Kapitel 31

'Miss?'


Jag går och sätter mig vid gaten, pluggar in hörlurarna i öronen och sätter på musiken på hög volym. Låtarna som spelas är de sorgligaste jag kan komma på just nu, några av Vanessas solon från 'High School Musical' och 'My only one' av Amy Macdonald. Tårarna fortsätter rinna utan stopp. När jag lyssnat på ett antal låtar kollar jag på klockan och inser att planet inte går förens om en timme. Suckandes reser jag mig upp för att gå omkring lite, jag ska sitta på det där planet i tolv timmar så det är lika bra att röra sig medan man kan. Allt gråtande har gjort mig törstig så jag går till ett café och köper en flaska juice som jag långsamt dricker upp. Det finns inte ens en tanke på att köpa något annat, jag var illamående redan innan juicen. Under den tiden det tar att få i mig den går jag långsamt omkring bland alla affärer. Jag känner många blickar på mig men kan inte bry mig mindre. Antagligen ser jag ut som skit rent ut sagt. Helt ärligt hade jag också stirrat om jag såg någon som ser ut som jag på en flygplats, eller var som helst för den delen. När det bara är trettiofem minuter kvar tills flyget går vänder jag tillbaka och kommer precis i tid till att gå på flyget som ska ta mig direkt till Sverige och Göteborg. Under gången ut till flygplanet genom en rör-liknande sak kommer tårarna tillbaka. Väggarna är av glas och jag stannar upp lite för att titta på det sista jag kommer se av Atlanta och USA på väldigt länge. Det är först när en flygvärdinna säger att jag måste kliva på som jag rör mig från min utkiksplats vid glasväggen.

''Hur är det, miss?'' frågar flygvärdinnan som sa åt mig att komma.

Jag svarar inte utan går bara till min plats och sätter mig bredvid en kvinna som är väldigt lik Sandra. Toppen, nu kommer jag bara sitta och tänka på Sandra hela flygturen. Hej huvudvärk! Trevligt att träffa dig igen, hur har livet varit sen vi träffades sist? Men vad trevligt, kul för dig! Nej jag bara gråtit lite, du vet att du alltid är välkommen när jag gör det.

Jag suckar högt åt mina konversationer i tankarna och genast känner jag hur trött jag är. Allt gråtande framkallar inte bara huvudvärk, utan trötthet också! Nu vet jag vad jag ska göra nästa gång jag inte kan somna...

''Miss?'' hör jag någon säga samtidigt som jag känner en hand på min arm. När jag tittar upp ser jag flygvärdinnan stå där och le mot mig. ''Vill du ha kyckling eller vegetariskt?''

''Kyckling, tack.'' svarar jag och gäspar samtidigt.

''Varsågod, vad vill du ha att dricka?''

''En cola, tack.'' svarar jag och ler lite mot henne. ''Tack.'' fortsätter jag när jag tar emot min mat.

''Varsågod, darling.'' säger hon innan hon fortsätter med kvinnan som sitter innanför mig. Kvinnan sitter vid fönstret, jag sitter vid gången, mittenplatsen är tom. Det är väldigt skönt, jag orkar inte ha någon nära mig just nu.

Efter att jag har ätit upp tittar jag på en film på den lilla tv-skärmen framför mig. Med avsikt väljer jag en jag redan har sett och kan därför vara säker på vad som händer. Jag vill inte ha några överraskningar. Resten av resan tittar jag på olika filmer, läser och lyssnar på musik. Till slut hör jag en röst säga i högtalaren att vi går ner för landning. Äntligen. Även fast allt jag önskar är att åka tillbaka är jag lättad över att vara hemma, eller ja, i Sverige. Hemma för mig ligger just nu i Atlanta, i mitt rum hos Sandra. Jag samlar ihop mina saker som jag på något vis lyckats sprida ut ganska rejält för att vara mig. Tjugo minuter senare stiger jag av planet tillsammans med alla andra som åkt med. Mina ben tar mig långsamt framåt, helst vill de vända och åka med flyget tillbaka till USA. Jag lyckas ta mig igenom säkerhetskontrollerna utan några problem och väntar sedan in min väska. När den kommer lyfter jag bort den från bandet och rullar sedan ännu långsammare ut i ankomsthallen. Där står min familj, mamma, pappa och Erik, till och med morfar är med. Alla hoppar på mig och jag begravs under en hög av kramar och en hel del tårar från mamma.

''Åhh, vad skönt att se dig!'' snyftar hon.

''Jag har saknat er!'' säger jag och ger Erik en extra kram.

Han är inte som alla andra syskon. Vi bråkar nästan aldrig och jag skulle lätt kunna spara i månader för att ge honom den present han vill ha. Jag lyfter upp min väska i famnen och följer efter resten av familjen till bilen. Direkt när jag har satt mig i bilen smattrar frågorna mot mig och jag besvarar de flesta. Efter ett tag slutar frågorna då mamma, Erik och morfar somnar. Det är bara jag och pappa vakna. Vi pratar hela vägen hem, han skrattar väldigt mycket när jag berättar hur mycket jag fick betala för övervikten.

''Det är inte kul...'' muttrar jag men han bara fortsätter skratta. ''Okej, kanske lite...'' erkänner jag sen.

Han får reda på allt jag har gjort, alla minnen med Christian, Caitlin, Adrian, Justin, Ryan, Chaz och Sandra. Jag berättar till och med om när vi sa hejdå, denna gången börjar jag inte gråta men mina ögon tåras när jag tittar ner på armbandet som sitter runt min handled.

När jag kommer hem slänger jag mig ner i min säng och somnar efter att jag ställt klockan, får inte sova för länge. Du kan kalla mig konstig men jag ska till skolan, jag har faktiskt saknat den. Inte så mycket alla personer, utan att ha rutiner och lära sig saker. Allt (eller, det mesta) de berättar i skolan suger jag åt mig som en svamp. Att känna att man lärt sig något nytt är underbart. Sen skadar det ju inte att ha en perfekt solbränna och snyggare kropp efter all jogging i solen med sporttopp och shorts. Jag hoppas faktiskt att några ska bli avundsjuka, jag har aldrig varit så populär eller haft någonting som ingen annan har. Fast jag är nog ganska nöjd som det är nu ändå, jag har mitt liv, och det är som jag vill ha det.


 

Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!




Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback