Kapitel 21
2013-08-16 'Svenskar i Atlanta'
Onsdag kväll. Möte med 'svenskar i Atlanta' gruppen. Wiie. Jublar. Eller inte... Grejen är att det är typ femtio personer, och jag skulle gissa på att ingen är i min ålder. Jag kommer ha så sjukt kul! Det där var förresten bara ett patetiskt försök att låta positiv, lyckades jag? Ni behöver inte svara, jag vet redan svaret själv.
''Kom nu Paulina!'' Dags att åka alltså, jag och Sandra, ensamma bland massa människor där allt man har gemensamt är att man kommer från Sverige, jippie.
''På väg.'' svarar jag och försöker i alla fall låta lite glad, Sandra är överlycklig över att få åka.
''Se inte så ledsen ut, det finns massa människor där som du kan prata och ha kul med. Om du ändå inte tycker att det är kul behöver vi inte stanna så länge.''
När jag hör det sista spricker jag upp i ett leende, kanske kommer det inte bli för hemskt trots allt. Det visar sig att jag hade helt fel, det blev inte för hemskt. Jag vet inte varför jag inte tänkte på det men Adrian är ju svensk, så klart att han är där! Vi hängde tillsammans hela kvällen, både med hans föräldrar och Sandra, och ensamma.
''Vad god denna var!'' Han pekar på fatet framför sig för att förtydliga vad han menar. Jag tittar ner och ser till min förvåning att en stor bit av min jordgubbstårta ligger på tallriken.
''Det tar jag som en komplimang.'' säger jag lite stolt.
''Har du gjort denna?'' undrar han samtidigt som han spärrar upp ögonen.
''Japp.''
''Du borde bli bagare, den var ju jättegod.''
''Jag ska faktiskt bli det!''
''Du gör rätt beslut.''
Han nickar som om det var slutet på en icke existerande konflikt, om huruvida jag ska bli en bagare eller inte. Jag börjar skratta och han tittar undrande på mig, han var nog seriös. Paulina, sluta skratta! Det är nu bevisat, det fungerar inte att beordra sig själv att sluta skratta. Jag fortsätter skratta och kan verkligen inte sluta, det är först när Adrian påpekar att varenda person i lokalen stirrar på mig som jag lyckas sluta. Då slutar jag inte heller på ett normalt sätt, utan jag går från gapskrattande, dubbelvikt och med tårar i ögonen av allt skratt till helt seriös, rakt i ryggen och röd i ansiktet över att alla stirrar på mig. Normalt? Knappast. Min plötsliga vändning får istället Adrian att börja skratta. Det är tur, för då tittar alla på honom och glömmer bort att titta på mig. När han till sist slutat skratta blir han helt plötsligt otroligt seriös, han öppnar och stänger munnen några gånger som om han vill säga något men inte hittar de rätta orden.
''Hjälp mig.'' blir hans mening. Wow, efter att ha funderat i några minuter tycker man att det borde vara något mer, typ, poetiskt.
''Med vad?'' försöker jag luska fram.
''Caitlin.''
''Lite mer exakt hade varit uppskattat.''
''J-j-j-ja-jag tror jag...''
''Fortsätt, du klarar det!'' Han ger mig onda ögat. ''Vad?''
''Jag tror jag är kär i henne.'' viskar han fram.
''Aww, snuttegull, vad fint sagt.''
''Jag är seriös!''
''Jag med!''
''Det låter inte så.''
''Jag bara la in ett citat från en liten youtube film som jag tyckte passade in, förlåt då!''
''Bara hjälp mig.''
''Okej okej, bara säg det!''
''Är det inte för tidigt?''
''Jag är helt säker på att hon inte tycker det.''
''Hundra procent?''
''Hundra procent!''
''Hur ska jag säga det då?''
''Ser jag ut som en kärleksdoktor eller? Inte vet jag, ta med henne på picknick eller något, visa henne något speciellt ställe. Det kvittar egentligen var och hur, bara du säger det från hjärtat och verkligen menar det.''
''Tack doktorn!'' Jag svarar med att himla med ögonen. ''Du är väldigt smart för att vara så liten.'' säger han sedan och ler retsamt.
''Jag har A i matte!'' svarar jag stolt.
''A?''
''Det nya betygssystemet, A är bäst och ganska svårt att få, F är underkänt.''
''Har du något F?''
''Faktiskt inte, jag har inte ens ett E!''
''Är det bra?''
''Nej!'' Han ser förvirrad ut. ''Såklart det är bra, dumhuvud.''
''Åh, du var ironisk.'' Ännu en gång himlar jag med ögonen, han må vara smart, men han är verkligen efter ibland.
Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!
