'Helt ärligt, nej'

---

Jag vaknar av väckarklockan halv sju, precis som föregående dag. Eftersom jag har sovmorgon kan jag ta det extra lugnt, vilket jag utnyttjar till fullo genom att ge mig ut och jogga. När jag kommer tillbaka fixar jag i ordning mig och halv nio ger jag mig av till skolan.

''Paulina, vänta!'' hör jag Sophie ropa efter mig när jag börjar gå hemåt, skolan är slut. Jag vänder mig om och väntar på att hon ska komma ifatt. ''Becka har bråttom hem så vi kanske kan gå tillsammans?'' Becka, eller Rebecka som hon egentligen heter, går i vår klass. Jag och Sophie bor väldigt nära varandra, men vi brukar inte gå ihop eftersom hon går en omväg för att kunna gå med Becka. Jag brukade gå med de men de är sjukligt sega så jag började gå själv för att slippa komma sent.

''Visst.'' svarar jag med ett leende och vi börjar gå. Sophie frågar mig massa om USA och jag svarar glatt på alla frågor. ''Men du, om jag berättar en hemlighet, kan du lova att hålla den då?''

''Ja, absolut!''

''Bra, för om jag hör någon annan prata om det vet jag att du har pratat eftersom ingen annan vet om det.''

''Du kan lita på mig.''

Jag ler mot henne och hon ler tillbaka. Hoppas det, tänker jag för mig själv.

''Vad skulle du säga om jag sa att jag känner Justin Bieber?'' frågar jag trevande. Hon börjar skratta men slutar snabbt då hon inser att jag inte skrattar.

''Är du seriös?''

''Tror du inte på mig?''

''Helt ärligt, nej.''

''Kan du i alla fall låta mig berätta?'' Sophie går med på det och jag berättar hela grejen, från början till slut. När jag berättat klart står vi utanför mitt hus.

''Jag vet inte vad jag ska tro...''

''Du behöver inte tro något, jag kan bevisa det.''

''Okej...'' svarar hon och drar ut på o:et.

''Om du följer med in kan jag visa.''

''Jag har ändå inget för mig, så visst.''

Hon följer med mig mot mitt rum, efter att vi har tagit av oss ytterkläderna sätter vi oss i min säng och jag startar min dator. Jag loggar in på skype och skickar sedan iväg ett sms där det står att jag behöver hans hjälp att bevisa för Sophie. Han svarar snabbt att han sitter i ett möte men att han ringer så fort han kan.

''Han ringer snart.'' säger jag till Sophie som nickar. Under tiden som jag väntar på att han ska ringa klickar jag mig in på twitter och Sophie tittar omkring i mitt rum.

''Vad är det här?'' undrar hon och håller något.

''Kom hit så får jag se.'' svarar jag, helt inne i twitter. Hon kommer fram till sängen och jag tittar upp och möts av lådan med mina Michael Kors skor som jag fick av Christian. Tårarna bubblar upp och Sophie tittar förvirrat på mig, jag har inte berättat om Christian. ''Ett par skor.'' svarar jag.

''Inte för att vara okänslig, men varför gråter du över ett par skor?''

''Minnen... Men du kan titta om du vill.'' Hon öppnar lådan och jag hör henne flämta högt.

''Var köpte du dessa?'' frågar hon storögt.

''Jag fick de...''

''Av?''

''Christian.''

''Jag har ingen aning om vem det är, har du lust att berätta?''

''Mitt, umh, mitt ex.'' mumlar jag och tårarna bryter fram igen. Hon lägger armarna om mig och drar in mig i en kram, vilket är precis vad jag behöver.

''När gjorde ni slut?'' Jag förstår att hon är nyfiken, det hade jag också varit.

''I onsdags, när jag åkte från USA...''

''Åh, bor han där?''

''Japp, vi tillsammans hela sommaren men var tvungna att göra slut eftersom vi troligtvis aldrig mer kommer träffas.''

''Stackare!'' Vi sitter och pratar om det lite och mina tårar slutar rinna efter ett tag. Helt plötsligt hör vi en ringsignal och hoppar upp. Sen inser vi att det är skype som låter och jag skyndar mig att svara.

''Hey superstjärnan!'' säger jag när videon kommit upp. Visst är hans nya smeknamn fint?

''Hey Pauli, hur är det lillan?''

''Jag är inte liten, jag är lika lång som du.'' svarar jag och gör en sur min.

''Ja ja, jag mår bra. Tack för att du frågade.'' säger han sarkastiskt. Jag himlar på ögonen och tittar sedan åt Sophies håll, hon stirrar på Justin som om hon inte tror sina ögon.

''Det här är Sophie!'' säger jag och drar in henne inom kamerans räckvidd.

''Hej Sophie, trevligt att träffas!'' hälsar Justin artigt.

''Hej.'' svarar hon tyst, jag visste inte att hon ens kunde vara så tyst. När vi har pratat ett tag börjar hon slappna av mer och till slut pratar hon nästan lika mycket som vanligt. Ungefär en halvtimme efter att vi började prata kommer Pattie in i rummet. Hon hälsar glatt på oss men säger sedan att Justin måste gå då han faktiskt behöver jobba.

''Tror du på mig nu?'' frågar jag retsamt när vi har lagt på.

''Klart jag gör, gud vad coolt!'' Hon är helt till sig över att ha pratat med honom och innan hon går påminner jag henne igen om att inte säga något. Vi får väl helt enkelt se hur bra det går...

---

Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!