'Du måste inte gå någonstans'

---

Middagen med Justin och min familj blev lyckad. I alla fall om man ser det faktumet att de knappt pratat innan utan i princip bara sagt hej. Min lillebror var inte helt okej med Justin innan, men förhoppningsvis har det ändrats efter kvällens samtal. Han var inte så elak som han skulle kunna vara mot honom, och det är väl allt man kan begära. Erik har väl, så att säga, varit lite av en hater och tyckt att Justin sjunger som en tjej. Det får han tycka om han vill, så länge han inte trycker ner Justin på grund av det.

''Vad vill du kolla på?'' frågar Justin och avbryter mina tankar.

Jag tittar frågande på honom och han håller upp tre stycken filmer som han tydligen vill att jag ska välja mellan. Jag pekar på The Perks Of Being A Wallflower och han nickar gillande samtidigt som han lägger undan de två andra. Jag öppnar fodralet och sätter i skivan i datorn. Under tiden jag väntar på att den laddas bäddar jag upp min säng och hämtar en pall att ha datorn på.

''Justin!'' ropar jag sedan, han har på något vis försvunnit.

''Ja?'' hör jag honom säga från mitt lilla loft.

''Filmen är klar.'' säger jag och han dundrar ner för trappan för att hoppa upp bredvid mig i sängen.

Inte ens halva filmen har hunnit gå innan Justin har somnat. Jag ler lite men glömmer snart bort det allt eftersom jag blir mer och mer indragen i filmen. När filmen är slut upptäcker jag att Justin inte bara fortsatt sova utan även tagit upp ungefär all plats i sängen, förutom den minimala yta jag sitter på. På grund utav Justins lilla breakdown tidigare idag låter jag honom fortsätta sova och drar istället med mig det extra täcket och den ena av mina två kuddar ner på golvet. Ni tycker säkert att jag är helt från vettet och säkerligen ganska konstig, vilket jag kan hålla med om, men jag tycker att det är helt underbart att sova på golvet. Tyvärr så har inte mitt rum golvvärme utan jag får lägga ut en filt under mig.

Klockan ringer som vanligt nästa dag och jag är direkt uppe och hoppar. Justin är något tröttare än mig, trots att han sovit någon timme längre. Jag hinner klä på mig och packa väskan innan han bestämt sig för att öppna ögonen.

''Pauli? Seriöst?'' mumlar han trött och kastar en menande blick på klockan.

''Jag måste gå om ungefär en timme. Upp med dig.'' manar jag och drar bort hans täcke.

''Du måste inte gå någonstans.'' försöker han.

''Bara för att du är här betyder det inte att alla har samma schema som dig.'' påpekar jag och höjer volymen ytterligare på radion för att han ska hoppa upp.

''Vi skjutsar dig, du måste inte gå någonstans.'' förtydligar han.

''Bara om jag kommer dit i tid, och just nu känns det som att vara för naiv.'' argumenterar jag mot. ''Få bort din rumpa från min säng.''

Till min förvåning gör han faktiskt som jag säger och drar sig långsamt upp ur sängen och låter mig bädda samtidigt som han klär på sig. Trots att han är väldigt seg lyckas han bli klar i tid och låter mig och Sophie få skjuts ner till skolan. Skoldagen börjar med ett av mina sämsta ämnen, bild är verkligen det ämnet som jag hatar mest av alla. Det gör inte saken bättre att vi har håltimme efter och bildlärarens barn lyckas vara sjuka otroligt ofta, något de såklart lyckas vara idag med.

''Och vad ska vi göra i två timmar?'' frågar jag Sophie, Erik, Victor och Albin aningen otåligt.

''Jag vet inte.'' suckar Sophie och lägger ner huvudet på Victors axel. ''Jag hade kunnat sova nu.'' klagar hon och får medhåll av resten av gänget.

''Men vi inte sitta här i två timmar.'' klagar jag och fortsätter vanka fram och tillbaka framför de, jag är den enda som inte har ro att sitta ner.

''Jo.'' konstaterar Albin och drar fram sin mobil som han börjar fippla runt med.

''Du vill inte heller sitta här.'' försöker jag, den här gången vänd mot Erik.

''Jag har inget emot det.'' svarar han och får mig att sucka frustrerat.

I brist på bättre idéer sätter jag mig ner på närmaste stol och plockar fram min mobil för att upptäcka att jag fått ett sms av Adam. Ett fånigt leende sprids över mina läppar och jag klickar snabbt upp det för att läsa.

''Okej, Paulina, vi ska bara gå och prata om en sak. Håller du inte med?'' konstaterar Sophie och hoppar upp ur soffan för att dra upp mig från min stol och vidare i korridorerna mot biblioteket.

''Vad är det?'' frågar jag, trots att jag mycket väl vet vad hon vill prata om.

''Spela inte ovetande med mig unga dam.'' säger hon och härmar något som min mormor mycket väl skulle kunna säga.

''Jag är äldre än dig.'' påpekar jag.

''Petitesser.'' svarar hon och viftar bort det med handen. ''Säg det, vem är han.'' fortsätter hon sedan, i en väldigt nyfiken ton.

''Vem?'' börjar jag, men ger upp när hon tittar uppfordrande på mig. ''Adam.''

''Va?'' säger hon förvånat. ''Adam?''

''Ja, Adam. Vem trodde du?'' frågar jag och lägger huvudet på sned.

''Helt ärligt?'' frågar hon och jag nickar. ''Justin.''

''Du skojar?'' undrar jag med ögonbrynen någonstans uppe i rymden. ''Varför då?''

''Ni verkar så tajta och har typ ett eget språk! Dessutom åkte han till dig istället för till sin familj!'' försvarar hon sig.

''Vi är som syskon.'' säger jag äcklat. ''Men du kan ta honom om du vill!'' ler jag.

''Nej tack, han är ju snäll och så men jag skulle aldrig klara det. Jag håller mig till killar i min ålder och i närheten.'' säger hon snabbt. ''Men du måste berätta allt. När? Var? Hur?''

''Okej, igår, på vägen hem till honom, han frågade.'' svarar jag och hon ser surt på mig.

''Detaljer! Ska jag behöva bokstavera det?''

''Ta det lugnt!'' börjar jag. ''Vi var på väg hem till honom, Tom var sjuk så det vara bara vi. Han åker ju buss så hade precis hoppat av den, han bara stannade så jag frågade varför han var så konstig. Då började han prata om en tjej och hur underbar hon var och bla bla bla. Helt plötsligt insåg jag att jag typ var avundsjuk men frågade ändå om hon vet och så vidare. Han svarade att han har berättat och jag frågade vad hon svarade men då svarade han inte så jag frågade vem det är för jag ville veta om jag skulle döda någon. Han fick typ panik och jag försökte igen med vem hon var. Då kläckte han ur sig att hon stod precis framför honom och jag typ smälte.''

''Åh vad gulligt! Kan inte jag också hitta en sådan kille.'' suckar hon.

''Det kommer du göra!'' uppmuntrar jag henne.

''Får väl hoppas i alla fall.'' ler hon innan hon hoppar till för att hennes mobil plingar till.

''Du har den på för hög volym.'' konstaterar jag men hon bara viftar med handen åt mig. ''Vem var det?''

''Det var Albin, de undrar var vi är.''

''Vi kanske borde gå tillbaka då.''

''Inte än!'' protesterar hon. ''Du har inte berättat fortsättningen.''

''Okej.'' suckar jag och sjunker tillbaka ner i soffan. ''Han verkade inte fatta att jag också gillar honom för han stirrade ner i marken så jag kysste honom. Sen sa jag att hon var väldigt lycklig och han svarade att han också var det. Efter det började han stamma och fråga om hon ville 'göra honom den stora äran' och mer hann han inte säga innan jag avbröt honom och svarade ja.''

''Alltså det var nästan så gulligt att det blev fånigt!'' skrattar hon fram.

''Sluta skratta.'' ler jag och slår till henne löst på armen. ''Han var jättenervös.''

''Men ni är tillsammans nu?'' frågar hon för att få det klart för sig.

''Japp.'' svarar jag lyckligt.

''Jag är så glad för dig, du förtjänar verkligen en fin kille.'' säger hon och jag ler stort mot henne. ''Men.'' börjar hon sedan.

''Alltid finns det ett 'men'.'' suckar jag samtidigt som jag fnissar lite.

''Jag vill träffa honom!''

---

Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!