Kapitel 39
2013-09-22 'Hårförstörare'
Som tur var jagar han mig ner till entrén, så Scooter slipper bli sur igen. Eftersom Justin jagar mig är vi något snabbare än de andra så jag får springa runt i cirklar för att slippa bli fångad. Till slut är alla nere och vi kan hoppa in i bilen. Jag tränger mig förbi Kenny, som var på väg till passagerarsätet, och sätter mig där själv. Bara sekunder efter kommer Justin och tittar besviket på mig, han trodde nog att han skulle kunna plåga mig hela bilresan. För att reta honom ännu mer räcker jag ut tungan åt honom och han gör desamma mot mig. Bilfärden går ganska snabbt, den tar inte ens tio minuter. Vi stannar vid hotellet, det är tydligen där som intervjun ska ske. Jag vet att det är för en tidning men vet inte vilken tidning. Aja, den som lever får se. Justin verkar ha lugnat ner sig under tiden i bilen och är inte alls på humör att jaga mig mer (även fast jag misstänker att han aldrig var sur utan bara ville kittla mig, elaka människa...) så jag kan umgås med honom utan att riskera mitt liv. Vi, alltså Justin och jag, går in i något rum som ser ut som ett konferensrum (som det troligtvis är) för att vänta på intervjuaren, den är lite sen så vi får vänta ett tag. Till slut öppnas dörren och Scooter kommer in med en person i släptåg. Hon presenterar sig som Lisa och Justin hälsar tillbaka, hon jobbar visst för 'Frida'-tidningen. Det är ju inte jag som ska intervjuas så jag drar mig undan och börjar fippla med min mobil. Lisa och Justin börjar prata och mellan allt hör jag hur en penna raspar mot papper när hon skriver anteckningar. Sen hör jag hur hon frågar vem jag är och inser plötsligt att detta kommer det stå om i den tidningen, ojdå. Jag bestämmer mig för att inte bry mig, det får man ta om man umgås med Justin, det är sjukt att ingen har upptäckt det tidigare.
''Hej, hårförstörare!'' ropar Justin åt mitt håll och jag tittar upp med ett flin. ''Kom hit.'' fortsätter han och jag lyder.
''Vad?'' frågar jag när jag gått de få metrarna fram till de.
''Vi tänkte bara att du kanske ville vara med, vi pratar faktiskt om dig.'' säger Justin och gör en grimas mot mig.
''Okej.'' svarar jag och rycker på axlarna. ''Så ni pratar om mig, har du hittat något intressant?'' frågar jag Lisa.
''Nix, bara att du förstörde hans hår.'' svarar hon och jag börjar skratta.
''Ja, han var lite sur över det ett tag...'' säger jag och ler ondskefullt mot Justin som bara skakar på huvudet åt mig.
''Men är det något mellan er?'' frågar Lisa nyfiket. Jag och Justin tittar på varandra och brister sedan ut i skratt.
''Absolut ingenting.'' svarar vi i mun på varandra.
''Vi är som syskon.'' förtydligar jag medan Justin nickar instämmande.
''Men igår, på din konsert, så pratade du om en tjej, är det du?'' frågar hon.
''Ja, det är hon.'' svarar Justin.
''Så du gjorde den låten?'' undrar hon.
''Japp, det är min första låt.'' bekräftar jag och hon tittar imponerat på mig.
''Jag älskade den!'' utbrister hon, med betoning på 'älskade'.
''Aw, tack.'' svarar jag och ler.
''Är det okej att jag skriver ditt namn i intervjun, jag gör det inte om du inte vill det.'' undrar hon.
''Ja, människor kommer få reda på det i alla fall.'' säger jag och känner hur Justin tittar stolt på mig, varför har jag ingen aning om.
''Var kommer du från? Och hur känner ni varandra?'' frågar Lisa.
''Jag är faktiskt svensk, från Jönköping.'' börjar jag och Lisa ser väldigt förvånad ut. ''Och vi träffades i Atlanta, när jag hälsade på min faster.'' fortsätter jag.
''Okej, det är bara det att det är lättare att skriva om jag vet lite om dig.'' säger hon och ler ursäktande.
''Jag förstår.'' svarar jag.
Intervjun fortsätter, och tar slut lite för snabbt. Lisa var jätterolig och otroligt trevlig så det var bara kul att prata med henne. Efter att hon har gått går vi upp till rummen och packar, mitt tåg går inte förrän vid åtta men det är skönt att ha det gjort. Jag blir klart först eftersom jag har minst saker (ganska självklart, huh?) och går därför in till Justin och Alfredo som har typ fem gånger så mycket som jag har. Justin har mest och jag bestämmer mig för att hjälpa honom, när allt är packat sätter vi på en film och bara softar. Det vore lite gött att gå på stan men Justin är den han är och jag är trött så vi skippar det. Alfredo däremot har väldigt mycket energi och verkligen hoppar omkring.
''Seriöst? Bara sitt still...'' klagar jag när han hoppar förbi teven för tionde gången.
Han struntar blankt i det jag säger och bara fortsätter hoppa runt. Där går min gräns så jag reser mig upp och fångar honom sen puttar jag ner honom i soffan och sätter mig på honom.
''Varför?'' pressar han fram. Det är knappt att jag hör vad han säger eftersom hans ansikte ligger nedpressat i soffan.
''För att du är störande.'' svarar jag enkelt.
''Snälla flytta på dig.'' säger han efter någon minut.
''Om du kan sitta still som ett normalt barn.''
''Jag lovar.''
Jag reser mig upp och låter honom sätta sig innan jag hoppar ner igen. Vi tittar på film efter film och till sist är klockan sex och vi ska träffa resten på hotellets restaurang. Efter en trevlig middag med mycket skratt skjutsar de ut mig till tågstationen och det är dags att säga hejdå. Tårarna rinner, inte lika mycket som när jag åkte från USA, men mycket för att vara mig. Jag kramar alla, vissa flera gånger då jag fortfarande inte håller koll på vem som är vem. Justin kramar jag nog tio gånger, minst! Sen måste de åka till flygplatsen och jag måste hitta min plats på tåget, allt jag har kvar nu är minnen och ett löfte om att snart ses igen. Om det inte blir snart kommer jag typ dö, helt seriöst. Även om jag älskar Justin så är det svårt att ha honom på olika platser hela tiden. Fast hellre det än att han var kvar i Stratford, då hade jag aldrig träffat honom, och det hade varit ännu svårare att träffas om vi nu hade lärt känna varandra. Nu är han ju 'ledig' och inte bunden till skolan, plus att han redan reser så mycket att Sverige kan klämmas in någon gång ibland. Alla dessa tankar snurrar i mitt huvud, och alla minnen som jag haft med Justin och alla andra underbara vänner. De som sitter bredvid mig på tåget tror nog att jag är galen som sitter och ler åt ingenting, men orka bry sig. Yolo, liksom.
Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!
