Kapitel 77
2014-01-27 'Intervjun'
Ett par timmar senare står jag i kulisserna till en studio, Molly står bredvid mig och Ellinor står framför mig, och båda håller på att pumpa mig med uppmuntrande ord. Om mindre än en minut ska jag ut på en live-sänd intervju som sänds på svtplay. Känslan att stå där kan vara den konstigaste jag någonsin upplevt, och det känns inte alls som när jag var med på Justins. Inte för att det var i tv, det var ju för en tidning, men för att nu är det jag som är huvudnumret. Alla frågorna kommer vara riktade mot mig, och inte bara flyktigt handla om mig.
''Och här,'' börjar hon som ska intervjua mig säga. ''Har vi henne, Paulina Wegelius.''
Jag spärrar snabbt upp ögonen men kliver sedan in i ljuset. Nu får det bära eller brista.
''Hej, Paulina. Välkommen hit, till mitt lilla krypin.'' hälsar hon efter att jag satt mig ner i stolen.
''Hej, det är verkligen kul att vara här. Lite nervöst dock.'' svarar jag sanningsenligt och ler mot henne.
''Nervöst? Åh, just det. För er därhemma kan jag avslöja att detta är Paulinas första intervju, så var snälla mot henne.'' Jag skrattar lite, men förbereder mig snabbt på nästa fråga. ''Så, vad har fört dig hit? Alla är inte lika uppdaterade i ditt liv som jag är.''
''Jag började skriva lite, texter till olika melodier och så. Sen råkade några kompisar få reda på det, och de berättade för vår gemensamma vän, som råkar vara väldigt bra på att sjunga. Sen gick allt väldigt snabbt och en fredag eftermiddag spelade jag låten för hans manager och min kompis spelade den på sin konsert dagen efter. Helt ärligt vet jag inte riktigt hur det gick till.'' berättar jag och hon nickar lite under tiden jag pratar.
''För er som inte vet, Paulina här är bästis med ingen mindre än Justin Bieber. Så jag antar att det är vännen du syftar på.'' tillägger hon.
''Ja, det stämmer. Sen hände det lite saker och ett par månader senare säger min assistent att Molly Sandén vill att jag skriver en låt till henne som hon ska ställa upp med i Melodifestivalen.''
''Wow, det var inget litet projekt. Men jag antar att det gick bra.''
''Jo, jag sitter ju här.'' ler jag.
''Exakt. Men vad har varit det jobbigaste med detta projektet?''
''Det har faktiskt varit väldigt mycket nya saker och stora skillnader. Alla andra låtar har jag bara skrivit för att det var kul, denna gång visste jag från början att den skulle användas, så det gjorde det mer nervöst. Jag har också fått se mycket av hur allt fungerar, Molly har tagit med mig på massa möten och sådant, så det har varit mycket att ta in. Speciellt för någon som knappt hittar hem från skolan.''
Hon skrattar lite åt det sista, innan hon börjar prata igen. ''Om vi går tillbaka till ämnet Justin, det går mycket rykten om er. Har du något att säga?''
''Uhm.'' säger jag, och letar febrilt efter rätt sätt att uttrycka mig. ''Han är som en bror. Han retar mig mer än vad min egen bror gör, det är som att jag har fått en ny storebror. Det är ingenting mellan oss, och jag vill inte att det ska vara det heller.''
''Okej, okej. Jag ville bara reda ut det.'' ler hon, och jag ler tillbaka. ''Hur reagerade alla vänner när de fick reda på det?''
''Jag fick faktiskt inte berätta det för de förrän för ungefär en vecka sedan, de har vetat om att jag har haft ett stort projekt men inte exakt vad. Men de blev först väldigt förvånade, vilket är förståeligt. En av de började gråta, av glädje hoppas jag, resten blev bara väldigt glada och stolta.''
''Du blev nästan 'känd över en natt', och har fått väldigt mycket hat. Hur hanterar man det?''
''Så skulle man kunna uttrycka det, det var en ganska stor förändring i början. Man börjar tänka på vad man gör, och tänker två gånger innan man till exempel lägger ut en bild på instagram. De flesta kommentarer jag får handlar om Justin, både bra och dåliga, och det gör det enklare att inte ta åt sig det dåliga. Om jag får en hatkommentar som handlar om Justin så är den ju egentligen inte riktad till mig.''
''Du är lite känd för att svara mycket på kommentarer och frågor du får, hur hinner du med allt?''
''Jag är extremt morgonpigg, så när de flesta ligger och sover tar jag mig tid att läsa igenom så mycket jag kan, och svara på alla frågor. Jag tar inte fans för givet, jag vet att för att de ska stanna så måste jag visa min uppskattning, och det bästa sätt jag kan komma på är att svara på tweets och kommentarer.'' förklarar jag.
''Har du något tips för hur man inte ska ta åt sig av allt hat? Vare sig om man är känd eller inte så kommer man alltid råka ut för det.'' frågar hon, och jag slås av djupet på frågan.
''Många kommentarer man får är ytliga, och de glider bara av. Vissa skriver att jag är för tjock, men vad ska jag göra åt det? Jag är ett matvrak, och måste äta med jämna mellanrum, annars blir jag hemsk att umgås med. Andra kommentarer sätter sig, jag minns att någon skrev att mina låtar var dåliga och helt saknade mening. Så många gånger när jag sätter mig ner för att skriva ploppar det upp i huvudet, och jag försöker skriva en bättre låt. Men grejen är att man aldrig kan få alla människor nöjda. Den som skrev det kanske brukar lyssna på en annan sorts musik. Jag minns en låt jag hörde för ett tag sedan, och en mening har verkligen fastnat i huvudet. 'You can't please everybody all the time, so instead of trying, I say whatever.' De som gillar det gör det, och de som inte gör det gör det inte. Det finns inget du kan göra åt det.''
Kapitel 76
'Fint klädval förresten'
Ett par veckor senare är det dags för mig att resa igen, men inte till Stockholm denna gång. Jag och Ellinor ska fara till Sundsvall, för den fjärde, och sista, deltävlingen i Melodifestivalen. Molly ska tävla och är så nervös att jag inte kan sitta still. Ellinor försöker sova, men jag ålar mig för mycket för att hon ska kunna slappna av.
Till slut är vi i alla fall framme och möts av Nora. Molly har repetition när vi kommer, så efter att ha fått Ellinor att bära upp min väska på vårt rum följer jag efter Nora till scenen. Riktigt lika stort som i Globen, där Justin uppträdde, är det inte, men ändå stort nog för att jag ska få svindel av att bara se det. Om man sedan inkluderar tanken på hur många människor som tittar på tv:n också så blir det för mycket att tänka på. Jag försöker skaka av mig den tanken genom att skaka på hela kroppen, och det är något ni inte borde testa hemma av två anledningar. Ett, det fungerar ej och, två, du ser helt knäpp ut.
''Paulina!'' ropar Molly, och jag snurrar runt för att se var hon är. Det visar sig att hon står mitt på scenen, och gapskrattar åt mig. ''Är det så svårt att se mig?''
''Tyst.'' fnyser jag. ''Fint klädval förresten.''
''Tack, är ganska stolt över det.'' flinar hon och tittar ner på sig själv. Hon har på sig en stor tjocktröja, mysbyxor och klackskor. Det ser jättehemskt ut, inte bara på grund av mysbyxorna, att ha klackskor till de gör det bara ännu värre.
''Jag hoppas du har andra scenkläder.'' säger jag skeptiskt och gör en äcklad min.
''Kanske, men de är inte lika sköna.''
Jag skrattar lite och sätter mig sedan ner framför scenen, i en av stolarna på läktaren. Molly sätter igång att öva igen, och jag måste säga att det är en konstig känsla. Inte bara att alla snart kommer se min låt framträdas, utan att bara se någon stå och sjunga min låt. Det är den första låt jag skrivit med ett syfte, alla andra låtar har jag skrivit för att det är kul att skriva, men denna är liksom skräddarsydd till Molly. Trots att låten verkligen passar henne och hennes röst så kan jag ännu inte börja hoppas på något. Att ens ha kommit med i startfältet gör mig nervös.
Efter att Molly sjungit ett par gånger är hennes tid på scenen slut och vi går tillsammans till hennes loge. Det är därinne jag, Ellinor och Nora kommer befinna oss under tävlingen nästkommande dag. Det är större än jag förväntade mig, med tanke på hur många som är här trodde jag att det skulle vara trångt. I och för sig så är det bara jag och Molly där, men det finns gott om plats för de andra också.
Morgonen efter träffas vi vid matsalen klockan nio, för att äta frukost. Helt ärligt så var jag uppe tidigare och sprang, och åt lite frukost innan duschen, men något av det bästa som finns är att äta två frukostar på en dag. Under tiden vi äter berättar Nora vad vi har planerat idag, och till min stora förvåning ska jag vara med på en av Mollys intervjuer. Jag har ingen aning om vad jag ska göra där, men det blir säkert bra.
''Och du, Paulina, har en intervju inbokad klockan kvart över tre.'' tillägger Ellinor, och jag är nära på att spotta ut mackbiten jag har i munnen.
''Och du har inte berättat detta för mig tidigare för att?'' frågar jag, kanske lite anklagande.
''Vi kom överens om det när du somnat igår, och jag ville inte väcka dig. Den är till SVT play.'' säger hon, och får onda ögat av mig.
''Så de kommer filma mig?'' frågar jag, och börjar nästan hyperventilera.
''Det kommer gå bra.'' försöker Molly säga, lugnande. Det fungerar inte.
Efter att jag har vant mig något vid tanken på att jag ska på en intervju, själv, splittrar vi på oss. Nora och Ellinor ska tydligen kolla att allt är klart, medan jag och Molly går till de som ska fixa i ordning oss. Tydligen får vi inte göra sådant själva, utan det ska göras av proffs. Hon som fixar mitt smink babblar på, och efter en minut är jag helt säker på att hon delvis får betalt för att göra reklam för det sminket hon kletar på mitt ansikte. Jag brukar inte ha något emot smink, men det känns som att jag får en extra centimeter hud.
När jag öppnar ögonen drar jag snabbt efter andan. Det ser hemskt ut. Jag ser i spegeln hur Molly kollar åt mitt håll och snabbt spärrar upp ögonen innan hon börjar gapskratta. Även de som fixar henne sneglar åt mitt håll, och jag ser hur en av de två drar sig undan. En minut senare kommer en kvinna i full fart mot oss, och även hon reagerar med att spärra upp ögonen.
Minns ni det jag sa innan om en extra centimeter? Det visar sig att det stämmer, och det syns. Mina ögon har en gigantisk sotning, fast i brunt, ända upp till ögonbrynen. Läpparna är lila, inte ljus-lila, utan extremt lila. Det ser ut som att mina läppar förfrusit. Utöver det har jag en kraftig rouge, som även den är lila, långa lösögonfransar och ett puder som gör att jag ser ut som en snögubbe. Trots att jag ser helt galen ut kan jag inte låta bli att plocka fram min mobil för att ta en bild på mig själv.
Molly kommer fram till mig, även fast hon knappt kan gå på grund av allt skratt. Hon som sminkade mig har blivit utdragen av kvinnan som den som sminkade Molly hämtade, och jag hör höga röster på andra sidan dörren.
''Miss Wegelius, jag är så hemskt ledsen.'' säger kvinnan, när hon kommit tillbaka in i rummet. ''Det visade sig att hon jobbar med något annat här, och bara gjorde detta för att skoja. Men du kan vara lugn, vi avskedade henne, här kan man inte bara tro att man kan göra som man vill. Såklart ska du inte se ut såhär, vi kommer börja om från början med dig, och du kommer få ha åsikter. Du kommer även få med dig alla produkter som används för att göra din sminkning hem. Vi ber så hemskt mycket om ursäkt.''
''Men det behövs inte. Det var faktiskt lite kul.'' säger jag med ett stort leende, och får ett stelt leende tillbaka.
Kvinnan, som inte ens presenterat sig, försvinner ganska snart och låter de båda tjejerna som sminkat Molly fixa mig. Denna gång är jag mer delaktig, och får svara på frågor om allt möjligt samtidigt som de håller på med sin magi. Alice, en kort blondin, arbetar med mitt hår under tiden som Vanessa, en ännu kortare rödhårig tjej, sminkar mig. Mitt hår lockas först till stora, mjuka lockar, sen börjar Alice göra två små flätor, som börjar på hjässan och går i en böj ner mot pannan innan det böjs ännu mer tillbaka och till slut formar ett hjärta. Allt hår är inte med i flätorna, utan det mesta hänger i sina lockar över axlarna. Min sminkning blir, denna gång, neutral. Tydligen så syns sminket mindre när man är på tv, så om jag bara har min vanliga mängd smink skulle jag se helt osminkad ut, på ett dåligt sätt. Därför blir det mer än jag är van vid, men det ser enhetligt ut och jag litar på de när de säger att det kommer se väldigt neutralt ut.
Förlåt för dålig uppdatering, men livet kom emellan.
Kapitel 75
Dagarna går och det känns som att varje minut är fullspäckad. Det är möten hit, repetitioner dit och mitt emellan allt ska låten spelas in och vi ska hinna äta. Allt detta har gjort att jag varit tvungen att alltid vara förberedd, alltså alltid ha en macka i väskan. Jag vet aldrig när jag kommer få mat igen.
Ellinor har börjat hota med att sluta om jag inte slutar väcka henne på, enligt henne, ickehumana sätt. Inte för att jag tror att hon skulle det, men man vet aldrig. Därför har jag bestämt mig för att få henne lite nöjd. Tidigt på söndagsmorgonen, som dessutom är vår sista morgon i huvudstaden, tweetar jag en fråga till alla mina svenska följare. 'Jag söker en kille som kan spela gitarr, är i 25 års åldern, är vaken nu och kan komma på stört. Ska väcka min assistent som är sur på mig..' Efter ett tag hittar jag en lämplig kandidat, som jag snabbt följer för att kunna skicka ett DM till honom. Ungefär en halvtimme senare knackar det på dörren, där utanför står mycket riktigt killen med en frukost påse i ena handen och en gitarr i den andra.
För att inte störa går jag ner till frukosten, bara ett par minuter senare får jag ett sms av Ellinor. 'Din idiot jag blev livrädd men tack ändå' Ja ja, vissa smällar får man ta.
Ett par timmar senare är jag, Ellinor och Molly på väg till Centralstationen, eller Centralen som den tydligen också kallas, för att åka hem. Molly är mest med som sällskap och guide, hon är den enda av oss som faktiskt vet vart vi ska. Hon visar oss vart vi ska gå, och sedan placerar vi oss på ett av alla matställen som finns, man kan ju inte missa lunchen.
Under tiden som vi äter pratar Ellinor och Molly ivrigt, jag är desto mer fokuserad på ätandet av min lunch. Plötsligt slår det mig att de inte pratar längre, så jag tittar upp och inser att de tittar på mig.
''Uhm.'' säger jag svävande. ''Bra.''
Jag tycker att det var ett bra svar, det passar till många frågor, men den åsikten grusas ganska snart. Tydligen var frågan 'vad har varit det bästa med denna resan', och svaret 'bra' kvalificerar sig inte ens in på listan över acceptabla svar.
''Alla nya människor.'' svarar jag till slut, min mobil innehåller fler kontakter nu än innan vi reste hit, så jag tycker det räknas till att 'knyta kontakter'. ''Och maten.''
Ellinor himlar lite med ögonen. ''Såklart du säger maten.''
Dagen efter är en måndag, och dessutom den sista lediga dagen innan skolan börjar. När jag vaknar är jag för rastlös för att kunna jobba, somna om, träna eller över huvud taget göra något annat än att träffa Adam. Snabbt trycker jag ner det jag planerat att ha på mig idag i en väska, mina favorit jeans (de jag fick i födelsedagspresent av Sandra när jag var i Atlanta) och en kortärmad tröja med spets detaljer. Adam ska spela match idag och det är tänkt att jag ska titta på den idag och sedan träffa honom efter, men jag vill inte vänta så länge.
Tjugotvå minuter senare sitter jag på bussen och bryter alla de regler jag har för hur jag ska bete mig på en och samma gång. 1, jag har på mig mysbyxor offentligt, 2, jag är helt osminkad och har inte ens tvättat ansiktet, 3, jag har inte ätit frukost innan jag går hemifrån. Det måste vara ett rekord för mig, på något sätt.
Under tiden som jag tuggar i mig ett äpple ringer jag Adam. Inte bara en gång, utan fyra gånger. Först då svarar han.
''Mh.'' stönar han och jag kan riktigt se framför mig hur han vänder ner huvudet i kudden.
''Jag är på väg hem till dig, kan du typ öppna dörren.''
''Pauli.'' suckar han. ''Vet du vad klockan är?''
''Klockan är tio över sex, jag vet.'' svarar jag otåligt. ''Jag åkte hemifrån mig vid tjugo över fem. Jag är framme om tio minuter, sen kan du få sova igen.''
''Vad pratar du om?''
''Jag är framme hos dig om tio minuter, öppna dörren för mig och sen kan du få sova igen.''
''Sova igen?''
''Ja, jag kunde inte sova hemma hos mig, så jag tänkte att jag fortsätter sova hos dig.''
Det är tyst ett tag och jag inser att han håller på att somna.
''Adam.'' utbrister jag. ''Du ska nu gå ner och låsa upp ytterdörren, så kan jag låsa den när jag kommer, okej?''
''Mh.''
''Adam.''
''På väg.'' gäspar han. ''Nu är det upplåst.''
''Tack, godnatt.'' ler jag och han mumlar godnatt tillbaka innan han lägger på.
Mycket riktigt är det upplåst när jag kommer fram, så jag öppnar tyst dörren och tassar upp till hans rum. Han öppnar ögonen lite när jag försiktigt öppnar hans dörr.
''Jag trodde inte du skulle komma.'' mumlar han tyst och viker sedan upp sitt täcke för att göra plats för mig. ''Men jag är glad att du gjorde det.''
''Jag med.'' viskar jag och ger honom en puss på kinden. ''Jag har saknat dig.''
''Jag har saknat dig med, men kan man få sova nu?''
''Du får sova precis hur mycket du vill, så länge du kommer i tid till din match.''
Jag vet att det var längesedan jag skrev här, och jag ser att besökarantalet är nästan nere på noll. Inte för att det spelar någon större roll för mig, men jag har ingen större lust att spendera tid på att översätta något som ingen ändå läser. Jag skriver klart denna novell här, men jag vet inte om det blir mer efter det.
One Shot 4
'Talet'
''Ursäkta mig?''
Kevins röst ljuder i mikrofonen och jag vänder förvånat ansiktet mot scenen. Jag befinner mig nämligen på avslutningsfesten som årligen hålls på min gymnasieskola, Guldbrandsens gymnasie. Här är traditionen så att alla på skolan kommer på festen, men den här gången är speciell. Till och med salen är mer dekorerad än den varit på de andra jag varit på, dessutom i andra färger. Typiskt mamma och pappa att överdriva och använda mina favoritfärger bara för att jag går ut.
Det är mina föräldrar som grundade denna skolan, de är rektorer tillsammans, fast mamma är det mest på pappret då hon har sitt andra jobb också. Helt ärligt så fattar jag inte hur hon orkar, jag menar, hon är alltid på skolan minst två dagar i veckan och är ändå chefsdesigner för Filippa K.
Skolan är väl en av de finare, en sorts skola med endast några få inriktningar som inte är så vanliga. De flesta bor på skolan eftersom den ligger en bit ifrån de större städerna. Lärarna här är några av de bästa inom sina områden och eleverna är för det mesta ambitiösa. Men såklart finns det undantag. Ett av det är Kevin, som nu står på scen. Han är duktig i skolan, men har tyvärr ett lite för stort intresse för alkohol och fester för att kunna ha toppbetyg. När det dessutom anordnas stora fester så gott som varje helg så ökar väl inte hans koncentration heller. Ibland undrar jag om det endast är för att mina föräldrar känner honom som han går på skolan, men alla tjejer hade väl varit heartbroken om han slutat. Han ser inte direkt dålig ut. Trots det har han, hur full han än har varit, aldrig lagt händerna på någon tjej. Enligt snacket i korridoren börjar många tro att han är gay.
Till slut får Kevin allas uppmärksamhet, fast på mycket kortare tid än vad jag någonsin hade fått den. Det kan bero på popularitet, Kevin och jag är inte riktigt på samma plan. Vi känner varandra genom våra föräldrar och jag skulle inte tro att någon ens skulle kunna föreställa sig att vi någonsin pratat med varandra.
''Så, hej!'' hälsar han och börjar därefter prata. ''Jag heter Kevin, för er som inte visste det, och jag ska nu gå ut mitt sista år här. Trots alla underbara minnen som jag haft så kommer mitt tal inte handla om det. Mitt tal kommer handla om en person. Du vet vem du är.
Du är min bästa vän och jag vet inte vad jag skulle göra utan dig. De månader som jag spenderat utan dig sen vi träffades kan räknas på en hand. Om vi hade lärt känna varandra när vi började här hade det inte varit så konstigt, men vi träffades redan som nyfödda på sjukhuset. Bara så du vet, jag kommer alltid vara två timmar och trettiosju minuter äldre än dig!
Men genom hela mitt liv har du stått vid min sida, hur hemsk jag än har varit och hur pinsam jag än har varit att vistas utomhus med. Alla gånger jag har trasslat till det har du stått bakom mig och varit min klippa, och jag älskar dig för det.
Nu ska du inte tro att du är en ängel rakt igenom, även om det kanske verkar så. Ditt lugn är rent av skrämmande och din envishet är den största jag någonsin sett. Att argumentera mot dig slutar oftast på samma sätt, något jag helst förnekar. Som tur är bråkar vi inte särskilt ofta, men vi är inte heller alltid sams, som vissa tycks tro.
Att vi bråkar spelar ingen roll, för det är du som får mig att tänka klart, att se vad som är rätt och fel och att inse hur jag beter mig.
Till alla som inte fattar ett dyft av vad jag babblar om, det är såhär att jag har en flickvän. Hon är allt jag nyss beskrev och ännu mer saker som jag inte kan sätta ord på. Som jag nämnt innan så träffades vi för första gången när vi var några timmar gamla, jag var äldst! Våra föräldrar blev vänner och det blev vi med. Vi spenderade mer tid tillsammans än ifrån varandra och växte nästan ihop.
Trots det var vi väldigt olika och hamnade i olika kretsar så fort vi började dagis. Det gjorde dock ingenting, för vi fortsatte träffas efteråt och så var det inte mer med det.
Vi har väl egentligen alltid betett oss som ett par, men vi satte inte ord på det förrän vi var runt åtta år. Då visste vi väl ingenting om kärlek men vi höll oss till våra grupper i skolan och träffades efter, så som vi alltid gjort. Det är troligtvis det som gjort att vi aldrig, inte ens för bara någon dag, har brutit. I alla fall så är det nog en av anledningarna.
Jag har nu, efter mer än elva år tillsammans med dig, insett att du är min första, största och definitivt enda kärlek.
Vissa av er kanske anar vart detta är på väg, en vet, och resten kommer snart att få veta.''
Kevin pausar, för första gången, och plockar upp något ur sin ficka. En liten ask. Sedan går han ner på ett knä.
''Vill du, Veronica Hope Guldbrandsen, gifta dig med mig?''
Min haka faller ner i takt med att han uttalar de orden och jag för snabbt upp händerna för att täcka munnen, som mamma alltid tjatar om att jag ska. Kevins blick letar runt salen och möter tillslut min. Jag kan inte göra annat än att nicka, på något sätt har jag glömt hur man pratar. Han vinkar lite med handen, som för att få mig att gå upp på scenen till honom. Lite försiktigt reser jag mig, om ifall att jag skulle ha glömt hur man står upp också. Alla blickar faller plötsligt på mig men jag kunde inte bry mig mindre. I vanliga fall hade jag gjort vad som helst för att slippa, men inte idag, inte nu.
När jag gått en bit kommer jag till platsen där mina föräldrar sitter. Mamma reser sig upp med tårar strömmande ner för kinderna och kramar krampaktigt om mig. Även pappa reser sig för att krama mig och viskar samtidigt i mitt öra att gå upp på scenen och, jag citerar, ''fånga min man''. Vilket enligt pappa betyder att Kevin antagligen redan frågat pappa om hans tillåtelse.
Till sist står jag framför scenen och Kevin gör som han brukar, han lyfter upp mig. Min klänning prasslar men ligger förvånansvärt nog kvar så som den ska. Många tjejer suckar, troligtvis av avundsjuka, men om det är för att jag har en unik klänning designad av mamma på mig eller över att skolans populäraste kille nyss friade till mig vet jag inte.
Kevin går än en gång ner på knä och ska precis öppna munnen för att fråga igen, men jag kan inte hålla mig längre.
''Ja!'' utbrister jag och ler stort. ''Ja, ja, ja! Herre gud, ja!''
Han brister även han upp i ett stort leende, ett Kevin-leende som lyser upp hela det underbara ansiktet och går ända upp till öronen, sen öppnar han asken för att trä på min ring. Jag kan slå vad om att han tog hjälp av mamma när han valde den, den är precis så perfekt som jag drömt om. Lyckligt pressar jag mina läppar mot hans och hela salen brister ut i applåder, vissa mer entusiastiskt än andra.
''Uhm, hej.'' säger jag sedan nervöst i micken. ''Jag heter Veronica. Egentligen så har jag förberett ett tal, och till och med memorerat det, men just nu har jag tyvärr en blackout. Så jag ska därför hålla det lite kort och tyvärr inte fria. Istället hade jag tänkt tacka några speciella människor.
Mamma och pappa, vad hade vi gjort utan er. Vi hade inte suttit här, den saken är säker. Jag vet hur hårt ni kämpar med denna skolan och det är antagligen därför som den är helt underbar.
Sen vill jag också tacka min fästman. Just för att han är han och han är den bästa person jag vet.
Tack också till alla som sitter här, det är ni som gör den här skolan till vad den är och utan er skulle allting vara annorlunda.
Så tack alla, verkligen, för allting!''
Inte en av mina bästa, men den är helt på svenska! Ni får till och med den tidigare än de som läser min andra, schhhh. Kan ju inte låta denna blogg stå tom medan den andra får jättemycket uppmärksamhet! :) Hoppas ni inte glömt bort mina små inlägg på min 'vanliga' blogg, annars är det bara att kika in om ni får lust! Länk