophie får skriva varsin, något de sedan stolt påpekar så fort de får tillfälle. Efter ungefär en halvtimme är Maria tvungen att gå då hennes mamma ringer och i panik undrar varför hon inte väntar där de bestämt. När hon försvunnit går resten av oss upp på våra rum. Jag stupar i säng medan Emma och Sophie sitter uppe och pratar.

Nästa morgon lyckas jag vakna tidigare än jag brukar och är såklart alldeles för pigg för att kunna somna om. Klockan visare står inte på mer än kvart över sex, men på nolltid har jag dragit på mig mina springkläder för att ta en jogging-runda i Stockholm.

Benen nästan rör sig av sig själva, fötterna slår sin jämna rytm mot asfalten och musiken hörs tydligt i hörlurarna. Det dröjer inte länge innan jag har kommit in i andra andningen och det går lättare att springa. Eftersom jag alltid har varit en tjej som är bekvämare med distans än med korta sträckor så dröjer det ungefär en timme innan jag stiger in genom hotelldörren igen. Mina vänner ligger, fortfarande, och sover. Jag skakar misstroget på huvudet medan jag packar mina saker och sedan hoppar in i duschen, jag slipper i alla fall vänta på att de ockuperar badrummet.

Även i duschen hörs musiken tydligt, jag har nog aldrig sjungit i duschen, den biten får min kära, tondöva lillebror stå för, men jag lyssnar alltid på musik. Det spelar ingen roll var jag är eller vad jag gör, musik är livsviktigt för mig.

''Kan du inte sänka?'' ropar Emma surt utifrån rummet. ''Vissa försöker faktiskt sova!''

''Vi ska träffas i lobbyn om en tjugo minuter och sedan åka direkt!'' ropar jag tillbaka.

''Om en tjugo minuter?'' upprepar hon, lite panikslaget.

''Ja, om en tjugo minuter.'' bekräftar jag.

''Vakna!'' hör jag henne tjuta och kan nästan se framför mig hur hon försöker ruska liv i Sophie.

Road av deras panik fixar jag i ordning mig, när jag kommer ut ur badrummet fem minuter senare hinner jag se två suddiga skuggor som rusar förbi mig in i badrummet.

''Vad är klockan?'' frågar Sophie stressat.

''Kvart i åtta.'' svarar jag tillbaka.

''Och när skulle vi träffas?'' undrar hon.

''Åtta.''

''Kan du hjälpa mig att packa?'' frågar hon och jag ropar ett enkelt visst tillbaka och börjar vika ihop hennes kläder.

Efter att jag har fått ordning på hennes saker hjälper jag även Emma, som alltid är seg med sådana saker. Jag har ändå tid över som jag inte vet vad jag ska göra av. Emma har inte med sig betydligt mer saker än Sophie, men är betydligt mycket duktigare på att sprida ut sina saker. Hennes rum ser ut som ett bombnedslag, det är knappt att madrassen jag brukar sova på får plats. Som tur är så har vi, eller mest jag, bestämt att nästa gång jag kommer ska vi ta tag i det och hennes rum ska bli skinande rent.

''Är ni klara snart?'' frågar jag otåligt och pillar med mitt blöta hår i brist på annat att göra.

''Lugna ner dig.'' säger Emma och drar på sig sina kläder.

''Men vi kommer komma för sent.'' envisas jag.

''Nej.'' säger Sophie.

''Då går jag väl ner så länge då, jag är hungrig.'' säger jag och grabbar tag i mina saker.

När jag kommit ner i lobbyn, där vi skulle samlas, står de flesta redan där. Minus själva artisterna och mina vänner. Artisterna dyker upp efter bara någon minut, alla hänger på varandra och de ser mer döda än levande ut. Mina kära rumskamrater kommer ytterligare lite efter det och vi går på bussen. Tydligen ska vi få mat på bussen, vilket är tur. Min mage gör uppror genom att ge ifrån sig ljud som inte är så värst smickrande.

Efter frukosten, som jag fått tredubbelt av då varken Sophie eller Emma var särskilt hungriga, så slocknar alla på en gång. Jag sitter bredvid Sophie, som somnat med huvudet lutat mot min axel.

''Varför ska alla vara så trötta hela tiden?'' muttrar jag surt och slår upp min dator.

Med hjälp av min underbara internetsticka är jag snart ute i cybervärlden. Skype ploppar automatiskt upp och jag känner hur hela jag skiner upp när jag ser att Sandra är inloggad. Jag ringer henne och det första jag gör är att klaga på hur trötta alla är. Hon skrattar lite och sedan faller vi in i en diskussion om huruvida det är bra eller dåligt att vara morgonpigg. Jag, som är det, ser såklart bara de negativa delarna medan hon, som är väldigt morgontrött, klagar på att hon är just morgontrött.

''Hur är det att bo i Irland då?'' frågar jag nyfiket.

De flyttade ju strax efter att jag lämnat USA och jag har inte pratat med henne på ett tag,så jag känner att jag har rättigheten att fråga det. Sandra svarar entusiastiskt att det är underbart och att närmsta barnvakt bara bor en halvtimmes bilresa därifrån. Tydligen så bor Dylans föräldrar i ett hus som mer liknar ett slott så de bor där ganska ofta.

''Vi ska nog bo där lite i sommar, och de har plats till dig med.'' säger hon.

''Kan jag komma då?'' frågar jag nervöst. ''Jag har ju inte ens sagt hej till de.''

''Jag ska fråga, så måste du väl prata lite med din pappa också.''

''Tyvärr måste jag ju det.'' ler jag. ''Men vi får höras vidare med det.''

''Absolut! Det vore jättekul om du kunde komma och vi har tyvärr ingen plats du kan bo på...''

''Jag ska fråga pappa.'' säger jag. ''Men de andra börjar vakna nu...''

''Jag borde gå och göra mina plikter som mamma.'' säger Sandra. ''Vi får höras av helt enkelt!''

''Klart vi ska! Hejdå!''

---

Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!

 

'Vad tycker du om maten?'

---

När Lisa har gått har tystnaden släppt, nu pratar alla med alla istället. Utom jag då, trött som jag är orkar jag inte riktigt socialisera mig. Istället studerar jag alla, Sophie och några av killarna har en diskussion om fotografering medan Emma och Harry sitter lite vid sidan om och pratar om resor.

''Så, Paulina, tycker du att det är viktigast för en fotograf att kunna ta bra bilder eller att kunna redigera?'' frågar Sophie och försöker viga in mig i konversationen.

''Jag vet inte.'' svarar jag förvirrat. ''Vänta, va?''

''Kunna ta kort eller redigera, vad är viktigast?'' upprepar Zayn. ''Jag tycker att det är redigeringen. Du kan ta dåliga kort och ändå få de att se bra ut.''

''Det stämmer.'' håller jag med. ''Det känns som att det blir mindre och mindre 'riktiga' fotografer. Nu för tiden kan alla ta den bild och få den att se professionell ut.''

''Som denna.'' säger Sophie och drar upp sin mobil. ''Titta på detta fotot. Det är inte alls bra, men med bara appar på min mobil kan jag få det att se bättre ut.''

Hon går in på någon app jag aldrig har hört talas om och börjar ljusa upp eller tona ner eller vad det nu är hon håller på med. Bara någon minut senare håller hon upp mobilen igen och nu ser vi att hon ändrat lite färger och lagt till text och även förändrat på andra sätt som jag inte kan peka ut.

''Ser ni, det ser så mycket bättre ut.'' konstaterar hon och får på så vis med sig både Liam och Louis, som tidigare tyckte att fotot var viktigare än redigeringen, på sin sida.

''Killar, ni måste fixa hår och make-up nu.'' ropar en röst genom dörren.

''Kommer.'' ropar Liam tillbaka och suckar.

''Vad ska ni göra när vi är borta?'' frågar Zayn, som om de skulle vara borta i månader.

''Jag kan bara prata för mig själv, men jag är riktigt hungrig.'' säger jag och tittar på Sophie för att få medhåll.

''Jag med, vi hann bara tjugo meter förra gången.'' säger hon och jag ler åt minnet.

''Emmis, vill du äta?'' ropar jag frågande till henne och hon rodnar åt smeknamnet.

''Ja.'' ropar hon tillbaka. ''Och sluta kalla mig det.'' lägger hon till lite surt.

''Aldrig.'' säger jag och flinar retsamt mot henne. ''Kom igen, nu går vi!''

Det är tur att Sophie har ett bra lokalsinne, med mitt hade vi aldrig hittat fram, nu tar det bara några minuter att hitta. Visserligen är det många människor som jobbar här och ska få mat, men särskilt många alternativ finns inte. Som tur är spelar inte det någon roll då de alternativ som finns ser väldigt goda ut. Efter lite tvekan på om man ska beställa eller något så går vi fram mot buffén och tar för oss av det som serveras. I närheten finns inte en enda själ och det finns inte ens en kassa så jag antar att vi inte behöver betala.

''Det här är så gott.'' stönar Emma med mat i munnen.

''Varför pratar du engelska?'' frågar Sophie, men eftersom Emmas mun är full av mat så rycker hon bara på axlarna till svar.

''Du och Harry såg ut att komma bra överens.'' flinar jag och blinkar oseriöst åt henne.

''Tyst.'' muttrar hon och ger mig en dödande blick.

''Så ni kommer inte bra överens?'' frågar Sophie roat.

''Jo.'' svarar Emma, i samma ton som innan.

''Ni är väldigt gulliga tillsammans.'' påpekar jag.

''Håll tyst.'' tjuter hon och spricker upp i ett leende, jag visste att hon inte var sur. ''Det har inte ni med att göra.''

''Enligt ditt leende vill du berätta.'' konstaterar jag, också leende.

''Och nu kan ansikten prata?'' frågar hon sarkastiskt. ''Nej! Jag... Tyst!'' utbrister hon efter att hon insett vad hon kläckt ur sig.

''Har inte ansikten alltid kunnat prata?'' frågar jag retsamt.

''Nu pratar vi om något annat.'' muttrar Emma.

''Som dig och Harry?'' frågar Sophie.

''Vad tycker ni om maten?'' frågar Emma desperat och får mig och Sophie att skratta innan vi gör henne nöjd och hakar på hennes samtalsämne.

Ett par timmar senare sitter vi fortfarande, fast denna gång på våra platser på konserten. Vi är omringade av directioners som hyperventilerar, något även Emma och Sophie gör. Platserna vi fått är riktigt bra, så bra sittplatser man kan få. Påminn mig att tacka de senare.

''Jag kan fortfarande inte fatta att vi är här.'' tjuter Emma och smälter in rätt bra bland alla andra i lokalen.

''Inte jag heller.'' utbrister Sophie i en mycket ljusare ton än vanligt. ''Och vi har ändå träffat de.'' tillägger hon, fast tystare.

''Lugna ner er.'' flinar jag och skakar på huvudet. ''Ni är helt galna.''

''Och du älskar oss.'' säger Emma kaxigt.

''Tyvärr.'' klagar jag. ''Fast det är bara ibland.''

''Neh, du älskar alltid mig.''

''Om du säger det så.''

''Japp.''

Vi avslutar vår konversation där när vi får syn på något som rör sig på scenen. Tiden flyter på och det känns som om den går mycket snabbare än vanligt. Ljudnivån är alldeles för hög för min smak så jag sänder ett tyst tack till mamma som, utan min vetskap, packade ner öronproppar i min väska. Att ha en pappa med tinnitus gör att jag förstår att det är något jag bör undvika, speciellt om jag nu vill satsa på mitt låtskrivande.

''Vill ni ha?'' frågar jag de andra men de verkar inte ens höra mig. ''Antagligen inte.''

''Ursäkta mig, men är du Paulina Wegelius?'' hör jag en tjej bakom mig fråga.

''Ja.'' säger jag förvirrat när jag vänt mig om och fått syn på den som pratade.

''Jag älskar verkligen din låt! Jag lärde mig den utantill på bara en dag!'' utbrister hon och får mig att spricka upp i ett stort leende.

''Tack så mycket! Vad gullig du är!'' svarar jag och får nästan tårar i ögonen av glädje. ''Vi kan prata mer när det är slut om du vill?'' fortsätter jag och hon nickar entusiastiskt.

---

Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!