Kapitel 27
2013-08-28 'Är du gravid?!'
Veckan därefter gick snabbt, varje vaket ögonblick gjorde jag någonting. Det kunde vara att prata med Sandra, äta (hehe), umgås med Christian, Caitlin och Adrian, jogga eller bara sitta vid datorn. Nu är det söndag och jag har övergett omvärlden för att packa. Imorgon så ska nämligen jag följa med Christian till deras stuga igen, Caitlin och Adrian ska också med. Vi ska vara borta i några dagar, åker hem på fredag igen för att spendera helgen i Atlanta innan de börjar i skolan på måndagen. Sen på onsdagen åker jag hem till Sverige igen, snyft! I alla fall så får vi ta vara på den tiden vi har kvar, vilket inte kan göras bättre än att åka till en stuga som ligger mitt i ingenstans och bara umgås. Jag håller som bäst på att packa när jag inser en sak. Jag har inte alls tänkt på det innan, i alla fall inte på det sättet. På något sätt har jag lyckats vara i USA i två månader utan att köpa ett enda klädesplagg, eller någonting till de i Sverige (som jag lovat). Oups. Får väl ta med Caitlin ut och shoppa i helgen, hon kommer bli helt överlycklig. Jag har liksom sparat i månader för att kunna shoppa, och så har jag inte gjort det... Har mycket att ta igen om man säger så. Med den insikten går jag och lägger mig, för att vara pigg tills dagen efter.
Jag tror jag har börjat vänja mig vid att gå upp vid halv sju, sju på morgonen. När man inte har så mycket val så blir det väl så. Men vissa dagar vill man bara skrika åt honom att hålla käften så jag får sova. Inte för att jag någonsin skulle göra det, men i alla fall. Jag reser mig med en suck ur sängen och känner att det var tur att jag la mig så tidigt igår kväll. Min vana trogen drar jag på mig löparkläderna för en jogging tur, det blir man alltid pigg av. När jag kommer hem igen fortsätter morgonen som den brukar, förutom att Sandra är hemma så att jag slipper ta hand om Jake. Efter duschen packar jag ner det sista och får vänta lite innan jag hör en bil på uppfarten. Då släpar jag ner väskan och öppnar dörren ut för att packa in mig i bilen.
Dryga två timmar senare är vi framme i stugan, vi var nämligen tvungna att shoppa lite mat. Jag och Caitlin hoppar direkt in i köket för att fixa lunch. Vi har delat upp det, ingen av syskonen Beadles är bra på matlagning, det blir inte ens ätbart... Adrian och jag är desto bättre. Det är tur, annars hade vi fått äta på restaurang varje dag.
''Skulle du kunna göra mig en tjänst?'' säger jag till Caitlin när vi lagar mat. Hon tittar intresserat upp från salladen som jag gett henne uppdraget att fixa, det är ju omöjligt att förstöra.
''Vad då?'' frågar hon nyfiket.
''Jag tror att du kanske borde sätta dig ner.'' råder jag henne.
''Är du gravid? Eller ska du fria till Christian?'' undrar hon nervöst när hon sätter sig ner.
''Ingenting sådant!'' försäkrar jag henne. ''Jag skulle däremot verkligen behöva dig på lördag. Jag ska till gallerian...''
''Du ska VADÅ?!''
''Jag lovade mina vänner och min familj att jag skulle köpa en del saker och jag lovade mig själv att jag skulle köpa massa kläder.''
''Oh, okej.'' säger hon och pustar ut. ''Jag trodde du var gravid!'' fortsätter hon sen.
''Nej, varför skulle jag?''
''Oh ni har inte...''
''Uhm, nej!'' svarar jag. Hon rodnar och verkar skämmas.
''Förlåt, jag bara antog...''
''Det är lugnt, men nej.'' Hon pustar ut igen och återgår till salladen.
Under tiden vi åker hem är bilen för en gångs skull tyst, vilket stör mig otroligt mycket. Det finns värre saker, men det är inte många saker. Musik är liksom livet. Därför börjar jag småsjunga lite och ingen verkar ha något problem med det eftersom ingen säger åt mig att hålla tyst. Jag sjunger sång efter sång och utan att tänka mig för börjar jag sjunga på en sång jag själv har skrivit.
''Vad heter den sångeng?'' frågar Caitlin, som sitter bredvid mig där fram och kör, när jag sjungit första refrängen.
''Uhm, secret...'' svarar jag lite nervöst.
''Den var verkligen bra, vem sjunger den?'' undrar Adrian.
''Ingen.'' svarar jag. ''Jag menar, jag typ skrev den...'' fortsätter jag när de ser väldigt oförstående ut.
''Wow, har du gjort den?'' säger Christian förvånat.
''Ja, jag vet att den inte är särskilt bra men, ja.''
''Skoja inte honey, den var underbar! Kan du sjunga hela igen?'' utbrister Caitlin.
Jag får världens största leende på läpparna och nickar innan jag harklar mig lite och börjar sjunga igen.
''Du borde verkligen ge ut en skiva!'' säger Adrian när jag har sjungit klart.
''Nej, absolut inte, aldrig!'' utbrister jag och skakar frenetiskt på huvudet.
''Varför inte?'' undrar Christian.
''Jag har en sådan hemsk scenskräck, och jag vill helt ärligt inte bli känd.''
''Vill du inte?'' säger Caitlin och ser väldigt förvånad ut.
''Nej, eller det är inte mitt livsmål om man säger så.''
När de släpper av mig hos Sandra är hon på mig direkt med frågor om hur det har varit, vad vi har gjort och varför vi kom hem tidigare. Vi skulle faktiskt ha kommit hem på kvällen, nu var det inte ens lunch. Det regnade nämligen så mycket att vi resten av tiden där umgicks inomhus, eftersom regnet ville inte sluta. En dag var det sol, och då åkte vi till ett vattenland i närheten för att svalka oss. Det var typ sommarens varmaste dag. Mycket mer blev det inte av att vi gjorde. Inte för att det fanns så mycket att göra heller. Det var rätt så tråkigt där ute, jag hade lätt blivit galen om jag var där ensam men som tur var hade jag mina underbara vänner. Ett tag senare har jag packat upp väskan och satt mig i sängen för att skriva en liten lista på saker jag ska köpa. När listan börjar bli klar kommer jag på att jag inte har den blekaste aning om hur mycket pengar jag har. Därefter börjar jag rota överallt där jag kan tänkas ha lite pengar, det mesta hittar jag faktiskt i plånboken. Ganska självklart, huh? Efter en stund står jag där med alla pengar jag äger och inser att jag övervärderade mig själv. Jag trodde helt seriöst att jag skulle göra av med hur mycket pengar som helst. Det gjorde att jag sparade i månader innan jag åkte, dessutom fyllde jag år typ tre dagar innan jag kom hit och allt jag önskade mig var pengar... Lite senare har jag räknat alla pengar och inser att jag har drygt ett-tusen dollar. Det är nästan sjutusen svenska kronor. Ojdå. Jag hade ingen aning om att det var så mycket. Då har jag ändå gjort av med ungefär hundra dollar på olika saker. Hur tusan kunde det bli så mycket? Hundra från mormor och morfar när jag fyllde år, lika mycket från farmor, femtio från min moster och femtio från min farbror. Tvåhundra från mamma och pappa i present och ytterligare trehundra från de för att, öhh, okej, har ingen aning om varför. Sen har jag själv sparat ihop trehundra. Det borde stämma? Jo det gör det. Jag nickar åt mig själv och börjar samla ihop alla pengar som jag spridit ut i högar på golvet. Helt plötsligt öppnas dörren och in kommer Sandra, och får se mig sitta där på golvet mitt bland alla pengar. Hon tvärvänder och springer iväg men kommer tillbaka efter bara någon minut. Då håller hon sin plånbok i handen.
''Hur kan jag vara så glömsk?'' säger hon och jag vet inte vad jag ska svara, tänk om inte pratar med mig? Som tur är slipper jag säga något då hon istället fortsätter prata. ''Du skulle ju få pengar för att hjälpa till med Jake.'' Jag nickar lite till svar. Hon tar upp några sedlar ur sin plånbok och räcker fram till mig. Jag tar emot de och inser snabbt att det är trehundra femtio dollar. Shit, jag kommer kunna köpa hela gallerian imorgon.
''Tack!'' säger jag och ler mot henne. ''Men det behövde inte vara så mycket.''
''Du har hjälpt oss hela sommaren, klart du ska få lite betalt!'' Hon skrattar och jag stämmer in i skrattet.
''Men gosh, hur kan jag vara så glömsk!'' utbrister jag och kastar mig mot min väska. Efter en liten stunds rotande hittar jag det jag letar efter, nämligen Sandras presenter från Sverige. ''Grattis, i efterskott, från Sverige...'' säger jag och hon skrattar lite innan hon vänder igen. Ytterligare en liten stund senare kommer hon tillbaka, denna gång med presenter i famnen.
''Dessa är till dig, dessa är till Erik och detta är till Anders.'' säger hon när hon ger de till mig. ''Skulle du kunna ge dessa till de på deras födelsedagar? Grattis i efterskott förresten!''
''Absolut! Skulle vi inte kunna fixa en tårta eller något och öppna presenterna i kväll?''
''Vilken bra idé! Så gör vi, men blir vi inte bjuda in några fler på ett litet 'kalas'?''
''Jo! Men vore det inte bättre om vi tar det imorgon kväll istället, så man kan säga till några?''
''Du har rätt, det vore nog bäst.''
''Jag ringer Chris, Lin och Adrian om det är okej?''
''Absolut, jag tänkte ringa några av mina kompisar.''
''Då var det bestämt.'' säger jag och gör någon sorts rörelse med handen som får Sandra att börja skratta.
Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!
