Kapitel 40
2013-09-24 'Det var helt och hållet mitt fel'
Dagen efter sätter jag mig på bussen när skolan har slutat. Jag ska in till a6 (en galleria i Jönköping) och träffa Emma, hon vill veta allt om helgen och jag ska inte göra henne besviken. Sen behöver Emma köpa några saker också, så det blir perfekt. Emma slutar lite innan mig och är därför redan där när jag kommer fram. Hon har inte väntat på mig utan gått direkt till en affär och det är dit jag är på väg efter att ha hoppat av bussen. Jag går och tittar i mobilen, twitter är nästan lite beroendeframkallande... Vad tror ni inte händer? Jo jag går såklart in i någon och ramlar. Det gör inte heller saken bättre att jag börjar prata på engelska.
''Oh, jag är så ledsen! Det var helt och hållet mitt fel! Här, låt mig hjälpa dig.'' babblar jag på och reser mig upp för att plocka upp alla papper som personen tappat. Då känner jag att någon tittar på mig och vänder upp blicken för att se en kille i min ålder titta fundersamt på mig. ''Vad?'' frågar jag, och låter nog lite nervös.
''Inget, det är bara det att du ser så, uhm, så... Jag vet inte hur man säger det på engelska.'' mumlar han och rodnar lite, troligtvis över att han inte kan det på engelska.
''Men, shit! Vad dum jag känner mig. Varför pratar jag engelska egentligen? Du kan säga det på svenska.'' säger jag när det går upp för mig att jag är med svenskar.
''Okej...'' svarar han och drar ut på o:et. ''Du ser bekant ut.''
''Jaså.'' svarar jag och börjar genast fundera på om jag känner igen honom. ''Du med...'' säger jag när jag kommit fram till att han gör det.
Vi diskuterar om var vi kan ha träffats och till slut kommer jag på det.
''Jobbar din pappa som konsult?'' frågar jag trevande och han nickar till svar.
''Vänta lite, din med?'' säger han och jag nickar också.
''Sälen resan.'' säger båda samtidigt och skrattar.
Våra pappor jobbar på samma jobb, och där tar de med sina anställda och deras familjer upp till Sälen en weekend varje år. Det var alltså där vi träffades.
''Jag är Paulina.'' säger jag och räcker fram min hand.
''Adam.'' säger han och skakar handen.
Det är allt som krävs för att vi ska börja skratta. Vadå dålig humor? Vi fortsätter prata, han är hur go som helst, och vi har precis samma humor. Sen knackar någon mig på axeln och jag hoppar ungefär en decimeter upp i luften.
''Orättvist, jag var inte beredd.'' klagar jag när jag ser att Emma står bakom mig.
''Men du kom ju aldrig...'' svarar hon, också klagande.
''Ojdå, just det. Jag kände på mig att jag glömt något.'' erkänner jag.
Emma kollar konstigt på mig, och efter ett ögonblick inser jag att hon inte har en aning om vem Adam är, så jag presenterar de för varandra. Sen kommer Adams kompis, som presenterar sig som Tom. Vi kommer väldigt bra överens och bestämmer oss för att ta en fika tillsammans och lära känna varandra.
''Du skojar.'' säger jag och skrattar. Vi sitter på ett café alla fyra och Tom har precis berättat om hur Adam lyckats skämma ut sig inför alla på ett hockeyläger.
''Jag önskar att han gjorde det...'' muttrar Adam och ger Tom en 'sådant berättar man inte'-blick.
''Just det, hur går det med matten?'' frågar jag honom retsamt, när vi var i Sälen kunde man väl säga att hans föräldrar inte var så nöjda med hans betyg i just matte.
''Uhm...'' säger han och gör någon min för att verka oskyldig. ''Bättre.''
''Säkert?'' retas jag.
''Nix.'' svarar han och flinar. Jag visste det! ''Men vår lärare suger.'' försvarar han sig.
''Håller med, hon är en häxa som kom till jorden för att plåga elever.'' säger Tom.
''Jag kan hjälpa er om ni vill.'' erbjuder jag mig och de tittar på varandra innan de svarar.
''Visst, annars lär vi behöva gå på sommarskola för att ens kunna gå ut nian...'' säger Tom, och jag och Emma kan inte låta bli att skratta.
''Varför pratade du engelska innan?'' frågar Adam nyfiket.
''Seriöst Pauli, gjorde du det?'' skrattar Emma.
''Ja, vad då då? Men jag var i USA över sommaren så hade hjärnan inställd på engelska.'' förklarar jag.
''Men vi måste gå nu, har träning.'' säger Adam plötsligt.
''Okej, men det var kul att träffas.'' ler Emma och jag håller med.
Innan de går byter vi nummer och bestämmer att jag ska hjälpa de med matten på onsdag, sen måste de verkligen rusa men jag och Emma sitter kvar en stund till för att prata om helgen, det kunde vi inte göra när de var med. Det tar ett tag att prata om allt, speciellt när jag nämner One Direction... Jag känner mig lite elak eftersom jag inte berättade för henne om att jag ska träffa de i december, men jag vill att det ska vara en överraskning. Plus att det känns som om det inte är på riktigt än, tänk så berättar jag och så slutar det med att jag inte får träffa de, usch. Hur som helst säger vi hejdå när jag berättat om hela resan och Emma fangirlat klart. Bara några minuter senare sitter jag på bussen, busschauffören har för en gångs skull på radion så jag väljer att lyssna på den istället för på min mobil. Precis när jag satt mig ner och bussen svängt ut från hållplatsen börjar en låt spelas. Det är en sådan låt man har en hatkärlek till. Man hatar den för att den är så störande och man går och sjunger på den hela tiden men älskar den för att, äsch, man bara älskar den.
Låten, som jag klurar ut heter 'One day', är väldigt upprepande, hela låten innehåller max två meningar. Ändå lyckas den beskriva mina känslor på ett sätt som jag inte upptäckt innan.
'No more tears my heart is dry
I don't laugh and I don't cry
I don't think about you all the time
But when I do I wonder why'
(Inga fler tårar, mitt hjärta är torrt
jag skrattar inte och jag gråter inte
jag tänker inte på dig hela tiden
men när jag gör det undrar jag varför)
Även om låten är så störande att det inte är sant fastnar den i mitt huvud och hela resan hem sjunger jag på den. Speciellt den meningen, eftersom det är ungefär så jag känner. Jag gråter inte längre över Christian och jag tänker inte på honom hela tiden, men när jag gör det undrar jag varför det var tvunget att sluta så. Det är som om någon har tagit mina tankar och gjort en sång av de.
Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!
