Kapitel 3

'OMG vem är det?' 


Jag funderar ett tag på vad jag ska skriva, 'Hej, Justin. Kan jag komma imorgon? När och var?', det känns typ fel, bara fel. Tänk om han inte alls ville att jag skulle komma utan bara ville vara snäll? Fast han sa ju att han ville ha mig där när jag frågade innan. Som tur är räddar han mig genom att skicka ett sms först.

'Hej, kan du vara med imorn? :)'

'Japp, när och var? :)'

'Toppen, vi hämtar dig!'

'Oke, men när?'

'Runt elva?'

'Det blir bra, vilka är dina vänner förresten?'

'Caitlin & Christian Beadles, syskon :p'

'Det säger inte så mycket'

'Du får se imorgon!'

'Jag antar att du har rätt'

'Jag har alltid rätt!'

'Hey! Det är min replik... :('

'Förlåt. Var inte ledsen :('

':'('

'Neeej, le istället!'

'Okej'

'LE!'

'Okej :)'

'Det var bättre :)'

'Då ses vi imorgon då!'

'Japp, och glöm inte att le! :)'

'Haha, det ska jag inte :)'

'Bra!'

Efter maten gjorde jag samma sak som föregående dag, det vill säga, satte mig vid datorn. Emma var som tur var inloggad på skype så jag ringde upp henne.

''Emma!''

''Paulina! Det var längesedan!''

''Jo, men eller hur. Hur var skolavslutningen?''

''Som vanligt, alldeles för lång och alldeles för sorglig!''

''Jag slapp!''

''Världen är bra orättvis ibland.''

''Såklart, varför inte liksom?''

''Du är knäpp, men vad har du gjort idag då?''

''Tagit hand om Jake, helt själv, typ...''

''Vad då typ?''

''Sandra har varit hemma, men inte hjälpt till. Jag lyckades till och med gå vilse när jag var ute och gick!''

''Det är sådant som bara du lyckas med Pauli, vad hände?''

''Jag gick utan att tänka, sen hamnade jag i en park och fick fråga om vägen hem.''

''Åh, det är så typiskt dig, hittade du sen då?''

''Ja, jag stod och pratade med någon när Sandra ringde och han visade mig vägen.''

''Vänta lite, va? Pratade du med någon? Varför då?''

''När jag var i parken fick jag en boll på mig, sen började jag prata med han som sköt den. Du kan inte gissa vem det var!''

''Troligtvis inte, nej. Jag känner inte alla människor i Atlanta, som du kanske vet?''

''Va? Men det har jag trott hela tiden!'' Jag borde kanske tillägga att min ironi var på topp just då, som alltid när jag pratar med Emma.

''Ha ha.''

''Men seriöst, du borde veta vem det är, annars har du bott under en sten de senaste typ fem åren!''

''Vad då, är han känd eller något?'' Jag bara nickar till svar.

''VA? OMG, VEM ÄR DET?''

''Justin Bieber!''

''Åhh, jag som trodde det var någon lite roligare!'' Emma är inte direkt en belieber, precis som jag med andra ord.

''Men erkänn stort!''

''Ganska, faktiskt.''

''Jag ska träffa honom och hans kompisar imorgon.''

''Du skojar!''

''Varför skulle jag? Men berätta inte för någon annan!'' Emma gör den där gesten då man låtsas låsa igen munnen och kasta bort nyckeln.

Sen fortsätter samtalet en liten stund innan vi lägger på så jag kan ringa mamma och pappa. Jag pratar med dem och min lillebror i ungefär en halvtimme, dock berättar jag inte så mycket om Justin, bara att jag träffat en kompis. Erik, min brorsa, hade börjat gapskratta eftersom han inte gillar Justin Bieber alls. Så jag utelämnar den lilla detaljen att Justin heter Bieber i efternamn.

När jag hade lagt på går jag ner till Sandra och Dylan för en liten filmkväll, vi ska se på en av mina favoritfilmer, nämligen Sagan om Ringen, eftersom Sandra inte sett alla. När halva filmen har gått sitter alla och halvsover så vi bestämmer att vi ska pausa.

Senare den kvällen, när jag ska sova, tänker jag igenom dagen och undrar varför detta händer mig, det måste liksom finnas miljoner tjejer som skulle döda (okej, jag överdrev nog lite) för att få träffa Justin och lära känna honom. Jag vet knappt vad han heter, jag chansade ganska rejält när jag sa hans namn första gången.

Shit! Tänk om det inte hade varit han, utan att jag sagt mr. Bieber till någon random människa i en park! Usch vad pinsamt, men nu hände det inte, jag gissade rätt.

Nästa morgon får jag till och med en sovmorgon! Ända till halv åtta, wow! Då väcks jag av Jake igen... Efter frukost fixar jag i ordning mig, ni vet typ borsta tänderna, fixa håret och sminka mig. Sen sitter jag vid datorn tills klockan är kvart i elva, då springer jag ner och pratar lite med Sandra och Dylan innan jag hör en bil köra in på uppfarten. Jag blir väldigt förvånad då jag inte vet att han har bil, och ännu mindre att han har körkort. Sen kommer jag på att man får ta körkort när man är sexton här.

Jag säger hejdå till Sandra, Dylan och Jake medan jag tar på mig skorna, sen greppar jag en jacka och min väska innan jag går ut. Väl därute möts jag av den största bil jag någonsin sett. Frågan om varför någon skulle vilja ha en sådan stor, klumpig sak, flyger genom mitt huvud under den korta tid det tar för mig att hoppa in i bilen.




Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback