'Jag sa ju det, det är inte min grej!'

---

Nästa morgon när jag vaknar ligger Christian utslagen bredvid mig, undrar när tusan han somnade. Jag är faktiskt pigg och hoppar därför upp ur sängen. När jag bytt om går ner för trappan ser jag Justin, Ryan och Chaz liggandes i soffan i en hög. Jag börjar skratta och skyndar snabbt iväg, både för att inte väcka de och för att leta efter Caitlin. När jag letat igenom bottenvåningen och precis ska gå upp för trappan hör jag att ytterdörren öppnas. Jag tassar ut i hallen och får se Pattie stå i dörröppningen.

''Hej.'' hälsar jag och hon hoppar förskräckt till.

''God morgon, jag visste inte att någon var vaken.''

''Förlåt för att jag skrämde dig. Jag är den enda som är uppe.''

''Är du inte trött?''

''Inte det minsta.'' ler jag tillbaka.

''Hur mycket drack du igår kväll?''

''Ingenting.''

''Du behöver inte ljuga för mig, jag kommer inte berätta för någon.'' Det syns på henne att hon inte tror på mig.

''Jag drack ingenting, tror du verkligen att jag skulle vara vaken nu om jag hade gjort det?''

''Kanske inte.'' medger hon. ''Har du ätit någon frukost än?''

''Nej, men jag är jättehungrig.''

''Då tycker jag att vi fixar något att äta .'' säger hon och blinkar åt mig.

Jag följer glatt efter henne ut i köket. Vi plockar fram lite frukost och sätter oss och äter samtidigt som vi pratar om allt och ingenting. Pattie är verkligen trevlig och rolig, men även förstående och sådär typiskt mammig. När vi pratat och ätit i två timmar går jag upp och fixar i ordning mig, sen möts vi där nere för att gå en promenad. Vi går omkring utan någon riktig plan ett tag, sen ringer min mobil.

''He, är du redan vaken?'' svarar jag i telefonen, det var Christian.

''Var är du?!'' undrar han och struntar fullständigt i min fråga.

''På en promenad...'' Det var allt jag hann säga innan han avbryter mig.

''Ensam?! Men du hittar inte här.''

''Lugna ner dig, jag är inte ensam, Pattie är med mig.''

''Oh. Okej. Var inte borta för länge tack, jag saknar dig.''

''Jag saknar dig också, vi ses snart.'' Vi avslutar samtalet och jag vänder mig till Pattie. ''Sömntutorna är vakna nu.''

''Var det Chris?'' Jag nickar och hon börjar le, hur stort som helst. ''Ni är så söta tillsammans.''

''Tack.''

När vi kommer tillbaka till huset visar det sig att det inte bara var Christian som var vaken, utan allihop. Adrian hade visst också sovit där. Det är ganska roande att se de sitta där med baksmälla och själv må hur bra som helst, ännu en anledning att inte dricka! Pattie verkar både road och förbannad. Förbannad för att de inte bara har druckit, utan även låtit Christian som 'bara' är sexton år dricka. Road för att hon delar min åsikt om att de är ganska roliga att se på. Resten av dagen spenderas inomhus, de orkar inte vara i solen eller hitta på något annat än att titta på film för den delen. Nästa dag är lite roligare, de mår så pass bra att de orkar försöka sig på att lära mig spela basket. Enligt de är det skandal att jag inte redan kan spela medan det enligt mig är det en bedrift att ens få mig att försöka. Efter ett par timmar med omkring tusen försök, och nästan lika många misslyckanden ger de till slut upp.

''Jag sa ju det, det är inte min grej!''

''Och nu tror jag dig.'' svarar Chaz.

''Varför trodde du mig inte från början?'' undrar jag surt.

''För jag trodde inte att någon överhuvudtaget kunde vara så dålig.'' Jag fnyser åt hans resonemang samtidigt som resten skrattar åt mig. Efter ett tag kan jag inte hålla mig längre utan börjar också skratta. Helt plötsligt drar Caitlin med mig bort från killarna som först ser förvånade ut men sedan rycker på axlarna och börjar spela igen.

''Vad?'' frågar jag när vi har stannat.

''Jag behöver verkligen din hjälp.'' säger hon förtvivlat.

''Aww sweetie, jag ska göra mitt bästa.''

''Jag tror jag är kär i honom...''

''Om du säger någon annan än Adrian blir jag väldigt sur på dig.''

''Det finns ingen anledning att bli sur, men jag vet verkligen inte vad jag ska göra.''

''Inte jag heller, jag är jättedålig på sådana saker.''

''Snälla, jag är desperat!''

''Jag tror dig, du skulle inte fråga mig annars...''

''PAULI!''

''Okej, okej, lugna ner dig. Kanske, jag vet inte, bara säg det eller något.''

''Du tror inte att det är för tidigt?''

''Ni beter er redan som ett par, kan det vara för tidigt?''

''Jag antar att du har rätt...''

''jag tror också det.''

''Ha ha, du är så rolig!''

''Jag vet!''

Hon himlar med ögonen som svar, sen går vi tillbaka till killarna som fortfarande spelar basket. Adrian tittar på mig med en blick som om han fattar att vi pratat om honom, och jag nickar lite lätt för att bekräfta hans tanke. Då börjar han dock rodna lite, men jag är nog ensam om att se det.

När jag kommit hem igen (alltså inte hem hem, utan hem till Sandra) börjar hon prata om en träff med gruppen 'svenskar i Atlanta'. Jippie, kul va? Skulle inte tro det alltså... I alla fall så vill hon att jag ska baka, inte vad som helst utan jordgubbstårta. Den träffen ska vara på onsdag kväll så jag missar inte precis någon tid med 'gänget'. När jag gått med på att baka byter hon snabbt ämne till festen.

''Hur mycket drack du?'' undrar hon, med tonen som om jag druckit tjugo drinkar eller något sådant och behöver en utskällning.

''Ingenting.'' svarar jag lätt. ''Men jag var ensam om det, de andra blev ganska fulla.''

''Säger du att du gick till en fest med enbart äldre människor utan att dricka en droppe?'' Hon tror inte på mig, toppen.

''Exakt så.''

''Bra, att dricka är inte bra på något vänster.'' Hon tror alltså på mig, jag trodde det skulle ta mycket längre tid att övertyga henne.

''Jag vet, du skulle sett de andra dagen efter, usch!'' Därefter dör samtalet ut och vi går för att sova.

---

Vill du läsa novellen på engelska? Klicka här!