Kapitel 29
2013-09-02 'Jag är skyldig dig allt'
Som vanligt vaknar jag upp av Jakes skrik, borde jag ens bli förvånad? Bakom mig börjar Christian sträcka på sig, han sov över här efter att ha hjälpt mig vika kläder och packa ner dem fram tills klockan var tolv.
''God morgon sötis.'' säger han när han inser att jag också är vaken.
''Morgon honey.'' svarar jag. ''Trött?'' undrar jag sedan när han gäspar.
''Inte särskilt, men jag är väldigt hungrig.''
''Då tycker jag att vi ska hitta något att äta.''
''Det låter som en bra idé.'' Vi reser oss upp ur sängen och han tar tag i min hand, sen går vi ner till köket.
Klockan har inte ens slagit nio när vi öppnar dörren hem till Christian. Direkt efter att vi ätit fixade vi i ordning oss och sen hoppade vi in i Christians bil. När vi har fått av oss skorna drar han med mig till ett rum jag aldrig sett innan. Dock blir jag inte förvånad då huset är ungefär fyra gånger så stort som mitt hus i Sverige. I det rummet finns en stor flygel och, med tanke på tjockleken på väggarna, det är ett ljudisolerat rum.
''Wow.'' är allt jag lyckas få ur mig, jag har alltid velat lära mig att spela piano.
Han sätter sig ner på pianopallen och klappar bredvid sig för att jag ska sätta mig ner. När jag har gjort det lyfter han upp luckan som sitter över tangenterna och börjar spela en långsam melodi. Vi spenderar hela dagen i det rummet, endast med avbrott för att äta, och när dagen börjar skifta till kväll har inte bara fixat min sång, utan även skrivit ett antal melodier till. Dessa har dock ingen text, än. Dessutom har jag lärt mig spela piano. I alla fall mer än innan. Innan vi sa hejdå bestämde vi att jag skulle möta honom efter skolan, han skulle smsa mig så fort han visste när han slutade.
När jag satt på cykeln hem började jag fundera på hur det skulle bli att komma hem igen, alltså hem till Sverige. Jag trivs väldigt bra här, men det är ändå inte mitt liv. Det ska bli skönt att komma tillbaka till skolan och alla kompisar, speciellt Emma. Även om jag kommer sakna alla här så galet mycket får jag göra det bästa av situationen, det är ju inte precis så att jag kan stanna. Helt ärligt vill jag nog inte stanna heller, jag vill hem till mitt liv. Det här känns mer som någon annans liv, i mitt liv är det mest skolan, träningar och kompisar (det vill säga Emma). Visst har jag en del kompisar men jag umgås nästan bara med Emma, jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan henne. Jag känner mig lite splittrad, en del av mig vill hem så snabbt som möjligt medan den andra delen vill stanna här för alltid. Den delen som vill hem är nog ändå störst, så det känns helt okej, eller jag är i alla fall inte överdrivet ledsen över att behöva åka. Som Forrest Gumps mamma säger: 'Livet är som en chokladask, man vet aldrig vad man kommer få.'
Nästa dag möter jag upp Christian vid ett café som ligger ganska nära deras skola. Tack vare att det är första dagen så slutar de tidigt, vi träffas runt ett och tar en fika. Efter att fikat är uppäten drar vi hem till honom, där vi hamnar framför skype, pratande med Justin, Ryan och Chaz.
''Vi saknar er!'' klagar Chaz och gör en ledsen min in i kameran.
''Vi saknar er med!'' klagar jag tillbaka och härmar hans min, vilket gör att resten börjar skratta.
''När är det du åker hem, Pauli?'' undrar Ryan. Han brukar inte hålla koll på saker så det är inte så konstigt.
''I övermorgon, på onsdag...'' svarar jag och gör en ännu ledsnare min.
''Okej, nu pratar vi om någonting roligare!'' utbrister Justin, som verkar ha tröttnat på den ledsna stämningen.
''Vet ni vad? Pauli har blivit en shopaholic!'' säger Christian.
''Det har jag inte, som jag redan sagt!'' svarar jag och slår till honom på armen, oseriöst såklart.
''Wiie, äntligen!'' säger Justin lättat.
''Jag hade alldeles för mycket pengar och Caitlin lät mig inte gå hem...'' muttrar jag.
''Ahh, så det var vad din tweet handlade om, jag blev ju nyfiken vet du.'' säger Chaz och blinkar åt mig.
När vi har pratat i ungefär tre timmar är jag tvungen att gå hem. Christian ska upp tidigt imorgon, och jag vill dessutom spendera lite tid med Sandra innan jag åker.
Förmiddagen därefter går jag, Sandra och Jake till en affär som sålde lite allt möjligt, den heter Target och finns på alla platser som jag någonsin har besökt i USA. Där köper jag upp den del av mina pengar som jag inte behöver för att betala övervikten. Jag köper bland annat hur mycket godis som helst och lite andra saker som stod på min lista men som inte fanns där jag var i lördags.
Jag kan inte fatta att jag åker hem imorgon, det känns helt sjukt. But I've, had the time of life, and I owe it all to you. (Jag har haft mitt livs roligaste tid, och jag är skyldig dig allt. Egen översättning) Helt sjukt vad det passar in i mitt liv, allt tack vare Justin. Tänk om jag inte hade träffat honom den där dagen, eller han hade träffat mig med sin boll om man ska vara petig. Hur som helst är Christian, Caitlin och Adrian på väg hit för att hjälpa mig packa det sista, sen ska Christian sova över här igen. Jag åker ju imorgon, klockan tio går flyget så vi ska vara där vid åtta. På vägen dit ska vi hämta Caitlin och Adrian, alla skippar skolan för min skull, aww. Gulligt va?
När de kommer in på mitt rum ser de mig sitta i en stor hög med saker och kläder.
''Hjälpte inte jag dig med detta för bara någon dag sedan?'' frågar Christian roat.
''Jo, men jag behövde något som du lagt längst ner.'' säger jag. ''Så det är faktiskt ditt fel.''
''Ska du skylla allt på mig?'' säger han och jag nickar stolt. Det borde jag inte ha gjort eftersom han direkt börjar kittla mig. Ojdå.
''Okej, jag förstår att ni har kul. Men ni behöver verkligen packa. Typ, nu!'' säger Caitlin och Christian slutar genast kittla mig vilket gör att jag pustar ut.
Det tar sin lilla tid att packa och vi är inte klara förrän sent på eftermiddagen. Då bestämmer vi oss för att baka och bara umgås den sista tiden, det är inte ens ett dygn kvar.
Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!
