Kapitel 35

'Du gjorde det!'


Utan att märka det har jag stannat i dörröppningen och reagerar inte förrän Emma drar in mig och på samma gång trycker upp min haka.

''Vad gör vi här?'' undrar jag, även om jag har en liten aning om vart det kommer leda.

''Du ska spela in en låt.'' svarar Justin, med betoning på 'du'. Jag visste det.

''Jag ska inte spela in en låt.'' svarar jag med betoning på både 'jag' och 'inte'.

''Varför inte?''

''Jag kan inte sjunga.''

''Men en liten fågel, eller många små fåglar faktiskt, hävdar motsatsen.''

''Och du tror på de?''

''Japp, mer än vad jag tror på dig om detta.''

''Paulina, du kan sjunga.''

Nu vill visst Emma också försöka övertala mig, men det kommer inte fungera. Det visar sig att jag får rätt, de ger upp efter en stunds argumentering.

''De sa också att du skrivit en underbar sång.'' försöker Justin igen.

''Det har hon, den är jättebra!'' Borde inte Emma vara på min sida?

''Jag har skrivit en sång, men jag vet inte om den är särskilt 'underbar'.''

''Och? Spela den.''

Eftersom jag tvärvägrade spela in en sång är jag väl i alla fall skyldig honom det så jag sätter mig på pianopallen och börjar spela. Melodin sitter fortfarande kvar i fingrarna och jag gör knappt ett enda fel. När jag spelat melodin en gång börjar jag om på nytt, fast denna gång med sång till. Ungefär tre minuter senare lägger jag sista ackordet och tittar upp från pianot. Plötsligt hör jag hur en dörr stängs och vänder mig snabbt om. Där står Scooter med en kopp i handen, troligtvis är den fylld med kaffe, och nickar lätt för sig själv. Han är mer i sin egen värld än vad jag någonsin varit. Sen ser han upp och går fram till oss.

''Den sången var jättebra, är det din?'' undrar han och vilar blicken på mig för att visa att det är mig han pratar med. Jag nickar stumt, visst har jag hört innan att den är bra, men att Scooter säger det är stort. ''Och din röst. Jag bara älskar den!'' fortsätter han sedan och får mig ännu tystare, om det ens är möjligt. ''Jag erbjuder dig ett kontrakt.'' säger han sedan och det är ungefär där jag slutar andas. Tyst sitter jag och stirrar på honom utan att kunna säga någonting. Till slut tröttnar Emma på min tystnad och puttar mig i sidan. Då upptäcker jag att jag slutat andas och drar snabbt ett djupt andetag.

''Tack, jag uppskattar det verkligen! Men jag vill inte bli en artist.'' Jag pratar långsamt och väljer mina ord med omsorg.

''Oh, jag förstår...'' Han ser väldigt förvånad ut, precis som Emma och Justin.

''Om det finns någonting jag kan se mig själv jobba med inom musik så är det som låtskrivare eller producent.'' säger jag eftersom ingen annan säger något.

''Vad sägs om att börja direkt då?'' säger Justin efter att ha bytt en blick med Scooter.

''Jag hänger inte med.'' svarar jag förvirrat.

''Jag kan sjunga den sången.'' förklarar han.

''Oh, nu är jag med! Men visst, om den är så bra...'' säger jag och avslutar med att rycka på axlarna.

''Det är den!'' säger alla tre i munnen på varandra.

''Jag antar att jag får tro er nu då.'' Jag håller upp händerna framför mig, som för att försvara mig från dem.

''Vad vill du ha för den?'' undrar Scooter.

''Vad menar du?''

''Som betalning.''

''Ingenting.'' säger jag. ''Jag är helt säker.'' fortsätter jag när Justin ser ut att vilja protestera.

''Okej. Har du några noter?'' frågar Scooter.

''Ja, men inte med mig. Eller, jag har de på min dator, som ligger i väskan.''

''Kan du skriva ut de?'' Jag nickar och han ler åt mig. ''Bra, för jag tror att vi kan ha den på konserten imorgon.''

''Va?!'' utbriser jag och Emma samtidigt.

''Det låter toppen!'' säger Justin. ''Men vi behöver öva. Typ nu.'' fortsätter han vänd mot mig.

''Absolut.'' säger jag och så är vi igång. Jag skriver ner texten på ett vanligt papper som jag ger Justin.

En timme senare kan han låten och jag är i full gång med att lära honom att spela låten på piano. Det är så den kommer framföras på scen eftersom det inte finns tid att öva in ett helt nummer. Justin är väldigt duktig på att spela piano men han har stora problem med denna låten, den är i ett helt annat tempo än han är van vid.

''Gaah!'' utbrister han frustrerat och slår händerna på tangenterna när han gjort samma fel för sjuttio-elfte gången. ''Varför fungerar det inte?!''

''Bara gör såhär.'' säger jag lugnt och visar än en gång hur han ska göra.

''Men det fungerar inte!''

''Det fungerar för mig.'' Han fnyser till svar och kan inte låta bli att le åt honom. När han är sur eller irriterad beter han sig som en femåring. ''Testa bara en gång till, sista gången.''

''Det kommer ändå inte fungera.''

''För mig.''

''Okej...'' Han börjar om från början och när han kommer till stället där han inte brukar lyckas verkar fingrarna flyttas av sig själva och det fungerar. På grund av förvåningen slutar han spela och stirrar konstigt på pianot.

''Du gjorde det!'' säger Emma, från sin plats i soffan.

''Jag gjorde det...'' upprepar han långsamt.

''Sa ju det!'' utbrister jag glatt och kramar om honom från sidan. ''Nu gör du bara såhär.'' fortsätter jag och går igenom resten av låten.

Så håller vi på fram tills klockan är sex, då hoppar vi in i bilen igen och skjutsar hem Emma. Efter det bär det av till tågstationen, vi ska åka buss till Stockholm men tågen och bussarna står på samma ställe. När vi packat in oss i bussen hälsar jag på alla, de flesta känner jag lite vagt igen från brunchen hemma hos Caitlin och Christian. Jag och namn är ungefär lika bra kompisar som jag och lokalsinne, vilket innebär att jag har glömt vad nästan alla heter efter en kvart. Lyckat. I början av resan pratar alla med varandra men efter bara en liten stund är det tyst. Som ni kanske kommer ihåg hatar jag när det är tyst och börjar därför nynna lite. Justin hänger på och snart sitter hela bussen och nynnar, fint som falskt. Busschauffören verkar tröttna på oss eftersom han sätter på radion. Men jag kan förstå honom, jag hade inte heller tyckt att det var kul att lyssna på en grupp människor som nynnar samma melodi hela tiden, i massa olika toner. 'Tröjan du hatar' med Norlie & KKV börjar spelas. Alla ser väldigt koncentrerade ut och jag skulle gissa på att de försöker klura ut vad låten handlar om. De ser så roliga ut att jag inte kan låta bli att skratta.

''Vad skrattar du åt?'' frågar Justin, som sitter bredvid mig.

''Era ansikten.'' lyckas jag klämma fram mellan skrattattackerna.

''Okej...'' svarar han och fattar inte vad som är så kul. ''Men seriöst, vad handlar denna sången om.''

''Uhm...'' börjar jag, men sen slutar jag för att försöka hitta en vettig översättning. ''Den heter 'Tröjan du hatar'...''

''Nu är jag ännu mer nyfiken.''

''Alltså, det är två killar som sjunger om ett uppbrott.''

''Kan du översätta?''

''Jag antar det...'' säger jag tveksamt, sen tar jag upp mobilen för att hitta texten. ''Okej, will du höra hela sången?''

''Om det är okej.'' Jag svarar med en nickning innan jag börjar sjunga. Som tur är har låten tagit slut så jag behöver inte störas av melodin.

''Du vet mycket väl vad du gjort, gjort, gjort mot mig
den där blicken du ger mig är gammal nu, nog för mig
jag vet hur du funkar, jag kan dig ut och innantill
så hälsa ditt hjärta att allt är slut, död för mig
Dina lakan är konfetti nu ska himlen bli vit
allt du brände ner, låt det regna ner
jag kastar ut det sista av dig som finns kvar i mitt liv
jag kunde dö för dig, nu är du död för mig
Det finns saker jag saknar, typ när vi var nakna
nu brinner din tavla, nu ligger dina kläder ute på gatan
och jag går i dagar i tröjan du hatar, ah ah ahh
Okej, äntligen slipper jag allt ditt tjat
och pastan du laga var katastrof
så ha det bra, vi hörs, vi ses, i dina drömmar
Vill tacka för tiden vi haft
men fuck allt du sagt, att du vart i min famn varje natt gör mig kall
den brinnande bilden av oss, den håller mig varm
Dina lakan är konfetti nu ska himlen bli vit
allt du brände ner, låt det regna ner
jag kastar ut det sista av dig som finns kvar i mitt liv
jag kunde dö för dig, nu är du död för mig
Det finns saker jag saknar, typ när vi var nakna
nu brinner din tavla, nu ligger dina kläder ute på gatan
och jag går i dagar i tröjan du hatar, ah ah ahh
Jag kan aldrig vara den du vill att jag ska vara, baby
du borde veta bättre
ringer 40 gånger och du tror att jag ska svara, baby
du borde veta bättre
Jag kastar ut det sista av dig som finns kvar i mitt liv
brukade gå ner för dig, nu är du död för mig
Det finns saker jag saknar, typ när vi var nakna
nu brinner din tavla, nu ligger dina kläder ute på gatan
och jag går i dagar i tröjan du hatar, ah ah ahh
Nu brinner din tavla
nu brinner din tavla
nu ligger dina kläder ute på gatan
Nu brinner din tavla
nu brinner din tavla
nu ligger dina kläder ute på gatan''

När jag tystnat inser jag att alla har lyssnat på min sång och jag skäms lite över den usla översättningen.

''Den var bra, men vissa saker var bara konstiga.'' säger Justin fundersamt. ''Som, var kom pastan ifrån?''

''Jag håller med, den är lite konstig. Men vad skulle de sjunga istället för pasta?''


Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!

 




Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback