Kapitel 47
2013-10-08 'Jag trodde du aldrig skulle fråga'
Dagen fortsätter, alla respekterar Justin och går inte fram för att få en autograf. Om det är för att de förstår att han är ledig nu tvivlar jag dock på, då jag vet att de flesta är skrikande fangirls. Jag tror istället att det är för att de skäms över att ha fryst ut mig i två månader och inte har mage nog att säga förlåt, eller ens låtsas som ingenting. Eftersom jag känner Justin så bra som jag faktiskt gör är jag inte heller säker på att han skulle ge autografer åt alla, han skulle nog fråga mig om de varit elaka mot mig först, jag har ju berättat för honom om allt som hänt i min lilla skola. Han sa flera gånger att han skulle slå till den som sa något elakt till mig, men jag lyckades övertala honom om att jag klarar mig själv. Justin lyckas göra bra ifrån sig på alla lektioner, han charmar alla. Inte minst min franskalärare, han började prata franska med henne och hon bara smälte. Det är nog inte varje dag som hon kan föra en vettig konversation på franska, på våra lektioner brukar hon prata och vi sitter mest som ljus och fattar ingenting.
''Vad sägs om att vi drar hem till mig och kollar på en film?'' frågar jag Albin, Victor och Erik efter sista lektionen. Justin vet jag redan ska med och Sophie slutar tidigare än oss på måndagar så hon är redan hemma.
''Okej.'' säger Erik medan de andra nöjer sig med att nicka.
''Men jag har inga filmer som är som 'Love Actually'.'' varnar jag de.
''Varför skulle vi vilja se den filmen?'' frågar Justin och jag pekar surt på Albin.
''Hans fel!''
Vi bestämmer oss för att gå, Bankeryd är så pass litet att risken för papparattzis är minimal. Jag har aldrig sett varken fotograf eller reporter i vår lilla ort. Att vi delar sida med tre andra orter i tidningen och finns med max en gång i veckan på den sidan räcker nog för att förklara hur litet det faktiskt är. 10000 människor är inte så mycket om du tänker på det.
''Jag älskar ditt hus.'' konstaterar Justin när han fått en guidad tur genom hela byggnaden, inklusive förråden och trädgården. ''Speciellt ditt rum, det är typ definitionen av perfekt.''
Jag ler stolt när han yttrar de orden, jag har lagt ner många timmar och velat fram och tillbaka för att få det exakt som jag vill ha det. Nu är det bara några få saker som jag tycker saknas, men de är lite utanför min budget. Ett piano är ingenting man köper bara sådär, och mamma och pappa vägrar ge mig ett eftersom de inte tycker att det får plats.
''Jag älskar det också.'' svarar jag glatt och frågar sedan vad de vill ha för mellanmål.
''Äntligen! Jag trodde du aldrig skulle fråga!'' suckar Justin och håller sig för magen. 'Kan de ens kalla det där för mat?'' frågar han sedan och syftar på skolmaten vi ätit bara någon timme tidigare.
''Jag har frågat mig själv samma fråga i flera år.'' klagar Victor.
''Jag gillar den, den är näringsrik.'' försvarar Erik maten och får allas blickar riktade mot sig. ''Vad?'' säger han oförstående. ''Jag gillar det faktiskt.''
''Du är konstig.'' beslutar Victor bestämt. ''Vad för sorts mat har du?'' frågar han sedan, vänd mot mig.
''Jag vet faktiskt inte. Bara kollar runt lite och ta det ni vill ha.'' svarar jag innan jag tar fram juice och mackor till mig själv. ''Vilken film vill ni se?''
''Ingen tjejfilm.'' utbrister Justin. ''Allt annat är okej.''
''Du kan inte hitta en tjejfilm i detta huset.'' ler jag. ''Ingen romantisk komedi heller.''
''Skräck, kanske?'' säger Erik velande.
''Har ni sett 'Sleepy Hollow'?'' frågar jag eftertänksamt. Alla skakar på huvudet, vilket får mig att le. ''Då har ni en alldeles utmärkt chans att få göra det nu.''
''Är den läskig?'' undrar Albin, som inte är överdrivet förtjust i skräckfilmer.
''Inte så, kanske lite.'' svarar jag, jag kanske tonar ner den lite, men så läskig är den inte.
''Vi ser den.'' säger han, även fast han inte ser helt övertygad ut.
En halvtimme in i filmen ser ha ut att ha ångrat sig, precis som resten av killarna. Jag sitter och ler lite åt de och rycker sedan till när jag känner att mobilen vibrerar. Som jag misstänker är det ett sms från Sophie.
'Hej, jag är hemma från träningen nu, ska jag komma över? <3'
'Gör det! Vi tittar på en skräckfilm nu... ;) <3'
'Typiskt... kanske väntar lite då ;) <3'
'Vi kan skrämma de!! <3'
'Hur? <3'
'Dörren är öppen, så bara smyg in och hoppa fram bakom soffan! <3'
'Ja! Ses om fem! <3'
Jag försöker dölja mitt leende samtidigt som jag lägger undan mobilen. Det borde inte bli så svårt att skrämma de, med tanke på att de inte märkt att jag höll på med mobilen. Ungefär fem minuter senare hör jag hur dörren öppnas, men som tur var väldigt tyst. Jag hade aldrig hört det om jag inte lyssnat efter det. För att inte väcka misstankar sväljer jag viljan att vinka till henne utan vänder istället blicken mot teven och bli glatt överraskad eftersom en scen, som jag av erfarenhet vet är ganska läskig, håller på att spelas upp. Vilket har resulterat i att killarnas ögon är vidöppna och Albin nästan sitter i Eriks knä.
''Ahh!'' skriker Sophie kvävt när hon ligger tryggt bakom soffan.
''Vad var det?'' frågar jag och spelar rädd.
''Vad var vad?'' frågar Justin ofokuserat.
''Ahh!'' skriker Sophie igen, hjärtskärande denna gång.
Till och med jag, som är förberedd på att hon ska skrika, hoppar till av det oväntat höga ljudet. Albin börjar skrika, minst lika högt som Sophie, och hoppar den sista biten upp i Eriks knä, vilket leder till att Erik börjar skrika av förvåning och smärta. Det i sin tur gör att både Justin och Victor också börjar skrika. Jag fångar Sophies blick och bryter snabbt ihop.
''Åh gud!'' får jag fram under tiden jag håller på att kvävas av skratt.
''Vi gjorde det!'' säger Sophie och slår sin hand mot min, innan jag ramlar av soffan på grund av våldsamt skratt.
''Åh nej.'' börjar Erik.
''Ni gjorde inte...'' fortsätter Victor och ser surt på oss.
Albin sitter fortfarande i Eriks knä, med armarna runt honom och ansiktet gömt i mellanrummet mellan axeln och ansiktet. När Victor upptäcker detta faktum börjar även han skratta, och det tar inte lång tid innan Justin upptäcker samma sak.
''Uhm, Abbe... Du kan släppa nu, det var bara Sophie.'' säger Erik och klappar Albin lite tafatt på ryggen.
''Nej!'' svarar han barnsligt och tar ett ännu hårdare tag om Erik.
''Förlåt Albin, det var helt och hållet mitt fel.'' försöker Sophie efter att Erik har gett henne en hjälplös blick, som tur var fungerar det och Albin släpper långsamt sin snuttefilt innan han klättrar ner från hans knä.
''Aldrig igen.'' säger han surt och ger Sophie en blick som hon kunde dött av.
''Aldrig igen.'' bekräftar hon. ''Förlåt.''
''Det är lugnt, antar jag...'' säger han och ler lite. ''Men jag vill inte se mer film.''
''Vad pratar ni om?'' frågar Justin, som bara betraktat oss under tiden samtalet var på svenska.
''Albin vill inte titta på filmen.'' översätter jag. ''Vad vill ni göra?''
Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!
