'Du kan lyssna, och låta bli att skratta'

---

Klockan hann bli en bra bit över åtta innan den första personen lämnade huset, vilket resulterade i att jag, helt utmattad, föll i säng halv tio. Inte för att åtta egentligen var jättesent, utan för att fem stycken människor med lite för mycket energi gör att man blir ganska trött. Dessutom är jag som sagt en morgonmänniska, som aldrig dygnat och inte heller försöker.

''Ska Justin vara här idag också?'' frågar Sophie på väg till skolan.

''Nej.'' svarar jag och skakar på huvudet. ''Han ska jobba på dagarna resten utav tiden så vi kan umgås efter skolan istället.''

''Det låter ganska smart.'' konstaterar hon. ''Vad ska du göra idag då?''

''Jag ska in och träffa Adam och Tom efter skolan, och Justin också såklart, sen ska jag träna. Intressant va?'' Hon fnissar till och skakar på huvudet, innan hon öppnar munnen.

''Jag ska plugga, så jag tror nog vi byter.''

''Aldrig! Och jag pluggar faktiskt med Adam och Tom, så du vill nog inte det.''

''Plugga själv, eller med två snygga killar och en kändis? Försök få mig att inte sno ditt busskort.''

''Då köper jag väl biljetten in då! Du vet inte ens hur de ser ut.''

''Sant, men jag kan skriva en skylt där det står: 'Paulina Wegelius inhoppare'.''

''Men jag köpte ju en biljett in, alltså kommer jag?'' inflikar jag och hon slår till mig lite löst på armen när hon inser att jag har rätt.

''Du är elak.''

''Tack, desamma.''

''Tom är sjuk.'' säger Adam när jag några timmar senare träffar honom utanför deras skola.

''Okej, Justin kommer senare.'' svarar jag, trots att han redan vet det.

''Jag vet.''

''Jag ville också informera om något!'' klagar jag och får honom att börja skratta. ''Det är inte rättvist!''

''Visst, visst. Jag hade ingen aning om att Justin skulle komma.'' säger han sarkastiskt och jag ler stort mot honom. ''Bara det att du har sagt det tusen gånger sen du fick veta det.'' lägger han till. ''Aj! Stygg Paulina, man ska inte slåss.''

''Nej, bara i självförsvar.''

''Vad har jag gjort mot dig?''

''Sänkt min självkänsla.''

''Förlåt.''

''Du är inte förlåten.''

''Snälla, rara, underbara?''

''Fortfarande inte förlåten.''

''Vem var det som skulle komma idag?''

''Du är förlåten.''

''Tack.''

Under tiden vi pratat har bussen kommit och vi hoppar på för att snabbt inse att det som vanligt inte finns några sittplatser. Fast egentligen, vem är förvånad? Denna busslinjen är alltid fullproppad med människor, det spelar ingen roll vilken tid på dygnet det är. Dock är det alltid som fullast när alla ska transportera sig till och från skolan och jobbet. Då är bussarna alltid så fulla att vissa människor inte ens kan klämma sig på, det kan även ha något att göra med svenskars rädsla för främlingar. Som tur är tar det inte lång tid att åka hem till Adam, bara drygt tio minuter. Lättat klämmer vi oss fram till dörrarna när vi närmar oss rätt hållplats och tillsammans med ett fåtal andra människor kommer vi snart ut i friheten. Jag suckar glatt och är på väg att dra handen genom håret när jag inser att det inte är någon bra idé. Mitt hår är nämligen uppsatt i en lite avancerad frisyr och jag har ingen lust att förstöra den i onödan.

''När kommer Justin?'' frågar Adam efter att vi gått i tystnad en liten bit.

''Han jobbar just nu men kommer direkt efter, det borde vara om en timme eller något.''

''Jaså.''

''Vad är det med dig? Du känns så, typ, jag vet inte. Frånvarande eller något?'' frågar jag lite frustrerat, det känns som om han gömmer något för mig och försöker spela normal.

''Det är inget.'' säger han, men det gör mig bara mer säker på att det inte stämmer.

''Jo, berätta nu! Du kan lita på att jag inte kommer föra det vidare!'' manar jag och märker först efter att jag pratat klart att han inte går bredvid mig längre.

''Alltså, det är svårt att förklara...'' säger han och stirrar rakt ut i luften från sin plats ett par meter bakom mig.

''Jag kanske kan hjälpa dig?''

''Nej, det, det, det är, erm, komplicerat. Typ.''

''Om jag inte kan hjälpa dig, vad kan jag då göra?''

''Du kan låta det vara.''

''Nej, inte nu när vi redan pratar om det.

''Varför inte?''

''För att du är min bästa vän, jag tänker inte låta dig gå omkring och vara ledsen när jag kan hjälpa dig!''

''Jag är inte ledsen.''

''Vad är du då?'' När han inte svarar försöker jag igen. ''Något måste jag kunna göra!''

''Du kan lyssna, och låta bli att skratta.''

---

Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!