'Vem är du?'

---

 ''Det är mitt namn, men vem är du?''

''Oh. Förlåt, du måste vara väldigt förvirrad! Jag är Paulina, Vi har en gemensam vän.''

''Och vem skulle den här vännen vara?'' säger han misstänksamt.

''Caitlin Beadles, ni går i samma klass.'' När jag har uttalat de orden skiner hann upp för en sekund innan hans ansikte mörknar lite.

''Ja, men jag skulle inte kanna henne en vän, bara en person som jag känner. Men jag förstår fortfarande inte varför...''

''Vem är det Adrian?'' ropar en kvinnoröst inifrån huset och avbryter honom. Rösten pratar svenska och jag känner mig väldigt förvånad.

''Bara en kompis.'' ropar han tillbaka innan han går ut och stänger dörren efter sig så vi slipper bli störda igen. ''Förlåt för det där, det är min mamma.''

''Kan du svenska?'' frågar jag chockat.

''Kan du?!'' säger han och är mer förvånad än vad jag är.

''Tydligen, men hur kan du det?''

''Jag kommer från Sverige, flyttade hit för snart tre år sedan.''

''Jag kommer också från Sverige!'' utbrister jag. ''Vart bodde du då?''

''I en liten stad, tror knappt att du känner till den. Den heter Gränna.''

''Det är ju därifrån polkagrisen kommer!'' tjuter jag och spelar överlycklig. ''Nej men skämt åsido så kommer jag från Bankeryd, tvärs över Vättern.''

''Du skojar?!''

''Nix, men jag är i alla fall här av en anledning, som faktiskt inte är att prata svenska.''

''Just det, jag skulle precis fråga dig när mamma ropade. Varför är du här egentligen?''

''Caitlin skickade mig.''

''Varför då?''

''För att jag skulle säga att hon gillar dig, då hon är lite för feg själv.'' Han stirrar på mig som om jag vore galen.

''Om detta är någon sort skämt kan du gå nu.''

''Nej jag lovar, hon skulle ha väntat nere vid gatan men var så sjukt nervös att hon gick till parken där borta istället.''

''Varför skulle hon gilla mig?'' frågar han skeptiskt. ''Jag menar, hon är en av de 'coola' medan jag, är något annat.''

''Jag vet ärligt talat inte, men om du följer med mig till parken kan du fråga henne själv.'' Han tvekar lite och jag försöker övertala honom tills han ger med sig och drar på sig sina skor innan vi går gemensamt till parken.

''Lin!'' ropar jag när jag får syn på henne.

''Pauli, hur gick...'' hon avbryter sig mitt i frågan och stirrar på Adrian som går bredvid mig.

''Jag lämnar er två ensamma, det var trevligt att träffas Adrian. Och du ringer mig senare Lin!'' säger jag och ger båda varsin kram innan jag vänder på klacken och går hem till Christian där killarna är.

''Var är Cait?'' undrar Justin när jag kommit fram till huset och hittat de på framsidan, spelandes basket.

''Hon träffade en vän så jag gick så de kunde prata ifred utan mig.'' svarar jag och rycker samtidigt på axlarna, ingen 'big deal' liksom. Killarna nickar förstående och är strax igång med att spela igen och jag slår mig ner för att titta på. Det är väldigt jämt men till slut vinner Ryan och Chaz. Justin och Christian ser väldigt besvikna ut så jag kan inte låta bli att 'aww:a' åt de. Efter ett tag till som består av massa prat och skämt skjutsar Christian hem mig.

''Hur var det i stugan?'' Sandra är såklart på mig direkt när jag kommer innanför dörren.

''Grymt, hur kul som helst!''

''Vad bra, vad gjorde ni?''

''Allt möjligt, vi låg på stranden, åkte in till byn, tittade på film och paddlade kanot, bland annat.''

''Gud vad kul!''

''Verkligen!'' Jag ger mig in i en lång redogörelse för allt vad vi gjort och hon brister många gånger ut i gapskratt, till slut börjar hon gråta av av allt skratt.

''Det verkar som att ni hade en rolig helg.'' lyckas hon pressa fram efter ett tag.

''Så kul, jag kan knappt förklara!'' erkänner jag.

En timme senare har jag hunnit packa upp och har precis startat datorn. Emma loggar in på skype efter bara några några minuter så vi börjar prata. Vi pratar om allt möjligt i, vad som känns som en halvtimme, men som visar sig vara två timmar. Någonstans börjar något låta och jag inser snabbt att det är min mobil som ringer. Jag säger hejdå till Emma och svarar i mobilen.

''Gissa vad?!'' tjuter en röst i örat på mig.

''Vad är det Lin?'' Vem skulle det annars vara liksom?

''Adrianbjödutmigpåendejtimorgonochjagbehöverdinjälptypnu.'' Jag hör inte ett enda ord så snabbt som hon pratar.

''Ursäkta, va? Prata långsammare.'' I luren hör jag hur hon tar ett djupt andetag innan hon svarar.

''Adrian bjöd ut mig på en dejt imorgon och jag behöver din hjälp typ nu.'' säger hon, denna gången överdrivet tydligt så jag inte kan missa ett ord.

''Va?! Wow, det är ju underbart!''

''Ja, jag typ freakar ur.''

''Jag förstår det, men jag tycker, eller säger, Chris då?''

''Jag har inte berättat...''

''Om du inte gör det kommer jag göra det.'' hotar jag.

''Okej, jag gör det när jag lagt på.'' Hon ger med sig, hon ger med sig, lalalalala.

''Duktig flicka!'' säger jag stolt. ''Förresten, varför behöver du min hjälp?''

''För att göra mig klar, dah?''

''Men jag ska jobba?''

''Just det...''

''Jag är helt säker på att Justin, Chris, Ryan and Chaz skulle bli jätteglada över att få hjälpa dig! Oroa dig inte darling.''

''Exakt, inte oroa sig. Det är bara Chris, Ryan and Chaz. Vad kan gå fel? Förutom allting?''

''Glöm inte Justin.''

''Men jag litar på honom.''

''Då låter du bara Justin hjälpa dig.'' säger jag som om det vore den mest självklara saken i världen. ''Men skicka en bild när du är klar så du kan få min åsikt!''

''Okej honey!'' När vi kommit överens om det pratar vi lite och jag påminner henne om att berätta innan vi säger hejdå och avslutar samtalet.

---