'Är det inte lite tråkigt?'

---

Konserten tar slut, lite för fort, och jag vänder mig direkt om i stolen.

''Kom.'' säger jag till tjejen som både glatt och storögt nickar. ''Hittar ni tillbaka? Jag ska bara prata lite med en kompis.'' tillägger jag till Emma och Sophie, som sett väldigt förvirrade ut.

''Javisst, gå du.'' försäkrar Emma och jag kan inte låta bli att oroa mig lite över de, så pass duktiga som de är på att göra bort sig skulle inte något kunna förvåna mig längre.

''Vad heter du?'' frågar jag tjejen när vi kommit ut till ett lite lugnare område.

''Maria.'' svarar hon glatt. ''Skulle jag, öh, kunna få din autograf?'' frågar hon sedan, betydligt mer nervös.

''Öh...'' svarar jag, helt ställd av frågan. ''Det är klart.'' lägger jag sedan till när jag ser hur obekväm hon känner sig. ''Har du papper och penna? För jag är rädd att jag inte har det.''

''Nej.'' säger hon och rodnar lätt. ''Jag trodde inte jag skulle träffa killarna, eller dig heller för den delen.''

''Det kunde du ju inte veta.'' tröstar jag. ''Men går du med någon kompis?''

''Nej, eller jag känner ju människor som är här men jag gick inte med någon.''

''Är inte det lite tråkigt? Att gå själv menar jag.'' frågar jag och drar samtidigt upp mobilen och skickar iväg ett sms för att be Emma fråga om Maria kan följa med backstage och få sin autograf.

''Alla directioners är en familj, så det märks knappt.'' ler hon. ''Fast det hade varit snäppet roligare om min bästa vän också gillade de och kunde gå med mig.''

''Jag förstår det.'' säger jag och ler stort. ''Vad sägs om att gå och fixa din autograf?''

''Hur... Va?'' frågar hon förvirrat.

''Vi ska backstage.'' förklarar jag och visar sedan vägen mot rätt dörr.

''Är det säkert att jag får följa med?'' undrar hon.

''Japp, jag smsade till och med för att fråga.'' ler jag och håller samtidigt upp mobilen så hon kan läsa Emmas svar.

''Okej.'' svarar hon glatt men man ser på henne att hon är nervös, det hade jag nog också varit.

Vi hittar rätt, efter några små missöden med fel korridorer och dörrar, och kliver in för att hitta tjejerna nedsjunkna i varsin soffa med mobilerna i händerna. De tittar upp när vi kommer in och hälsar glatt på Maria, som verkar glömma bort att vara nervös. Killarna är inte där utan är och duschar av sig men de kommer efter bara några minuter och verkar lite förvånande, men väldigt glada, över att hitta Maria i sin loge. Hon får flera bilder med alla möjliga personkombinationer och autografer av varenda kotte. Till och med Emma och Sophie får skriva varsin, något de sedan stolt påpekar så fort de får tillfälle. Efter ungefär en halvtimme är Maria tvungen att gå då hennes mamma ringer och i panik undrar varför hon inte väntar där de bestämt. När hon försvunnit går resten av oss upp på våra rum. Jag stupar i säng medan Emma och Sophie sitter uppe och pratar.

Nästa morgon lyckas jag vakna tidigare än jag brukar och är såklart alldeles för pigg för att kunna somna om. Klockan visare står inte på mer än kvart över sex, men på nolltid har jag dragit på mig mina springkläder för att ta en jogging-runda i Stockholm.

Benen nästan rör sig av sig själva, fötterna slår sin jämna rytm mot asfalten och musiken hörs tydligt i hörlurarna. Det dröjer inte länge innan jag har kommit in i andra andningen och det går lättare att springa. Eftersom jag alltid har varit en tjej som är bekvämare med distans än med korta sträckor så dröjer det ungefär en timme innan jag stiger in genom hotelldörren igen. Mina vänner ligger, fortfarande, och sover. Jag skakar misstroget på huvudet medan jag packar mina saker och sedan hoppar in i duschen, jag slipper i alla fall vänta på att de ockuperar badrummet.

Även i duschen hörs musiken tydligt, jag har nog aldrig sjungit i duschen, den biten får min kära, tondöva lillebror stå för, men jag lyssnar alltid på musik. Det spelar ingen roll var jag är eller vad jag gör, musik är livsviktigt för mig.

''Kan du inte sänka?'' ropar Emma surt utifrån rummet. ''Vissa försöker faktiskt sova!''

''Vi ska träffas i lobbyn om en tjugo minuter och sedan åka direkt!'' ropar jag tillbaka.

''Om en tjugo minuter?'' upprepar hon, lite panikslaget.

''Ja, om en tjugo minuter.'' bekräftar jag.

''Vakna!'' hör jag henne tjuta och kan nästan se framför mig hur hon försöker ruska liv i Sophie.

Road av deras panik fixar jag i ordning mig, när jag kommer ut ur badrummet fem minuter senare hinner jag se två suddiga skuggor som rusar förbi mig in i badrummet.

''Vad är klockan?'' frågar Sophie stressat.

''Kvart i åtta.'' svarar jag tillbaka.

''Och när skulle vi träffas?'' undrar hon.

''Åtta.''

''Kan du hjälpa mig att packa?'' frågar hon och jag ropar ett enkelt visst tillbaka och börjar vika ihop hennes kläder.

Efter att jag har fått ordning på hennes saker hjälper jag även Emma, som alltid är seg med sådana saker. Jag har ändå tid över som jag inte vet vad jag ska göra av. Emma har inte med sig betydligt mer saker än Sophie, men är betydligt mycket duktigare på att sprida ut sina saker. Hennes rum ser ut som ett bombnedslag, det är knappt att madrassen jag brukar sova på får plats. Som tur är så har vi, eller mest jag, bestämt att nästa gång jag kommer ska vi ta tag i det och hennes rum ska bli skinande rent.

''Är ni klara snart?'' frågar jag otåligt och pillar med mitt blöta hår i brist på annat att göra.

''Lugna ner dig.'' säger Emma och drar på sig sina kläder.

''Men vi kommer komma för sent.'' envisas jag.

''Nej.'' säger Sophie.

''Då går jag väl ner så länge då, jag är hungrig.'' säger jag och grabbar tag i mina saker.

När jag kommit ner i lobbyn, där vi skulle samlas, står de flesta redan där. Minus själva artisterna och mina vänner. Artisterna dyker upp efter bara någon minut, alla hänger på varandra och de ser mer döda än levande ut. Mina kära rumskamrater kommer ytterligare lite efter det och vi går på bussen. Tydligen ska vi få mat på bussen, vilket är tur. Min mage gör uppror genom att ge ifrån sig ljud som inte är så värst smickrande.

Efter frukosten, som jag fått tredubbelt av då varken Sophie eller Emma var särskilt hungriga, så slocknar alla på en gång. Jag sitter bredvid Sophie, som somnat med huvudet lutat mot min axel.

''Varför ska alla vara så trötta hela tiden?'' muttrar jag surt och slår upp min dator.

Med hjälp av min underbara internetsticka är jag snart ute i cybervärlden. Skype ploppar automatiskt upp och jag känner hur hela jag skiner upp när jag ser att Sandra är inloggad. Jag ringer henne och det första jag gör är att klaga på hur trötta alla är. Hon skrattar lite och sedan faller vi in i en diskussion om huruvida det är bra eller dåligt att vara morgonpigg. Jag, som är det, ser såklart bara de negativa delarna medan hon, som är väldigt morgontrött, klagar på att hon är just morgontrött.

''Hur är det att bo i Irland då?'' frågar jag nyfiket.

De flyttade ju strax efter att jag lämnat USA och jag har inte pratat med henne på ett tag,så jag känner att jag har rättigheten att fråga det. Sandra svarar entusiastiskt att det är underbart och att närmsta barnvakt bara bor en halvtimmes bilresa därifrån. Tydligen så bor Dylans föräldrar i ett hus som mer liknar ett slott så de bor där ganska ofta.

''Vi ska nog bo där lite i sommar, och de har plats till dig med.'' säger hon.

''Kan jag komma då?'' frågar jag nervöst. ''Jag har ju inte ens sagt hej till de.''

''Jag ska fråga, så måste du väl prata lite med din pappa också.''

''Tyvärr måste jag ju det.'' ler jag. ''Men vi får höras vidare med det.''

''Absolut! Det vore jättekul om du kunde komma och vi har tyvärr ingen plats du kan bo på...''

''Jag ska fråga pappa.'' säger jag. ''Men de andra börjar vakna nu...''

''Jag borde gå och göra mina plikter som mamma.'' säger Sandra. ''Vi får höras av helt enkelt!''

''Klart vi ska! Hejdå!''

---

Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!