Paus?
Kapitel 74
'Definiera känd'
Morgonen efter vaknar jag ännu tidigare än vanligt, klockan är inte mer än halv sex och trots det är det omöjligt att somna om. Suckandes går jag upp ur sängen och drar på mig mina träningskläder, aldrig kan jag sova ens lite länge.
Jag hittar inte så bra i Stockholm, vilket innebär att när jag tycker att jag borde vända så vet jag inte var jag är. Enligt mig kunde jag lika gärna ha varit i Göteborg som Stockholm, de städerna ser seriöst likadana ut. Det är egentligen ett under att jag ens hittar till skolan. Som tur var så är det en onsdag, och ingen röd dag, så vissa människor är faktiskt uppe. Jag joggar fram till närmsta person för att fråga om vägen, det är en medelålders kvinna, men hon bara ignorerar mig och stressar vidare. Likadant gör de nästa tre personerna, så jag bestämmer mig för att fråga i någon affär. Den enda öppna verkar vara ett bageri, så jag öppnar försiktigt dörren och kikar in. Det är nästan helt tomt där inne, i ett hörn sitter någon med tjock vinterjacka virad omkring sig och bakom kassan står en väldigt uttråkad, tonårig servitris.
''Hej.'' ler jag och får henne att hoppa högt, troligtvis för att det inte brukar komma in så många kunder vid denna tiden på dygnet.
''Hej.'' svarar hon, med en äkta stockholmsk dialekt. ''Vad vill du ha?''
''Uhm, jag tänkte bara fråga efter vägen.'' säger jag snabbt. ''Vet du hur man kommer till hotell Rica?''
''Visst.'' ler hon och försöker förklara vägen. När hon ser att jag inte hänger med alls bland alla gatnamn plockar hon fram ett vitt papper och börjar rita en karta. ''Det är väl ungefär fem kilometer dit.'' avslutar hon.
''Tack så jättemycket.'' utbrister jag, det där skulle jag aldrig hittat utan hennes hjälp. ''Förresten, de där mackorna ser riktigt goda ut. Jag tror jag ska ha ett par med mig ändå.''
Hon lyser upp och plockar raskt ner två mackor, två bullar och två drickor i en påse. Jag betalar och är precis på väg ut genom dörren när hon ropar på mig.
''Du liknar någon väldigt mycket.'' säger hon glatt. ''Jag kan inte komma på vem, men finns det någon som människor brukar säga att du liknar?''
''Du menar förutom min uppenbara likhet med Megan Fox?'' skojar jag och får henne att skratta.
''Exakt, jag är helt säker på att jag sett dig någonstans.'' säger hon sedan. ''Eller vänta, är du känd?''
''Definiera känd.'' skrattar jag. ''En del människor vet vem jag är.''
''Åh, vad coolt. Vet jag vem du är?'' frågar hon och får mig att börja skratta ännu mer.
''Jag heter Paulina.'' svarar jag.
''Wegelius? Men hjälp.'' nästan tjuter hon fram. ''Min lillasyster avgudar dig. Och dina låtar är riktigt bra.''
''Åh, tack.'' är allt jag kan få fram.
''Jag är seriös, hon har dig som bakgrundsbild på mobilen. En bild på dig och Justin.''
''Va?'' utbrister jag. ''Hon har vad då?''
''En bild på dig och Justin som bakgrund på sin mobil.'' svarar hon, tydligen chockad över min reaktion.
''Okej, jag antar att någon gång ska vara den första.'' säger jag med skakig röst. Det är inte varje dag man får reda på att någon har en bild på en som bakgrund.
''Skulle jag, uhm, kunna få ta en bild med dig.'' ler hon nervöst.
''Det är klart.'' svarar jag, som om det verkligen vore självklart. ''Vad heter du förresten?''
''Isabella, fast går mest under namnet Isa.'' svarar hon och går runt disken.
''Är det okej att jag också tar en bild?'' frågar jag och får snabbt en nickning tillbaka. ''Bra, le!''
Direkt efter att jag tagit den lägger jag upp den på twitter med texten 'Stack ut på en tidigt jogging tur och träffade ett sött fan, perfekt sätt att starta dagen! :)' och hennes namn taggat. I samma veva börjar jag följa henne, och hennes syster, på twitter. Ett par autografer hinner också skrivas innan jag än en gång tackar för hjälpen och börjar gå mot hotellet med påsen och den handritade kartan i handen.
När jag kliver ut ur duschen så har Ellinor fortfarande inte vaknat, så jag som vilken person som helst skulle göra. Jag väcker henne. Eller ja, jag sätter på hög musik och lägger mobilen vid hennes öra. Kanske inte det snällaste sättet, men vaknar gör hon.
''Paulina.'' tjuter hon, och väcker säkert hela hotellet genom det.
''Klockan är åtta och vi ska vara nere i entrén om en timme.'' påpekar jag.
''Imorgon ställer jag klockan.'' muttrar hon och går som en zombie till duschen.
''Vissa människor uppskattar inte tjänster.'' fnyser jag och skakar på huvudet mot min spegelbild.
Jag hinner bara torka håret innan hon är ute ur badrummet, vilket antagligen är nytt rekord för henne. Hon stressar runt för att bli klar, men trots att hon gör det blir jag klar innan henne.
''Frukost?'' frågar hon och går mot dörren.
''Jag har köpt.'' ler jag och håller upp påsen. ''Var ute och sprang men tappade bort mig och var tvungen att gå in på ett bageri och fråga, och väl därinne kunde jag inte gå ut utan att han köpt något.''
''Ah.'' svarar hon och slår sig ner på sin säng, mitt emot mig. ''Och jag ser att du träffade ett fan där.''
''Du menar bilden? Hon jobbade där. Hennes syster har en bild på mig och Justin som bakgrund på mobilen.''
När jag säger det sista spottar hon ut den biten macka hon nyss stoppat i munnen. Tydligen blev hon lika förvånad som jag.
Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!
Kapitel 73
'Skulle bara kolla, chefen'
''Hej!'' hälsar jag glatt när jag får syn på Molly på stationen. ''Så skönt att äntligen vara framme.''
Molly skrattar åt min entusiasm, sen leder hon oss mot en bil som är parkerad bara en kort bit bort. I bilen sitter Nora, hennes manager, och ler vänligt mot oss. När alla sitter där de ska svänger hon ut från parkeringen, Molly börjar genast prata om vart vi är på väg och vad vi ska göra. Jag är koncentrerad i ungefär två sekunder, sen går någonting snett i hjärnan. Lyckligt tänker jag mig tillbaka till kvällen innan, visserligen hade jag och Adam vårt första gräl, men det löste sig till slut. Han gick inte, utan stannade så vi kunde prata om allt. Det var så skönt att kunna känna att han verkligen litar på mig, att han kan berätta saker som nästan ingen vet och att han tror på mig.
''Lyssnar du, eller?'' frågar Ellinor roat och skrattar lite när hon får mig att rycka till.
''Phft, såklart jag gör.'' fnyser jag. ''Fast be mig inte upprepa allt ni sa, det var så mycket.''
''Visst, vi säger så.'' ler Molly, minst lika road som Ellinor.
''Bra, är det lunch snart?'' frågar jag, klockan är liksom halv ett och jag har suttit på en buss i ett antal timmar.
''Lugna ner dig, vi ska äta.'' säger Nora och möter min blick i backspegeln. ''Vi måste bara gå på ett möte först.''
''Finns det något att äta innan mötet?'' undrar Ellinor, hon har lärt sig att jag behöver mat för att över huvud taget fungera.
''Kanske någon macka, vi kan se vad vi får tag på.''
Mycket riktigt hittar de en macka åt mig, som jag mumsar på under tiden vi går till mötet. Vi befinner oss i en riktigt stor byggnad med massa korridorer där ingenjörerna helt klart blivit inspirerade av labyrinter. Jag är ganska glad över att inte vara själv, hade med största sannolikhet inte ens hittat rätt våning.
Mötet befinner sig på, vad jag trodde var den andra våningen, men som enligt fönsterutsikten måste vara minst femte. Mitt lokalsinne blir bara värre och värre, kan ju inte ens räkna trappor ordentligt. Med på mötet är, förutom mitt lilla gäng, några killar i väldigt dyra kostymer och spegelblanka skor. De presenterar sig för mig, men mitt minne för namn och jobb är bara ett snäpp bättre än mitt lokalsinne. Därför ger jag de egna namn, i vanliga fall brukar det fungera ganska bra, men alla är typ identiska. De går igenom något om vad som kommer behövas på scenen under framträdandet och jag försöker hänga med så gott jag kan. Med vänner är det okej att sväva iväg, men om jag någonsin vill kunna jobba med det här måste jag visa att jag bryr mig.
Efter exakt en halvtimme tar mötet slut, så exakt att jag börjar undra om de har tidtagarur istället för klockor på sig. Vi går då hem till Molly för att äta lite mat vi köpt på vägen, jag är inte direkt jätteförtjust i snabbmat men det är helt klart bättre än ingenting alls. Något måste vara fel på mig, jag äter mycket och hela tiden, jag börjar nästan bli värre än Justin. Eller, nej. Ingen kan äta mer än Justin. Jo, just det, Chaz kan.
Vi äter vår mat och håller under hela måltiden på att diskutera hur vi ska disponera tiden på bästa sätt. Idag finns det inget mer inplanerat, så Molly tycker att det är ett gyllene tillfälle att visa mig den fantastiska shoppingen som hon hävdar finns i Stockholm. Ellinor tycker att det låter som en jättebra idé och jag inser att hur jag än kämpar emot det så kommer det inträffa. Molly tycker även att vi borde testa på utelivet i Stockholm. När jag hör det protesterar jag högljut, trots allt är jag inte ens i närheten av att vara arton. Molly ger med sig väldigt snabbt men jag ser på Ellinor att hon egentligen skulle vilja gå ut, så jag övertygar de att gå ut utan mig. Jag kommer antagligen spendera den kvällen på Skype med Adam, så det är inte precis så att jag kommer sitta sysslolös.
''Är det okej med dig då?'' frågar Ellinor för den ungefär hundrade gången.
''Det är klart det är, som jag redan sagt.'' påminner jag och får ett nervöst leende tillbaka.
''Skulle bara kolla, chefen.''
Jag ler lite mot henne, min enda anställda, och tar sedan en klunk vatten. De andra dricker vin, men trots att de erbjudit mig att testa så dricker jag hellre vatten. Alkohol är bara det skadligt för kroppen, och lägg sedan på den enorma mängd socker som finns i så har du ungefär gift på flaska. Såklart kan jag inte lova att jag aldrig kommer dricka, för jag kommer ändras som person, men som det är nu skulle jag aldrig röra det. Precis samma sak är det med barn, jag tänker inte säga att jag aldrig någonsin tänker föda ett barn, men som det är nu skulle jag hellre adoptera eller vara utan barn.
Den lilla mysiga middagen vi fyra hade börjar spåra lite. Några av Mollys kompisar dyker upp och helt plötsligt är det inte bara vin de dricker, utan även starkare grejer. På grund av det måste jag upprepa ungefär en gång i minuten att jag inte vill ha något att dricka. Till slut får jag nog och letar reda på Ellinor, som till min stora lättnad inte är allt för onykter.
''Till hotellet?'' frågar jag bedjande och får en snabb nickning tillbaka.
''Till hotellet.''
Imorgon, julafton, kommer en liten överraskning dyka upp på min andra blogg. Om ni vill läsa den (den kommer vara helt på svenska) så är det bara att klicka sig in dit genom att trycka här!
Kapitel 72
'But I don't have you'
''Måste du åka?'' frågar Adam och gör en fånig min där han sitter på golvet i mitt rum.
Jag håller på att packa, ska nämligen åka till Stockholm i en knapp vecka för att 'få en inblick i hur man arbetar i musikvärlden', som Molly så fint uttryckte sig. Såklart åker jag inte ensam, Ellinor följer med och vi ska bo på ett hotell under tiden vi är där.
''Ja.'' svarar jag med samma min.
''Men jag då?''
''Du har Adrian, Caitlin och Tom, så du ska inte klaga det minsta.'' fnyser jag avundsjukt.
''Men jag har inte dig.'' svarar han tyst.
''Jag kommer sakna dig med.''svarar jag, om möjligt ännu tystare och med knallröda kinder på grund av det han nyss sa.
För att försöka dölja mina kinder vänder jag bort huvudet och fortsätter vika ihop mina kläder. Jag hör hur han reser sig upp och går mot mig. Trots att jag helst av allt vill packa upp allt igen och stanna så gör jag inte det, jag tvingar mina händer att fortsätta packa. Jag mer känner hur han sätter sig ner än ser det, min blick är stadigt fäst på mina händer. Han lägger en av sina händer på min arm, och den andra använder han för att lyfta upp mitt huvud.
''Är det något du vill prata om?'' frågar han tyst.
Jag stirrar på honom med en blick som säkerligen säger exakt hur jag känner. Att jag inte har någon aning om vad han pratar om. Han verkar vänta på ett svar, så jag harklar mig tyst och öppnar munnen.
''Vad skulle det vara?'' frågar jag, det är nästan ett under att han hör vad jag säger.
''Som om du inte vet det?'' utbrister han och jag blir nästan rädd för honom.
''Vad pratar du...''
''Men snälla, jag är varken blind eller dum i huvudet.'' avbryter han hårt.
''Men...''
''Tror du att jag inte märker det? Att jag är för naiv för att ens komma på tanken? Att jag är för dum för att fatta?''
''Vad..?'' stöter jag fram, jag har ingen aning om vad han pratar om. Sen dyker en tanke upp i mitt huvud. Han kanske uppfattade det som att jag inte menade att jag skulle sakna honom för att jag vände bort ansiktet, han kanske tror att jag ljuger. Att jag egentligen inte alls vill vara tillsammans med honom.
''Och du fortsätter låtsas som att du inte förstår något.'' fräser han. ''Och jag ska vara den som är dum i huvudet?''
''Snälla, låt mig...'' försöker jag, men blir än en gång avbruten.
''Nej, jag klarar det inte, okej? Det här är inte okej med mig.''
Han reser sig upp och går mot dörren, så snabbt att jag knappt hinner uppfatta vad som händer. Jag inser att jag skulle göra exakt vad som helst för att få honom att stanna, men bara en idé dyker upp i mitt huvud.
''Adam.'' utbrister jag. ''Jag älskar dig.''
Det är första gången någon av oss säger de orden, jag sa de aldrig ens till Christian. De betyder väldigt mycket för mig, det är inget jag säger till vem som helst. 'Love you' är i så fall mitt alternativ, det känns som att det inte är lika seriöst som 'jag älskar dig', och det säger jag ändå bara till Caitlin, kanske Justin ibland. Jag kan inte ens minnas senaste gången jag uttalade den svenska versionen, antagligen var det till mamma när jag var liten.
''Snälla, gå inte.'' ber jag. ''Jag vet att det bara har gått lite mer än en månad, men det är när jag är med dig som jag är gladast. Och om jag tittar ner så är det inte för att jag inte menar det jag säger, utan för att du får mig att rodna, och det är ingenting som jag gärna visar. Du är mitt andra förhållande, någonsin. Jag är inte särskilt van, eller vet vad jag ska säga eller göra. Jag har ingen aning om vad jag ska göra för att få dig att förstå att jag menar det jag säger. Jag älskar dig.''
Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!
Kapitel 71
'Pannkakor'
Morgonen efter vaknar jag med en bultande huvudvärk. Oroa er inte, det är ingen baksmälla, bara för lite sömn. Varför jag inte somnar om? Okej, det är ganska enkelt. Jag sover bredvid Adam och fick nyss en hand rakt i ansiktet, det gör inte precis att man är särskilt pepp på att fortsätta sova. Adam själv sover som en bebis och jag kan bara inte med att väcka honom som hämnd, han ser så liten ut när han sover. Hela han slappnar av, det är egentligen konstigt att man kan se så annorlunda ut när man sover. Jag menar, det borde ju bara vara som att blunda. Men tydligen inte, Adam ser ut precis som på de bilder jag sett från när han var liten. Samma blonda hår, lite bulliga, gosiga kinder som annars är mer spända, samma ögonform. Långsamt lyfter jag handen för att stryka bort lite hår från hans panna, men drar snabbt åt mig handen då han reagerar så fort jag nuddar det. Han fnyser till och vänder sig om. Antagligen så ändrar man sig inte helt i sömnen, han är lika rädd om sitt hår vaken som sovande.
Jag kväver ett skratt och sträcker mig över Adam för att kunna nå min mobil. Nu när jag ändå är ensam vaken kan jag lika gärna göra något vettigt. Som till exempel svara fans på twitter, instagram och facebook.
På twitter tweetar jag att jag har tråkigt och tänker svara på frågor, vilket resulterar i att min mobil nästan kraschar. Frågorna väller in och för varje fråga jag svarar på får jag minst tio nya. Visserligen handlar de flesta av de om Justin, så de kanske inte ens räknas, men en del är lite roliga. Någon frågar om tips till vad man gör om man inte kan sova. Är inte det självklart? Golvet, såklart. En annan frågar om jag har några nya samarbeten på gång, vilket jag inte är så säker på om jag får svara på. En tredje frågar när jag kommer till Australien, på vilken jag svarar så snart jag kan och har tid.
Jag fortsätter svara på frågor i över en timme, sen tröttnar jag och börjar vända på mig istället. Tanken är att väcka Adam utan att 'väcka' honom, genom att snurra runt så mycket som möjligt. Det fungerar ju lite sådär så till slut ger jag upp och kravlar över honom för att gå in och fixa frukost.
''God morgon.'' hälsar jag när Erik kommer upp, han och Tom delade på min lillebrors rum under natten.
''Är du alltid uppe så tidigt?'' frågar han och strutar i att hälsa tillbaka.
''Oftast tidigare, men ja.'' svarar jag och vänder på pannkakan som ligger i stekpannan framför mig.
''Du är nog den första person jag någonsin träffat, förutom jag, som gillar att gå upp tidigt.'' påpekar han.
''Ja, det är ju inte så vanligt.'' ler jag. ''Har du förresten tänkt på att allt som man kastar uppåt blir som en bumerang?''
''Och var fick du det ifrån?'' frågar han efter att ha stirrat på mig ett tag.
''Jag hade tråkigt i morse så jag hade en liten frågestund och någon frågade det.''
''Hur kom de på det?''
''Ingen aning, men någon annan frågade om jag tänkt på att en sengångare kan ha följt efter mig hela livet bara det att den aldrig kommit ikapp.''
''Vad har du för följare egentligen?'' frågar han förfärat.
''Jag vet inte.'' svarar jag. ''En annan påpekade att bläckfiskar bara är blöta spindlar. Någon bad mig föreställa mig att alla människor på jorden sa majonnäs samtidigt. Hur fick alla djur egentligen sina namn? Tittade någon på en tjock fågel och sa gås?''
''Men hjälp, vad är det där för personer?''
''Troligtvis något rubbade, men väldigt roliga.''
''Vilka är roliga?'' frågar Sophie gäspande när hon kliver in i köket.
''Åh, bara något några på twitter skrev.'' ler jag. ''Hungrig?''
''Mest trö...'' börjar hon, innan hon avbryter sig. ''Pannkakor!''
Jag skrattar lite åt henne innan jag ber henne och Erik att försöka väcka så många som möjligt. Caitlin kommer inte komma upp innan tolv, men det skadar ju inte att försöka. Under tiden de går från rum till rum och väcker människor dukar jag fram yoghurt, flingor, mjölk, bröd, pålägg, juice och mina pannkakor. Så fort Adam får höra ordet pannkakor hoppar han upp ur sängen och sitter vid bordet snabbare än någon annan. Jag är inte direkt förvånad över att han är först. Erik kommer in som god tvåa, de två har ett mycket speciellt förhållande till mat. Speciellt Erik, han bryr sig inte om vad som serveras, mat som mat.
När Caitlin bestämmer sig för att göra resten sällskap är pannkakorna slut för länge sedan. Eller, de skulle varit det om jag inte lagt undan ett par till henne.
''Tack, tack, tack!'' utbrister hon glatt med pannkakor i munnen. Ibland förstår jag inte vad Adrian ser i henne, men för det mesta är hon någorlunda normal.
''Ingen orsak.'' mumlar jag, och inser först efteråt att jag svarat på franska.
''Huh?'' svarar hon frågande, med ännu mer pannkakor i munnen, och jag skakar på huvudet för att visa att det inte var något viktigt.
''Någon som vill se en film?'' frågar jag och tittar runt bordet.
''Beror på vilken.'' svarar Emma. ''Ingen läskig.''
''Men...'' börjar jag, men blir snabbt avbruten.
''Nej, inte någon läskig.'' upprepar Emma långsamt och får mig att muttra fram ett osammanhängande svar om hur alla andra filmer suger.
''Jag kan titta på vad som helst.'' säger Adam, vilket får mig att muttra ännu mer. Han ska ju vara på min sida.
''Några idéer?'' frågar jag och sväljer mitt missnöje. ''Jag har inga eftersom vi inte ska se någon läskig.''
''Vad räknar du som läskig, Emma?'' frågar Adrian, för att se var ribban ska läggas.
''Oh, hon tycker att Hungerspelen är läskig och grät typ för att hon var rädd när hon såg Nightmare Before Christmas.'' svarar jag.
''Det gjorde jag inte.'' svarar hon surt.
''Det gjorde du'' påpekar jag.
''Gjorde jag?'' frågar hon, ganska osäkert. ''Jag kommer inte ens ihåg att jag har sett den.''
''För att du grät under hela filmen och gömde dig bakom en kudde.'' påminner jag henne.
''Seriöst?'' undrar hon och får mig att nicka våldsamt. ''Det kanske jag gjorde.''
Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!
Kapitel 70
'Det här är omöjligt'
Vi lägger klädbekymmerna åt sidan ett tag för att ta hand om oss själva istället. Jag plockar fram alla ansiktsmasker jag äger och så börjar diskussionerna om vem som ska ha vilken. Emma hävdar att hon borde få den som är lugnande eftersom hon kommer ha jättemycket i skolan när den börjar. Sophie, som vill åt samma, tycker att hon borde få den då hon stressar mycket med träningar och sådant. Caitlin lägger snabbt tassarna på den med chokladlukt medan jag väljer en med mint. Till slut bestämmer sig Emma och Sophie för att dela på den, den är så pass full att det både räcker och blir över.
''Vi borde göra detta oftare, det är så skönt att bara slappna av.'' säger Sophie nöjt och lutar sig tillbaka i stolen.
''Schh.'' viskar jag. ''Lyssna på musiken istället.''
''Väck mig när det är dags att tvätta av den.'' mumlar Caitlin och lägger huvudet åt sidan.
Ett par minuter senare sover hon, trots att vi har musik som spelas i bakgrunden. Hon måste vara riktigt trött med tanke på tidszonerna och allt, sju timmar är faktiskt en riktigt lång tid om man ser det så. Dessutom är Caitlin också väldigt morgontrött och inte van vid att gå upp tidigt, då blir det dubbelt så jobbigt.
När tiden som de ska sitta på är slut sköljer vi av våra först och väcker Caitlin sist, hon behöver sömnen. Sen tågar alla ut på mitt rum, jag måste bestämma vad jag ska ha på mig. Jag och Emma letar runt och jag testar lite olika medan Caitlin och Sophie kommer med kommentarer, tyvärr är det inte så många som egentligen behövs då Caitlin fixar Sophies naglar och inte är så koncentrerad på att ge råd.
''Gah, det här är omöjligt.'' stönar jag och kastar mig ner på sängen.
''Paulina, kom.'' säger Emma och jag reser mig motvilligt för att se vad hon vill. ''Varför har du inte visat denna innan?'' frågar hon och håller upp en klänning.
''Den är inte min.'' svarar jag. ''Cait?'' säger jag och får henne att titta upp. ''Är denna din? Jag kan ha fått den i min väska innan jag åkte.''
''Oh, den grejen.'' svarar hon. ''Jag köpte den till dig och la den i din väska.''
''Du gjorde vad.'' utbrister jag.
''Du skulle inte ha köpt den själv och den kommer se riktigt söt ut på dig.'' försvarar hon sig. ''Hur som helst, den är din.''
''Hur mycket?'' frågar jag, bestämd att betala tillbaka för den.
''Ingenting.'' svarar hon. ''Eller förresten, du kan alltid baka något som jag kan ha på flyget hem.''
''Överens.'' säger jag och börjar kolla närmare på klänningen.
Klänningen är svart och ser nästan ut som ett linne med en mörkt genomskinlig, overseize t-shirt över och allt det nedstoppat i en kjol. Det låter kanske inte som så mycket, men den är riktigt fin. Allting passar ihop på ett sätt som man inte tror ska vara möjligt och jag är inte alls förvånad över att Caitlin lyckades hitta en sådan klänning. Hon lyckas alltid med allt som har med kläder att göra, kan varenda märke som finns och dessutom kan hon hela kollektioner från sina favoritmärken. Det är helt sjukt. Jag vet inte ens vad H&M har för kläder.
Jag drar på mig klänningen och vänder mig om mot de andra för att få deras godkännande. Emma nickar entusiastiskt, Sophie ler stort och Caitlin nickar godkännande. Efter en snabb blick i spegeln kan jag inte annat än att hålla med, den är inte lika perfekt som Caitlins klänning men den är nog det bästa jag någonsin kommer få tag på. I ryggen på klänningen sitter 't-shirten' bara ihop med en knapp längst upp, vilket gör att jag upptäcker att linnet är mönstrat. Det är konstigt att jag inte sett det tidigare, nu när jag tänker på det är det jättetydligt.
Nöjd med mitt klädval börjar jag fläta och nåla upp mitt hår. Fem minuter senare har jag fyra flätor och en knut i håret, Emma tittar avundsjukt på mig så jag säger åt henne att byta om så jag kan fixa hennes också. Emmas hår ser fantastiskt ut när det är självtorkat så jag bestämmer mig för att låta det mesta av håret hänga som vanligt. Sen börjar jag göra en fiskbensfläta från en bit över hennes vänstra öra, som jag sedan drar bakåt över huvudet som ett snett diadem och fäster under lite hår på den högra halvan av huvudet.
''Hej.'' säger Adam med ett snett leende när jag öppnar dörren för de ett par timmar senare. ''Vad fin du är.''
Hans kommentar får mig att rodna och jag viker snabbt ner huvudet för att dölja det samtidigt som jag flyttar mig bort från dörren för att låta de komma in. Det är helt sjukt att vi redan har varit tillsammans i mer än en månad. Att han dessutom fortfarande får mig att rodna med minsta lilla komplimang är nästan pinsamt. Trots det vänder jag upp huvudet igen och hälsar alla med en kram. Den enda vi väntar på är Erik, men resten är tidiga så han har fortfarande en chans att komma i tid och han är sjukligt punktlig. Mycket riktigt kommer han på minuten klockan fyra, tiden vi sagt att de skulle komma.
''Såklart du kommer i tid, hej.'' skrattar jag när jag öppnar dörren. ''Resten var lite tidiga, så det är bara att komma in.''
''Men jag var inte sen, eller?'' frågar han, något nervöst.
''Absolut inte.'' ler jag. ''Nervös?''
''Tyst med dig. Jag är inte bra med nya människor i stora skaror.'' svarar han och ler lite.
''Äsch, jag är ju här.'' skrattar jag och går sedan före honom in i vardagsrummet. ''Okej, vi kanske borde börja med maten.''
''Det låter bra.'' svarar Adrian glatt. ''Vad vill du att jag ska göra?''
''Tja, vi ska göra en potatisgratäng med kött och en svampsås.'' förklarar jag. ''Och till förrätt blir det en toast med sallad, skinka, majonäs, gurka och tomat. Det är väldigt enkelt så det borde inte vara några problem. Men, Caitlin, jag vill inte ha dig någonstans i närheten av köket.''
''Aj aj Kapten.'' svarar hon och gör honnör. ''Din önskan är min lag.'' tillägger hon sedan och slår sig ner i soffan.
''Ja, men du är väldigt bra på att beställa pizza darling.'' tröstar Adrian och får Caitlin att räcka ut tungan åt honom. Är det verkligen hon som ska vara äldst?
Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!
Kapitel 69
'Men jag då?'
På nyårsaftonen vaknar jag exakt lika tidigt som vanligt, klockan är troligtvis inte mycket mer än sju. Lyckligt tänker jag igenom planerna som förhoppningsvis går som tänkt idag. Runt lunch kommer Sophie, Caitlin och Emma över för att ha lite hemma-spa med ansiktsmasker och tända ljus. Vi ska fixa i ordning oss tillsammans och lite senare ska Adam, Tom, Adrian och min klasskompis Erik komma. Sen är det tänkt att vi ska laga mat tillsammans och sedan fira in det nya året vid tolvslaget. Det kommer antagligen bli det bästa nyåret någonsin, speciellt eftersom jag annars brukar fira med mina föräldrar och deras kompisar. Resten av min familj ska dit ikväll så vi får hela huset för oss själva.
Efter att ha ätit tomtegröt till frukost tillsammans med mamma och pappa samt fixat i ordning mig drar jag på mig det juligaste förklädet jag kan hitta och hoppar in i köket. Tanken är att jag ska baka kakan som vi ska ha ikväll, ett lager choklad-sockerkaka, sen choklad-fyllning, ett lager till av choklad-sockerkaka och till sist smält choklad över. Tjejerna lär älska den, alla är chokladfantaster, men med killarna vet jag inte. Det kan bli lite för mycket choklad för de. Jag har faktiskt ingen aning men förhoppningsvis blir det bra.
Julmusiken är på sedan länge när Erik bestämmer sig för att lämna sängen. Han liknar mest en zombie där han går och gör i ordning sin frukost i onepiecen han fått av pappas jobb. När han får se delarna som är mitt blivande konstverk lyser hela han upp. Tyvärr försvinner det när jag påminner honom om att det är till ikväll.
''Men jag då?'' frågar han, med ett surt uttryck i ansiktet.
''Du kan, uhm.'' börjar jag långsamt, samtidigt som min hjärna febrilt arbetar med att komma på något. ''Jag kan fixa något annat sen.''
''Tack!'' utbrister han och kramar snabbt om mig innan han tar sin tallrik med fil och flingor och går till soffan.
''Erik.'' säger mamma seriöst. ''Ingen frukost i soffan.''
''Inget problem, jag hade tänkt att äta den.'' svarar han överlägset och får mamma att sucka.
''Du vet vad jag menar, dessutom kan du se tv:n minst lika bra från matbordet.''
''Men mamma.'' klagar han. ''Det är nyår!''
''Och Paulinas kompisar kommer snart, bort från soffan.''
Erik suckar en sista gång men reser sig i alla fall från soffan för att istället sätta sig vid matbordet, så nära tv:n han kan. Man kan hela tiden höra honom fortsätta muttra, något jag tycker är väldigt kul. Vi brukar liksom inte få sitta i soffan och äta, vad är det som är så speciellt med denna gången?
Under tiden som jag väntar på att kakorna ska svalna bestämmer jag mig för att uppfylla mitt löfte till Erik, att jag skulle baka något till honom också. Efter lite om och men så stannar mina funderingar till sist på cornflakes-kakor. Lätt börjar jag smälta smör och blanda i resten av ingredienserna. Tills jag kommer till själva cornflakesen. De är nämligen slut.
''Mamma!'' ropar jag surt.
''Ja.'' svarar hon och kommer gående mot mig.
''Varför har vi inga cornflakes hemma?''
''Pappa tog de sista igår kväll när han gjorde müsli.'' förklarar hon.
''Men jag behöver det! Hur ska jag kunna göra cornflakes-kakor utan cornflakes?'' suckar jag surt.
''Det är du som är bagaren här, inte vet jag.'' slänger hon ur sig och går sedan därifrån.
Kvar står jag med en varm smet och ingenting att blanda ut den med. När jag sedan börjar leta igenom skåpen efter en ersättare ser jag till att smälla så mycket som möjligt i luckorna, allt för att visa mitt missnöje. Det slutar med att jag poppar popcorn som substitut. Gott vet jag inte om det blir, men det var det bästa som jag kunde hitta. Cornflakes-kakor med popcorn i. Popcorn-kakor? Kan man säga så? Hur som helst, Erik verkade inte klaga, och det är väl det viktigaste.
Kakan har precis blivit dränkt i smält choklad när det plingar på dörren. Jag ställer snabbt in den i kylen och skyndar mig sedan mot dörren, samtidigt som jag drar av mig förklädet, för att släppa in Caitlin och Emma.
Mamma, pappa och Erik ska iväg till ett par kompisar, som har en son i Eriks ålder, så de är precis på väg att åka när tjejerna kommer. Erik har, som vanligt, vägrat att sätta på sig ett par jeans och skjorta och går istället i ett par mysbyxor och en tjocktröja. Men om jag känner mamma rätt har hon ett finare ombyte till honom i hennes väska, de ska sova över hos vännerna precis som mina vänner ska sova över här. I Eriks väska befinner sig enbart hans dator och kakorna jag nyss bakat, så han har tur som har en sådan mamma.
''Pauli, hej!'' tjuter Caitlin när jag öppnar dörren och snart står jag mitt emellan Caitlin och Emma.
''Hej.'' hälsar jag, men det låter mest som 'hughh' eftersom jag har munnen pressad mot Emmas arm.
''Ojsan.'' skrattar Emma och släpper snabbt taget. ''Hej.''
''Hej'' utbrister jag och flåsar lite för att ta igen syret jag förlorade under kramen.
''Tack igen för presenten, jag älskade den!'' säger hon snabbt och kramar om mig igen.
''Tack du.'' svarar jag för att Caitlin också ska kunna hänga med lite.
''Hejdå Paulina.'' avbryter mamma. ''Vi åker nu.''
''Visst, hejdå.'' ler jag och stänger sedan dörren efter de.
Sophie kommer ett par minuter senare och kort efter det sitter alla i soffan och pratar. Emma och Sophie är väldigt nyfikna på Caitlin, hon är både äldre, från USA och i ett stabilt förhållande. Caitlin i sin tur är väldigt nyfiken på hur vi känner varandra och hur vi står ut med att bo i ett så kallt land.
''Hey, vad ska ni ha på er ikväll?'' frågar Caitlin nyfiket.
''Jag har ingen aning, antagligen byxor och en blus eller något.'' svarar jag.
''Jag vet inte heller.'' säger Sophie. ''Jag bor ju liksom inte så långt härifrån, så jag går bara och hämtar något senare.''
''Jag ska ha en klänning, den är mörkblå och så söt. Jag hittade den på Zara och blev kär.'' utbrister Caitlin exalterat. ''Jag bara måste visa den, den är perfekt.''
Vi väntar nyfiket på henne och när hon kommit tillbaka kan vi inte annat än att hålla med. Jag skulle aldrig sätta den på min kropp, men den passar verkligen Caitlin som handen i handsken. Man blir nästan avundsjuk på henne, den sitter som om den var gjord enbart för henne. Själv skulle jag aldrig lyckas hitta en sådan klänning.
Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!
Kapitel 68
'Trött?'
Dagen efter att Adrian kommit är julafton och trots att jag väldigt sällan går i kyrkan så är det något speciellt med att gå i kyrkan just på julafton. Jag försöker förgäves få med mig hela familjen, men det slutar med att jag bara får med mig mamma. Första gången jag gick till kyrkan på julafton var bara året innan, det året jag konfirmerade mig. Visst hade jag såklart varit i kyrkan innan, men aldrig just på julafton, och nu har jag bestämt mig för att jag ska försöka gå varje år.
Ett par timmar senare på dagen sitter jag, med alla i min lilla släkt, och har precis öppnat den sista julklappen. Jag är väldigt nöjd med mina presenter, både de jag fått och de som jag gett bort. Speciellt nöjd är jag med min present till Emma, med lite hjälp av några kontakter och människor som känner andra människor så har jag sett till att hon ska få spela in sin låt. På riktigt. I en studio. Om hon sen väljer att gå med den som en demo till någon vet jag inte, men jag vill ge henne chansen att kunna uppfylla en dröm som hon alltid haft. Minst lika länge som vi har varit kompisar har hon velat göra något inom musiken, hon går en musiklinje på gymnasiet och utöver det går hon på piano, gitarr och kör ett par gånger i veckan. Jag kan vara lite partisk, men jag tror verkligen på henne. Hon har en fantastisk röst och hon kommer, om hon nu bestämmer sig för att försöka, att komma långt.
Min present som jag fått av Emma är nog nummer ett i ''få-högen'', en klocka. Hon skrev till och med en liten lapp där det stod att jag skulle använda klockan och sluta komma för tidigt hela tiden, hon tycker tydligen att jag är på tok för tidig. Phft, bara för att jag hellre kommer en timme tidigt än fem minuter sent. Det är normalt!
Min familj är väldigt liten, så trots att alla tittar på när någon öppnar och därför bara öppnar ett paket i taget så är klockan inte mer än fem när alla paket är utdelade och öppnade. Med enbart mig, min mamma, min pappa, min lillebror, min mormor, min morfar, min farmor, min moster och min mosters man så tar det inte så lång tid. När man dessutom inser att de enda som saknas är Sandra och hennes familj så inser man hur extremt liten släkt jag har. I alla fall om man jämför med typ Emma som har skilda föräldrar och redan innan det dubbelt så stor släkt som mig. Nu är de nog fyra gånger så många, minst.
''Trött?'' frågar Erik retsamt när jag gäspar stort.
''Inte alls.'' svarar jag och gnuggar mig i ögonen. ''Skulle bara kunna somna stående typ.''
''Jag fattar inte hur du kan vara så trött.'' säger han och gör en konstig min. ''Du har inte gjort något alls idag.''
''Jag har gjort mer än dig, så det så.'' fnyser jag.
''Okej.'' säger han sarkastiskt. ''Som vadå?''
''Jag var i kyrkan, du har inte ens lämnat huset.'' påpekar jag.
''Men det räknas inte, man sover ju i kyrkan.'' flikar morfar in och får snabbt en 'high-five' av Erik. ''Det vet ju alla.''
''Man kan ju inte sova i kyrkan.'' utbrister jag förfärat.
''Klart man kan.'' hävdar morfar.
''Det är klart, du sover ju överallt.'' säger jag retsamt och blir sekunden efter dödad med blicken.
''Det är du som säger att du sover överallt.'' svarar han surt.
''Japp.'' säger jag, dels för att inte reta upp honom mer och dels för att jag säger att jag är trött minst tjugo gånger om dagen.
Morfar sträcker lite på sig och Erik skakar snabbt på huvudet åt honom innan han snor åt sig en knäck och smiter iväg mot sitt rum för att dumpa alla presenter. Själv plockar jag upp en av nötkakorna som jag och mormor alltid bakar till jul och lutar mig tillbaka i soffan för att försöka hålla mig vaken ett tag till.
Drygt ett och ett halvt dygn senare befinner jag mig i en bil på väg mot Landvetter. Jag, Adam, Adrian och Sara är nämligen på väg för att hämta upp Caitlin från flygplatsen. Först var det tänkt att bara Sara och Adrian skulle åka, men jag ville också följa med och då var såklart Adam också tvungen att komma. Mitt humör är på topp, precis som alla andras, och hela bilen nästan skakar på grund av volymen på julmusiken som dånar ur högtalarna. Alla sjunger med, vissa lite mer falskt än andra. Jag börjar misstänka att Adam är tondöv, och att det går i släkten. Ingen av de sjunger vidare bra.
''Okej, okej.'' skrattar Sara och skruvar ner volymen. ''Nog för att jag älskar hög musik men jag tror inte att hela flygplatsen vill höra på vår musik.''
''Klart de vill.'' protesterar Adam och Adrian i kör medan jag bara skrattar.
Vi är lite tidiga, Caitlins flyg landar inte förrän om tjugo minuter och sen ska hon gå igenom säkerhetskontroller och allt, så vi slår oss ner på ett kafé. Klockan har redan passerat lunch men vi har inte ätit något eftersom vi har åkt bil så alla beställer varsin gigantisk macka som vi snabbt mumsar i oss innan vi går mot ankomsthallen. Efter att ha spanat efter henne i nästan en kvart så får Sara syn på henne, hon ropar och Caitlin vänder snabbt på huvudet. Caitlin spricker upp i ett stort leende och jag kan svära på att hon hade börjat springa om det inte vore för väskan hon släpar på. När hon når fram till oss gör hon något som jag tror att alla blir lite förvånade av, hon går förbi Adrian och kastar sig istället över mig.
''Gosh honey, jag har saknat dig så, så, så, så himla mycket!'' utbrister hon och kramar om mig hårt. ''Det känns som om vi inte träffats på år!''
''Aw, darling.'' svarar jag. ''Jag har saknat dig med.''
''Inte för att förstöra något eller så, men kommer du ihåg mig?'' frågar Adrian torrt. ''Din pojkvän?''
''Såklart ajg känner igen dig älskling. Men jag träffade dig bara för ett par dagar sedan och jag har inte träffat min bestie på år.'' svarar hon skrattande, fortfarande med armarna runt mig.
Efter ett tag släpper hon mig, trots att jag egentligen inte vill släppa min bestie så låter jag henne hälsa på alla. Vi börjar sedan långsamt gå mot utgången, Caitlin hävdar att hennes ben känns som spaghetti efter att ha varit stilla så länge och ingen riktigt vågar säga emot henne. Till slut når vi utgången och väl utanför dörren tittar sig Caitlin nyfiket omkring.
''Wow.'' säger hon tyst och jag undrar för mig själv vad det är som skulle kunna vara imponerande med en stor parkering. ''Så mycket snö.'' fortsätter hon, och då minns jag. I Atlanta blir det kaos om det snöar överhuvudtaget, skolor stängs och människor kan inte ta sig till sina jobb.
''Nah, det kommer komma mer.'' påpekar jag och rycker lätt på axlarna, tjugo centimeter är faktiskt inte så mycket.
''Men det är iskallt.'' utbrister hon. ''Det måste vara, typ, under noll.''
''Ja, jag antar att det är minus tolv eller något.'' svarar Adam enkelt.
''Minus tolv?'' utbrister Caitlin.
''Honey, de använder inte Fahrenheit här, de använder Celsius. Det är ungefär tio.'' säger Adrian och lägger samtidigt armen om hennes axlar.
Efter ett tag hör man Caitlins röst säga ett litet 'oh' och det är som signalen för att hon har fattat.
Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!
Kapitel 67
'Jag trodde jag aldrig skulle se dig igen'
När chokladen är slut, liksom filmen, så vill Thea se den igen. Jag såg nästan aldrig på Disney-filmer när jag var liten, har ett svagt minne av Dumbo men inte mer än så, de var för sorgliga. Trassel var helt okej, jag har sett värre filmer, men jag vill inte se den två gånger i rad. Därför erbjuder jag henne att hjälpa mig dekorera muffinsarna, som ska bli cupcakes, och då är filmen bortglömd på mindre än en sekund.
''Hur kommer det sig att min lillasyster är bättre på att göra det här än vad jag är?'' frågar Adam klagande när han lyckas få mer strössel på bordet än på muffinsen.
''Du är inte kreativ.'' påpekar jag, till och med jag, som hatar bild av hela mitt hjärta, är bättre än vad Adam är på att måla. ''Visst är Adam dålig.'' viskar jag till Thea och får en gigantisk nickning till svar.
''Kan du hjälpa mig?'' frågar hon sedan, hon ska lägga på frosting på sin andra muffins.
''Vilken färg vill du ha?'' frågar jag, sedan lägger jag, med stor koncentration, på röd frosting på den vitchoklad-fyllda muffinsen. ''Blir detta bra?''
När vi är klara så har de fortfarande inte kommit, så jag erbjuder mig att städa undan allt om Adam roar Thea ett tag. Söt eller inte, jag vill inte ha ett kök som är dränkt i diskmedels-skum. Utan en Thea som kan stöka ner går det snabbt att få bort allt och efter bara en kvart är köket skinande rent. Då sticker Adam in huvudet genom dörren och säger snabbt att de är framme om ungefär en kvart och gärna vill ha kaffe. Jag nickar till svar för att visa att jag har förstått och han skickar en slängkyss åt mitt håll innan han springer vidare med Thea. När kaffet börjat koka sätter jag mig ner ett tag för att kolla mobilen lite snabbt. Antalet följare på både twitter och instagram har ökat drastiskt och fortsätter öka dag för dag. Visst är det kul men det ger mig också lite prestationsångest, jag kan inte lägga ut vad jag vill eftersom att det kommer granskas av hela världen. Visserligen la jag inte ut särskilt mycket innan det heller, det är mer känslan av att inte kunna göra det som stör mig lite. Men men, det får man ta. Jag tycker om mina fans ändå, trots att de flesta mest frågar om jag är tillsammans med Justin eller inte. Några få av de frågar snällt, medan andra mest anklagar mig för att vara tillsammans med honom för att få publicitet. En del av sakerna de skriver är rent ut sagt hemska, och jag vet inte vad jag skulle gjort om jag inte haft Adam. Både han och jag vet att det de skriver inte är sant, men om jag hade varit helt själv hade det varit mycket lättare att ta åt sig och undra om jag faktiskt inte gillade Justin i alla fall.
Jag rycks ur mina tankar av kaffekokaren, som högljutt signalerar att den är klar. I samma stund hörs ljudet av en bil som åker in på uppfarten, Thea måste redan ha hört den då hon glatt tjuter till.
''Mamma!'' hör man henne ropa på väg mot hallen, innan hon börjar skrika namnen på alla de andra också.
Kaffet behöver ingen barnvakt så jag bestämmer mig för att följa efter henne ut i hallen och hälsa på gästerna. När jag får syn på Adrian spricker jag upp i ett stort leende, skype fungerar men den äkta versionen är mycket bättre. Jag har stannat i dörröppningen, det är trots allt inte min släkt som kommer och jag såg honom dessutom i somras, Adam och hans familj träffade de för nästan ett år sedan. Adrian hinner börja ta av sig sina skor innan han upptäcker att jag står och praktiskt taget stirrar på honom, men när han väl ser mig börjar också han le stort.
''Pauli.'' säger han med en liten suck.
''Adrian.'' svarar jag likadant, men sekunden efter börjar jag skratta.
Han omfamnar mig och jag kan inte låta bli att märka hur lik han är Adam. Eller hur lik Adam är honom om man nu går efter vem som föddes först. Kramen känns trygg, ungefär som hemma, och jag för första gången på väldigt länge börjar jag sakna USA. Att alltid ha honom, Lin och Chris endast ett telefonsamtal och tio minuter i bil bort. Att alltid kunna vara som man vill utan att känna att någon dömer en. Att, nästan, alltid ha bra väder och roliga saker att göra. Att bo med min älskade faster och kusin. Att känna att man verkligen hör hemma. I Sverige finns det så många minnen av alla år som jag gått själv i skolan, att bara ha Emma att prata med, att alltid känna att pusslet saknar en bit för att man antingen bara har en bra vän eller har hälften av vännerna utom räckhåll. Visst älskar jag Sverige, Adam, Emma och alla andra i Sverige, men jag tror faktiskt att jag bara känner mig lika lycklig som i USA när jag är med Adam. Med Adam skulle nog var som helst kunna vara som USA för mig.
''Adrian? Vem är det?'' frågar Sara med lite hård röst, som sedan mjuknar när hon får se mig. ''Paulina?''
''Alldeles riktigt.'' ler jag och börjar nästan gråta för att hon kommer ihåg mig.
''Du kom aldrig och hälsade på, som jag föreslog.'' snyftar hon och går framåt för att krama om mig.
''Förlåt, men jag har haft lite fullt upp.'' ursäktar jag mig med tårar i ögonen, jag hade nästan glömt att hon la fram förslaget precis innan jag åkte hem från USA.
''Jag förstår det, men jag trodde jag aldrig skulle träffa dig igen.'' viskar hon och jag blir rörd av att hon tycker så mycket om mig att hon saknar mig. ''Du blev ju nästan som min dotter.''
Där släpper spärren och tårarna börjar rinna, hon kallade nyss mig för hennes nästan-dotter. Sara är nog en av de få vuxna människor som skulle kunna säga så till mig utan att jag blir sur. Under hela tiden jag kände henne i USA var hon alltid där och såg till att jag visste att jag alltid var välkommen hem till de.
''Men hjälp, nu får du mig att börja gråta också.'' halvskrattar jag när vi släpper varandra och lyfter handen för att dra den under mina ögon.
''Åh, gumman.'' snyftar hon. ''Men vad gör du här egentligen?''
Precis när hon säger det sista ordet kommer Adam fram till mig, lägger armarna runt min mage och frågar tyst hur jag känner mig. Antagligen för att jag gråter ytterst sällan. Sara formar munnen till ett 'o' och ler sedan stort mot oss.
''Bra.'' säger jag sedan som svar på Adams fråga. ''Jag känner mig lycklig.''
Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!
Kapitel 66
'Det är en hemlighet'
Ett par timmar senare lämnar Molly och Nora, som är Mollys manager, lägenheten, men jag bestämmer mig för att stanna lite. Under de timmar som gått har vi finslipat låten så att den nu är helt klar, vi har fikat och vi har gjort upp hur vi ska gå vidare. Det låter jätteavancerat, men det är inte lika konstigt som man kanske kan tro. Det vi gick igenom var i princip bara hur själva processen ska vara. Molly tycker att jag ska vara med på så många möten och inspelningar och övningar som jag bara kan, just för att jag ska få en bättre inblick i hur musikvärlden fungerar. Ellinor höll med helhjärtat, Nora var lite skeptisk i början men efter bara någon minut så ändrade hon sig. Det ena ledde till det andra och nu har jag två resor inplanerade. Den ena ska vara nu under jullovet, för att börja spela in sången och bestämma andra viktiga grejer som jag inte riktigt har någon större koll på, den andra ska vara ett par dagar efter sportlovet, för att vara med under själva tävlingen. De har nämligen redan bestämt när Molly ska tävla, något jag inte trodde bestämdes förrän precis innan. Jag vet inte vart den andra resan är, jag var inte riktigt närvarande i buss/tåg diskussionen utan funderade istället på nya texter, men den första går till Stockholm. Tydligen är det i Stockholm som alla bor, i alla fall alla som håller på med musik.
''Det där gick ju bra.'' säger Ellinor lättat när vi återvänt till soffan efter att ha stängt dörren bakom våra gäster.
''Nästan så att man inte behövde vara nervös.'' påpekar jag och får genast en kudde i huvudet.
''Nu tycker jag att vi pratar om något annat.'' säger hon, något bestämt, och får mig att le. ''Vad önskar du dig i julklapp?''
''Men, nej. Du ska inte köpa något till mig.'' utbrister jag.
''Klart jag ska, tyst med dig.'' svarar hon lugnt och viftar lite med handen.
''Då ska jag köpa något till dig.'' hotar jag.
''Men gör det om du vill det.'' svarar hon, än en gång avslappnat. Det hotet gick inte igenom.
''Du anar inte vad du gett dig in på.'' flinar jag och börjar fundera på vad jag ska ge henne för något. Go big or go home, som man brukar säga.
Dagarna innan julafton försvinner en efter en, men extremt långsamt. När alla julklappar både är inköpa och inslagna så finns det inte mycket mer att göra än att vänta, och när man längtar till fler saker än just julafton så går tiden på något mystiskt sätt ännu långsammare. Det är nämligen så att dagen innan julafton, det vill säga den 23:e december, så kommer Adrian landa på svensk mark. Jag har berättat för Adam att jag känner hans kusin, först trodde han mig inte, lite så som jag inte trodde på Adrian i början. Fast vem kan klandra honom? Om din flickvän sagt att hon känner din kusin, som dessutom bor i USA, så blir man nog lite förvånad. Till slut fick vi ringa upp Adrian på skype för att faktiskt kolla att det stämde, jag var fortfarande inte helt övertygad över att Adrian talat sanning. Men det visade sig att allt stämde, de var verkligen kusiner.
Jag och Adam bestämmer oss för att inte följa med och hämta upp Adrian och hans familj på flygplatsen, vi får inte plats i bilen. Istället så väljer vi att hänga hemma hos Adam och vänta.
''Vilken film vill du se?'' ropar Adam från vardagsrummet, jag står i köket och gör i ordning varsin kopp varm choklad under tiden som mina muffins står i ugnen.
''Ska ni se på film?'' hör jag en röst fråga bakom mig, Thea.
''Ja.'' säger jag och vänder mig leendes om, Thea kollar nervöst på mig. ''Vill du också kolla?'' frågar jag och får en mycket entusiastisk nickning tillbaka.
''Vad pratar ni om då?'' frågar Adam när han, ögonblicket senare, kommer in i köket.
''Shh.'' säger jag och lägger fingrarna på läpparna samtidigt som jag kollar på Thea. ''Det är hemligt.''
Thea fnissar och nickar mot mig, som för att säga att hon inte tänker säga något. Då tar Adam tag om hennes midja och kastar upp henne på axeln, vilket får Thea att skratta ännu mer än innan. Det ser så gulligt ut, och jag kan inte låta bli att önska att jag också hade ett syskon som var så mycket yngre än vad jag är.
Erik är tre år yngre än mig, Thea är elva år yngre och vid en ålder av fyra år. Bandet som man har med ett syskon som är så mycket mindre än vad du själv är är speciellt, det är en av alla de saker jag märkt under tiden som jag känt Adam. På vissa sätt är det svagare, med tanke på att man inte har så mycket att prata om, men på flera sätt blir det starkare. Man kan se direkt hur mycket Thea litar på Adam, visserligen så litar väl Erik på mig med, men han visar det inte på samma sätt som Thea gör. Jag slipper vara barnvakt åt min lillebror, men om jag hade haft Thea som lillasyster så hade jag inte haft något emot att vara barnvakt åt henne, hon är nog den sötaste unge jag någonsin sätt.
''Ge upp.'' säger Adam hotande åt Thea med ett undanhållet skratt, han har börjat kittla henne och får Thea att skratta om möjligt ännu mer.
Envist skakar hon på huvudet, hon tänker inte säga ett ord. Med en fejkad suck ställer Adam ner henne på golvet och muttrar något om att hon gillar mig mer än honom. Jag hukar mig och håller ut armarna mot henne och Thea springer fram till mig och hoppar upp i min famn utan att ens tveka. Det får mig att räcka ut tungan mot Adam, den oälskade brodern.
''Ska vi kolla hur muffinsarna ser ut?'' frågar jag Thea.
Hon nickar och jag vänder henne upp och ner för att hon ska kunna se in i ugnen. Hon skrattar och säger att de ser roliga ut. Snabbt vänder jag tillbaka henne och kollar själv in i ugnen, för att inse att hon har rätt. Topparna är spruckna och på en del så har smet flutit över kanten, men klara är de. Jag lyfter ut de och ställer snabbt över de på ett galler för att de ska svalna. Sen häller jag upp den, nu klara, varma chokladen i tre muggar.
''Så, vilken film ska vi se?'' frågar jag under tiden som jag lyfter upp alla koppar samtidigt.
''Jag vill se på Trassel!'' ropar Thea glatt, och eftersom varken jag eller Adam kan säga nej till ungen tittar vi såklart på den filmen hon vill se.
Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!