Kapitel 9

'Stanna inte uppe'


 Fredag morgon:

Klockan är halv åtta och jag är ute och joggar. Veckan har gått riktigt snabbt och ikväll ska jag på dejt. Allt är förberett, typ i alla fall. Jag har alla kläder, skor och sådant, ska bara ta på det. Caitlin kommer innan lunch och ska spendera dagen här. Det känns lite sådär, hon kommer liksom gå runt med världens största leende och hålla på och pipa och ha sig. Samt göra mig ännu mer nervös. Jag blir nervös bara av att tänka på det och ökar därför takten lite för att försöka springa av mig den. Det går sådär...

I veckan har jag varit själv under dagarna medan vi åkte in och shoppade på tisdag eftermiddag, jag och Sandra åkte och simmade på onsdagen, på torsdagen tittade jag och resten av 'familjen' på film och nu är det fredag som sagt. Jag är så nervöst, det är min första riktiga dejt. Jag har aldrig varit den som killarna vill bli tillsammans med.

Väl hemma börjar dagen som den brukar, frukost, natta Jake, duscha, sen brukar datorn komma men idag ersattes den av Caitlin som stormade in vid halv elva tiden.

''Hej tjejen!'' utbrister hon när jag öppnar.

''Hej killen!'' svarar jag och hon bara skrattar.

''Du ska på dejt med Chris ikväll!'' piper hon sedan lyckligt, och överdrivet högt.

''Shh. Vill du att alla grannar också ska veta eller?''

''Ja, faktsikt.'' svarar hon innan hon ropar, ännu högre. ''Pauli ska på en dejt med min bror ikväll!''

Jag tror aldrig jag har skämts så mycket då det faktiskt var folk ute på gatan som stannade och stirrade på oss.

''Vi ska gå in nu, tack för et´r uppmärksamhet.'' ropar jag till människorna som skrattar lite innan de fortsätter med vad de nu höll på med.

Resten av dagen fortsatte i samma stil, hon babblade på och jag skämdes och rodnade. Speciellt när hon plöjde igenom alla hans gamla ex, och varför hon inte gillade de.

''Men ni är perfekta för varandra, om du vill ha min åsikt.'' avslutar hon.

''Lin, du inser att jag ska tillbaka till Sverige efter sommaren?''

''Men du kommer tillbaka, eller hur?''

''Jag vet inte, de ska flytta nu i höst.''

''Va? Vart??''

''Irland.''

''Åh. Men ni får i alla fall ha varandra i sommar.''

''Vi är inte ens ett par!''

''Så kommer det inte låta efter en till två veckor, jag lovar.'' Jag bara skakar på huvudet åt henne. ''När kommer han?'' undrar hon sedan när vi hör Sandras bil på uppfarten.

''Klockan sex.''

''Va? Klockan är halv fem, varför sa du ingenting?''

''Jag trodde du visste.'' Hon svarar inte, utan skjuter upp mig till duschen. När jag kommer ut tio minuter senare tittar hon förvånat på mig.

''Skyndade du dig eller något?''

''Nej, varför skulle jag?''

''Det gick så snabbt.''

''Det var långsamt för att vara jag.'' Åter igen struntar hon i att svara utan skakar bara på huvudet medan jag flinar åt henne. Sen sätter vi på musik och börjar fixa mig. Drygt en timme senare är jag klar, då har jag på mig en vit klänning med spets där uppe och något sorts veckat tyg där nere, samt ett litet hål i ryggen. På fötterna har jag ett par nya, vita, låga converse och håret är enkelt plattat och sen uppsatt i en tofs. Jag har mitt kors-halsband med blå stenar som enda smycke.

''Det är inte för mycket då?'' undrar jag nervöst och menar klänningen då sminket knappt syns.

''Nej, du ser fantastisk ut!'' försäkrar Caitlin.

Vi går ner och Sandra är direkt över mig med hur fin jag är. Dylan där emot ser mest förvirrad ut och jag inser att han inte vet någonting.

''Hon ska på dejt.'' förklarar Caitlin, som också verkar märka att Dylan ser förvirrad ut.

''Aha, med vem?'' undrar han nyfiket.

''Min bror, Christian.''

''Han som var här i måndags?''

''Ja, den längsta.'' bekräftar hon.

''Han verkar trevlig.''

''Det är han.'' Caitlin verkar fatta att jag är lite för nervös för att prata så hon svarar på alla Dylans frågor. Jag stelnar till när jag hör en bil köra in på uppfarten och får känslan att jag snart kommer spy av nervositet. Sandra rycker mig ur 'dvalan' genom att räcka fram mina skor och le uppmuntrande mot mig. Jag tar på mig dem och ska precis ta min väska då det knackar på dörren, där står Christian i jeans och skjorta och ser alldeles perfekt ut . Jag tar snabbt min väska och kramar alla hejdå innan jag ger Christian en hej kram och skyndar ut.

''Jag vill höra allt senare i kväll.'' ropar Sandra efter mig, som tur var på svenska.

''Imorgon kanske, stanna inte uppe!'' är mitt svar innan jag öppnar bildörren och hoppar in.


Vill du läsa novellen på engelska? Klicka här!

 




Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback