'Ni är som tvillingar'

Dagen efter att Emma lättat sitt hjärta för mig är jag väldigt tyst, vilket flera påpekat men jag jag bara avfärdat med att jag är trött. Jag vet inte hur många som tror mig men det är ingen som försöker gräva djupare i alla fall. Mina tankar kretsar ständigt runt Emma och hur jag kan få henne att må bättre, men med tanke på att jag aldrig upplevt något liknande så går det trögt. Dessutom så har jag heller aldrig varit med om att behöva trösta henne, så jag har ingenting som jag kan få inspiration ifrån.

''Hur är det?'' frågar Adam försiktigt, under tiden vi går från busshållplatsen hem till honom.

''Jag vet inte.'' svarar jag med en liten suck. ''Emma har lite problem.''

''Åh.'' säger han, antagligen lite gladare över att veta att det inte var någonting som handlade om mig, eller om oss.

''Jag vet bara inte vad jag ska göra för att få henne att må bättre.'' mumlar jag, jag kan kanske inte berätta vad det handlar om men det betyder inte att jag inte kan få hjälp.

''Seriöst?'' frågar han. ''Ni är som ett par tvillingar, det som jag dig glad gör henne glad. Hur kan du inte veta om det, det vet till och med jag.''

''Det som gör mig glad.'' upprepar jag långsamt. ''Du är ett geni!''

''Vad sa jag nu?'' frågar han förvirrat.

''Det som gör mig glad.'' säger jag ännu en gång, för att han ska fatta vad jag pratar om. ''Musik.'' förtydligar jag när han fortsätter se helt oförstående ut.

''Du tänker så.'' svarar han och nickar långsamt. ''Ska du spela musik för henne?''

''Nej, ännu bättre.'' ler jag finurligt. ''Jag ska hjälpa henne skriva en låt.''

Sagt och gjort. Nästa dag åker jag hem till henne, med ännu en påse godis och väskan fylld med notpapper. Emma har nämligen ett piano hemma, som hon dessutom kan spela på, vilket gör att jag ofta lånar det. Men idag ska vi spela på det tillsammans.

''Vi ska skriva en låt?'' upprepar hon skeptiskt när jag, lite mer entusiastiskt, berättar om min snilleblixt.

''Ja!'' säger jag lyckligt. ''Kom igen!''

''Varför då?'' frågar hon klagande men följer i alla fall med mig ner till pianot.

''För att få ut alla känslor. Det kommer fungera, jag gjorde det med Christian.''

Hon kollar skeptiskt på mig men öppnar ändå pianot och slår sig ner på pianopallen. Hennes fingrar rör sig mot tangenterna och tycker långsamt ner några av de. En melodi börjar spelas, men efter att bara ha lyssnat ett par sekunder känner jag igen den.

''Inte spela någon annans låt Emma, nu ska vi skriva din låt.'' uppmanar jag och sätter mig bredvid henne. ''Nu försöker vi igen.''

Ett par timmar senare sitter vi fortfarande på samma plats, men nu ligger ett antal notpapper slängda runtomkring oss. Texten börjar långsamt formas och utefter det kommer även musiken till liv. Melodin är ganska långsam och helt ärligt så gör den sig nog bättre på gitarr, men den låter ganska bra på piano också.

''Hallå.'' ropar plötsligt en röst från hallen. ''Åh, hej Paulina. Stannar du till kvällsmat?'' frågar Emmas mamma, hon är ganska van vid att hitta mig här.

''Om jag får.'' svarar jag artigt, trots att jag redan vet svaret.

''Såklart, jag ropar när den är färdig. Skulle ni kunna plocka upp den här röran innan Lucas kommer hem?'' säger hon, något beordrande, och visar med hela handen på alla papper.

''Japp.'' svarar Emma kort. ''Vi går upp på mitt rum sen.'' fortsätter hon sedan vänd mot mig.

När jag ytterligare några timmar senare sitter på bussen hem till mig är jag väldigt nöjd. Låten är snudd på klar, och den är helt fantastisk. Om Emma bara bestämmer sig för att göra något med den kommer både låten och hon bli riktigt stora. Dessutom så kanske Harry fattar något om han hör den, han borde göra det men man vet aldrig. I så fall så får jag väl hinta det lite snyggt.

Ett par dagar senare, eller snarare en knapp vecka senare, får jag ett samtal från Ellinor. Visserligen pratar vi ofta, men denna gången är hon extra uppspelt. Hon beordrar mig att möta henne på ett café efter att skolan slutat och jag kan inte göra mycket annat än att svara ja.

''Du har ett jobb!'' tjuter hon lyckligt när vi hälsat.

''Va?'' utbrister jag, det var inte vad jag väntat mig.

''Ja, gissa vem?''

''Jag har inte en susning.''

''Okej, det där var en dålig gissning.'' svarar hon och putar med underläppen. ''Molly Sandén.''

''Ursäkta?'' säger jag, än en gång överraskar hon mig.

''Molly Sandén, sångerskan.'' förtydligar Ellinor långsamt.

''Jag vet vem hon är. Men va? Vad ska jag göra?'' undrar jag lite hysteriskt.

''Hon ringde mig, med kontakten på din hemsida som jag jobbat dygnet runt med den senaste tiden, och frågade om du var intresserad. Det är du väl? För jag sa ja.'' förklarar hon.

''Ja, jag är intresserad.'' mumlar jag. ''Varför just jag?''

''Du får väl fråga henne, hon gav lite grejer att jobba med och så ska du ge de ett utkast när hon kommer ner till Jönköping i mellandagarna.''

''Kommer hon till Jönköping?'' frågar jag, en aning mer förvånad än vad jag kanske borde vara.

''Ja. I mellandagarna.'' upprepar Ellinor, än en gång med röst som en dagisfröken.

Resten av tiden på cafét går åt till att pumpa Ellinor på ännu mer information och gå igenom vad Molly gett mig att jobba med. En 'lycklig' kärlekslåt, 3 minuter lång, ganska högt tempo, och, sist men inte minst, den ska vara med i Melodifestivalen. När jag hör det sista blir jag nervös, ska jag, jag, skriva en låt som ska spelas i tv för typ hela Sveriges befolkning. Det är ganska sjukt.

'Vill du prata om det?'

''Emma?'' säger frågande när jag öppnat dörren till deras hus, Emma låser alltid och denna gång var det upplåst så jag tog det som ett tecken på att gå in. ''Var är du?''

Långsamt rör jag mig genom hallen efter att jag sparkat av mig skorna och kollar köket och vardagsrummet innan jag går upp en våning. Halvvägs upp för trappan börjar jag höra svaga ljud av snyftningar, och mycket riktigt, när jag kikar in i Emmas rum hittar jag henne sittandes på golvet med ryggen mot sängen. Utan att säga ett ord går jag fram till henne och efter någon sekunds tvekan drar jag in henne i en stor kram.

''Gumman.'' viskar jag tyst och försöker blinka bort tårarna som börjar stiga i även mina ögon.

Med Emma i armarna börjar jag gunga lite fram och tillbaka, som ens föräldrar alltid vaggade en när man var liten och ledsen. Till sist kan jag inte hålla tillbaka tårarna utan börjar gråta, det är nog den värsta känslan i världen att se sin bästa vän gråta och inte kunna göra något åt det.

''Snälla berätta vad som hänt så jag kan hjälpa dig.''

När jag uttalat de orden tar Emma ett djupt andetag, men lyckas inte lugna ner sig. Istället så ökar snyftningarna i intensitet för ett tag för att sedan sjunka igen. Eftersom jag inte lugnat ner henne genom att prata så bestämmer jag mig för att hålla tyst.

Det tar ytterligare några minuter för henne att få tårarna att sluta rinna, men även efter det hörs det regelbundna snyftningar. Till sist släpper jag henne och sätter mig på huk framför henne istället. Med försiktiga och lätta fingrar drar jag varsamt över hennes kinder i ett försök att få bort alla blöta tårar därifrån. Som tack får jag ett svagt leende som blir lite större när jag visar henne vad jag köpt i affären.

''Tack, du är verkligen världens bästa vän.'' viskar hon tyst när jag hämtat två skedar från köket.

Jag ler mot henne och räcker henne den ena, och största, skeden.

''Vill du prata om det?'' frågar jag och ber en tyst bön om att hon inte ska börja gråta igen.

''Jag vet inte. Helst vill jag inte tänka på det, men jag tror jag mår bäst av att prata.''

''Vi kan prata om något annat först om du vill? Ta en paus i tankarna liksom.'' föreslår jag och får ännu ett blekt leende till svar. ''Vet du vad som hände i skolan idag?''

Emma skakar på huvudet, till synes tacksam för bytet av ämne. Jag berättar för henne om incidenten i matsalen och får henne att skratta, kanske inte lika högt och äkta som vanligt, men det känns ändå som en bedrift med tanke på hennes tillstånd bara några minuter tidigare. Vi sitter så och pratar, om allt och ingenting, i nästan en halvtimme. Emmas humör börjar bli mer som det brukar vara men det märks tydligt att det ändå inte är det. Jag inser att hon skulle må bättre av att prata om det, men jag är självisk. Jag vill behålla min glada, roliga, skrattande, bästa vän ett tag till. Jag vill inte att hon ska gråta och vara ledsen. Jag vill inte skada henne genom att dra upp det, jag vill få henne att glömma allt hemskt trots att jag ser att det inte fungerar. Jag vill att allt ska vara som i sagor, där man ignorerar allt som inte är positivt. Jag vill bo i en saga med alla personer jag gillar och tycker om. Jag vill inte se sorgliga saker. Jag är självisk.

''Jag vet att du är nyfiken.'' säger Emma med ett snett leende.

Antagligen har jag tittat funderande på henne under tiden jag tänkt. Men det stämmer inte, så jag skakar på huvudet.

''Jag vill inte pressa dig.''

Det är ingen lögn, men det är inte sanningen heller. Jag är så självisk att jag inte ens vill visa henne att jag är självisk. Jag är inte bara självisk, jag är patetisk. Min bästa vän går igenom en kris och jag tänker på mig själv. Patetiskt.

''Vi hade sex.''

Alla tankar jag någonsin tänkt försvinner som genom ett trollslag och jag kan inte göra mer än att stirra på henne. Min hjärna kan inte formulera ett enda ord, än mindre en helt mening. För att inte bara stirra öppnar jag munnen, som för att säga något, men stänger den snabbt igen då det inte kommer ut något vettigt. Visst har vi pratat, och jag litar mer på Emma än på någon annan levande varelse, men vi har liksom aldrig pratat om det. Vi har varit outsiders som inte riktigt haft något att prata om, vilket kanske är anledningen till min reaktion.

''Huh?'' är allt jag klarar av att säga, jag får i alla fall Emma att le lite av min reaktion så det är helt värt att se ut som en idiot för det.

''Vi, uhm, ja.'' säger hon, den här gången rodnar hon häftigt.

''Huh?'' Jag kan fortfarande inte säga något vettigt, min hjärna har inte riktigt kommit igång.

''Jag och Harry.''

Hon säger det som om det inte vore en stor grej, men hennes ögon pratar sitt egna språk. Hela hon utstrålar osäkerhet och rädsla. Som om jag skulle explodera över det. Han har trots allt varit hennes crush i flera år.

''Uhm.'' börjar jag, innan jag harklar mig för att hitta rösten. ''Grattis antar jag.''

Mina ord får henne att börja gråta igen och jag ångrar de redan. Med tårarna rinnande än en gång tittar hon upp på mig, där jag sitter mitt emot henne i hennes säng. Hon skrattar glädjelöst och för ett tag börjar jag undra om hon blivit galen.

''Och nu är han inte ens här. Vad har jag gjort egentligen?''

''Du gillar honom?''

Egentligen vet jag svaret, eller jag brukade veta det rättare sagt. Med tanke på händelserna kan det ha ändrats så det känns bäst att fråga. Hon nickar, så jag antar att jag visste det.

''Vet du vad det värsta är?'' frågar hon, med ännu ett glädjelöst skratt.

Jag skakar långsamt på huvudet och släpper henne inte med blicken.

''Jag faller hårdare och hårdare för varje sekund, och han är inte ens här. Han är i London, eller New York, eller var tusan de nu är, men han borde vara här. Med mig. Jag vill inte falla för någon som jag inte kommer träffa, men jag tror det redan är för sent.''

'Du är vad då sa du?'

''Så du har en person anställd hos dig nu?'' frågar Albin för säkert femte gången måndagen efter och jag nickar tålmodigt.

''Har du fattat det nu?'' frågar Sophie irriterat. ''Så du kan sluta upprepa samma fråga menar jag. Hon har andra saker att berätta också.''

''Har du?'' frågar Erik, på sitt vanliga, lugna sätt.

''Typ, eller det beror på.'' svarar jag undvikande.

''Bara berätta.'' suckar Sophie och lägger huvudet i händerna. Hennes tålamod har aldrig varit på topp, och dessutom vill hon bort från den stökiga matsalen som vi nu befinner oss i.

''Jag är, typ, kind of, millionär.'' säger jag långsamt och flyttar runt mitt potatismos på tallriken.

Plötsligt hör jag ett frustande och Victors röst säga några väldigt fula ord. När jag vänder upp huvudet så sitter Victor indränkt i mjölk, som Albin spottat ut av förvåning. Alla blickar är vända mot oss och hela matsalen är plötsligt knäpptyst. Då börjar Sophie skratta, inte åt någon särskild, utan mest åt hela situationen. Jag hakar på, vilket även killarna också gör efter en kort tid.

''Du är vad då sa du?'' upprepar Victor när han är någorlunda mjölkfri.

''Millionär. Justin har köpt flera av mina låtar, som jag sa tidigare.'' berättar jag och håller medvetet rösten låg.

''När du sa att du hade något att berätta var det inte det jag trodde, men wow.'' säger Albin med eftertryck.

''Det gick ju bra.'' säger jag entusiastiskt till Ellinor när vi kliver ut från banken knappt fyra timmar efter incidenten i matsalen.

''Ja, men jag håller på att frysa ihjäl nu.'' säger hon stressat och griper tag i min arm för att dra mig mot närmsta café.

Efter skolan åkte jag in till stan för att, tillsammans med Ellinor och min pappa, gå på ett möte med banken. Jag är inte myndig än så en av mina förmyndare var tvungen att vara med, dessutom har vi kommit överens om en del saker som pappa är involverad i. Som till exempel att det behövs två koder för att ta ut pengar från kontot när beloppet överskrider en viss summa pengar och att de ska ha varsin kod. Helt ärligt hängde jag inte med så mycket, när en bankman, ens assistent och ens pappa med gymnasieutbildning inom ekonomi pratar så tappar man tråden rätt snabbt. Som tur är så vet pappa att jag har svårt att koncentrera mig på saker jag tycker är ointressanta så innan jag skrev på så gick han snabbt igenom allt, på typ en minut. Tack vare det så vet jag i alla fall något.

''Så, vad är planerna?'' frågar jag när vi sitter med varsin kopp te på caféet.

''Jag har börjat fixa din webbsida lite, men den är långt ifrån klar.'' börjar Ellinor säga, samtidigt som hon snurrar lite på sin takeaway mugg. Fråga mig inte varför hon bad om att få en sådan, för jag har inte den blekaste aning. ''Under den tiden det tar för den att bli i alla fall användbar så måste människor kunna ta kontakt med oss på andra sätt. Därför tänkte jag att du kanske kunde skriva in din mejladress på twitter och andra sociala medier så du inte är helt omöjlig att hitta.''

Jag nickar långsamt och försöker ta in vad hon säger. Visst har jag en hel del följare på twitter och instagram, men tanken på att någon skulle vilja ta kontakt med mig är ändå helt absurd. ''Så, vad vill du att jag ska skriva?'' frågar jag och tar fram mobilen för att klicka mig in på användarinställningarna på twitter.

''Jag gjorde en ny mejladress, så du kan ha kvar din andra privat, så det vore ju lite bra om du skriver den nya.'' säger Ellinor retsamt när hon ser att jag skrivit den mejl jag haft sen jag var tio år. ''Bara skriv något om att de kan kontakta dig där eller något.''

''Ja ja.'' muttrar jag. ''Besserwisser.'' lägger jag till och får henne att börja skratta.

''Förlåt för att man hjälper till.'' svarar hon roat, men avbryts av att min mobil börjar ringa.

''Jag ska bara ta detta.'' mumlar jag och svarar snabbt, som vanligt utan att kolla vem det är som ringer.

''Hallå?'' säger jag undrande och väntar på att personen som ringt ska svara. Personen svarar inte, så jag kollar nu vem som ringer och ser att det är Emma. ''Emma? Hallå? Vad vill du?'' Istället för att få ett vettigt svar så hör jag en gigantisk snyftning. ''Emma, du skrämmer mig nu. Hallå?'

''Hej.'' svarar hon svagt.

''Tack, du kan prata. Vad är det som har hänt?'' säger jag lättat, men ångrar mig snabbt då mina ord bara får henne att snyfta mer. ''Vet du vad, jag kommer. Är du hemma?''

''Ja.'' snyftar hon. ''Tack.''

''Först måste jag bara avsluta en grej, men jag kommer snart. Hejdå.'' avslutar samtalet och lägger på. ''Är det något annat vi ska gå igenom?'' frågar jag sedan Ellinor.

''Inget som vi absolut måste ta idag, jag har en hel del att göra med hemsidan.'' ler hon. ''Åk du.''

''Tack, det är bara att ringa om det är något.''

Jag kramar om henne och skyndar sedan ut i kylan och till busshållplatsen. Där inser jag att jag missat bussen med två minuter och eftersom de går en gång i halvtimmen så kommer jag bli en isbit innan nästa kommer. Därför styr jag kosan mot närmsta affär, inte för att jag ska köpa något utan för att använda den som väntsal, men den idén går i kras ganska fort. Dels för att jag verkligen är en godisgris, och dels för att min bästa vän sitter gråtandes hemma hos henne. Först funderar jag på att köpa glass, men det är minusgrader ute så det är inte lika lockande som det hade varit mitt i sommaren. Nästa tanke är att köpa någon slags bakelse, men de ser inte alls frestande med sina rosa glasyrer, så den slutgiltiga idén blir en burk nutella och godis. Jag vet att Emma är väldigt svag för nutella, så hon kan få en som lite uppmuntring.

'Min kusin'

Några timmar senare sitter jag och Justin i hans loge backstage, han ska vara gästartist på kvällens konsert. Vi har nyss skypat med Adam och Tom och sitter nu utslagna i soffan utan att ens orka lyfta bort datorn. Jag är av någon anledning jättetrött och håller på att somna när datorn än en gång ringer, fast denna gång är det Caitlin.

''Hej sis.'' utbrister hon när jag svarat. ''Och Justin.''

''Hej.'' gäspar jag fram och kämpar mig upp till sittande ställning. ''Hej Adrian.''

''Hej lillan, hur är det?'' frågar Adrian vänligt och jag svarar med att gäspa stort.

''Lite trötta bara.'' tillägger Justin.

''Och ni håller fortfarande ihop ser jag.'' säger jag och försöker få igång ett samtal, trots min övertrötta hjärna.

''Japp.'' svarar Caitlin lyckligt. ''Justin sa att du skaffat en kille Pauli. Vem är det?''

''Du behöver seriöst lära dig att hålla tyst.'' fnyser jag och ger Justin en dödande blick. ''Men ja, han heter Adam.''

''Jag är så glad för dig! Du har äntligen lämnat min lillebror bakom dig.'' säger Caitlin, om möjligt ännu lyckligare.

''Berätta om honom.'' säger Adrian och himlar med ögonen lite åt Caitlins beteende.

''Um, han är lika gammal, femton, spelar hockey och har den trevligaaste familjen jag någonsin träffat. Lite som din faktiskt.'' svarar jag och riktar det sista mot Adrian.

''Vad är hans hela namn?'' frågar Adrian och ser fundersamt på mig.

''Adam Kevin Johansson. Hur så?'' frågar jag förvirrat.

''Och han har en lillasyster som heter Thea?'' fortsätter han.

''Hur kan du överhuvudtaget veta det?'' frågar jag skrämt.

Alla möjliga tankar flyger genom mitt huvud; var de vänner när han bodde i Sverige, eller fiender? De kanske hatade varandra och Adrian kanske vet massor av saker om Adams förflutna som han inte vill berätta för mig. Adam kanske är jättehemsk och Adrian vet det eftersom han har känt honom.

''Han är min kusin.'' säger Adrian lätt och avbryter alla scenarion som spelas upp i mitt huvud.

''Va?'' utbrister jag förvånat. ''Bara, va?''

''Han är min kusin.'' upprepar han. ''Vadå?'' frågar han nervöst då både jag och Justin stirrar på honom.

''Ni är faktiskt lite lika.'' erkänner Justin.

''Jag tror inte på dig, det är bara... Omöjligt.'' säger jag.

Hur kan de? Det går inte ihop. Visst så kommer Adrian från Gränna, som ligger i närheten, men nej. Det är helt omöjligt. Sådana sammanträffanden händer bara inte. Bara för att båda råkar heta Johansson i efternamn så betyder inte det att de är släkt. Nej. Han skojar. Fast det är inte ens kul. Mest stalker-aktigt eftersom han visste Theas namn.

''Vad gör det så omöjligt?'' frågar han roat.

''Bara... Tja... Jag vet inte! Allt!'' svarar jag frustrerat och suckar uppgivet.

''Litar du inte på mig?''

''Det tror jag att jag gör. Det är bara svårt att föreställa sig antar jag.''

''Jag hänger inte med.'' säger Caitlin förvirrat. ''Vem är kusin med vem?''

''Paulis pojkvän är min kusin.'' förklarar Adrian långsamt för henne i samma ton som jag kan tänka mig att han använder till små barn.

''Sluta prata med mig sådär, jag är inget barn.'' protesterar Caitlin, tydligen var inte jag den enda som uppfattade tonen.

''Inte för att såra dig eller något, men det är du ibland.'' säger Justin och jag nickar, det är verkligen sant.

''Inte sant.'' utbrister hon sårat och skjuter fram hakan.

''Du ser verkligen ut som ett.'' påpekar Adrian och får henne att skjuta ut hakan ännu mer innan hon börjar skatta.

Då knackar det på dörren och in störtar någon jag fortfarande inte kan namnet på, som jobbar med någonting jag inte heller kan erinra mig. Justin kollar på klockan och hoppar sedan snabbt upp ur soffan.

''Oh gosh förlåt jag kommer om en minut!'' utbrister Justin och personen vänder på klacken och skyndar vidare. ''Jag måste verkligen gå nu, vi hörs.'' säger han sedan stressat till oss och försvinner samma väg som personen.

''Jag borde också gå, vill inte störa allt genom att komma försent.'' säger jag till skärmen.

''Ja, det är klart.'' ler Caitlin. ''Skrik lite för mig med, okej?''

''Absolut.'' intygar jag. ''Hejdå.''

Nästa morgon efter frukosten, eller ett par timmar efter frukosten för min del, så sitter jag och Justin vid ett bord i något som liknar ett konferensrum och som är beläget på den översta våningen på hotellet. Utsikten är ganska så jättefin.

Scooter är och hämtar Ellinor vid stationen, jag hade gärna följt med men hade nog mest varit i vägen så nu sitter jag istället här med Justin.

Alla texter ligger i prydliga högar framför mig, till och med i bokstavsordning. Det är sådant jag pysslar med när jag har tråkigt. Justin har pekat ut vilka de bestämt sig för men har utöver det inte sagt ett ord om någonting. Jag misstänker att han är trött, man kan ana ringar under hans ögon och röda sträck i de, annars så vita, ögonvitorna. Det är inte ovanligt att vi sitter tysta, ibland känns det lite som att det är det som utmärker vår vänskap. Vi träffas inte alltid och behöver inte alltid göra något, men vi kan släppa fram våra tysta, tråkiga, asociala sidor när vi är själva med varandra. Med många personer känner man ett behov av att göra något så att de inte ska få se den sidan men med Justin så behövs inte det, vi vet var vi har varandra och hur den andra är som person på riktigt. Alla bra, dåliga, konstiga, underbara och till och med vansinniga sidor som man döljer för allmänheten kan vi visa för varandra utan att vara rädda för att bli dömda. Justins fans förväntar sig att han alltid ska vara på topp, så jag tror att sådana stunder, som denna, är viktiga för att motverka stress. Och ja, innan ni frågar, jag har funderat på att bli psykolog.

En stund senare öppnas dörren, jag tittar lugnt upp medan Justin knappt märker något, han har nog somnat.

''Hej.'' hälsar jag leendes och reser mig upp för att hälsa på tjejen som Scooter kom med.

''Hej.'' svarar hon. ''Du måste vara Paulina.''

Hon säger det mer som ett konstaterande än en fråga så det är bara för mig att nicka. Vi skakar hand och sätter oss sedan ner runt ena delen av det överdrivet stora bordet. Scooter börjar grilla Ellinor med fråga på fråga på fråga, utifrån vad jag tycker så gör hon bra ifrån sig.

Hon är 23 år och bosatt i Jönköping, hon gick ut sin högskoleutbildning förra läsåret och är därför en utbildad ekonom. Eftersom hon vill jobba så som jag har erbjudit henne så har hon tackat nej till andra jobb där hon annars skulle kunnat jobba och har istället jobbat i en klädaffär så att hon ska kunna sluta när hon hittar rätt jobb. Något jag antar att hon har gjort nu.

Scooter verkar nöjd med svaren och börjar gå igenom praktiska detaljer med henne, jag har aldrig gillat sådana samtal men tvingar mig ändå till att lyssna. Det är betalning hit, ansvar dit och massor av andra grejer som jag inte förstår men som Ellinor verkar ha stenkoll på. Efter att ha pratat väldigt länge vänder de blicken mot mig, trots att jag varit koncentrerad hela tiden så fattar jag inte vad jag ska göra.

''Uhm.'' säger jag lite trevande.

''Vill du anställa Ellinor?'' frågar Scooter med samma röst som han oftast har när han pratar med mig.

''Oh, ja!'' svarar jag glatt.

''Då är det bestämt, du ska skriva under här, här och här.'' svarar han och skjuter fram en bunt papper mot mig.

''Var?'' frågar jag förvirrat.

''Här, här och här.'' svarar Ellinor hjälpsamt och pekar.

'Då ses vi imorgon'

Vi kommer mycket riktigt fram drygt en och en halv timme senare. Bussen kör rakt in i garaget som finns under hotellet, för att inga fans ska kunna komma in. Zayn är den som är först ut, men Louis är inte långt efter. De där två har ett problem med att sitta still. Resten av oss tar oss ut lite mer lugnt och försiktigt, vi föredrar att inte bryta några ben det första vi gör.

Justin står utanför bussen och väntar på oss, vilket jag verkligen inte förväntat mig. Med ett tjut tacklar jag omkull honom, eller det var meningen. Det enda som händer är att han får backa ett par steg, och det var inte riktigt lika kul...

Efter att alla hälsat går vi vidare upp mot våra rum, jag och tjejerna delar ett rum. Den här gången får jag extrasängen, den hårda grejen som inte ens den mest generösa person skulle kalla en säng, men jag klagar inte. Istället så blir jag kommenderad att följa med Justin och Scooter till musikrummet för att visa mina nya låtar. Alla är skrivna på gitarr på grund av min avsaknad av ett piano, så jag behöver egentligen inte gå till musikrummet, men vi går dit ändå. Jag plockar direkt upp en gitarr och sprider ut alla mina notpapper, det är en hel del låtar som jag lyckats få klara under den tiden som gått sedan i September. Det finns väl ingen direkt anledning till att vi inte gått igenom de tidigare, det bara blev så.

''Jag gillar alla.'' säger Justin till sist.

''Jag med, men vi kan inte ta alla.'' påpekar Scooter.

''Varför inte?'' frågar Justin undrande.

''För att du kan inte bara sluta göra egna låtar.'' förklarar han.

Jag, som inte har någon mer tanke med mitt skrivande än att de är kul, slutar lyssna på deras diskussion. I mitt huvud snurrar redan nya melodier men jag sitter ändå kvar för att vara artig, om jag ska vara ärlig så hamnar många tankar hos Adam också.

''Pauli?'' hör jag Scooter säga, samtidigt som Justin skrattar.

''Huh?''

''Lyssnade du inte?'' frågar han, både roat och lite surt.

''Förlåt.'' svarar jag ursäktande. ''Var det något viktigt?''

''Jag ska ringa en agentur, jag tror du behöver någon som kan fixa allt pappersarbete.'' berättar han.

''Agentur?'' upprepar jag förvirrat. ''Pappersarbete?''

''Ja, du kan inte bara fortsätta att skänka bort låtar. Om du, som du sagt tidigare, vill bli en producent och låtskrivare kan du lika gärna börja nu.'' säger Scooter tålmodigt, jag antar att det var det han sa innan.

''Så du kommer fixa någon som kan ta hand om allt som jag inte kan?'' frågar jag för att få det bekräftat om jag är inne på rätt spår, vilket jag verkar vara då han nickar.

''Om det är okej med dig.'' lägger han till.

''Ja, såklart!'' intygar jag. ''Jag behöver all hjälp jag kan få.''

Scooter nickar och skrattar lite innan han försvinner ut ur rummet och lämnar mig sittandes ensam på golvet, där jag placerade mig själv, med Justin sittandes uppflugen på pianot.

''Vad bestämde ni, exakt?'' frågar jag nyfiket.

''Vilka sånger vi ville ha.'' svarar Justin. ''Jag tror vi bestämde oss för att ta ungefär hälften av sångerna.''

''Du tror?''

''Japp. Men jag kommer inte ihåg vilka...''

Jag skrattar åt honom och fortsätter reta honom för hans icke existerande minne, men avbryts snart då Scooter sticker in huvudet genom dörren.

''Pauli, vilken stad bor du i?'' frågar han snabbt.

''Va?'' frågar jag, jag hängde inte riktigt med i hans prat-hastighet.

''Vilken stad bor du i? Så vi kan fixa en assistent som bor där.''

''Oh, Jönköping.'' svarar jag och hör honom försöka upprepa orden till personen han pratar med. ''Du kan säga Jonkoping istället.'' informerar jag honom och till slut lyckas han förmedla var jag bor.

''De gav mig nummer till några personer, du kan ringa de och sedan bestämma vem du vill ska jobba med dig.'' säger han när han kommit tillbaka och räcker fram en lapp med fem telefonnummer på.

Jag studerar listan för att bestämma vem jag ska ringa först. Listan består av fyra tjejer och en kille, trots att jag har flera killar som jag är jättebra vänner med så utesluter jag honom direkt. Det kan ha något att göra med att han heter Jörgen. Inte för att jag är en person som dömer människor innan jag träffat de, men det gör jag. I alla fall ibland. Istället för att stirra på listan så beslutar jag mig för att ta de i bokstavsordning, med Beatrice först.

''Hej mitt namn är Paulina, är det du som är Beatrice?'' hälsar jag när hon svarat.

''Ja, det är jag. Vad vill du?'' frågar hon kaxigt när jag svarar och får hela mig att fyllas av motvilja att svara henne.

''Åh, jag tänkte bara erbjuda dig en anställning hos mig, men jag tror jag har ångrat mig.'' svarar jag lent och avslutar med att säga hejdå innan jag lägger på. ''Hon var hemsk!'' utbrister jag sedan och stryker snabbt hennes namn från listan.

Näst på tur är Clara, hon var väl okej men vi klickade inte riktigt. Jag kan inte sätta fingret på varför, men det var något med henne som jag inte gillade. Troligtvis den lilla detaljen att hon hann svära nitton gånger, jag räknade, under de två minuterna vi pratade.

''Hej, jag heter Paulina.'' säger jag när den tredje tjejen, Ellinor, har svarat. ''Jag letar en assistent och min kompis manager ringde runt lite och fick höra talas om dig.''

''Jaha, vad är det jag ska göra lite mer exakt?'' frågar hon nyfiket.

''Jag skriver låtar och behöver någon som kan hålla koll på pengar, möten, kunder och så vidare. Tror det var det i alla fall, har inte jättestor koll. Men du kan få prata med han som gav mig ditt nummer, han har lite mer koll!'' säger jag, väldigt förvirrad eftersom jag egentligen inte vet någonting.

''Okej!'' svarar hon entusiastiskt, vilket får mig att känna mig ganska säker på att, om hon vill, så kommer jag anställa henne.

Jag räcker min mobil till Scooter som verkar förstå vad det handlar om då han direkt börjar prata om någonting jag inte orkar lyssna på. Efter ett tag räcker han tillbaka mobilen till mig och jag tar förvånat emot den, jag trodde att han skulle lösa allting.

''Jag jobbar jättegärna för dig.'' säger hon när jag meddelat att det är jag som lyssnar. ''Du verkar vara en härlig tjej och jag ser fram emot att lära känna dig.''

''Detsamma.'' svarar jag glatt. ''Jag har pratat med några andra, men ingen har gett ett lika bra intryck som du.''

''Tack, det värmer. Jag kommer komma upp till Göteborg imorgon så skulle vi ha ett möte, innan allt blir bestämt.''

''Det hade jag ingen aning om, men det blir säkert bra. Då ses vi imorgon.''

''Det gör vi, hejdå.''

Jag säger också hejdå och sen lägger vi på, det är först då som jag kommer att tänka på en sak.

''Jag har inga pengar att betala henne med.'' säger jag till Scooter. ''Jag kan inte anställa någon utan att betala den.''

''Lugna ner dig.'' svarar han. ''Vi kommer betala för låtarna, och sen kommer du få en del av intäkterna som vi får varje gång den spelas. Som Justin, men inte lika mycket.''

''Oh.'' säger jag, förvånad över att jag inte fattat det tidigare. ''Jag antar att det låter bra.''

'Grattis'

Precis som jag sa till Sandra så håller alla, i alla fall Sophie, på att vakna. Nu är hon på lite bättre humör och frågar glatt vem jag pratade med.

''Sandra.'' säger jag och tar upp min mobil för att kolla på smset som nyss trillade in.

'Hej Paul, vad görs? <3'

'Sitter i bussen med Sophie, själv? ;) <3'

''Vem är det?'' frågar Sophie nyfiket.

''Adam.'' svarar jag enkelt.

''Aww, lovebirds.'' retas hon lågt och jag svarar med att le lite.

'Är med Tom <3'

''Vad skriver han?'' undrar hon nyfiket.

''Att han är med Tom.'' mumlar jag, mer koncentrerad på att svara.

'Ugh, alla sov för bara några minuter sen -.- <3'

'Bara för att du är morgonpigg... <3'

'Inte mitt fel! <3'

'Jo! <3'

'Ha ha <3'

'Tom hälsar! <3'

''Vem är Tom?'' frågar Sophie.

''Hans kompis.''

''Just det... Är han snygg?''

''Alltså, ja. Typ.'' svarar jag efter att ha tänkt till lite. ''Du får väl träffa honom och skapa dig en egen uppfattning.''

'Sophie frågade nyss om han var snygg ;) <3'

'Och du svarade? ;) <3'

'Att hon får träffa honom och se själv ;) <3'

'Ska vi boka bord åt de någonstans? ;) <3'

''Du skulle bara våga!'' tjuter Sophie.

''Om jag gör!'' svarar jag och börjar trycka in ett svar. ''Ska jag trycka på skicka?'' retas jag.

''Nej!'' utbrister hon och kastar sig över mig för att ta den från mig men lyckas, istället för att ta bort det, att skicka det.

'Ja! :D <3 / Sophie'

''Paulina jag ska döda dig!'' skriker Sophie ursinnigt medan jag fullkomligt bryter ihop av skratt.

''Vad händer?'' frågar Emma nyvaket från raden på andra sidan men börjar snabbt skratta åt scenen som utspelar sig framför hennes ögon.

Jag hänger utanför sätet, halvt hopvikt av skratt, och Sophie sitter, helt röd i ansiktet av ilska och förödmjukelse, och kittlar mig.

''Okej, det räcker.'' tjuter jag när jag inte står ut längre. ''Jag ringer honom och förklarar!''

''Hej!'' svarar Adam när det bara har gått någon enstaka signal. ''Menade hon det?'' frågar han sedan och syftar tillbaka till smset som Sophie råkade skicka.

''Ja, det är klart!'' svarar jag och får ett nyp i sidan av Sophie. ''Okej, det gjorde hon inte.'' skrattar jag.

''Nu hänger jag inte med alls...'' säger Adam förvirrat.

''Jag skickade smset.'' förklarar jag. ''Fast Sophie vill gärna träffa honom!''

''Bra, för jag visade det för Tom, och han var med på det. Det skulle vara hemskt om det inte var sant!'' svarar Adam och jag känner genast ett styng av dåligt samvete.

''Okej, men vi hörs?'' säger jag som en fråga.

''Absolut!'' svarar han och vi säger hejdå lite snabbt.

''Du har visst en dejt ändå.'' konstaterar jag, vänd mot Sophie.

''Men, va?'' utbrister hon.

''Adam hade visat det för Tom, och han hade sagt att han också ville det...'' säger jag.

''Huh?''

''Men ni får säkert jättetrevligt!'' skyndar jag mig att säga. ''Han är väldigt rolig och är faktiskt ganska snygg.''

''Har du någon bild?'' frågar hon och jag andas lättat ut.

''Nej, men det är då man tar hjälp av facebook.'' ler jag.

''Okej, han var ändå snygg. Jag antar att det borde fungera.'' säger hon efter att ha studerat bilden i någon minut.

''Kan någon förklara vad som hänt?'' frågar Emma, som fortfarande inte fattar något.

''Jag och Adam har fixat en dejt åt Sophie med Tom.'' svarar jag. ''Och Sophie råkade skicka en grej som inte skulle skickas och hon fick ett litet utbrott.''

''Tom?'' frågar Emma. ''Just det! Han den jättesnygga killen som tränar hockey med Adam?''

''Hockey?'' upprepar Sophie nöjt. ''Det kan nog bli kul.''

''Vad pratar ni om?'' frågar Harry, som sitter bredvid Emma.

''Oh, bara...'' börjar jag säga, men får en benig armbåge i sidan av Sophie.

''Ingenting.'' avslutar hon.

Harry ser inte riktigt ut att tro henne, men han lämnar ämnet med en axelryckning, något Louis inte hade någon större lust att göra.

''Det lät inte som ingenting.'' säger han fundersamt.

''Det kanske det inte var, men det var privat.'' svarar Sophie och rodnar.

''Paulina fixade en dejt till Sophie.'' säger Emma och får Sophie att sucka och lägga huvudet i händerna.

''Grattis.'' säger Liam, utan att låta det minsta retsam.

''Ja, grattis!'' stämmer Niall in.

''Så, vem är den lyckliga?'' frågar Louis nyfiket.

''Han heter Tom. Han är min vän.'' säger jag och får de att nicka förstående.

''Är vi där snart?'' fågar Zayn, han verkar lite otålig över att få komma ut och röra på sig.

''Lugna ner dig, det är minst en och en halv timme kvar.'' säger jag. ''Vi har inte ens åkt förbi Jönköping än.''

'Är det inte lite tråkigt?'

Konserten tar slut, lite för fort, och jag vänder mig direkt om i stolen.

''Kom.'' säger jag till tjejen som både glatt och storögt nickar. ''Hittar ni tillbaka? Jag ska bara prata lite med en kompis.'' tillägger jag till Emma och Sophie, som sett väldigt förvirrade ut.

''Javisst, gå du.'' försäkrar Emma och jag kan inte låta bli att oroa mig lite över de, så pass duktiga som de är på att göra bort sig skulle inte något kunna förvåna mig längre.

''Vad heter du?'' frågar jag tjejen när vi kommit ut till ett lite lugnare område.

''Maria.'' svarar hon glatt. ''Skulle jag, öh, kunna få din autograf?'' frågar hon sedan, betydligt mer nervös.

''Öh...'' svarar jag, helt ställd av frågan. ''Det är klart.'' lägger jag sedan till när jag ser hur obekväm hon känner sig. ''Har du papper och penna? För jag är rädd att jag inte har det.''

''Nej.'' säger hon och rodnar lätt. ''Jag trodde inte jag skulle träffa killarna, eller dig heller för den delen.''

''Det kunde du ju inte veta.'' tröstar jag. ''Men går du med någon kompis?''

''Nej, eller jag känner ju människor som är här men jag gick inte med någon.''

''Är inte det lite tråkigt? Att gå själv menar jag.'' frågar jag och drar samtidigt upp mobilen och skickar iväg ett sms för att be Emma fråga om Maria kan följa med backstage och få sin autograf.

''Alla directioners är en familj, så det märks knappt.'' ler hon. ''Fast det hade varit snäppet roligare om min bästa vän också gillade de och kunde gå med mig.''

''Jag förstår det.'' säger jag och ler stort. ''Vad sägs om att gå och fixa din autograf?''

''Hur... Va?'' frågar hon förvirrat.

''Vi ska backstage.'' förklarar jag och visar sedan vägen mot rätt dörr.

''Är det säkert att jag får följa med?'' undrar hon.

''Japp, jag smsade till och med för att fråga.'' ler jag och håller samtidigt upp mobilen så hon kan läsa Emmas svar.

''Okej.'' svarar hon glatt men man ser på henne att hon är nervös, det hade jag nog också varit.

Vi hittar rätt, efter några små missöden med fel korridorer och dörrar, och kliver in för att hitta tjejerna nedsjunkna i varsin soffa med mobilerna i händerna. De tittar upp när vi kommer in och hälsar glatt på Maria, som verkar glömma bort att vara nervös. Killarna är inte där utan är och duschar av sig men de kommer efter bara några minuter och verkar lite förvånande, men väldigt glada, över att hitta Maria i sin loge. Hon får flera bilder med alla möjliga personkombinationer och autografer av varenda kotte. Till och med Emma och Sophie får skriva varsin, något de sedan stolt påpekar så fort de får tillfälle. Efter ungefär en halvtimme är Maria tvungen att gå då hennes mamma ringer och i panik undrar varför hon inte väntar där de bestämt. När hon försvunnit går resten av oss upp på våra rum. Jag stupar i säng medan Emma och Sophie sitter uppe och pratar.

Nästa morgon lyckas jag vakna tidigare än jag brukar och är såklart alldeles för pigg för att kunna somna om. Klockan visare står inte på mer än kvart över sex, men på nolltid har jag dragit på mig mina springkläder för att ta en jogging-runda i Stockholm.

Benen nästan rör sig av sig själva, fötterna slår sin jämna rytm mot asfalten och musiken hörs tydligt i hörlurarna. Det dröjer inte länge innan jag har kommit in i andra andningen och det går lättare att springa. Eftersom jag alltid har varit en tjej som är bekvämare med distans än med korta sträckor så dröjer det ungefär en timme innan jag stiger in genom hotelldörren igen. Mina vänner ligger, fortfarande, och sover. Jag skakar misstroget på huvudet medan jag packar mina saker och sedan hoppar in i duschen, jag slipper i alla fall vänta på att de ockuperar badrummet.

Även i duschen hörs musiken tydligt, jag har nog aldrig sjungit i duschen, den biten får min kära, tondöva lillebror stå för, men jag lyssnar alltid på musik. Det spelar ingen roll var jag är eller vad jag gör, musik är livsviktigt för mig.

''Kan du inte sänka?'' ropar Emma surt utifrån rummet. ''Vissa försöker faktiskt sova!''

''Vi ska träffas i lobbyn om en tjugo minuter och sedan åka direkt!'' ropar jag tillbaka.

''Om en tjugo minuter?'' upprepar hon, lite panikslaget.

''Ja, om en tjugo minuter.'' bekräftar jag.

''Vakna!'' hör jag henne tjuta och kan nästan se framför mig hur hon försöker ruska liv i Sophie.

Road av deras panik fixar jag i ordning mig, när jag kommer ut ur badrummet fem minuter senare hinner jag se två suddiga skuggor som rusar förbi mig in i badrummet.

''Vad är klockan?'' frågar Sophie stressat.

''Kvart i åtta.'' svarar jag tillbaka.

''Och när skulle vi träffas?'' undrar hon.

''Åtta.''

''Kan du hjälpa mig att packa?'' frågar hon och jag ropar ett enkelt visst tillbaka och börjar vika ihop hennes kläder.

Efter att jag har fått ordning på hennes saker hjälper jag även Emma, som alltid är seg med sådana saker. Jag har ändå tid över som jag inte vet vad jag ska göra av. Emma har inte med sig betydligt mer saker än Sophie, men är betydligt mycket duktigare på att sprida ut sina saker. Hennes rum ser ut som ett bombnedslag, det är knappt att madrassen jag brukar sova på får plats. Som tur är så har vi, eller mest jag, bestämt att nästa gång jag kommer ska vi ta tag i det och hennes rum ska bli skinande rent.

''Är ni klara snart?'' frågar jag otåligt och pillar med mitt blöta hår i brist på annat att göra.

''Lugna ner dig.'' säger Emma och drar på sig sina kläder.

''Men vi kommer komma för sent.'' envisas jag.

''Nej.'' säger Sophie.

''Då går jag väl ner så länge då, jag är hungrig.'' säger jag och grabbar tag i mina saker.

När jag kommit ner i lobbyn, där vi skulle samlas, står de flesta redan där. Minus själva artisterna och mina vänner. Artisterna dyker upp efter bara någon minut, alla hänger på varandra och de ser mer döda än levande ut. Mina kära rumskamrater kommer ytterligare lite efter det och vi går på bussen. Tydligen ska vi få mat på bussen, vilket är tur. Min mage gör uppror genom att ge ifrån sig ljud som inte är så värst smickrande.

Efter frukosten, som jag fått tredubbelt av då varken Sophie eller Emma var särskilt hungriga, så slocknar alla på en gång. Jag sitter bredvid Sophie, som somnat med huvudet lutat mot min axel.

''Varför ska alla vara så trötta hela tiden?'' muttrar jag surt och slår upp min dator.

Med hjälp av min underbara internetsticka är jag snart ute i cybervärlden. Skype ploppar automatiskt upp och jag känner hur hela jag skiner upp när jag ser att Sandra är inloggad. Jag ringer henne och det första jag gör är att klaga på hur trötta alla är. Hon skrattar lite och sedan faller vi in i en diskussion om huruvida det är bra eller dåligt att vara morgonpigg. Jag, som är det, ser såklart bara de negativa delarna medan hon, som är väldigt morgontrött, klagar på att hon är just morgontrött.

''Hur är det att bo i Irland då?'' frågar jag nyfiket.

De flyttade ju strax efter att jag lämnat USA och jag har inte pratat med henne på ett tag,så jag känner att jag har rättigheten att fråga det. Sandra svarar entusiastiskt att det är underbart och att närmsta barnvakt bara bor en halvtimmes bilresa därifrån. Tydligen så bor Dylans föräldrar i ett hus som mer liknar ett slott så de bor där ganska ofta.

''Vi ska nog bo där lite i sommar, och de har plats till dig med.'' säger hon.

''Kan jag komma då?'' frågar jag nervöst. ''Jag har ju inte ens sagt hej till de.''

''Jag ska fråga, så måste du väl prata lite med din pappa också.''

''Tyvärr måste jag ju det.'' ler jag. ''Men vi får höras vidare med det.''

''Absolut! Det vore jättekul om du kunde komma och vi har tyvärr ingen plats du kan bo på...''

''Jag ska fråga pappa.'' säger jag. ''Men de andra börjar vakna nu...''

''Jag borde gå och göra mina plikter som mamma.'' säger Sandra. ''Vi får höras av helt enkelt!''

''Klart vi ska! Hejdå!''

'Vad tycker du om maten?'

När Lisa har gått har tystnaden släppt, nu pratar alla med alla istället. Utom jag då, trött som jag är orkar jag inte riktigt socialisera mig. Istället studerar jag alla, Sophie och några av killarna har en diskussion om fotografering medan Emma och Harry sitter lite vid sidan om och pratar om resor.

''Så, Paulina, tycker du att det är viktigast för en fotograf att kunna ta bra bilder eller att kunna redigera?'' frågar Sophie och försöker viga in mig i konversationen.

''Jag vet inte.'' svarar jag förvirrat. ''Vänta, va?''

''Kunna ta kort eller redigera, vad är viktigast?'' upprepar Zayn. ''Jag tycker att det är redigeringen. Du kan ta dåliga kort och ändå få de att se bra ut.''

''Det stämmer.'' håller jag med. ''Det känns som att det blir mindre och mindre 'riktiga' fotografer. Nu för tiden kan alla ta den bild och få den att se professionell ut.''

''Som denna.'' säger Sophie och drar upp sin mobil. ''Titta på detta fotot. Det är inte alls bra, men med bara appar på min mobil kan jag få det att se bättre ut.''

Hon går in på någon app jag aldrig har hört talas om och börjar ljusa upp eller tona ner eller vad det nu är hon håller på med. Bara någon minut senare håller hon upp mobilen igen och nu ser vi att hon ändrat lite färger och lagt till text och även förändrat på andra sätt som jag inte kan peka ut.

''Ser ni, det ser så mycket bättre ut.'' konstaterar hon och får på så vis med sig både Liam och Louis, som tidigare tyckte att fotot var viktigare än redigeringen, på sin sida.

''Killar, ni måste fixa hår och make-up nu.'' ropar en röst genom dörren.

''Kommer.'' ropar Liam tillbaka och suckar.

''Vad ska ni göra när vi är borta?'' frågar Zayn, som om de skulle vara borta i månader.

''Jag kan bara prata för mig själv, men jag är riktigt hungrig.'' säger jag och tittar på Sophie för att få medhåll.

''Jag med, vi hann bara tjugo meter förra gången.'' säger hon och jag ler åt minnet.

''Emmis, vill du äta?'' ropar jag frågande till henne och hon rodnar åt smeknamnet.

''Ja.'' ropar hon tillbaka. ''Och sluta kalla mig det.'' lägger hon till lite surt.

''Aldrig.'' säger jag och flinar retsamt mot henne. ''Kom igen, nu går vi!''

Det är tur att Sophie har ett bra lokalsinne, med mitt hade vi aldrig hittat fram, nu tar det bara några minuter att hitta. Visserligen är det många människor som jobbar här och ska få mat, men särskilt många alternativ finns inte. Som tur är spelar inte det någon roll då de alternativ som finns ser väldigt goda ut. Efter lite tvekan på om man ska beställa eller något så går vi fram mot buffén och tar för oss av det som serveras. I närheten finns inte en enda själ och det finns inte ens en kassa så jag antar att vi inte behöver betala.

''Det här är så gott.'' stönar Emma med mat i munnen.

''Varför pratar du engelska?'' frågar Sophie, men eftersom Emmas mun är full av mat så rycker hon bara på axlarna till svar.

''Du och Harry såg ut att komma bra överens.'' flinar jag och blinkar oseriöst åt henne.

''Tyst.'' muttrar hon och ger mig en dödande blick.

''Så ni kommer inte bra överens?'' frågar Sophie roat.

''Jo.'' svarar Emma, i samma ton som innan.

''Ni är väldigt gulliga tillsammans.'' påpekar jag.

''Håll tyst.'' tjuter hon och spricker upp i ett leende, jag visste att hon inte var sur. ''Det har inte ni med att göra.''

''Enligt ditt leende vill du berätta.'' konstaterar jag, också leende.

''Och nu kan ansikten prata?'' frågar hon sarkastiskt. ''Nej! Jag... Tyst!'' utbrister hon efter att hon insett vad hon kläckt ur sig.

''Har inte ansikten alltid kunnat prata?'' frågar jag retsamt.

''Nu pratar vi om något annat.'' muttrar Emma.

''Som dig och Harry?'' frågar Sophie.

''Vad tycker ni om maten?'' frågar Emma desperat och får mig och Sophie att skratta innan vi gör henne nöjd och hakar på hennes samtalsämne.

Ett par timmar senare sitter vi fortfarande, fast denna gång på våra platser på konserten. Vi är omringade av directioners som hyperventilerar, något även Emma och Sophie gör. Platserna vi fått är riktigt bra, så bra sittplatser man kan få. Påminn mig att tacka de senare.

''Jag kan fortfarande inte fatta att vi är här.'' tjuter Emma och smälter in rätt bra bland alla andra i lokalen.

''Inte jag heller.'' utbrister Sophie i en mycket ljusare ton än vanligt. ''Och vi har ändå träffat de.'' tillägger hon, fast tystare.

''Lugna ner er.'' flinar jag och skakar på huvudet. ''Ni är helt galna.''

''Och du älskar oss.'' säger Emma kaxigt.

''Tyvärr.'' klagar jag. ''Fast det är bara ibland.''

''Neh, du älskar alltid mig.''

''Om du säger det så.''

''Japp.''

Vi avslutar vår konversation där när vi får syn på något som rör sig på scenen. Tiden flyter på och det känns som om den går mycket snabbare än vanligt. Ljudnivån är alldeles för hög för min smak så jag sänder ett tyst tack till mamma som, utan min vetskap, packade ner öronproppar i min väska. Att ha en pappa med tinnitus gör att jag förstår att det är något jag bör undvika, speciellt om jag nu vill satsa på mitt låtskrivande.

''Vill ni ha?'' frågar jag de andra men de verkar inte ens höra mig. ''Antagligen inte.''

''Ursäkta mig, men är du Paulina Wegelius?'' hör jag en tjej bakom mig fråga.

''Ja.'' säger jag förvirrat när jag vänt mig om och fått syn på den som pratade.

''Jag älskar verkligen din låt! Jag lärde mig den utantill på bara en dag!'' utbrister hon och får mig att spricka upp i ett stort leende.

''Tack så mycket! Vad gullig du är!'' svarar jag och får nästan tårar i ögonen av glädje. ''Vi kan prata mer när det är slut om du vill?'' fortsätter jag och hon nickar entusiastiskt.

'Försök bara vara normal'

Resten av den dagen, och dagen efter det, går lite för snabbt. Ena minuten satt vi och skoj-bråkade om en fransk skådespelare, andra minuten sitter jag på den sista lektionen för veckan och försöker koncentrera på vad läraren säger. Det är ganska omöjligt, med tanke på att jag, Sophie och Emma ska till Stockholm och träffa One Direction efter skolan slutat. Dessutom har vi svenska, och som jag tidigare nämnt är inte August Strindberg något man frivilligt läser. Som tur är har jag och Sophie flytt klassrummet för att 'läsa' i ett grupprum.

''Vi åker om drygt en timme, det är helt sjukt!'' suckar Sophie lyckligt och jag nickar instämmande. ''Fast du har redan pratat med de och dessutom skrivit en låt så du behöver inte ens vara nervös.''

''Det är jag inte heller.'' svarar jag och får ett oseriöst slag på armen av Sophie. ''Vad var det där bra för?''

''Det är inte rättvist att du inte är nervös.'' klagar hon. ''Titta, jag skakar!'' lägger hon till och håller upp sin hand framför sig, den skakar mycket riktigt.

''Tänk då på Emma.'' argumenterar jag. ''Hon har väntat på detta ögonblicket i hela sitt liv.''

''Okej. Jag är glad att jag inte är riktigt så besatt av de.'' medger hon med betoning på så.

''Hon är inte riktigt normal.'' säger jag, fast med värme i rösten. ''Fast hon är bra ändå.''

''Vad är klockan?'' frågar Sophie och jag trycker på mittenknappen för att få skärmen att lysa upp.

''Vi slutar snart, ska vi gå tillbaka?'' undrar jag och utan att vänta på svar börjar jag packa ihop mina saker. Sophie gör som jag innan vi lämnar grupprummet för att gå tillbaka till klassrummet.

Tio minuter senare har vi inte bara slutat, utan även hunnit hämta våra saker och hoppa in i vår bil. Mamma ska nämligen skjutsa oss till tågstationen, där Emma möter oss. Hennes skola ligger bara några hundra meter från stationen, så trots att hon släpar på lite packning klarar hon att ta sig dit på egen hand.

''Hej!'' hälsar hon och kastar sig runt min hals när jag hoppar ur bilen.

''Är du nervös?'' frågar jag retsamt och får henne att fnysa.

''Vad tror du?''

''Klart du är.'' flinar jag och får henne att slå till mig löst på armen.

Jag fortsätter flina och behåller den minen när vi går mot perrongen, man ser tydligt på Emma att hon skakar av nervositet. Efter att ha väntat i ungefär en kvart rullar tåget in på stationen och mamma säger hejdå till oss, med ögonen fyllda av tårar och mumlar att vi har vuxit för snabbt. Vi inser, efter att ha kollat på biljetterna, att de köpt platser i första klass till oss och letar därför oss fram i tåget. Såklart ska vi då ha gått på längst bak och får tränga oss förbi alla andra som bestämt sig för att åka till Nässjö, staden där vi ska byta tåg, just idag. Ett flertal är unga tjejer som säkerligen ska åka samma sträcka som vi för att gå på samma konsert som oss. One Direction är ju inte precis okända.

Timmarna går och ju närmare vi kommer desto nervösare blir både Emma och Sophie. Tillslut är det bara några minuter kvar innan vi är framme och då sitter mina vänner och skakar rätt ordentligt, samtidigt som de pratar oavbrutet. Meningar som inte har något att göra med de tidigare sagda forsar ut ur deras munnar och de stakar sig på varje ord. Istället för att försöka hjälpa de att lugna ner sig lite passar jag på att skratta, de beter sig som jag gjorde när jag skulle träffa 'Rix Morgon Zoo'. Rent teoretiskt är det alltså min tur att skratta åt nervösa människor.

När vi kliver av tåget i Stockholm står det en tjej med en skylt med mitt namn på och väntar på oss. Hon presenterar sig som Julia och berättar att hon jobbar på arenan där de ska uppträda. Enligt henne så sa hennes chef åt henne att komma och möta oss och ta oss till rätt plats. Vi nickar och följer sedan efter henne till bilen som ska ta oss till hotellet.

''Vill ni gå upp och fixa i ordning er på rummet?'' frågar hon på sin stockholmska dialekt, med en ton som säger att hon inte tycker om oss hur vi än gör.

''Vi vill gå upp.'' säger jag, delvis för att reta henne och delvis för att slippa bära på alla väskor.

''Jag finns här nere när ni är klara.'' suckar hon och slår sig ner i en soffa.

Tystnaden sänker sig när vi står i hissen upp till rätt våning fast när vi kommer in på rummet bryts den snabbt.

''Hon hatar oss.'' skrattar jag.

''Jag vet.'' håller Sophie med och även Emma faller in i skrattet.

''Vilka ska dela säng?'' frågar jag efter att ha lyckats lugna ner mig.

''Öh.'' säger Emma. ''Jag vet inte.''

''Bara jag får den mjukaste!'' utbrister Sophie.

''Jag vill också ha en mjuk!'' klagar Emma och vi kommer överens om att de ska dela på dubbelsängen som enligt de känns som att sova på moln. Själv är jag fullt nöjd med att få ha en dubbelsäng för mig själv och eftersom jag kan sova överallt spelar inte mjukheten speciellt stor roll.

Efter att det problemet ur vägen byter de andra om, de har inte särskilt stor lust att träffa sina idoler i mysbyxor, jag däremot hatar det av någon anledning och har haft på mig en blus och kofta med stuprörsjeans hela dagen. Jag är inte direkt utseende fixerad men jag har några principer för hur jag ska se ut som jag aldrig släpper på, inte ens när jag sitter på ett tåg i fyra timmar. Under tiden Sophie bättrar på sin sminkning fixar jag Emmas hår lite lätt och sen byter de. Frisör är faktiskt ett yrke jag skulle kunna tänka mig.

Något mer presentabla än tidigare vandrar vi ner till lobbyn och hittar Julia pratande i sin mobil. Med tanke på vad hon säger hoppas jag verkligen att hon pratar med sin kille, annars skulle jag bli riktigt orolig. Hon tittar upp och reser sig upp utan att avluta sitt samtal, sen går hon före oss mot en dörr. Förhoppningsvis leder hon oss till killarna och inte någon annan läskig plats. Jag skakar av mig tanken och påminner mig om att vi är i en byggnad som är hopbyggd med arenan.

''Vi är framme.'' ler hon syrligt och stannar framför en dörr där en står skylt berättar att vi står utanför One Directons loge.

''Tack.'' kvittrar jag och kör på ordspråket 'Döda de med vänlighet'.

Jag väntar till hon är utom synhåll och knackar sedan på dörren. Genast börjar det mumlas där inne men dörren är för tjock och för ljudisolerad för att man ska kunna höra vad de säger, såvida de inte skriker. Dörren öppnas och en blond kille sticker ut huvudet.

''Är inte du lite för ung för att jobba som journalist?'' frågar han förvirrat och tittar från mig till Sophie till Emma.

''Jag vet inte. Hur gammal ser jag ut att vara?'' frågar jag, efter att jag bestämt mig för att skoja lite med honom.

''Hm, jag vet inte.'' svarar han och jag flinar.

''Berätta!'' envisas jag och han suckar för att studera mig mer ingående.

''Hon är femton.'' hör jag Sophie säga, svagt.

''Du förstörde allting.'' klagar jag och gör en sur min mot Sophie som ler till svar och rycker på axlarna.

''Va?'' frågar Niall, nu ännu mer förvirrad, stackarn.

''Vänta lite, du är inte journalisten, eller hur?'' frågar Louis som dykt upp i dörröppningen.

''Nix.'' svarar jag och ler. ''Jag är Paulina.''

''Oh, ja, jag tyckte att jag kände igen dig!'' säger Niall och flyttar sig sedan så jag kan komma in.

''Det här är Sophie och Emma.'' säger jag och pekar på de i ordning innan jag försvinner in genom dörren. ''De bits inte, jag lovar!'' ropar jag till tjejerna som står kvar som paralyserade utanför.

Antingen hör de mig inte eller också är de för nervösa för att röra sig, hur som helst får de mig att gå ut igen och ta tag i deras händer för att leda in de i logen.''Ni beter er som treåringar.'' mumlar jag ur mungipan under tiden jag drar de framåt.

''Det känns konstigt.'' mumlar Emma tillbaka.

''Försök bara vara normal.'' säger jag. ''Eller, så som du brukar vara i alla fall.''

''Hej.'' säger Harry när jag släppt taget om mina något pinsamma vänner.

''Hej.'' svarar jag tillbaka och står där lite akward innan jag slår mig ner på en stol.

''Så...'' börjar Liam säga, troligtvis för att få bort tystnaden. ''Hur mår du?''

''Jag mår bra, tack. Du?'' svarar jag leendes.

''Samma. Det känns underbaart att vara i Sverige och faktiskt ha en konsert denna gången!''

'Han är snygg'

Efter att bara ha sett några minuter av filmen får jag ett sms av Adam, som frågar vad jag gör.

''Är det 'loverboy'?'' frågar Justin retsamt.

''Ha ha. Och för att stilla din nyfikenhet, ja.'' svarar jag drygt.

''Vad har jag missat?'' frågar Emma oroligt. ''Vem är 'loverboy'?''

''Pauli har skaffat en kille.'' förklarar Justin med en väldigt ljus röst.

''Vem?'' frågar Emma nyfiket och jag öppnar munnen för att svara.

''Adam.'' hinner Justin klämma ur sig innan jag får fram ett ljud.

''Seriöst?'' frågar Emma, vänd mot mig så jag kan bekräfta det.

''Ja.'' svarar jag och nickar. ''Kan han komma?'' frågar jag sedan.

''Behöver du verkligen fråga det?'' frågar Emma och Justin i mun på varandra.

''Okej, okej, jag frågar.'' flinar jag och svarar snabbt på smset.

Filmen är helt bortglömd så när vi väl kommer på att vi faktiskt tittar på film måste vi spola tillbaka ett tag. Ungefär en halvtimme senare får jag ett sms av Adam, som undrar hur tusan han ska ta sig förbi lagret med fans. Jag svarar att han får vara lite påhittig och att så länge han inte säger att han ska träffa Justin kommer ingen skada honom.

'Du är inte till nån hjälp... :( <3' svarar han, vilket får mig att flina lite.

'Aww, är Adis ledsen :( kom hit så ska jag trösta dig! <3'

'Ha ha <3'

'Bara säg att du ska in där och jobba eller något? <3'

'Ska försöka... <3'

'Vi är på ÖVERSTA våningen i rummet till HÖGER! <3'

'Okej, jag FATTAR! <3'

'BRA, det gjorde inte Emma... <3'

'Inte? <3'

'Nej, hon tog oss till fel våning och sen knackade hon på fel dörr... <3'

'Seriöst?! <3'

'Japp... <3'

'Det låter faktiskt som något hon skulle kunna göra... <3'

'Och det gjorde hon... <3'

'Är förbi de nu, vi ses snart! <3'

Bara någon enstaka minut senare knackar det på dörren och Emma, som sitter närmst, får den stora äran att öppna. Utanför står såklart Adam, med händerna i fickorna på vinterjackan. Ett leende sprids på mina läppar, så stort att det nästan känns fånigt. Justin tittar retsamt på mig men jag bara skakar på huvudet åt honom. Efter att Adam hälsat på Emma och Justin dimper han ner i soffan bredvid mig och greppar snabbt min hand.

''Hej.'' viskar han i mitt öra efter att ha pussat mig på kinden och jag ryser till. ''Vad är det?''

''Kittlig.'' gnyr jag fram och lyckas med hjälp av det enstaka ordet få både Adam och Emma att börja skratta. ''Det är inte kul!''

''Vad är inte kul?'' frågar Justin förvirrat.

''Hon tycker att det kittlas när man viskar henne i örat.'' fnissar Adam och jag slår löst till honom på armen. ''Jag bara skojar med dig.'' viskar han sedan i mitt öra, och får mig att luta mig bort från honom.

''Sluta.'' klagar jag och spelar sur.

''Aww, titta. Hon låtsas vara på dåligt humör.'' retas Adam och får mig att motvilligt börja le. Det känns skönt att veta att vi är bästa vänner även fast det har gått steget längre.

Vi blir tvungna att spola tillbaka filmen ännu en gång, eftersom ingen riktigt verkar tänka på att det faktiskt finns en paus-knapp. Filmen är på franska, vilket innebär att Adam inte fattar någonting. Han är den enda i rummet som inte kan franska, eller något annat språk än svenska och engelska för den delen heller. Som den bad-ass killen han är har han valt svensk/engelska istället för språk och kan aldrig få den meritpoängen, inte ens om han skulle få för sig att välja språk på gymnasiet. Något han kanske kommer göra, han har inte bestämt sig än.

Filmen tar slut och jag tittar mig omkring på mina vänner. Adam sitter med mobilen eftersom han gett upp försöket att förstå vad de pratar om, Justin har somnat och Emma sitter med tårar i ögonen. Jag däremot har tårar både i ögonen och rinnande över kinderna.

''Hur kan man inte gråta till den här filmen?'' snyftar jag fram och får Adam att titta upp på mig.

''Är den sorglig?'' frågar han uttråkat.

''Nej, men den är så gullig och han som spelar Pepinot är nog den sötaste person jag sett.'' förklarar jag.

''Vem är Pepinot?'' frågar Adam misstänksamt.

''Du behöver inte vara avundsjuk.'' säger Emma. ''Han är typ fem år i filmen.''

''Men filmen är ganska gammal, undrar hur gammal han är nu.'' utbrister jag och drar fram mobilen för att kolla.

''Okej där går gränsen.'' konstaterar Adam och tar min mobil från mig.

''Emma! Du får kolla!'' tjuter jag och försöker desperat få tag i min mobil.

''Nej, det gör du inte Emma.'' säger Adam hotfullt.

''Jo, jag är faktiskt nyfiken.'' säger hon och börjar vant knappa på sin mobil. ''Han heter Maxence Perrin och är född 1995.'' läser hon upp. ''Han har inte gjort så mycket mer än den filmen så det är lite svårt. Men här är nog hans facebook-konto.''

''Jag får se!'' försöker jag skrattandes.

''Nej.'' säger Adam och håller fast mig.

''Seriöst, han är het.'' konstaterar Emma. ''Fast herre gud, han som spelade Pierre Morhange ser ännu bättre ut.''

''Jag vill se!'' klagar jag.

''Varför vill du se på några fransktalande idioter?'' frågar Adam förolämpat.

''Jag kommer inte göra slut med dig för att jag får syn på en annan snygg kille.'' suckar jag. ''Vad tror du om mig egentligen?'' Adam verkar inte hundra procent övertygad men släpper mig ändå. Emma vänder upp sin mobil och jag stirrar på skärmen. ''Okej, jag ljög innan.'' säger jag snabbt och tar mobilen från Emma. ''Galet.''

''Okej, det räcker nu.'' bestämmer Adam och tar ifrån mig även den mobilen. ''Vad ser du i honom?''

''Han är snygg?'' svarar jag frågande.

''Mer än det?'' frågar han avundsjukt.

''Ingenting, jag känner honom inte.'' svarar jag ärligt. ''Jag skulle inte göra slut med dig för att en kille som är modell och nästan tio år äldre än mig råkar vara snygg.''

''Hundra procent?''

''Hundra procent.'' intygar jag.

''Kan ni sluta vara så där över söta, jag blir avundsjuk för jag är helt forever alone.'' klagar Emma.

''Du är inte forever alone, du är forever online.'' svarar jag och ger henne en menade blick.

''Okej. Du har nog rätt, men det är för att jag från början är forever alone.''

''Du har varit så hela tiden jag känt dig.''

''Men det är för att jag alltid varit forever alone.'' argumenterar hon.

''Det kan stämma.'' medger jag och hon kastar en kudde på mig. ''Det var du som sa det!'' försvarar jag mig.

''Men du skulle inte hålla med!'' suckar hon, som om det var jag som var trög.

''Varför sa du det då?'' frågar jag förvirrat.

''För att du skulle bevisa motsaten.'' förklarar hon.

''Hur tänker du?'' undrar jag roat. ''Det där var nog det osmartaste jag någonsin hört.''

'Är du hög eller något?'

Resten av dagen går extremt långsamt. Till stor del är det nog på grund av den överdrivet långa håltimmen. När jag och Sophie kom tillbaka till killarna envisades de med att få reda på vad vi pratade om, så jag berättade helt enkelt. Dock en lite mindre gulligt version med bara det viktigaste, men de verkade nöjda ändå. Den sista lektionen för dagen är svenska, vilket är en av de segaste lektionerna som finns. Läraren vi har där kan vara den sämsta jag någonsin haft. Just nu håller vi på att läsa böcker av kända, svenska, gamla författare. Typ August Strindberg och Per Fogelström. Låter det kul? Om du tycker det är du konstig, för det är urtråkigt.

När jag knappt en timme senare står utanför Justins hotell inser jag ett litet problem. Framför hotelldörrarna står nämligen ett tjockt lager med tonårstjejer. Någonstans står några enstaka killar men de skulle kunna räknas på fingrarna på min ena hand. Plötsligt känner jag en hand på min axel och hoppar förvånat runt. Där står Emma och ler mot mig.

''Hej.'' säger hon och kramar om mig, jag säger samma sak och kramar tillbaka. ''Hur är det tänkt att vi ska komma igenom?'' frågar hon sedan och nickar mot skaran av beliebers som vaktar ingången.

''Vi låtsas att vi inte kan svenska eller engelska och enbart pratar franska.'' utbrister jag. ''Så tycker vi oss igenom och säger 'ursäkta' hela tiden.''

Emma ser skeptiskt på mig och skakar på huvudet.

''Har du någon bättre idé?'' undrar jag utmanande.

''Nej.'' erkänner hon efter att ha tänkt en stund.

''Då kör vi! Det blir kul!'' säger jag uppspelt.

''Du är konstig.'' konstaterar hon, vilket bara får mig att rycka på axlarna och le ännu större.

Min plan sätts i verket och vi pratar högt och tydligt på franska när vi säger ursäkta och liknande fraser. Till en början verkar de lite upprörda över att vi bara trycker oss igenom, men min metod fungerar. De tror nog att vi är utländska turister som har bråttom upp till vårat rum.

''Hur tusan kom du på det där?'' frågar Emma när vi har kommit genom dörrarna och utom hörhåll.

''Ingen aning. Men de kan ju inte klaga om de inte tror att vi fattar.''

''Tänk så hade någon kunnat flytande franska och börjat prata med oss.'' säger Emma och får mig att spärra upp ögonen och sedan börja skratta av själva tanken.

''Vi hade varit så körda.'' skrattar jag fram men avbryts av hissen som kommer ner och öppnar sina dörrar framför oss.

''Jag trycker!'' ropar Emma och kastar sig mot knapparna. ''Vilken våning?'' frågar hon sedan.

''Den högsta.'' säger jag och hon tittar lite på knapparna.

''Vilken är det?''

''Den med högst nummer kanske?'' frågar jag sarkastiskt.

''Du kan nog ha rätt.'' medger hon och trycker in rätt knapp. ''Vilket rumsnummer är det då?''

''Ingen aning, men det finns bara två sviter på den våningen. Den till höger är hans.''

''Du har bra koll.'' retas hon.

''Som om du har bättre.''

''Nej, men jag skulle inte kunna ha bättre koll.''

''Sant.'' suckar jag och kliver sedan ur hissen som stannat på en våning. ''Fast, det är fler dörrar än två här...'' konstaterar jag efter att ha tittat mig omkring.

''Du sa att det bara skulle vara två!'' säger Emma och tittar anklagande på mig.

''Han sa så.'' försvarar jag mig. ''Fast vi är inte på översta våningen ditt nöt.'' säger jag sedan, när jag tagit ett kliv tillbaka in i hissen och studerat knapparna.

''Är vi inte?'' frågar Emma och skyndar in till mig för att se det med egna ögon. ''Den knappen var inte där innan, jag lovar!'' försvarar hon sedan sig själv.

''Säkert.'' ler jag och trycker på den knappen för att se dörrarna stängas och öppnas på en ny våning, denna gång med endast två dörrar.

''Nu verkar det stämma.'' säger Emma och går fram mot en av de och knackar hårt.

''Är du hög eller något?'' frågar jag och tittar konstigt på henne.

''Eller något.'' svarar hon. ''Varför öppnar han inte?''

''Du knackar på fel dörr.'' förklarar jag snällt.

''Du sa den högra ju!'' säger hon och vänder sig mot mig.

''Ja, och du knackar på den vänstra.'' informerar jag henne om.

''Gör jag?'' frågar hon och backar lite. ''Det gjorde jag visst.'' erkänner hon och knackar nu på rätt dörr.

''Jag är inte här.'' hör vi en trött röst säga från rummet.

''Ja, du bevisade nyss det.'' säger jag sarkastiskt. ''Men det är bara jag och Emma, öppna!''

''Vet ni om att ni lät exakt som vissa av mina fans som knackar på varenda dörr bara för att hitta mig?'' frågar Justin när han öppnat dörren.

''Nej, det visste vi inte.'' säger Emma.

''Varför knackade ni på den andra dörren?'' frågar Justin då.

''För att Emma just bevisade att hon är en idiot. Först så tar hon oss till fel våning och sen så knackar hon på fel dörr.'' suckar jag och skakar på huvudet.

''Hon frågade mig om jag var hög eller något.'' utbrister Emma surt.

''Ja, och vet du vad hon svarar?'' frågar jag Justin, som skakar på huvudet till svar. ''Eller något.'' säger jag, vilket Justin tydligen tyckte var jätteroligt då han börjar gapskratta.

''Om någon någonsin frågar mig det så vet jag nu vad jag ska svara.'' skrattar han fram och kliver sedan bort från dörren för att släppa in oss.

''Har du allt detta helt för dig själv?'' frågar Emma fascinerat.

''Tja, jag brukar dela med Fredo, men han är hemma denna veckan.'' förklarar Justin. ''Vill ni se en film eller något?''

''Eller något.'' svarar Emma och får alla att börja skratta.

''En film blir bra.'' säger jag när jag lugnat ner mig något.

''Vilken film vill ni se?'' frågar han.

''Har ni hört talas om 'Les Choristes'?'' frågar Emma. ''Jag såg den med franskan för inte så länge sedan. Den är så gullig och jag blev helt kär i den!'' fortsätter hon efter att vi sagt nej.

''Vad handlar den om?'' frågar jag lite tvekande.

''Det är en skola för, typ, barn med problem i Frankrike. En ny lärare börjar där och han får den att bilda en kör.'' berättar hon.

''Jag har hört talas om den. Den verkar bra.'' säger Justin och då verkar det vara bestämt.

'Du måste inte gå någonstans'

Middagen med Justin och min familj blev lyckad. I alla fall om man ser det faktumet att de knappt pratat innan utan i princip bara sagt hej. Min lillebror var inte helt okej med Justin innan, men förhoppningsvis har det ändrats efter kvällens samtal. Han var inte så elak som han skulle kunna vara mot honom, och det är väl allt man kan begära. Erik har väl, så att säga, varit lite av en hater och tyckt att Justin sjunger som en tjej. Det får han tycka om han vill, så länge han inte trycker ner Justin på grund av det.

''Vad vill du kolla på?'' frågar Justin och avbryter mina tankar.

Jag tittar frågande på honom och han håller upp tre stycken filmer som han tydligen vill att jag ska välja mellan. Jag pekar på The Perks Of Being A Wallflower och han nickar gillande samtidigt som han lägger undan de två andra. Jag öppnar fodralet och sätter i skivan i datorn. Under tiden jag väntar på att den laddas bäddar jag upp min säng och hämtar en pall att ha datorn på.

''Justin!'' ropar jag sedan, han har på något vis försvunnit.

''Ja?'' hör jag honom säga från mitt lilla loft.

''Filmen är klar.'' säger jag och han dundrar ner för trappan för att hoppa upp bredvid mig i sängen.

Inte ens halva filmen har hunnit gå innan Justin har somnat. Jag ler lite men glömmer snart bort det allt eftersom jag blir mer och mer indragen i filmen. När filmen är slut upptäcker jag att Justin inte bara fortsatt sova utan även tagit upp ungefär all plats i sängen, förutom den minimala yta jag sitter på. På grund utav Justins lilla breakdown tidigare idag låter jag honom fortsätta sova och drar istället med mig det extra täcket och den ena av mina två kuddar ner på golvet. Ni tycker säkert att jag är helt från vettet och säkerligen ganska konstig, vilket jag kan hålla med om, men jag tycker att det är helt underbart att sova på golvet. Tyvärr så har inte mitt rum golvvärme utan jag får lägga ut en filt under mig.

Klockan ringer som vanligt nästa dag och jag är direkt uppe och hoppar. Justin är något tröttare än mig, trots att han sovit någon timme längre. Jag hinner klä på mig och packa väskan innan han bestämt sig för att öppna ögonen.

''Pauli? Seriöst?'' mumlar han trött och kastar en menande blick på klockan.

''Jag måste gå om ungefär en timme. Upp med dig.'' manar jag och drar bort hans täcke.

''Du måste inte gå någonstans.'' försöker han.

''Bara för att du är här betyder det inte att alla har samma schema som dig.'' påpekar jag och höjer volymen ytterligare på radion för att han ska hoppa upp.

''Vi skjutsar dig, du måste inte gå någonstans.'' förtydligar han.

''Bara om jag kommer dit i tid, och just nu känns det som att vara för naiv.'' argumenterar jag mot. ''Få bort din rumpa från min säng.''

Till min förvåning gör han faktiskt som jag säger och drar sig långsamt upp ur sängen och låter mig bädda samtidigt som han klär på sig. Trots att han är väldigt seg lyckas han bli klar i tid och låter mig och Sophie få skjuts ner till skolan. Skoldagen börjar med ett av mina sämsta ämnen, bild är verkligen det ämnet som jag hatar mest av alla. Det gör inte saken bättre att vi har håltimme efter och bildlärarens barn lyckas vara sjuka otroligt ofta, något de såklart lyckas vara idag med.

''Och vad ska vi göra i två timmar?'' frågar jag Sophie, Erik, Victor och Albin aningen otåligt.

''Jag vet inte.'' suckar Sophie och lägger ner huvudet på Victors axel. ''Jag hade kunnat sova nu.'' klagar hon och får medhåll av resten av gänget.

''Men vi inte sitta här i två timmar.'' klagar jag och fortsätter vanka fram och tillbaka framför de, jag är den enda som inte har ro att sitta ner.

''Jo.'' konstaterar Albin och drar fram sin mobil som han börjar fippla runt med.

''Du vill inte heller sitta här.'' försöker jag, den här gången vänd mot Erik.

''Jag har inget emot det.'' svarar han och får mig att sucka frustrerat.

I brist på bättre idéer sätter jag mig ner på närmaste stol och plockar fram min mobil för att upptäcka att jag fått ett sms av Adam. Ett fånigt leende sprids över mina läppar och jag klickar snabbt upp det för att läsa.

''Okej, Paulina, vi ska bara gå och prata om en sak. Håller du inte med?'' konstaterar Sophie och hoppar upp ur soffan för att dra upp mig från min stol och vidare i korridorerna mot biblioteket.

''Vad är det?'' frågar jag, trots att jag mycket väl vet vad hon vill prata om.

''Spela inte ovetande med mig unga dam.'' säger hon och härmar något som min mormor mycket väl skulle kunna säga.

''Jag är äldre än dig.'' påpekar jag.

''Petitesser.'' svarar hon och viftar bort det med handen. ''Säg det, vem är han.'' fortsätter hon sedan, i en väldigt nyfiken ton.

''Vem?'' börjar jag, men ger upp när hon tittar uppfordrande på mig. ''Adam.''

''Va?'' säger hon förvånat. ''Adam?''

''Ja, Adam. Vem trodde du?'' frågar jag och lägger huvudet på sned.

''Helt ärligt?'' frågar hon och jag nickar. ''Justin.''

''Du skojar?'' undrar jag med ögonbrynen någonstans uppe i rymden. ''Varför då?''

''Ni verkar så tajta och har typ ett eget språk! Dessutom åkte han till dig istället för till sin familj!'' försvarar hon sig.

''Vi är som syskon.'' säger jag äcklat. ''Men du kan ta honom om du vill!'' ler jag.

''Nej tack, han är ju snäll och så men jag skulle aldrig klara det. Jag håller mig till killar i min ålder och i närheten.'' säger hon snabbt. ''Men du måste berätta allt. När? Var? Hur?''

''Okej, igår, på vägen hem till honom, han frågade.'' svarar jag och hon ser surt på mig.

''Detaljer! Ska jag behöva bokstavera det?''

''Ta det lugnt!'' börjar jag. ''Vi var på väg hem till honom, Tom var sjuk så det vara bara vi. Han åker ju buss så hade precis hoppat av den, han bara stannade så jag frågade varför han var så konstig. Då började han prata om en tjej och hur underbar hon var och bla bla bla. Helt plötsligt insåg jag att jag typ var avundsjuk men frågade ändå om hon vet och så vidare. Han svarade att han har berättat och jag frågade vad hon svarade men då svarade han inte så jag frågade vem det är för jag ville veta om jag skulle döda någon. Han fick typ panik och jag försökte igen med vem hon var. Då kläckte han ur sig att hon stod precis framför honom och jag typ smälte.''

''Åh vad gulligt! Kan inte jag också hitta en sådan kille.'' suckar hon.

''Det kommer du göra!'' uppmuntrar jag henne.

''Får väl hoppas i alla fall.'' ler hon innan hon hoppar till för att hennes mobil plingar till.

''Du har den på för hög volym.'' konstaterar jag men hon bara viftar med handen åt mig. ''Vem var det?''

''Det var Albin, de undrar var vi är.''

''Vi kanske borde gå tillbaka då.''

''Inte än!'' protesterar hon. ''Du har inte berättat fortsättningen.''

''Okej.'' suckar jag och sjunker tillbaka ner i soffan. ''Han verkade inte fatta att jag också gillar honom för han stirrade ner i marken så jag kysste honom. Sen sa jag att hon var väldigt lycklig och han svarade att han också var det. Efter det började han stamma och fråga om hon ville 'göra honom den stora äran' och mer hann han inte säga innan jag avbröt honom och svarade ja.''

''Alltså det var nästan så gulligt att det blev fånigt!'' skrattar hon fram.

''Sluta skratta.'' ler jag och slår till henne löst på armen. ''Han var jättenervös.''

''Men ni är tillsammans nu?'' frågar hon för att få det klart för sig.

''Japp.'' svarar jag lyckligt.

''Jag är så glad för dig, du förtjänar verkligen en fin kille.'' säger hon och jag ler stort mot henne. ''Men.'' börjar hon sedan.

''Alltid finns det ett 'men'.'' suckar jag samtidigt som jag fnissar lite.

''Jag vill träffa honom!''

'Det är faktiskt lite läskigt'

''Varför har du så bråttom?'' frågar Mimmi när jag stressat stänger igen skåpet.

''Min kompis ska titta idag, han väntar på mig.'' säger jag och snurrar runt siffrorna på kodlåset. ''Hej förresten!''

''Hej på dig med.'' ler hon och kramar snabbt om mig.

''Ska jag vänta?'' undrar jag och hoppas innerligt att hon ska säga nej.

''Nix, gå du och träffa din 'vän'.'' svarar hon och ler retsamt.

''Han är ingenting annat, lovar!'' suckar jag.

''Säkert?'' frågar hon misstroget.

''Hundra procent.'' intygar jag samtidigt som jag backar ut ur omklädningsrummet och lyckas gå rakt in i Tess, som precis då ska ta sig in genom samma dörr som jag försöker gå ut genom.

''Hej.'' säger hon och kramar om mig.

''Hej, vi ses vid bassängen!'' säger jag och snurrar iväg direkt efter kramen.

''Vad var det med henne?'' hör jag hur hon frågar Mimmi innan dörren slås igen.

''Nu går vi.'' säger jag istället till Justin och krokar arm med honom. Jag leder honom och Kenny mot bassängen vi ska vara i och ser hur en hel del ögon följer oss där vi vandrar fram.

''Jag undrar varför alla stirrar.'' utbrister jag sarkastiskt. ''Jag menar, det är inte så att vi är kända eller så.''

''Jag vet, det är faktiskt lite läskigt.'' håller Justin med, Kenny bara småskrattar och skakar på huvudet åt vårt lilla skådespel. ''När börjar du?'' frågar han efter att vi satt oss vid bassängen där jag ska träna.

''Om en halvtimme.'' svarar jag när jag kastat en blick på klockan.

''Men jag är hungrig!'' klagar Justin vilket får både mig och Kenny att himla med ögonen.

''Du åt typ sju muffins för mindre än en timme sedan!'' påpekar jag tålmodigt.

''Sju?'' ekar Kenny och stirrar på Justin.

''Ja, sju. Så vadå?'' undrar Justin lite kaxigt.

''Och hur blir det du med din diet?'' börjar Kenny säga.

''Jag struntar i den där dumma dieten.''muttrar Justin och avbryter Kenny. ''Jag tränar så du kan inte ens se om jag äter dåligt.''

''Det är inte det som är poängen.'' utbrister Kenny.

''Jeeze, det är mitt liv.'' Justin börjar bli ganska sur, vilket är väldigt ovanligt och konstigt.

''Hej, de vill att du ska vara nyttig.'' påpekar jag. ''Är det så fel?''

''De vill inte att jag ska lära mig av mina misstag, de vill att jag ska vara perfekt från början.'' suckar han, delvis ledset och delvis förbannat. ''Ibland tror jag att de ser mig som en produkt och inte som en människa, jag kan inte vara sådan hela tiden.''

''Du är stressad.'' gissar jag och ser hur Justin trött nickar. ''Vad sägs om att stanna i ditt hotellrum imorgon med Emma och göra mindre än ingenting?'' frågar jag med ett leende.

''Det låter bra.'' medger han och sjunker ihop lite. ''Jag är så trött.''

''Du kan sova hos mig inatt, om du vill. Jag har skola imorgon så jag kommer inte hålla dig vaken.'' föreslår jag, han ska ändå hem och äta hos oss ikväll.

''Du har ganska bra idéer.'' svarar han.

''Tack, jag känner mig hedrad.'' svarar jag sarkastiskt.

Efter det blir det tyst och vi sjunker in i egna tankar. Det är ganska skönt med tystnad, dock bryts den ganska plötsligt av höga skratt som tillhör Mimmi och Tess. De har sällskap av vår tränare, som antagligen är den som sa det roliga. Vår tränare är en tjej som heter Lina och som är runt 24 år. Vi har haft henne i ungefär ett och ett halvt år, vilket har gjort att vi har lärt känna henne väldigt bra. Hon är otroligt rolig och därför är det inte särskilt konstigt att Mimmi och Tess skrattar. När de får syn på Justin stannar de till lite, Justin märker inget då han stängt ögonen och nästan sover. Lina är den som hämtar sig först och går fram till oss med ett leende som når ända upp till ögonen.

''Hej Paulina.'' säger hon men kramar inte om mig, det kan bero på att Justins huvud ligger på min axel.

''Hej.'' svarar jag lite lamt och vinkar med handen som inte är fastlåst av Justin.

''Grattis. Ni är jättegulliga.'' lägger hon till och tittar menade mellan oss.

''Öhh, vi är inte tillsammans. Jag har en kille.'' svarar jag och får henne att se väldigt förvirrad ut.

''Jaså, okej. Grattis till er då.'' ändrar hon när hon kopplat vad jag sagt.

''Hey, vakna din sömntuta. Klockan är bara sex.'' säger jag och petar Justin i sidan, där han är som mest kittlig.

''Jag vill inte.'' klagar han tyst och blundar hårdare, som om det skulle hjälpa.

''Om du inte vaknar nu är inte jag skyldig för de skador du kan få.'' varnar jag. Justin fortsätter blunda och jag suckar lite innan jag snabbt flyttar på mig så att han faller ner med huvudet mot bänken. ''Sa ju det.''

''Aouch.'' säger han surt och tittar upp på mig. ''Hej förresten.'' fortsätter han när han får syn på Lina, Tess och Mimmi.

''Killar det här är Tess och Mimmi, mina vänner, och det här är Lina, vår väldigt duktiga tränare. Tjejer det här är Justin, min bästa vän, och hans livvakt Kenny.'' presenterar jag och alla hälsar på varandra, vissa mer entusiastiskt än andra.

''Trevligt att träffas, men vi måste börja nu.'' påpekar Lina.

''Ja, vi ses senare killar.'' säger jag och studsar energiskt bort till startpallarna. ''Vad ska vi göra?'' frågar jag Lina och hon skrattar lite åt min energi.

''Börja med tvåhundra meter valfritt.'' beordrar hon.

Träningen fortsätter lika hårt som vanligt och när vi tillslut är klara är jag helt slut i hela kroppen. Justin klagar fortfarande på att han är hungrig så jag berättar var caféet ligger och han studsar glatt dit med Kenny i hälarna efter att ha sagt åt mig att de väntar på mig där. Jag känner ingen direkt brådska utan tar det så lugnt som jag brukar göra, det tycker resten av tjejerna är väldigt bra så att de kan pumpa mig på information. Hela tiden kommer nya frågor och jag besvarar glatt de flesta av de, jag litar på min kompisar men vissa saker är det inte många som vet. Till exempel försöker jag hålla ute Christian och Adam så mycket som möjligt. Det visar sig vara ganska lätt då de inte ens vet att jag känner några med de namnen. Tess och Mimmi lyckas med något jag inte ens trodde var möjligt, de frågar samma fråga hur många gånger som helst och verkar glömma svaret på bara någon minut, så då frågar de igen. Det må vara lite enformigt men det gör ingenting då det ger mig en anledning att skratta åt de.

''Jag är redo att åka nu.'' säger jag och får Justin att hoppa till när jag dyker upp bakom de där de står i caféet. I Justins hand finns en macka och en flaska vatten.

''Bra, jag vill ha riktigt mat nu.'' suckar han glatt.

''Du äter en macka, du är medveten om det va?'' frågar jag honom lite försiktigt.

''Va? Det hade jag ingen aning om.'' utbrister han och himlar med ögonen.

''Man vet aldrig när det kommer till dig.'' försvarar jag mig.

''Du har rätt.'' håller Kenny med och vi nickar i samförstånd.

''Mindre prat och mer gå till bilen och köra hem till Pauli tack.'' ber Justin och vi skrattar lite åt honom innan vi följer honom ut till bilen.

Såklart går vi överdrivet långsamt för att reta honom ännu mer.

''Det är inte kul.'' ropar han och vänder tillbaka mot oss för att knuffa mig framför sig.

''Okej, jag ska skynda mig lite mer. Bara sluta knuffa mig.'' skrattar jag fram och han slutar nöjt att trycka mig framåt.

'Vad tusan?'

Jag står tyst och väntar på att han ska börja prata, eftersom han i princip bad mig att vara tyst tänker jag inte prata i onödan.

''Alltså, det finns en tjej.'' börjar Adam säga, ganska tyst och nu med blicken i marken. Konstigt nog känner jag mig inte glad för hans skull. ''Hon är vacker, snäll, hjälpsam, underbar och helt perfekt.'' När han yttrar de orden känns det som att mitt hjärta slits ut ur kroppen, skärs sönder och blir hoppat på. Han står sedan tyst och jag följer hans exempel, inom mig pågår en strid som jag aldrig upplevt innan. Min kropp är uppdelad i två olika sidor, hjärtat vill gå därifrån för att slippa höra mer och hjärnan vill stanna för att jag faktiskt lovat honom att lyssna. Efter ett tag vinner hjärnan, jag håller alltid vad jag lovat, men under stridens gång har mitt hjärta berättat en sak för mig som jag inte insett tidigare. Jag har fallit för min bästa vän.

''Är ni tillsammans nu?'' frågar jag tyst och tittar upp på honom. Han står likadant som han stod när han började prata, med blicken fast förankrad i marken.

''Nej.'' svarar han, om möjligt ännu tystare.

''Vet hon om det? Vad du tycker om henne?''

''Jag har berättat det.''

''Vad sa hon då?'' frågar jag nervöst. Om hon har sårat Adam kommer jag göra hennes liv till ett helvete. Adam svarar inte utan står tyst i samma position som han gjort hela tiden. ''Vet jag vem det är?'' ändrar jag min fråga till men får ingen respons där heller. ''Snälla svara, jag vill veta om jag ska döda någon.'' säger jag desperat och får äntligen kontakt med honom. Han tittar upp och möter min blick, hans ögon är fyllda med flera olika känslor som jag aldrig sett i de innan.

''Snälla, döda henne inte.'' viskar han och ser helt förtvivlad ut.

''Kan du inte bara berätta vem det är!'' skriker jag, ännu mer desperat än innan.

''Det, det, det.'' stammar han och stirrar på mig.

''Snälla.'' viskar jag och tar ett steg fram mot honom. ''Jag vill bara veta att hon inte kommer såra dig.''

''Hon står rakt framför mig.'' viskar han och tittar sedan snabbt ner i marken samtidigt som han rodnar.

Jag känner hur alla känslor jag haft under tiden han pratat försvinner och ersätts med en enda känsla. Lycka. Ett leende sprider sig på mina läppar och jag tar det sista steget mot honom. Mina händer lägger jag runt hans kinder och tvingar honom att se på mig. Hans blick har en sorts glöd som jag aldrig sett hos honom tidigare, det nästan lyser om hans ögon och i den gråa november dagen ser de ut som små lampor. När han ser mitt leende spricker även hans ansikte upp i ett leende, dock lite mer nervöst än mitt. Jag drar honom närmre mig, med tanke på att han står på armlängds avstånd kanske det inte är så konstigt, och han lägger händerna på mina höfter. Lugnt, men med stor lycka, pressar jag mina läppar mot hans för att kyssa min bästa vän för första gången.

''Hon är en väldigt lycklig tjej nu.'' viskar jag i hans öra när våra läppar till slut släpper taget om varandra.

''Han är också väldigt glad.'' viskar han tillbaka och pussar mig på kinden. ''Tror du hon skulle, typ, vilja gör honom den stora äran, erm, att, hmm.''

''Ja, det vet jag att hon vill.'' avbryter jag när jag fattar vart han vill komma.

Han leende växer och han lutar huvudet lite neråt för att kyssa mig igen. Plötsligt stör det mig lite, att han är så mycket längre än mig. Jag är en meter och sjuttio centimeter lång men han måste vara runt en meter och åttiofem centimeter.

''Hur lång är du?'' frågar jag till slut, jag kan inte gå runt och undra länge.

''Va?''

''Hur lång är du?'' upprepar jag.

''Hela en meter och åttiotre centimeter.'' säger han och sträcker lite på sig. ''Varför undrar du?''

''Jag måste börja med klackskor.'' konstaterar jag.

''Gör det om du vill, men du är redan perfekt.'' säger han och lägger en arm runt min midja. ''Vad sägs som att fortsätta gå?''

Ungefär en halvtimme senare ringer det på dörren.

''Paus!'' skriker jag och springer sedan för att öppna dörren. ''Hej.''

''Vad tusan? Varför är du täckt med mjöl?'' säger Justin och stirrar konstigt på mig.

''Vi skulle baka, men då började han kasta mjöl på mig!'' utbrister jag.

''Nej, du började!'' skriker Adam inifrån köket.

''Tja, det var av misstag, jag menade det inte!'' skriker jag tillbaka. ''Kom in.'' säger jag sedan till Justin och flyttar mig från dörröppningen.

''Jag skulle krama dig, men jag tror jag har ändrat mig.'' säger han under tiden som han sparkar av sig sina skor.

''Phft, är du rädd för mjöl Bieber?''

''Nix, men jag vill helst inte ha det på mina kläder.''

''Det låter som ett bra skäl.'' säger jag och går före honom in i köket. ''Vi kan behöva städa lite innan Adams föräldrar kommer hem.

''Wow, menar du verkligen det?'' frågar Justin sarkastiskt när han ser köket.

Det är mjöl över hela golvet och över en stor del av bänkarna också.

''Jag har en jättebra idé, ni killar kan städa upp allt detta medan jag försöker få bort mjölet från mitt hår?'' föreslår jag och ler så gulligt jag bara kan.

''Trodde du verkligen att det skulle fungera?'' frågar Justin samtidigt som han hoppar upp på en av bänkarna utan mjöl.

''Det var värt ett försök.'' säger jag och rycker på axlarna innan jag börjar torka upp mjölet. ''Så, vad har du gjort idag?'' frågar jag Justin.

''Vad ska vi göra nu?''frågar Adam när allt mjöl är undanstädat och vi satt in en plåt muffins i ugnen.

''Tja, vi behöver ta ut kakorna om tjugofem minuter, så vad kan vi göra?'' frågar jag.

''Titta inte på mig, jag vet inte.'' säger Justin och håller upp händerna i försvar. ''Jag är ny här!''

''Varför äter vi inte bara muffins och pratar?'' föreslår jag.

''Det låter som en bra plan.'' säger Adam och tar fram ett fat för att ställa upp muffinsarna på.

Jag tar ut de och inser att de är lite för torra, kanske på grund av allt mjöl som kastades omkring under tiden vi gjorde de.

''De är för torra.'' klagar jag samtidigt som jag ställer upp de på fatet för att de ska få svalna lite.

''Verkligen? Jag är förvånad.'' Justin tittar på mig med en blick som säger att jag borde ha förutsett det.

Jag himlar med ögonen åt honom och lyfter sedan upp fatet för att gå in i vardagsrummet och kasta mig ner i soffan. Adam tar platsen bredvid mig och Justin sätter sig i en fåtölj som står vid sidan om soffan. Justin slänger benen över armstödet så han sitter mer vriden mot oss men lyckas på något sätt slänga de för långt så han ramlar ner på golvet med fåtöljen över sig. Adam och jag börjar skratta medan Justin svär och försöker ta sig upp ur sin onormala position. Det visar sig vara lite svårare än vad det ser ut, eller också är han för lat för att försöka på riktigt, så Justin märker inte hur Adam försiktigt lirkar in sin hand i min.

''Ingen som kan tänka sig att ge mig en hand?'' frågar Justin kvävt från sin plats under fåtöljen.

''Nej, det är ditt eget fel. Jag är säker på att du kan lösa det själv.'' svarar jag och hoppar lite närmre Adam.

''Jag skulle inte vara så säker på det om jag var du.'' muttrar han men lyckas i alla fall få bort fåtöljen och sätta sig upp. ''Och trodde ni verkligen att jag är så dum.'' påpekar han stött.

''Huh?'' frågar Adam och rynkar pannan.

''Pauli, jag är besviken på dig. Varför berättade du inte?'' säger han och viftar med handen mot mig och Adam, först då fattar jag vad det är han pratar om.

''Umh, tja.'' försöker jag ursäkta mig.

''Ert sätt att se på varandra gör det helt uppenbart.'' suckar Justin. ''Grattis.''

''Tack.'' svarar Adam medan jag nöjer mig med att le tacksamt mot min bästa vän som fortfarande inte rest sig från golvet.

'Du kan lyssna, och låta bli att skratta'

Klockan hann bli en bra bit över åtta innan den första personen lämnade huset, vilket resulterade i att jag, helt utmattad, föll i säng halv tio. Inte för att åtta egentligen var jättesent, utan för att fem stycken människor med lite för mycket energi gör att man blir ganska trött. Dessutom är jag som sagt en morgonmänniska, som aldrig dygnat och inte heller försöker.

''Ska Justin vara här idag också?'' frågar Sophie på väg till skolan.

''Nej.'' svarar jag och skakar på huvudet. ''Han ska jobba på dagarna resten utav tiden så vi kan umgås efter skolan istället.''

''Det låter ganska smart.'' konstaterar hon. ''Vad ska du göra idag då?''

''Jag ska in och träffa Adam och Tom efter skolan, och Justin också såklart, sen ska jag träna. Intressant va?'' Hon fnissar till och skakar på huvudet, innan hon öppnar munnen.

''Jag ska plugga, så jag tror nog vi byter.''

''Aldrig! Och jag pluggar faktiskt med Adam och Tom, så du vill nog inte det.''

''Plugga själv, eller med två snygga killar och en kändis? Försök få mig att inte sno ditt busskort.''

''Då köper jag väl biljetten in då! Du vet inte ens hur de ser ut.''

''Sant, men jag kan skriva en skylt där det står: 'Paulina Wegelius inhoppare'.''

''Men jag köpte ju en biljett in, alltså kommer jag?'' inflikar jag och hon slår till mig lite löst på armen när hon inser att jag har rätt.

''Du är elak.''

''Tack, desamma.''

''Tom är sjuk.'' säger Adam när jag några timmar senare träffar honom utanför deras skola.

''Okej, Justin kommer senare.'' svarar jag, trots att han redan vet det.

''Jag vet.''

''Jag ville också informera om något!'' klagar jag och får honom att börja skratta. ''Det är inte rättvist!''

''Visst, visst. Jag hade ingen aning om att Justin skulle komma.'' säger han sarkastiskt och jag ler stort mot honom. ''Bara det att du har sagt det tusen gånger sen du fick veta det.'' lägger han till. ''Aj! Stygg Paulina, man ska inte slåss.''

''Nej, bara i självförsvar.''

''Vad har jag gjort mot dig?''

''Sänkt min självkänsla.''

''Förlåt.''

''Du är inte förlåten.''

''Snälla, rara, underbara?''

''Fortfarande inte förlåten.''

''Vem var det som skulle komma idag?''

''Du är förlåten.''

''Tack.''

Under tiden vi pratat har bussen kommit och vi hoppar på för att snabbt inse att det som vanligt inte finns några sittplatser. Fast egentligen, vem är förvånad? Denna busslinjen är alltid fullproppad med människor, det spelar ingen roll vilken tid på dygnet det är. Dock är det alltid som fullast när alla ska transportera sig till och från skolan och jobbet. Då är bussarna alltid så fulla att vissa människor inte ens kan klämma sig på, det kan även ha något att göra med svenskars rädsla för främlingar. Som tur är tar det inte lång tid att åka hem till Adam, bara drygt tio minuter. Lättat klämmer vi oss fram till dörrarna när vi närmar oss rätt hållplats och tillsammans med ett fåtal andra människor kommer vi snart ut i friheten. Jag suckar glatt och är på väg att dra handen genom håret när jag inser att det inte är någon bra idé. Mitt hår är nämligen uppsatt i en lite avancerad frisyr och jag har ingen lust att förstöra den i onödan.

''När kommer Justin?'' frågar Adam efter att vi gått i tystnad en liten bit.

''Han jobbar just nu men kommer direkt efter, det borde vara om en timme eller något.''

''Jaså.''

''Vad är det med dig? Du känns så, typ, jag vet inte. Frånvarande eller något?'' frågar jag lite frustrerat, det känns som om han gömmer något för mig och försöker spela normal.

''Det är inget.'' säger han, men det gör mig bara mer säker på att det inte stämmer.

''Jo, berätta nu! Du kan lita på att jag inte kommer föra det vidare!'' manar jag och märker först efter att jag pratat klart att han inte går bredvid mig längre.

''Alltså, det är svårt att förklara...'' säger han och stirrar rakt ut i luften från sin plats ett par meter bakom mig.

''Jag kanske kan hjälpa dig?''

''Nej, det, det, det är, erm, komplicerat. Typ.''

''Om jag inte kan hjälpa dig, vad kan jag då göra?''

''Du kan låta det vara.''

''Nej, inte nu när vi redan pratar om det.

''Varför inte?''

''För att du är min bästa vän, jag tänker inte låta dig gå omkring och vara ledsen när jag kan hjälpa dig!''

''Jag är inte ledsen.''

''Vad är du då?'' När han inte svarar försöker jag igen. ''Något måste jag kunna göra!''

''Du kan lyssna, och låta bli att skratta.''

'Jag trodde du aldrig skulle fråga'

Dagen fortsätter, alla respekterar Justin och går inte fram för att få en autograf. Om det är för att de förstår att han är ledig nu tvivlar jag dock på, då jag vet att de flesta är skrikande fangirls. Jag tror istället att det är för att de skäms över att ha fryst ut mig i två månader och inte har mage nog att säga förlåt, eller ens låtsas som ingenting. Eftersom jag känner Justin så bra som jag faktiskt gör är jag inte heller säker på att han skulle ge autografer åt alla, han skulle nog fråga mig om de varit elaka mot mig först, jag har ju berättat för honom om allt som hänt i min lilla skola. Han sa flera gånger att han skulle slå till den som sa något elakt till mig, men jag lyckades övertala honom om att jag klarar mig själv. Justin lyckas göra bra ifrån sig på alla lektioner, han charmar alla. Inte minst min franskalärare, han började prata franska med henne och hon bara smälte. Det är nog inte varje dag som hon kan föra en vettig konversation på franska, på våra lektioner brukar hon prata och vi sitter mest som ljus och fattar ingenting.

''Vad sägs om att vi drar hem till mig och kollar på en film?'' frågar jag Albin, Victor och Erik efter sista lektionen. Justin vet jag redan ska med och Sophie slutar tidigare än oss på måndagar så hon är redan hemma.

''Okej.'' säger Erik medan de andra nöjer sig med att nicka.

''Men jag har inga filmer som är som 'Love Actually'.'' varnar jag de.

''Varför skulle vi vilja se den filmen?'' frågar Justin och jag pekar surt på Albin.

''Hans fel!''

Vi bestämmer oss för att gå, Bankeryd är så pass litet att risken för papparattzis är minimal. Jag har aldrig sett varken fotograf eller reporter i vår lilla ort. Att vi delar sida med tre andra orter i tidningen och finns med max en gång i veckan på den sidan räcker nog för att förklara hur litet det faktiskt är. 10000 människor är inte så mycket om du tänker på det.

''Jag älskar ditt hus.'' konstaterar Justin när han fått en guidad tur genom hela byggnaden, inklusive förråden och trädgården. ''Speciellt ditt rum, det är typ definitionen av perfekt.''

Jag ler stolt när han yttrar de orden, jag har lagt ner många timmar och velat fram och tillbaka för att få det exakt som jag vill ha det. Nu är det bara några få saker som jag tycker saknas, men de är lite utanför min budget. Ett piano är ingenting man köper bara sådär, och mamma och pappa vägrar ge mig ett eftersom de inte tycker att det får plats.

''Jag älskar det också.'' svarar jag glatt och frågar sedan vad de vill ha för mellanmål.

''Äntligen! Jag trodde du aldrig skulle fråga!'' suckar Justin och håller sig för magen. 'Kan de ens kalla det där för mat?'' frågar han sedan och syftar på skolmaten vi ätit bara någon timme tidigare.

''Jag har frågat mig själv samma fråga i flera år.'' klagar Victor.

''Jag gillar den, den är näringsrik.'' försvarar Erik maten och får allas blickar riktade mot sig. ''Vad?'' säger han oförstående. ''Jag gillar det faktiskt.''

''Du är konstig.'' beslutar Victor bestämt. ''Vad för sorts mat har du?'' frågar han sedan, vänd mot mig.

''Jag vet faktiskt inte. Bara kollar runt lite och ta det ni vill ha.'' svarar jag innan jag tar fram juice och mackor till mig själv. ''Vilken film vill ni se?''

''Ingen tjejfilm.'' utbrister Justin. ''Allt annat är okej.''

''Du kan inte hitta en tjejfilm i detta huset.'' ler jag. ''Ingen romantisk komedi heller.''

''Skräck, kanske?'' säger Erik velande.

''Har ni sett 'Sleepy Hollow'?'' frågar jag eftertänksamt. Alla skakar på huvudet, vilket får mig att le. ''Då har ni en alldeles utmärkt chans att få göra det nu.''

''Är den läskig?'' undrar Albin, som inte är överdrivet förtjust i skräckfilmer.

''Inte så, kanske lite.'' svarar jag, jag kanske tonar ner den lite, men så läskig är den inte.

''Vi ser den.'' säger han, även fast han inte ser helt övertygad ut.

En halvtimme in i filmen ser ha ut att ha ångrat sig, precis som resten av killarna. Jag sitter och ler lite åt de och rycker sedan till när jag känner att mobilen vibrerar. Som jag misstänker är det ett sms från Sophie.

'Hej, jag är hemma från träningen nu, ska jag komma över? <3'

'Gör det! Vi tittar på en skräckfilm nu... ;) <3'

'Typiskt... kanske väntar lite då ;) <3'

'Vi kan skrämma de!! <3'

'Hur? <3'

'Dörren är öppen, så bara smyg in och hoppa fram bakom soffan! <3'

'Ja! Ses om fem! <3'

Jag försöker dölja mitt leende samtidigt som jag lägger undan mobilen. Det borde inte bli så svårt att skrämma de, med tanke på att de inte märkt att jag höll på med mobilen. Ungefär fem minuter senare hör jag hur dörren öppnas, men som tur var väldigt tyst. Jag hade aldrig hört det om jag inte lyssnat efter det. För att inte väcka misstankar sväljer jag viljan att vinka till henne utan vänder istället blicken mot teven och bli glatt överraskad eftersom en scen, som jag av erfarenhet vet är ganska läskig, håller på att spelas upp. Vilket har resulterat i att killarnas ögon är vidöppna och Albin nästan sitter i Eriks knä.

''Ahh!'' skriker Sophie kvävt när hon ligger tryggt bakom soffan.

''Vad var det?'' frågar jag och spelar rädd.

''Vad var vad?'' frågar Justin ofokuserat.

''Ahh!'' skriker Sophie igen, hjärtskärande denna gång.

Till och med jag, som är förberedd på att hon ska skrika, hoppar till av det oväntat höga ljudet. Albin börjar skrika, minst lika högt som Sophie, och hoppar den sista biten upp i Eriks knä, vilket leder till att Erik börjar skrika av förvåning och smärta. Det i sin tur gör att både Justin och Victor också börjar skrika. Jag fångar Sophies blick och bryter snabbt ihop.

''Åh gud!'' får jag fram under tiden jag håller på att kvävas av skratt.

''Vi gjorde det!'' säger Sophie och slår sin hand mot min, innan jag ramlar av soffan på grund av våldsamt skratt.

''Åh nej.'' börjar Erik.

''Ni gjorde inte...'' fortsätter Victor och ser surt på oss.

Albin sitter fortfarande i Eriks knä, med armarna runt honom och ansiktet gömt i mellanrummet mellan axeln och ansiktet. När Victor upptäcker detta faktum börjar även han skratta, och det tar inte lång tid innan Justin upptäcker samma sak.

''Uhm, Abbe... Du kan släppa nu, det var bara Sophie.'' säger Erik och klappar Albin lite tafatt på ryggen.

''Nej!'' svarar han barnsligt och tar ett ännu hårdare tag om Erik.

''Förlåt Albin, det var helt och hållet mitt fel.'' försöker Sophie efter att Erik har gett henne en hjälplös blick, som tur var fungerar det och Albin släpper långsamt sin snuttefilt innan han klättrar ner från hans knä.

''Aldrig igen.'' säger han surt och ger Sophie en blick som hon kunde dött av.

''Aldrig igen.'' bekräftar hon. ''Förlåt.''

''Det är lugnt, antar jag...'' säger han och ler lite. ''Men jag vill inte se mer film.''

''Vad pratar ni om?'' frågar Justin, som bara betraktat oss under tiden samtalet var på svenska.

''Albin vill inte titta på filmen.'' översätter jag. ''Vad vill ni göra?''

'Inte dans'

Efter att Justin dragit på sig sin 'förklädnad' igen hälsar han på Sophie, Erik, Victor och Albin.

''Trevligt att träffa dig, Paulina pratar om dig hela tiden.'' säger Victor retsamt.

''Det gör jag inte!'' invänder jag. ''Bara om någon annan nämner honom eller något.''

''Oh sissy, inget att skämmas för.'' ler Justin.

''Vad kallade du henne?'' frågar Albin fundersamt.

''Sissy. Det är som i sis, som i sister (syster), men med en liten twist. Dessutom står det för vekling, typ som Pauli.'' förklarar han och småskrattar lite. ''Vilken lektion har ni nu?'' frågar han sedan nyfiket.

''Idrott.'' svarar jag suckandes.

''Oh nej, inte dans.'' suckar Sophie och rynkar på näsan.

''Varför så ledsen, dans är kul.'' undrar Justin förläget. ''Jag dansar hela tiden.''

''Du får se, det är hemskt.'' svarar jag, med extra betoning på 'hemskt'.

''Okej.'' svarar han enkelt och rycker på axlarna.

Vi tar ut våra väskor ur skåpen och går sedan i samlad trupp mot idrottshallen.

''Ni kan gå, jag ska bara prata med Robert.'' säger jag till mina klasskompisar när vi är framme.

''Vem är Robert?'' frågar Justin konfunderat.

''Vår idrottslärare.'' säger jag och knackar sedan snabbt på dörren vi står framför.

''Kom in.'' hör jag Robert säga. ''Hej Paulina, vad har du på hjärtat då?'' fortsätter han när han ser mig stå i dörröppningen.

''Jo, min kompis är här och hälsar på idag. Han har fått tillåtelse av rektorn att vara med hela dagen, och jag tänkte att det kanske är roligare för honom att vara med på lektionen. Vi ska ju dansa så han behöver inga speciella saker och så.'' säger jag lite nervöst.

''Det är klart, är det han som står bakom dig?'' svarar han och jag pustar ut lite innan jag svarar.

''Ja, han kommer inte från Sverige så han har rest hit i en vecka.'' ler jag.

''Jaså?'' säger han och vickar på ögonbrynen.

''Inte så.'' försäkrar jag honom. ''Bara vänner.''

''Säg till honom att han kan vara med, men utan keps.'' säger han. ''Och utan solglasögon.'' tillägger han efter att ha tittat lite noggrannare.

''Tack.'' säger jag innan jag backar ut ur rummet och stänger dörren.

''Vad pratade ni om?'' frågar Justin nyfiket.

''Du kan vara med på vår lektion. Som i att dansa med oss.'' Han bleknar vid mina ord och jag ler lite. ''De bits inte, jag lovar.''

''Är du säker?''

''100 procent.'' säger jag. ''Du kan vänta här, jag behöver bara byta tröja.'' Utan att vänta på svar skyndar jag mig till omklädningsrummet och blir genast överfallen av tjejer.

''Hur lyckades du med det?''

''Är det verkligen han?''

''Är ni typ tillsammans?''

''Hur träffades ni?''

''Varför sa du inget?''

''Paulina!''

Jag struntar i alla frågor och gör det jag ska, det vill säga att jag byter om till min idrottströja och drar fram mina idrottsskor ur väskan. Sen flyr jag fältet och får snabbt sällskap av Sophie.

''De är galna!'' utbrister jag.

''De är inte bara galna, de är helt otroliga! De pratar bakom din rygg men nu när de fått bevis vill alla helt plötsligt vara din bästa vän och få veta allt.'' säger hon surt. ''Du får inte berätta något, jag vill inte ha kämpat för att få din tillit för ingenting!'' Jag börjar skratta av den tydligt spelade rädslan i hennes röst.

''Du har inte gjort allt i onödan.'' försäkrar jag henne om.

''Bra.''

''Justin, du behöver ta av dig din förklädnad.'' säger jag när vi når platsen Justin, och nu även killarna, väntar på.

''Ja mamma.'' svarar han och jag kan se hur kul han tycker att det är att reta mig.

Bara för att jag håller koll på saker, tack för den. Robert kommer gående och går in i hallen vi ska vara i, och vi följer lydigt efter honom. Väl inne i hallen tar Justin än en gång av sig sin förklädnad, men denna gång även sin tjocktröja.

''Det är idrott.'' utbrister han när jag roat tittar på honom.

''Ja, med en hel grupp tjejer.'' svarar jag och himlar med ögonen. Han ler oskyldigt tillbaka innan han slår sig ner bredvid mig.

''Avundsjuk?'' viskar han i mitt öra.

''Inte alls bro.'' svarar jag. ''Vill du att jag ska vara det?'' retas jag.

''Det hoppas jag inte, det vore konstigt.''

''Paulina, är det okej om jag pratar på svenska?'' frågar Robert. ''Engelska är inte mitt starkaste ämne.''

''Han kan franska också.'' svarar jag. ''Jag översätter.'' säger jag sedan, efter att Robert blivit lite blek om nosen.

''Så, idag ska vi börja med dans.'' börjar Robert säga.

''Vi ska dansa idag.'' viskar jag till Justin. ''Och han säger att det är viktigt för våra betyg så vi ska ta det seriöst. Därför vill han inte att vi ska vara barnsliga.''

''Okej.'' viskar han tillbaka. ''Jag ska inte vara barnslig.''

''Det är två klasser som har idrott samtidigt så vi ska vara med en annan klass.'' fortsätter jag översätta. ''De bits inte heller!''

''Phew, jag blev nästan rädd...''

''Det behövs inte, men det är dags att börja nu, kom igen.'' säger jag och drar med honom mot mitten av salen.

Det är nämligen så att alla tjejer ställer sig bakom den andra klassens lärare och killarna står bakom Robert, så går alla och kommer tillsammans med en danspartner. Därför drar jag med Justin längst fram, så han slipper dansa med någon som bara skulle skrika honom i örat. Dessutom har jag lovat att översätta, så det blir bäst så.

''Det är vals...'' säger jag när alla står i en cirkel. ''Titta på de, de kommer visa allt.'' fortsätter jag och pekar på lärarna.

Lärarna tar valsfattning och säger åt resten att göra samma sak, sen går de igenom grunderna innan de tvingar oss att upprepa det de nyss gjort.

''Du är duktig.'' säger Justin förvånat.

''Jag har lärt min från den bästa, också känd som pappa.'' svarar jag och får honom att skratta. ''Vart har du lärt dig?''

''Min mamma tycker att det är ett bra sätt att imponera på tjejer på.'' mumlar han generat. ''Men ingen gör det mer, inte det senaste århundradet i alla fall.''

''Tje, det är imponerande, så hon hade rätt i något.'' ler jag. Ingen av oss tittar ner på fötterna utan båda håller blicken stadig.

''Bra!'' säger Robert när vi dansat runt ett tag. ''En del verkar fatta hur man gör. Skulle några kunna komma fram och visa? Ingen?'' Alla står helt tysta och tittar ner i golvet, vilket gör att Justin viskandes frågar vad det är som händer. ''Paulina och... uhm, bra! Ni kan komma här.'' säger Robert lättat, han verkar ha uppfattat Justins viskning som ett tecken på att vi vill visa vad vi kan.

''Okej...'' mumlar jag. ''De vill att vi ska visa hur vi dansar.'' översätter jag åt Justin som ser förskräckt på mig.

''Vill ni ha musik?'' frågar Robert, nöjd över att vi ställer upp.

''Vill vi ha musik?'' frågar jag Justin som nickar till svar. ''Gärna.'' svarar jag Robert, som genast går iväg mot högtalaren.

''Jag vill inte göra detta...'' gnäller Justin, knappt hörbart.

''Inte jag heller, men vi kommer imponera alla i rummet.'' säger jag peppande och får en konstig blick av Justin.

Musiken börjar och vi räknar sakta in, innan vi börjar dansa. Ett, två, tre. Ett, två, tre, räknar jag tyst inuti huvudet och håller blicken fixerad vid Justins.

''Det här känns konstigt.'' säger han lågt.

''Säger personen som sjunger på stora scener.'' påpekar jag och får honom att le och slappna av lite mer. På något sätt känns han mer nervös nu än vad jag någonsin sätt honom, möjligtvis på grund av att jag känner alla och han inte vill göra bort sig inför mina 'vänner'.

''Jättebra!'' berömmer Robert efter att ha stängt av musiken. ''Såg ni hur fint de rörde sig, precis i takt?''

''Hur får ni det att se så lätt ut?'' frågar Sophie frustrerat.

''Det är egentligen ganska enkelt, bara håll takten och slappna av.'' säger jag och rycker på axlarna, som om det vore vardagsmat för mig.