'Han slutade ju aldrig prata'

---

”Paulina, Paulina! Vänta lite, kan vi få ställa ett par frågor?”

Jag tittar förvirrat på mannen som ropat ut frågan, och efter att ha fått klartecken från Nora så nickar jag. Mannen, som presenterar sig som journalisten Mikael, har överdrivet stylat, brunt hår och en alldeles för skrikig skjorta på sig. Mikael tar ett par djupa andetag för att få tillbaka en normal puls.

”Sms:a när du är klar.” säger Nora och går med snabba steg bort genom korridoren med Adam i hälarna. Egentligen skulle Ellinor följt med men hon blev sjuk och Adam var ganska taggad på att åka till Stockholm, så han fick komma istället.

”Så, bara några snabba frågor, det kommer inte ta så lång tid.” ler Mikael och trots att hans skjorta är något av det fulaste jag sett, och dessutom ungefär tre storlekar för liten, ler jag tillbaka.

”Kör på.”

”Så, hur känns det att ha en låt i final?” frågar han.

”Jättekul, verkligen. Lite konstigt och ofattbart, men jättekul.”

När han är klar med alla frågor har det nästan gått tio minuter, sen ska han ha ett foto på också vilket gör att det tar ytterligare fem minuter. Till slut får jag gå därifrån och efter att jag vänt ryggen åt honom känner jag hur mitt leende rinner av ansiktet. Han var bara för mycket, hela han. Hans kläder, hans sätt att prata, det faktumet att han började varenda mening med ”så” och känslan av att inte kunna vara kall mot honom för att inte riskera att få dålig kritik. Journalister som Lisa är enbart roliga, de får en att känna sig avslappnad, medan journalister som Mikael får en att inse att alla människor inte kan ha alla jobb.

”Vad lång tid det tog.” fnyser Nora när jag äntligen hittar de igen.

”Han slutade ju aldrig prata, och jag kan ju inte bara gå heller.” suckar jag och sätter mig i Adams knä. ”Vad har ni gjort då?”

”Sett till att allt är på rätt plats och att allt är fixat.” säger Nora. ”Och han har faktiskt hjälp till och inte bara varit i vägen.”

Jag ler när jag får höra det. Nora är inte jättevänskaplig med någon, men om hon kan skämta med någon är det ett bra tecken. Trots att Nora inte är min manager så känns det på något sätt viktigt att hon gillar Adam. Det är ett säkert tecken på att Molly kommer gilla honom, och Molly har blivit lite som en syster. Inte på samma sätt som Justin känns som en bror, men hon är i alla fall en underbar människa som jag vill fortsätta hålla kontakten med.

Adam lägger armarna runt min midja och låter sitt huvud vila på min axel medan Nora går igenom hur schemat ser ut för oss. Tydligen har jag några intervjuer inbokade, varav en är i livesändning. De har tider där jag ska få smink och tider där jag ska äta. Allt är planerat.

”En grej till.” säger Nora med näsan ner i sin mobil. ”Alla andra låtskrivare sitter i GreenRoom under tävlingen, och de vill att du också ska göra det. Men du måste inte.”

”Då stannar jag helst här, med tanke på hur det gick förra gången. Känner inte riktigt för att skämma ut mig inför hela svenska folket och dessutom, stackars Molly.”

”Varför är det synd om mig?” hör man plötsligt en röst säga och bara ett par sekunder senare kliver Molly in genom dörren. ”Senaste gången jag kollade var det inte särskilt synd om mig.”

”Det skulle vara synd om dig om jag satt bredvid dig i GreenRoom. Du såg inte mig förra gången, men…”

”Men du var lite nervös. Ja, jag har hört talas om detta.” flinar hon. ”Ta det inte personligt, men jag har helst inte med dig.”

”Du får du göra mig och Adam sällskap här.” ler Nora och får Molly att förvirrat se sig omkring.

”Var är han förresten? Borde han inte vara här?” frågar Molly fundersamt.

”Jo, och det är jag med.” säger Adam och Molly vänder sig snabbt mot oss.

”Du får inte gömma dig så där. Paulina, upp och hoppa. Jag vill hälsa på denna unge mannen.”

Leendes ställer jag mig upp och låter Adam flytta på sig innan jag slår mig ner igen. Adam ser något nervös ut, men Molly tar bara ett par steg fram och slår armarna runt honom.

”Jag litar på Paulina, välkommen till Stockholm.” säger hon och Adam klämmer ur sig ett ’tack’ tillbaka. ”Men nu måste jag rusa igen, det var trevlig att träffas och jag hoppas vi hinner umgås lite mer innan ni åker.”

”Desamma.” är allt Adam hinner säga innan hon är borta igen. ”Är hon alltid så där?” frågar han sedan, vänd mot mig.

”Inte alltid, men ibland. Hon är stressad.” förklarar jag och reser mig sedan upp för att kunna sätta mig i Adams knä igen.

Nora lämnar oss bara en stund senare och då kräver Adam att få se min, nu färdiga, video. Den är inte uppladdad än, och jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag ska ladda upp den eller inte. Efter lite press av Adam bestämmer jag mig till slut för att göra det och skapar därför en ny Youtube-kanal till mig själv. Visserligen kanske inte Adam är den bästa i skolan, men han vet hur Youtube fungerar och har därför ett enormt försprång till mig inom det området. Med lite samarbete har vi efter någon timme en ganska snygg sida, bannern krånglade ett tag men efter lite rådfrågning av Mr. Google så löste sig även det.

”Ska jag?” frågar jag tvekande och får Adam att himla med ögonen.

”Jag har inte spenderat massa tid på något du inte kommer använda, nu gör du det.”

Jag tvekar ändå, så Adam tar saken i egna händer och klickar själv på knappen där det står ’Ladda upp videoklipp’. För att någon ska kunna hitta den går jag in på twitter och skriver en liten promo till min nya kanal. Direkt får jag svar om hur jag inte borde göra det, för tydligen finns det någon ’regel’ som säger att man inte kan vara känd för flera saker samtidigt. Bara för att reta de som tycker så ännu mer lägger jag därför ut en länk till. Ska det göras ska det göras ordentligt.