'Vad tusan?'

---

Jag står tyst och väntar på att han ska börja prata, eftersom han i princip bad mig att vara tyst tänker jag inte prata i onödan.

''Alltså, det finns en tjej.'' börjar Adam säga, ganska tyst och nu med blicken i marken. Konstigt nog känner jag mig inte glad för hans skull. ''Hon är vacker, snäll, hjälpsam, underbar och helt perfekt.'' När han yttrar de orden känns det som att mitt hjärta slits ut ur kroppen, skärs sönder och blir hoppat på. Han står sedan tyst och jag följer hans exempel, inom mig pågår en strid som jag aldrig upplevt innan. Min kropp är uppdelad i två olika sidor, hjärtat vill gå därifrån för att slippa höra mer och hjärnan vill stanna för att jag faktiskt lovat honom att lyssna. Efter ett tag vinner hjärnan, jag håller alltid vad jag lovat, men under stridens gång har mitt hjärta berättat en sak för mig som jag inte insett tidigare. Jag har fallit för min bästa vän.

''Är ni tillsammans nu?'' frågar jag tyst och tittar upp på honom. Han står likadant som han stod när han började prata, med blicken fast förankrad i marken.

''Nej.'' svarar han, om möjligt ännu tystare.

''Vet hon om det? Vad du tycker om henne?''

''Jag har berättat det.''

''Vad sa hon då?'' frågar jag nervöst. Om hon har sårat Adam kommer jag göra hennes liv till ett helvete. Adam svarar inte utan står tyst i samma position som han gjort hela tiden. ''Vet jag vem det är?'' ändrar jag min fråga till men får ingen respons där heller. ''Snälla svara, jag vill veta om jag ska döda någon.'' säger jag desperat och får äntligen kontakt med honom. Han tittar upp och möter min blick, hans ögon är fyllda med flera olika känslor som jag aldrig sett i de innan.

''Snälla, döda henne inte.'' viskar han och ser helt förtvivlad ut.

''Kan du inte bara berätta vem det är!'' skriker jag, ännu mer desperat än innan.

''Det, det, det.'' stammar han och stirrar på mig.

''Snälla.'' viskar jag och tar ett steg fram mot honom. ''Jag vill bara veta att hon inte kommer såra dig.''

''Hon står rakt framför mig.'' viskar han och tittar sedan snabbt ner i marken samtidigt som han rodnar.

Jag känner hur alla känslor jag haft under tiden han pratat försvinner och ersätts med en enda känsla. Lycka. Ett leende sprider sig på mina läppar och jag tar det sista steget mot honom. Mina händer lägger jag runt hans kinder och tvingar honom att se på mig. Hans blick har en sorts glöd som jag aldrig sett hos honom tidigare, det nästan lyser om hans ögon och i den gråa november dagen ser de ut som små lampor. När han ser mitt leende spricker även hans ansikte upp i ett leende, dock lite mer nervöst än mitt. Jag drar honom närmre mig, med tanke på att han står på armlängds avstånd kanske det inte är så konstigt, och han lägger händerna på mina höfter. Lugnt, men med stor lycka, pressar jag mina läppar mot hans för att kyssa min bästa vän för första gången.

''Hon är en väldigt lycklig tjej nu.'' viskar jag i hans öra när våra läppar till slut släpper taget om varandra.

''Han är också väldigt glad.'' viskar han tillbaka och pussar mig på kinden. ''Tror du hon skulle, typ, vilja gör honom den stora äran, erm, att, hmm.''

''Ja, det vet jag att hon vill.'' avbryter jag när jag fattar vart han vill komma.

Han leende växer och han lutar huvudet lite neråt för att kyssa mig igen. Plötsligt stör det mig lite, att han är så mycket längre än mig. Jag är en meter och sjuttio centimeter lång men han måste vara runt en meter och åttiofem centimeter.

''Hur lång är du?'' frågar jag till slut, jag kan inte gå runt och undra länge.

''Va?''

''Hur lång är du?'' upprepar jag.

''Hela en meter och åttiotre centimeter.'' säger han och sträcker lite på sig. ''Varför undrar du?''

''Jag måste börja med klackskor.'' konstaterar jag.

''Gör det om du vill, men du är redan perfekt.'' säger han och lägger en arm runt min midja. ''Vad sägs som att fortsätta gå?''

Ungefär en halvtimme senare ringer det på dörren.

''Paus!'' skriker jag och springer sedan för att öppna dörren. ''Hej.''

''Vad tusan? Varför är du täckt med mjöl?'' säger Justin och stirrar konstigt på mig.

''Vi skulle baka, men då började han kasta mjöl på mig!'' utbrister jag.

''Nej, du började!'' skriker Adam inifrån köket.

''Tja, det var av misstag, jag menade det inte!'' skriker jag tillbaka. ''Kom in.'' säger jag sedan till Justin och flyttar mig från dörröppningen.

''Jag skulle krama dig, men jag tror jag har ändrat mig.'' säger han under tiden som han sparkar av sig sina skor.

''Phft, är du rädd för mjöl Bieber?''

''Nix, men jag vill helst inte ha det på mina kläder.''

''Det låter som ett bra skäl.'' säger jag och går före honom in i köket. ''Vi kan behöva städa lite innan Adams föräldrar kommer hem.

''Wow, menar du verkligen det?'' frågar Justin sarkastiskt när han ser köket.

Det är mjöl över hela golvet och över en stor del av bänkarna också.

''Jag har en jättebra idé, ni killar kan städa upp allt detta medan jag försöker få bort mjölet från mitt hår?'' föreslår jag och ler så gulligt jag bara kan.

''Trodde du verkligen att det skulle fungera?'' frågar Justin samtidigt som han hoppar upp på en av bänkarna utan mjöl.

''Det var värt ett försök.'' säger jag och rycker på axlarna innan jag börjar torka upp mjölet. ''Så, vad har du gjort idag?'' frågar jag Justin.

''Vad ska vi göra nu?''frågar Adam när allt mjöl är undanstädat och vi satt in en plåt muffins i ugnen.

''Tja, vi behöver ta ut kakorna om tjugofem minuter, så vad kan vi göra?'' frågar jag.

''Titta inte på mig, jag vet inte.'' säger Justin och håller upp händerna i försvar. ''Jag är ny här!''

''Varför äter vi inte bara muffins och pratar?'' föreslår jag.

''Det låter som en bra plan.'' säger Adam och tar fram ett fat för att ställa upp muffinsarna på.

Jag tar ut de och inser att de är lite för torra, kanske på grund av allt mjöl som kastades omkring under tiden vi gjorde de.

''De är för torra.'' klagar jag samtidigt som jag ställer upp de på fatet för att de ska få svalna lite.

''Verkligen? Jag är förvånad.'' Justin tittar på mig med en blick som säger att jag borde ha förutsett det.

Jag himlar med ögonen åt honom och lyfter sedan upp fatet för att gå in i vardagsrummet och kasta mig ner i soffan. Adam tar platsen bredvid mig och Justin sätter sig i en fåtölj som står vid sidan om soffan. Justin slänger benen över armstödet så han sitter mer vriden mot oss men lyckas på något sätt slänga de för långt så han ramlar ner på golvet med fåtöljen över sig. Adam och jag börjar skratta medan Justin svär och försöker ta sig upp ur sin onormala position. Det visar sig vara lite svårare än vad det ser ut, eller också är han för lat för att försöka på riktigt, så Justin märker inte hur Adam försiktigt lirkar in sin hand i min.

''Ingen som kan tänka sig att ge mig en hand?'' frågar Justin kvävt från sin plats under fåtöljen.

''Nej, det är ditt eget fel. Jag är säker på att du kan lösa det själv.'' svarar jag och hoppar lite närmre Adam.

''Jag skulle inte vara så säker på det om jag var du.'' muttrar han men lyckas i alla fall få bort fåtöljen och sätta sig upp. ''Och trodde ni verkligen att jag är så dum.'' påpekar han stött.

''Huh?'' frågar Adam och rynkar pannan.

''Pauli, jag är besviken på dig. Varför berättade du inte?'' säger han och viftar med handen mot mig och Adam, först då fattar jag vad det är han pratar om.

''Umh, tja.'' försöker jag ursäkta mig.

''Ert sätt att se på varandra gör det helt uppenbart.'' suckar Justin. ''Grattis.''

''Tack.'' svarar Adam medan jag nöjer mig med att le tacksamt mot min bästa vän som fortfarande inte rest sig från golvet.

---

Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!