Kapitel 30
2013-09-04 'Hejdå'
Efter mycket skratt och prat om minnen bestämmer sig Caitlin och Adrian för att åka hem och sova. Jag och Christian gör samma sak, vi ska vara på flygplatsen vid åtta, men vi måste åka hemifrån vid sju för att hinna hämta upp Caitlin och Adrian. Dessutom vill jag säga hejdå till deras föräldrar, de har verkligen varit otroligt snälla mot mig.
Nästa morgon vaknar jag av att klockan ringer vid fem, jag sträcker på mig innan jag vänder mig om för att se till att Christian är vaken. När jag låter mina läppar smeka utmed hans nyckelben öppnar han sakta ögonen och tittar ledsamt på mig. Vi går upp ur sängen och ner för att äta frukost. När vi precis har satt oss ner kommer en gäspande Sandra in i köket med Jake i famnen. Till slut är frukosten uppäten och allt packat, det känns väldigt tomt. Jag går en sista runda i huset som jag aldrig mer kommer se igen, och ser minnen framför mig hela tiden. Eftersom klockan bara är sex så drar jag och Christian på oss skorna och springer till gläntan där vi kysstes första gången. När vi väl är där kan inte tårarna sluta rinna på någon av oss, minnena slår över oss som en stor våg och det känns som om jag ska drunkna. Han är mitt syre, min sol, min älskling, mitt allt. Hur ska jag klara mig utan honom? Våra läppar möts i en laddad kyss, man kan nästan se gnistorna flyga genom luften. Vi stannar i gläntan tills klockan är kvart i sju, då börjar vi sakta gå tillbaka till huset. Sandra, Dylan och Jake står och väntar på oss när vi kommer men frågar inte var vi har varit. Jag tror de fattar att ingen av oss vill prata just nu. Bilen stannar utanför Adrians hus, han och hans föräldrar står i dörren och väntar på oss. Sara drar in mig i en kram och mina ögon fylls med tårar ännu en gång. Magnus gör likadant och under tiden har Adrian satt sig i bilen.
''Hejdå, vi kanske ses igen någon gång!'' säger jag och ler lite genom tårarna.
''Det kommer vi säkert göra! Ta hand om dig älskling!'' svarar Sara, hon har alltid kallat mig för älskling och Caitlin för darling.
''Jag kommer sakna er!'' utbrister jag och båda kramar om mig igen innan jag blir tvungen att gå till bilen.
När vi kommer fram till Caitlin står alla utanför huset och väntar. Caitlin gråter redan och får mig att gråta ännu mer bara av att titta på henne. Hon ger mig en lång kram innan hon och Adrian hoppar in i hennes bil, då alla inte får plats i Sandras. Jag kramar om Mary och Jim, Jim är deras pappa. De har tagit hand om mig som sin egen dotter och bara blivit glada när jag har sovit över eller ätit hos dem. De är sådana föräldrar som alla borde ha, generösa men skämmer ändå inte bort sina barn, beskyddande men litar på Caitlin och Christian tillräckligt mycket.
''Jag kommer sakna er så mycket!'' säger jag och tittar sorgset på de.
''Vi kommer sakna dig också sweetie, du är alltid välkommen tillbaka hit!'' svarar Mary, som gråter minst lika mycket som jag.
Till slut kramar jag om de en sista gång och går långsamt tillbaka till bilen som ska ta mig bort från platsen jag nu insett att jag älskar. Efter en liten resa i bilen står jag nu och tittar upp mot Hartsfeild-Jackson flygplats. Christian står bakom mig med hakan mot min axel, Caitlin och Adrian står till höger om mig och Sandra, Dylan och Jake står på min vänstra sida. Jag tar ett djupt andetag och går sedan in på flygplatsen med Christians hand fastgjuten i min. När jag checkat in mitt bagage samt betalat för all övervikt sätter vi oss på ett café för att njuta av den sista tiden tillsammans.
''Jag tror att vi måste gå nu...'' säger Sandra när det är drygt en och en halv timme kvar tills flyget går. Jag nickar långsamt och reser mig upp, resten följer mitt exempel och efter ett tag står vi framför säkerhetskontrollen, där vi måste säga hejdå. Seriöst, livet borde inte få vara så sorgligt, varje gång jag tror att tårarna är slut kommer de tillbaka i utökad version. Jag kan knappt se genom alla tårar men känner hur alla samlas runt mig och ger mig en gruppkram. Christians läppar möter mina innan alla backar undan, utom Christian som snarare kommer närmare.
''Varje saga har ett slut...'' mumlar jag mot hans läppar.
Han snyftar högt, jag har aldrig sett honom så här förstörd och att veta att det är mitt fel gör allting hundra gånger värre. Till slut har jag sagt hejdå till alla, ungefär fem gånger var och jag står framför Christians igen.
''Jag tror att det här är slutet på vår saga...'' viskar jag innan jag pressar mina läppar mot hans och lägger armarna om hans hals. Just nu struntar jag fullständigt i att Sandra och Dylan är här. När kyssen tar slut tar jag ner armarna och vänder mig om efter att ha tagit min väska.
''Vänta!'' hör jag Christians röst ropa och gör som han säger. Han springer ikapp mig och drar in mig i sin famn igen. ''Snälla stanna, jag kan inte leva utan dig!''
''Jag vill, jag vill det så mycket, men jag kan inte. Jag kan bara inte!'' lyckas jag få fram mellan gråt-attackerna.
''Men ta detta, som ett minne av mig.'' säger han och knäpper av sig sitt armband som han alltid har på sig. Han lägger det i min hand och stänger den.
''Jag vill att du ska ha detta.'' säger jag då och ger honom en bok full med bilder från sommaren och ett gosedjur som jag fick när jag var liten.
Han vet hur mycket det gosedjuret betyder för mig och tar chockat emot det. Jag kramar om honom en sista gång innan jag fortsätter gå mot säkerhetskontrollen. Efter att jag har kommit igenom den vänder jag mig om och vinkar mot alla, som vinkar tillbaka. Caitlin skickar en slängkyss till mig som jag fångar, under tiden ser jag hur Christian begraver sitt huvud i nallen och sen går jag mot min gate. Hela tiden rinner tårar ner för mitt ansikte och jag måste tvinga mig själv att gå vidare och inte vända om. Det var ju inte så här det skulle sluta...
Vill du läsa fortsättningen med engelska dialoger? Klicka här!
