'Du har något fel på dina ögon'

---

 Idag har jag lärt mig läxan och ställer klockan på sju så jag kommer upp för att springa. Även om jag är taggad är det inte det lättaste att komma upp ur sängen. Jag gör en överenskommelse med mig själv att starta försiktigt och springer därför bara i cirka tjugofem minuter. När jag kommer tillbaka sitter alla andra runt bordet för frukost, och jag gör dem sällskap. Vi småpratar lite innan Dylan går till jobbet och sen sitter jag och Sandra kvar jag pratar ännu mer. Vi kommer till exempel överens om att jag ska försöka ta hand om Jake själv idag, men att hon ska finnas i närheten, så jag får testa innan hon ska vara borta på riktigt.

Så efter frukost går Sandra iväg för att prata lite med grannen medan jag ska få Jake att somna. Det fungar faktiskt bra, dock är det nog för att han är trött men i alla fall. Sandra är lite överallt och ingenstans hela förmiddagen medan jag leker med Jake, tröstar Jake och lagar mat. När vi senare sitter runt bordet för att äta så är hon imponerad över att jag klarat mig själv hela tiden, jag är mest imponerad över att hon har gjort det varje dag det senaste halvåret. Dessutom syns det inte ens på henne att hon har varit gravid utan hon ser ut precis som vanligt. Långt hår som skiftar mellan brunt och blond beroende på ljuset och som når nästan ner till armbågarna men som är uppklippt så att den kortaste slingan befinner sig ungefär vid axeln. Hennes ansikte, som många säger är väldigt likt mitt, är brunt, men inte så brunt som man skulle kunna tro med tanke på var hon bor. I övrigt så är hon kort, ungefär en meter och drygt sextio centimeter kanske, med otroligt vackra, blå-gröna ögon. Det är något som jag alltid lägger märke till, ögon. Kanske beror det på att jag själv tycker att det finaste på min kropp är mina ögon.

När allt sen är bortplockat ger hon mig tipset att gå ut och gå med honom, då brukar han nämligen sova hela tiden, något som han ska gör varje eftermiddag. Efter att ha gått ett tag och har jag ingen som helst aning om vart jag går. Jag känner inte igen mig men är vid någon park som är riktigt mysig. Runt mig är som en bubbla, precis som jag är van vid. Oftast är jag så koncentrerad på det jag gör eller bara så djupt fast i tankar att jag inte märker något runt omkring mig, det är både en välsignelse och en förbannelse. Det gör ju att jag är bra på att koncentrera mig men jag är riktigt kass på att hitta, troligtvis för att jag inte tänker på hur jag kommit dit från första början.

Helt plötsligt, från ingenstans, kommer en basketboll skjutandes och träffar mitt ben. Min bubbla spricker och jag hoppar skrämt till.

''Vad tusan!'' utbrister jag när jag fattat att det inte var någon som kastat en bomb på mig, tar upp bollen och tittar mig omkring.

''Vilket sött barn, är det ditt?'' hör jag plötsligt en röst bakom mig. Jag vänder mig om och stirrar rakt in i ett par solglasögon, som sitter på en kille som nog är några år äldre än mig. Han har brunt hår som ligger rufsigt på huvudet och är lika lång som mig.

''Nej, hur gammal tror du jag är? Det är min kusin!'' svarar jag lite halv surt, mest för att försvara mig. Jag får direkt en känsla av att jag känner igen denna främling.

''Jag vet väl inte, men han är fortfarande söt!''

''Kom igen! Berätta vad du tror!'' envisas jag, trots att jag märker att han tycker att det är jobbigt.

''Uhm, kanske arton eller så.'' säger han och flackar med blicken, solglasögon är inte helt ogenomskinliga.

''Borde jag ta det som en komplimang eller säga att du har något fel på dina ögon?''

''Det beror på.''

''På vad då?'' frågar jag förvirrat.

''På hur gammal du är.'' förklarar han, och jag hör på hans röst att han vill veta hur gammal jag är.

''Och om jag säger att jag är femton?''

''Du skojar, eller hur??''

''Nej, jag föddes 1997. Du har något fel på dina ögon Bieber.'' ler jag retsamt, till slut kan jag placera honom, framför mig står Justin Bieber, världsstjärnan.

''Hur visste du att det är jag?'' utbrister han, i hans röst hörs både rädsla och nyfikenhet.

''Jag är bäst. Nej, dina solglasögon hjälper inte precis så mycket!''

''Ingen annan har känt igen mig!''

''För det är ju så många människor här.'' säger jag sarkastiskt och viftar lite med handen för att visa vad jag menar.

''Du kanske har rätt...''

''Jag har alltid rätt!''

''Visst.'' han nickar misstroget och får mig att sucka.

''Är den här din?'' frågar jag sedan, samtidigt som jag håller upp bollen.

''Japp, förlåt för det där.''

''Du skjuter väldigt hårt!''

''Tack!''

''Det var ingen komplimang.''

''Men jag tar det som en!'' Han flinar och verkar otroligt nöjd med sig själv. ''Du är väl inte härifrån?'' fortsätter han sen.

''Nej, jag bor hos min faster i sommar.''

''Var kommer du ifrån?''

''Gissa!''

''Igen?''

''Ja! Kom igen, det kan inte bli mer än fel!'' säger jag exalterat, jag älskar att höra vad människor tror om mig.

''jag tror du kommer från England.''

''Tack! Men det var tyvärr fel.''

''Var kommer du ifrån då?!''

''Sverige.''

''Du låter inte svensk.''

''Vet du någonting om Sverige?''

''Nej... Eller, det finns en sort godis som heter 'Swedish fish'.''

''Finns det? Det visste jag inte, men hursomhelst så är det det bästa landet i världen!''

''Det bästa landet i världen?'' säger han med tvivlade tonfall.

''Helt underbart!''

''Om du säger det så...''

''Litar du inte på mig''

''Nej!''

''Jag litar inte på dig heller, men det är det bästa landet!''

''Visst.''

Så fortsätter samtalet ett bra tag, tills min mobil ringer och avbryter oss mitt i en diskussion om huruvida det är godast att laga mat eller att äta på restaurang. Det är Sandra, så jag skyndar mig att svara.

''Hej Sandra!''

''Paulina, äntligen! Vet du hur länge du har varit borta?''

''Öhh, nej.''

''Tja, du har varit borta i snart två timmar, Dylan kommer hem om tio minuter och det är kvällsmat om en halvtimme.''

''Jag är i någon park och jag har ingen aning om hur jag kom hit.''

''Kan du fråga någon var du är?''

''Japp, jag står redan och pratar med en person, han heter Justin!''

''Ohh, är han snygg?'' frågar hon nyfiket och jag börjar gapskratta och Justin tittar konstigt på mig.

''Vad är det?'' frågar han.

''Var är jag? Alltså namnet på parken.'' frågar jag istället och undviker medvetet hans fråga.

''Imman park.'' svarar han och jag för vidare det till Sandra.

''Det är nära, tror du hittar?''

''Annars frågar jag om vägen!''

''Bra! Ses snart, hejdå.''

''Hejdå.'' svarar jag och så avslutar vi samtalet. Justin tittar nyfiktet på mig.

''Vad?'' frågar jag honom.

''Jag kan säga desamma, vad var det där?''

''Min faster.''

''Jag menar språket.''

''Jaha, det är svenska!''

''Det låter konstigt.''

''Bara om du inte kan det. Vet du hur jag ska gå för att komma hem?''

''Det beror på.'' svarar han, som om jag var helt dum i huvudet.

''På vad då?''

''Var hem ligger.''

''Wylie street.''

''Det vet jag, kom här.''

''Vart är du på väg?''

''Hem till dig.''

''Okej, men du behöver bara förklara annars!'' försäkrar jag honom.

''Men jag vill komma.'' svarar han envist.

''Okej!''

Sandra hade rätt, det är inte alls långt. När vi kommer fram tackar jag för hjälpen.

''Inget att tala om.'' svarar han. ''Vad ska du göra imorgon?'' följer han upp med.

''Ingenting, tror jag i alla fall.'' svarar jag tveksamt.

''Jag ska träffa några vänner, vill du följa med?''

''Vill du att jag ska det?''

''Jag hade inte frågat annars.''

''Okej, men jag måste fråga Sandra först. Men om jag kan kommer jag gärna!''

''Bra, kan jag få ditt nummer så kan du smsa sen?''

''Såklart, men bara om jag får ditt!'' skrattar jag medan vi byter nummer.

''Paulina, maten är klar nu!'' hör jag sedan Sandras röst. Sedan kommer hon ut genom dörren.

''Sandra, det här är Justin, en ny vän. Justin det här är Sandra, min faster.'' presenterar jag.

''Trevligt att träffa dig Justin'' säger Sandra när de skakar hand.

''Jag kan säga detsamma.'' svarar han artigt.

''jag måste gå nu, glöm inte att smsa!'' säger han innan han gå iväg.

''Varför skulle du smsa honom?'' undrar Sandra nyfiket.

''Han undrade om jag skulle vara med honom och hans vänner imorgon.''

''Säg ja!''

''Är det okej för er då?''

''Så klart, du kan inte vara här hela sommaren utan vänner och han verkar trevlig!''

''Okej'' säger jag och tar upp mobilen för att skicka ett sms innan maten.