'Finns det mer?'

---

''Åh gumman.'' snyftar mamma högt i mitt öra samtidigt som hon kramar om mig hårt. ''Du växer så fort!''

''Mmh, '' mumlar jag, osäker på vad jag ska svara.

''Grattis, '' ler pappa och klappar mig på ryggen, då mamma fortfarande håller i mig.

''Och nu ska du iväg igen om två veckor.'' konstaterar mamma och släpper mig äntligen, den kramen varade ungefär två minuter för länge. ''För bara ett halvår sedan satt du hemma varje dag.''

''Det minns jag,'' svarar jag enkelt.

Denna konversation är allt annat är normal, det brukar bli så när jag pratar med mamma om saker som inte handlar om skolan. Jag önskar att jag kunde ta mig därifrån, helst av allt hem till Adam, men att gå de tvåhundra metrarna hem till Sophie hade dugt alldeles utmärkt. Samtidigt vet jag att jag inte kan gå, jag måste spendera lite tid hemma. Om jag hade haft ett barn hade jag inte velat att hen skulle vara borta hela dagarna, varje dag.

''Min lilla flicka, '' mumlar hon stolt.

Middagen är ungefär lika rolig som hemkomsten var, med minst lika stel stämning. Mamma försöker lätta på den, gång på gång, men säger alltid fel saker och får det bara att bli ännu värre. Så fort jag kan ursäktar jag mig med att jag har läxor att göra, vilket jag visserligen har, men jag vill bara undan därifrån.

Jag och mamma har ingen bra relation, och den har inte varit bra så länge jag kan minnas. Antagligen för att vi är så olika, jag är ganska pryd medan mamma är mer frispråkig, så jag lyckas alltid bli generad när jag pratar med henne och så är stämningen förstörd. När mamma var ung var hon hyffsat rebellisk, var ute och festade och Gud vet vad, medan jag hade tagit en filmkväll framför en fest vilken dag som helst.

Dessutom känner jag inte att jag kan lita på henne. Kalla mig långsint, men vissa saker sitter kvar. För flera år sedan, alltså typ i förskolan, var jag ''kär '' i en kille i min klass, och det lirkade mamma ur mig. Hon lovade att hon inte skulle berätta för någon, jag tyckte det var jättepinsamt. Men när vi var på semester med en annan familj så berättade hon för alla andra, för att det var så ''gulligt''. Jag vet att det är länge sedan, men efter det så har jag väldigt svårt att prata med henne. Allt blir bara stelt och konstigt.

''Grattis! '' tjuter Sophie och kastar armarna om mig när vi träffas utanför mitt hus morgonen efter. ''Den var så himla bra, jag röstade fingrarna av mig! ''

''Tack, '' utbrister jag och kramar henne hårt tillbaka. ''Jag var så sjukt nervös, du skulle ha sett mig. Jag var värre än du och Emma var när ni träffade One Direction. ''

''Är det ens möjligt? '' flinar hon och släpper mig.

''Antagligen, '' fnissar jag, och under vandringen till skolan berättar jag allt som hände, i detalj.

Resten av dagen får jag svara på frågor om allt möjligt, från hur maten smakade till hur Robin Stjernbergs hår såg ut utan allt hårvax. De flesta frågor kunde jag faktiskt inte ens svara på, då jag knappt kommer ihåg vad alla i min klass heter har jag extremt svårt att svara på frågor om människor. Mitt standardsvar har blivit att jag träffade så många människor under så lite tid att jag inte kan komma ihåg allt.

''Paulina! '' skriker Ellinor exalterat när jag svarar i mobilen. Jag är på väg hem från skolan, när hon ringer och slipper på så vis ge någon annan än mig hörselskador. ''Gissa vad. ''

''Inte en susning, '' svarar jag och suckar lite, hon ska alltid ställa frågor istället för att säga något.

''Bara en liten gissning, '' ber hon.

''Du vill ge mig tinnitus? '' försöker jag halvhjärtat.

''Ha ha. Komiker nästa? '' svarar hon surt. ''Tro det eller ej, jag är inte ute efter att skada dig. ''

''Okej, okej. Ska du berätta varför du nästan gjorde det ändå snart, eller? ''

''Inte om du fortsätter så här, unga fröken, '' fnyser hon.

''Förlåt, '' svarar jag okoncentrerat, och jag säger det bara för att få henne att prata.

''Jag har fått in elva olika förfrågningar om samarbeten, det här kan vara ditt genombrott. ''

Efter att Ellinor sagt sisådär fem ord slutar jag lyssna. Det går inte att ta in. Okej att en person tror att jag kan göra något bra, men elva är galet. Kommer det fortsätta så här? Eller kommer de snart inse att jag bara är en nörd med alldeles för mycket fritid? För det är egentligen allt jag är. Hjälp.

''Är du kvar? '' frågar Ellinor nervöst. ''För det är inte allt. ''

''Finns det mer? '' frågar jag svagt. Vad kan det vara mer? Finns något som skulle kunna vara ”mer”?

''En de är Timbuktu, '' säger hon, och jag hör på henne hur hon nervöst biter på sina naglar.

''Jag ringer dig, '' viskar jag, ännu svagare än innan, och lägger på utan att vänta på svar.

Nu har världen blivit galen. Först så vill många människor samarbeta med mig och nu är en av de min största idol. Detta händer inte.