Kapitel 81
'På stranden'
''Va? '' säger jag förvirrat. ''Men Justin, det är underbart! '' fortsätter jag sedan, när jag har fått grepp om vad han sa.
Justin mumlar något tillbaka, fortfarande med ansiktet väl gömt bakom händerna. Jag hör inte vad han säger, men eftersom jag inte hört borde det inte vara något viktigt.
''Berätta allt. '' ber jag. ''Snälla? '' försöker jag och ger honom min sötaste min, inte för att det spelar någon roll då han inte kan se mig.
''Vi träffades för några veckor sedan, i Mexiko. '' mumlar han till slut, och jag ler stort. Det är så gulligt.
''Hur träffades ni? Berätta. ''
''Uhm…'' börjar han motvilligt. ''På stranden. ''
''Ja, det var hjälpsamt. '' muttrar jag. ''Om du säger a måste du säga b. ''
Han tittar förvirrat upp på mig, och jag får förklara vad jag menar. Tydligen har de inte det talspråket i engelskan, vilket är förståeligt, det låter jättekonstigt.
''Det spelar verkligen ingen roll. '' utbrister jag. ''Öppna nu din mun och berätta allting. ''
''Jeez, lugna ner dig. '' fnyser han. ''Jag är på väg. ''
Med ett gulligt leende på läpparna börjar han prata, om hur han var på en privat strand i Mexiko för ett par dagar sedan. Förutom Justin är det nästan ingen i hans ålder i hans crew, så han blev ganska uttråkad på stranden och bestämde sig för att hitta på något, och eftersom det inte finns så mycket annat att göra på en strand går han mot vattnet. På väg mot svalkan blir han dock störd, av en tjej som ropar på honom.
''Skulle det inte vara en privat strand? '' avbryter jag förvirrat.
''Jo, men de hade ett enormt hus bredvid oss. '' förklarar han. ''Men i alla fall, hon sprang fram till mig och praktiskt taget bad om en autograf. Efter att hon fått en så presenterade hon sig och frågade om jag ville göra något. Normalt så säger jag nej, men jag var så uttråkad att jag skulle kunna göra vad som helst, så jag sa ja. Vi gick tillbaka till de andra och jag fick tillåtelse att gå till hennes hus, men bara om Kenny följde med. Det typ suger att jag inte får göra något själv, men jag antar att jag måste stå ut med det. Så vi gick till hennes hus och det var en jättevarm dag så vi bestämde oss för att äta lite glass och där var han.
''Vänta, vem var där? '' frågar jag långsamt, när han pausar och verkar vänta på ett svar.
''Chase. '' svarar han blygt, och tittar överallt utom just på mig.
''Okej, och vem är denna Chase? ''
''Uhm…'' mumlar han och rodnar, fortfarande utan att titta på mig.
''Justin Drew Bieber, har du skaffat dig en kille? '' utbrister jag.
''Kanske…''
''Varför har du inte sagt något innan? Jag är så sur på dig just nu. ''
''Jag sa ju att det var en dålig idé. '' hör jag plötsligt en annan röst säga.
''Ursäkta? '' utbrister jag surt.
''Tja, du är arg på honom. '' svarar rösten, minst lika surt som mig.
''Jag är inte arg på honom för att han har en kille. Jag är arg på honom för att han inte litar på mig tillräckligt mycket för att berätta för mig tidigare. ''
''Åh. '' svarar rösten. ''Men, hej. ''
In i bild kommer en kille, med smutsblont hår och extremt brun hud. I alla fall om man jämför med hur min hud ser ut i mitten av vintern. Av vad jag kan se är han en bra bit längre än Justin, och därför även längre än mig då jag och Justin är lika långa. Skype ger ju inte direkt den bästa bilden men av vad jag kan se har han ljusa ögon, möjligtvis blåa eller gröna.
''Och du är Chase, antar jag? ''
''Japp. '' svarar han lätt. ''Trevligt att träffas, Justin pratar om dig hela tiden. ''
''Jag önskar jag kunde säga samma sak. '' svarar jag och skickar en mörk blick till Justin, som rodnar och rycker lite på axlarna.
''Åh, det kommer du. '' flinar han innan han vänder sig mot Justin. ''Men jag skulle bara lämna av denna, vi ses. ''
Han räcker Justin en Starbucksmugg och pussar honom på kinden innan han försvinner igen. Förhoppningsvis har han inte hört hela samtalet, det vore lite pinsamt om han hört mig klaga på att det är svårt att klippa ihop en video.
''Finns det något mer du vill berätta? '' frågar jag roat.
''Nej, det var nog bara det. '' ler han. ''Jag är så ledsen att jag inte berättade tidigare, men jag har inte berättat för någon annan. Inte Cait, inte Ryan eller Chaz, inte ens min mamma. ''
''Jag fattar, superstjärnan. Jag vill bara att du ska veta att du verkligen kan lite på mig. ''
''Det vet jag att jag kan, men jag litade inte ens på mig själv i början. ''
''Hur ska ni göra med median? '' frågar jag nervöst. ''Det är ingen liten grej. ''
''Jag vet. '' suckar han uppgivet. ''Är det verkligen värt det? Vad kommer alla tycka? ''
''Tänk inte ens så. Såklart det är värt det, bara se på dig. Och om de inte gillar det kan de göra vad de vill. Gör det som gör dig lycklig. ''
Kapitel 80
'Bryt'
''Hej, jag heter… Inte Tyler Oakley. '' suckar jag. ''Bryt. ''
Jag stirrar in i kameran, som för att få den att radera det jag nyss sa av sig själv. Det jag försöker göra är spela in en vlog, vilket tydligen är mycket svårare än det ser ut. Allt jag säger känns det som att andra redan har sagt och eftersom jag inte vill vara en copycat är det extremt svårt att hitta på en hälsning.
Anledningen till att jag spenderar min tid med att filma mig själv är att flera stycken har bett mig börja med det, då jag inte har vine eller något liknande så tyckte jag att kunde vara en rolig grej. Om jag nu ens får ihop ett intro vill säga.
''Att det ska vara så svårt då. '' utbrister jag surt. ''Kom igen Paulina, du klarar det! ''
Efter att funderat ytterligare en stund slutar det med att jag helt enkelt presenterar mig och låtsas skaka hand med den som tittar. Sen fortsätter jag bocka av saker på min lista med grejer jag ska prata om. Det kommer ju vara mig första video någonsin, så jag har bestämt mig för att göra hela videon som en sorts introduktion till min kanal och till vem jag är.
Sen kommer det som är ännu svårare, nämligen att lista ut hur jag ska klippa ihop allt till en vettig video. Jag har aldrig gjort det innan, flera av mina kompisar satt med Windows Movie Maker när de var små men jag gjorde aldrig det av någon anledning. Alltså slutar det med att jag ringer upp Justin på Skype för att få honom att förklara hur man gör.
''Jag ska klicka vart? '' frågar jag förvirrat och letar förgäves efter en knapp som ser ut som han beskrivit.
''På grejen med ett landskap, eller något sådant, på sig. '' förklarar han, men det finns ju typ fem olika.
''Vilken av de? '' undrar jag och för sakta musen över alla knappar, som ligger på en rad.
''Vad menar du? Finns det mer än en? '' frågar han förvirrat.
''Det finns, typ, fem. ''
''Jag minns bara en. Vänta, har du den nya versionen? ''
''Jag antar det. '' svarar jag, ännu mer förvirrat. Hur skulle det kunna påverka något?
''Jag tror de har ändrat massa saker. Ledsen, men jag kan inte hjälpa dig. ''
''Aw, vet du någon som kan? '' frågar jag uppgivet.
''Ledsen. '' upprepar han. ''Jag kan, uhm, fråga runt lite. ''
''Tack. '' svarar jag. ''Men jag ska försöka lite till, kanske kan söka efter en guide eller något. ''
Han skrattar lite åt min ton på rösten, helt uppgiven och gnällig, och koncentrerar sig sedan på sitt. Justin befinner sig i studion och slipar lite på låtar, något jag också skulle vilja göra just nu. Men vad göra man inte för sina fans?
''Jag tror jag kankse har hittat något…'' mumlar jag för mig själv och nickar sedan belåtet. ''Här är det. ''
''Bra jobbat, sissy. '' flinar Justin, från andra sidan skärmen. ''Det tog dig bara typ en timme. ''
''Shych. '' fnyser jag förolämpat. ''Som att du skulle ha gjort ett bättre jobb. ''
''Nix, men jag skulle i alla fall kunna skaffa någon som gör det åt mig. '' säger han överlägset, men tappar snart masken och börjar skratta. ''Bara skojar, sissy. Det är toppen. ''
''Gah, jag hatar dig ibland. ''
''Älskar dig med. '' retas han och jag gör en irriterad grimas till svar.
''Okej, nu då. '' mumlar jag sedan och försöker hitta min gamla koncentration. ''Om jag klickar här, woah! ''
''Vad hände? '' frågar Justin oroligt.
''Jag tror jag fick in videon i programmet. '' förklarar jag stolt. ''Hey, sluta skratta. ''
Men han slutar inte skratta, så jag stänger av ljudet på Skype för att slippa höra honom. Istället försöker jag klippa vidare, och upptäcker till min förvåning att det inte var så svårt. Om man bara har någon som visar var man ska klicka blev det faktiskt riktigt lätt.
En halvtimme senare är har jag kommit riktigt långt, och om jag får säga det själv så ser det otroligt snyggt ut. Okej, okej, jag erkänner, jag är partisk, men lite bra blir det i alla fall. Nästan så man skulle kunna tro att någon som är bra på teknik har klippt och fixat. Plötsligt får jag syn på en rörelse upp i högra hörnet, och kommer på att jag faktiskt pratar med Justin på Skype.
''Förlåt. '' ursäktar jag mig och får snabbt en högljudd utskällning av min bästa vän.
''Jag har försökt prata med dig i tjugo minuter, din idiot! '' tjuter han upprört.
''Du skrattade så jag stängde av ljudet. '' försvarar jag mig. ''Det är ditt fel. ''
''Nej, det är ditt fel! ''
''Nej, ditt fel. ''
Vi fortsätter gnabbas i ett bra tag innan båda börjar skratta. Båda är egentligen för envisa för sitt eget bästa. Om jag var tvungen att betala varje gång vi haft ett oseriöst bråk som spårat ut på grund av att vi är envisa skulle jag ha enorma skulder.
''Men jag behöver prata med dig. '' säger Justin efter ett tag.
''Okej, visst. Om vad? '' frågar jag, han ser väldigt nervös ut.
''Jag har träffat någon. '' mumlar han och börjar rodna, vilket gör att han gömmer huvudet i händerna.
Kapitel 79
'Finns det mer?'
''Åh gumman.'' snyftar mamma högt i mitt öra samtidigt som hon kramar om mig hårt. ''Du växer så fort!''
''Mmh, '' mumlar jag, osäker på vad jag ska svara.
''Grattis, '' ler pappa och klappar mig på ryggen, då mamma fortfarande håller i mig.
''Och nu ska du iväg igen om två veckor.'' konstaterar mamma och släpper mig äntligen, den kramen varade ungefär två minuter för länge. ''För bara ett halvår sedan satt du hemma varje dag.''
''Det minns jag,'' svarar jag enkelt.
Denna konversation är allt annat är normal, det brukar bli så när jag pratar med mamma om saker som inte handlar om skolan. Jag önskar att jag kunde ta mig därifrån, helst av allt hem till Adam, men att gå de tvåhundra metrarna hem till Sophie hade dugt alldeles utmärkt. Samtidigt vet jag att jag inte kan gå, jag måste spendera lite tid hemma. Om jag hade haft ett barn hade jag inte velat att hen skulle vara borta hela dagarna, varje dag.
''Min lilla flicka, '' mumlar hon stolt.
Middagen är ungefär lika rolig som hemkomsten var, med minst lika stel stämning. Mamma försöker lätta på den, gång på gång, men säger alltid fel saker och får det bara att bli ännu värre. Så fort jag kan ursäktar jag mig med att jag har läxor att göra, vilket jag visserligen har, men jag vill bara undan därifrån.
Jag och mamma har ingen bra relation, och den har inte varit bra så länge jag kan minnas. Antagligen för att vi är så olika, jag är ganska pryd medan mamma är mer frispråkig, så jag lyckas alltid bli generad när jag pratar med henne och så är stämningen förstörd. När mamma var ung var hon hyffsat rebellisk, var ute och festade och Gud vet vad, medan jag hade tagit en filmkväll framför en fest vilken dag som helst.
Dessutom känner jag inte att jag kan lita på henne. Kalla mig långsint, men vissa saker sitter kvar. För flera år sedan, alltså typ i förskolan, var jag ''kär '' i en kille i min klass, och det lirkade mamma ur mig. Hon lovade att hon inte skulle berätta för någon, jag tyckte det var jättepinsamt. Men när vi var på semester med en annan familj så berättade hon för alla andra, för att det var så ''gulligt''. Jag vet att det är länge sedan, men efter det så har jag väldigt svårt att prata med henne. Allt blir bara stelt och konstigt.
''Grattis! '' tjuter Sophie och kastar armarna om mig när vi träffas utanför mitt hus morgonen efter. ''Den var så himla bra, jag röstade fingrarna av mig! ''
''Tack, '' utbrister jag och kramar henne hårt tillbaka. ''Jag var så sjukt nervös, du skulle ha sett mig. Jag var värre än du och Emma var när ni träffade One Direction. ''
''Är det ens möjligt? '' flinar hon och släpper mig.
''Antagligen, '' fnissar jag, och under vandringen till skolan berättar jag allt som hände, i detalj.
Resten av dagen får jag svara på frågor om allt möjligt, från hur maten smakade till hur Robin Stjernbergs hår såg ut utan allt hårvax. De flesta frågor kunde jag faktiskt inte ens svara på, då jag knappt kommer ihåg vad alla i min klass heter har jag extremt svårt att svara på frågor om människor. Mitt standardsvar har blivit att jag träffade så många människor under så lite tid att jag inte kan komma ihåg allt.
''Paulina! '' skriker Ellinor exalterat när jag svarar i mobilen. Jag är på väg hem från skolan, när hon ringer och slipper på så vis ge någon annan än mig hörselskador. ''Gissa vad. ''
''Inte en susning, '' svarar jag och suckar lite, hon ska alltid ställa frågor istället för att säga något.
''Bara en liten gissning, '' ber hon.
''Du vill ge mig tinnitus? '' försöker jag halvhjärtat.
''Ha ha. Komiker nästa? '' svarar hon surt. ''Tro det eller ej, jag är inte ute efter att skada dig. ''
''Okej, okej. Ska du berätta varför du nästan gjorde det ändå snart, eller? ''
''Inte om du fortsätter så här, unga fröken, '' fnyser hon.
''Förlåt, '' svarar jag okoncentrerat, och jag säger det bara för att få henne att prata.
''Jag har fått in elva olika förfrågningar om samarbeten, det här kan vara ditt genombrott. ''
Efter att Ellinor sagt sisådär fem ord slutar jag lyssna. Det går inte att ta in. Okej att en person tror att jag kan göra något bra, men elva är galet. Kommer det fortsätta så här? Eller kommer de snart inse att jag bara är en nörd med alldeles för mycket fritid? För det är egentligen allt jag är. Hjälp.
''Är du kvar? '' frågar Ellinor nervöst. ''För det är inte allt. ''
''Finns det mer? '' frågar jag svagt. Vad kan det vara mer? Finns något som skulle kunna vara ”mer”?
''En de är Timbuktu, '' säger hon, och jag hör på henne hur hon nervöst biter på sina naglar.
''Jag ringer dig, '' viskar jag, ännu svagare än innan, och lägger på utan att vänta på svar.
Nu har världen blivit galen. Först så vill många människor samarbeta med mig och nu är en av de min största idol. Detta händer inte.
Kapitel 78
'Tävlingen'
Jag försöker att andas långsamt, ut och in, ut och in. Det fungerar inte så vidare bra, så jag ger snabbt upp och börjar hyperventilera igen. Trots att jag går fram och tillbaka så är min blick klistrad på skärmen. Skärmen blir mörk för en sekund, sen kommer texten fram och rösten börjar prata.
''My heart is, med Molly Sandén. Text och musik; Paulina Wegelius.''
Jag börjar andas, om möjligt, ännu snabbare. Precis när rösten slutar prata får man syn på Molly på scenen, där hon står i en ljust rosa klänning, som på något magiskt vis lyckas matcha hennes hår. Det är inte många rosa nyanser som klarar det. När musiken börjar har det egentligen knappt gått ett par sekunder, men enligt mig flera timmar. Jag känner hur jag skakar och börjar än en gång vanka fram och tillbaka, jag är så nervös att jag inte ens minns att jag stannat.
''Paulina, plats.'' fräser Ellinor tyst, inte högre än en viskning, även hon med blicken fäst på skärmen.
Under hela låten är alla knäpptysta, det enda som hörs är mina steg som rytmiskt slår mot golvet. Molly är helt fantastisk, hon sätter varenda not och är helt synkroniserad, men jag kan ändå inte tillåta mig själv att börja hoppas. Om jag börjar hoppas kommer jag bara bli besviken.
Då Molly inte är sist ut, utan sjunger som nummer fyra, kommer vi behöva vänta ett bra tag på att få resultatet. Jag vill helst inte se de andra, att veta hur bra alla andra är skulle bara göra mig ännu mer nervös, men Nora och Ellinor är bestämda, och dessutom två, så det blir som de vill. För att hålla mig sysselsatt fortsätter jag gå runt i rummet, fast denna gång utan en blick fastklistrad vid skärmen.
''Paulina, bara var still.'' suckar Ellior och vänder sig mot mig. ''Snart kommer det bli en fördjupning där du går, som det alltid blir i serier. Hur svårt kan det vara att sitta still?''
''Men jag är nervös.'' gnäller jag och känner hur jag nästan är på gränsen till tårar.
Jag är trött, nervös, skakig och utöver det även hungrig. Min nervositet har gjort det nästan omöjligt att äta, och när jag inte får mat i mig blir jag hemsk. Det är som uppgjort för katastrof. Ellinor suckar igen och reser sig upp. Hon går fram till mig och styr mig sedan till soffan, där hon trycker ner mig.
''Sitt.'' befaller hon, och jag vågar inte göra annat. ''Här, våga inte lämna något.''
Hon placerar en bricka med en macka, en apelsin, ett par kakor, lite godis, en vattenflaska och en kopp te på. När jag väl sitter ner känner jag hur trött jag är, att nervöst gå, och hoppa, omkring utan mat i magen en hel dag är inget jag rekommenderar. Speciellt inte när du har en 'once in a lifetime'-upplevelse. Jag börjar pilla i mig maten som står framför mig, samtidigt som jag försöker låta bli att lyssna på teven. Visst har jag hört alla låtar från de andra deltävlingarna, men jag vågar inte höra de låtar som kommer tävla mot Molly.
''Tyst.'' shychar Ellinor med sitt högra pekfinger mot läpparna.
Utan att jag märkt det har jag börjat humma, allt för att stänga ute ljudet från teven. Lydigt så tystnar jag, men jag ångrar mig snabbt. Om man försöker låta bli att höra alla andra låtar är det ingen bra idé att vara tyst under snabbreprisen.
''Han kommer gå vidare.'' förutspår Ellinor, men hennes leende suddas bort när hon tittar på mig. ''Du är ju helt vit, hur mår du egentligen?''
Jag låter bli att svara och slår händerna för öronen, blundar och andas djupt. Tiden har tydligen gått i racerfart, för de ska redan läsa upp resultatet. Trots att jag vet att det inte kommer bli bättre av det så sitter jag kvar i samma ställning, och förbereder mig på det värsta.
Plötsligt stelnar Ellinor, jag sitter så pass nära henne att jag kan känna det. Det får mig lite nyfiken och jag öppnar ögonen lite.
''Hon är vidare till andra omgången!'' utbrister Ellinor lyckligt, och kramar om mig från sidan.
''Ursäkta?'' viskar jag och plockar bort händerna från öronen.
''Molly gick vidare till andra omgången, tre bidrag är borta nu.'' säger hon. ''De tre var så kassa, jag fattar inte hur de ens kunde ta med de. Och det är egentligen bara två bra låtar med, Mollys och Robins.''
''Robin?'' upprepar jag frågande, det har inte riktigt sjunkit ner att Molly inte är ute än.
''Robin Stjernberg. Du träffade ju honom tidigare idag, kommer du inte ihåg det?''
''Är det han som liknar Tom lite?'' frågar jag, och letar i minnet efter någon som jag skulle kunna identifiera som Robin.
''Tom? Du menar Adams kompis som jag aldrig träffat? Tror inte det, du sa nämligen så om städaren vi mötte i korridoren.''
''Okej, okej.'' säger jag och försöker än en gång komma ihåg Robin.
''Där är han, i de vita kläderna, vid bordet bredvid Mollys.'' utbrister hon och pekar mot skärmen.
''Har jag träffat honom?''
''Ja.'' suckar hon. ''Ibland undrar jag hur det kan gå så bra för dig i skolan, med ett minna som ditt borde du helt ärlig ha F i allt.''
Jag struntar i piken och tittar ner på brickan framför mig istället. Den är i princip orörd, det lilla jag åt av mackan tidigare är allt som fattas. Teet är nästan kallt nu, men det struntar jag i, jag behöver energin. Min mobil ligger jämte brickan och blinkar för fullt, den har en inställning som gör att den blinkar på olika sätt för olika sorters meddelanden. Just nu blinkar den grönt, sms. Fast när jag plockar upp den inser jag att jag har mycket mer än ett sms som väntar på mig. Mina notiser är fyllda med sms, snapchats, missade telefonsamtal, you name it. Mina notiser på instagram och twitter är avstängda, vilket jag är extra glad för just nu.
''Jag vet inte varför du inte svarar, älskling, men jag ville bara säga att du har överträffat dig själv. Molly kunde inte ha fått tag på en bättre låt, alla håller på och röstar som galningar. Puss hej, nu ska jag fortsätta rösta.''
Jag spricker upp i ett stort leende när jag hör Adams röstmeddelande som han pratat in, inte riktigt vad jag väntat mig, men en liten del av mig börjar lugna ner mig igen vid ljudet av hans röst. Jag fortsätter lyssna på olika meddelanden, mamma, Emma och Sophie har alla lämnat ett par, läsa olika sms och svara på snapchats, samt tweeta lite.
'Thank you so much for your support, I love you no matter what.'
''Paulina.'' säger Ellinor, och jag förstår direkt vad hon menar. Det är dags.
Jag lägger undan mobilen och koncentrerar mig än en gång på skärmen. Robin till final, någon annan till andra chansen. En till till andra chansen. Nu gäller det. Final eller hem. Jag är säker på svaret, vi kommer få åka hem. Trots att jag inte vågat ha några förhoppningar så blir jag ändå besviken. All förberedelse till ingen nytta.
''Till final, Molly Sandén med My heart is!'' utbrister en av de som håller i programmet.
''Va?'' utbrister jag, helt förvånad.
''Hon är i final.'' tjuter Ellinor, och kramar om mig igen.
Jag stirrar tvivland på skärmen, detta kan inte stämma. Min mobil börjar surra, troligtvis alla lyckönskningar som börjar ramla in.
''Kom här.'' säger Nora, till synes helt oberörd över det som nyss hänt. ''Vi ska till scenen.''
Mycket riktigt kommer vi fram till scenen, och när Molly får syn på mig i kulisserna går hon direkt fram till mig och kramar om mig. Hon viskar fram ett 'vi gjorde det' och vänder sig sedan om för att framföra sin låt.