'- Jag är Paulina. - Jag vet.'

---

 När jag kommer innanför dörren är Sandra på mig med frågor direkt, precis som jag misstänkte hade hon struntat i mig när jag sa åt henne att inte vänta uppe. Vi gör i ordning lite te och dricker det under tiden jag får berätta varje liten detalj om kvällen. Sandra beter sig som en tonåring, vilket jag tycker är väldigt roande eftersom hon är 32. En timme senare är både teet och berättelsen slut så jag får lov att gå. Jag sätter på datorn lite, men det visade sig vara ett misstag då Emma ringde direkt på skype och jag får berätta allt igen. Hon sitter och är helt lyrisk och studsar nästan och lägger hela tiden in kommentarer om allt och inget. Hon gapskrattar dessutom när jag berättar om Caitlin och hennes babbel, men slutar ganska snabbt när jag sa att de liknar varandra. Det med att ropa ut över gatan är nämligen en sak som hon lätt skulle kunna göra.

När jag går ner till frukosten nästa morgon är bara Sandra och Jake hemma, Dylan är och jobbar även om det är lördag.

''Vad gör vi nästa helg?'' frågar jag Sandra.

''Inget speciellt, hur så?''

''Christian sa att han Caitlin, Justin och två kompisar till skulle ner till deras familjs stuga...''

''Och du vill följa med.'' avslutar hon min mening. Jag nickar. ''Klart du ska, om det finns plats och är okej för de såklart.''

''Dem skulle inte ha frågat om jag inte fick plats.'' säger jag och hoppas att det stämmer.

''När åker ni?''

''Deras två kompisar är från Canada, från Justins gamla hemstad eller något sådant. Så de kommer med flyg på fredag, alltså åker vi troligtvis någon gång efter det.''

''Är Justin inte härifrån? Det trodde jag!''

''Visste du inte det? Han flyttade ju hit för musiken.''

''Håller han på med musik?''

''Har du inte hört talas om Justin Bieber?''

''Jo men, vänta lite här va. Är Justin samma Justin som Justin Bieber?''

''Det trodde jag du visste.''

''Jag är ingen tonåring!''

''Du uppförde dig som en igår kväll.'' Hon suckar och inser sig besegrad.

Efter frukosten är klockan bara halv nio så jag följer med Sandra ut på en promenad med Jake. När vi har gått en bit ringer min mobil.

''Ja?'' svarar jag, jag har dock ingen aning om vem det är då jag alltid struntar i att titta på nummerpresentatören.

''Hur var det igår kväll?'' Caitlin, vem annars?

''Varför frågar du inte Chris?''

''Det har jag, men jag vill höra berättelsen från ditt perspektiv också.''

''Jag är ganska säker på att jag bara kommer upprepa allt han sa.''

''Vem bryr sig?'' Jag börjar berätta om dejten men bara i grova drag, resten kan hon få veta någon annan gång. ''Chris berättade att han bjöd in dig till vår stuga nästa helg. Har du frågat än?'' undrar hon när min berättelse är klar.

''Ja, det fungerade. Jag kommer!'' piper jag.

''Åhh, det kommer bli så kul!''

''Vad gör du vaken nu förresten, klockan är bara nio!''

''Just det, vi har en sorts brunch, vill du komma?''

''Såklart, var och när är den?''

''I vårt hus. Jag kan hämta dig. Blir runt tio bra?''

''Låter bra. Ses då, hejdå.''

''Japp. Hejdå.''

''Caitlin?'' undrar Sandra när vi har lagt på.

''Japp, jag ska tydligen på någon brunch hos dem, hon hämtar mig klockan tio.''

''Okej. Just det, Dylan ska på ett jobbmöte på måndag, men vi åker idag och tar en liten 'semester' samtidigt. Sen åker jag och Jake hem imorgon kväll.''

''Aha, ska jag också följa med?''

''Om du klarar dig själv behöver inte du inte det, men du är välkommen.''

''Jag tror jag stannar, ska bara höra med Lin och de så jag inte blir ensam.''

''Vi åker nog efter lunch någon gång, du vet hur vi är med tider.''

Hon säger orden med en ton av förargelse i rösten, fast jag vet att hon egentligen tycker det är lite kul. Det är nämligen allmänt känt, i alla fall i vår familj, att Dylan inte är jättebra på att packa och åka iväg, att hålla tider är han om möjligt ännu sämre, säger de att de ska åka nu tar det minst en halvtimme till. ''Vart ska ni förresten?''

''Vi ska till Birmingham.''

''Ligger inte det i England?''

''Det med, men det finns fler Birmingham än det i England. Ett av dem ligger knappt tre timmar härifrån.''

''Där ser man. Men vi kanske borde börja gå hemåt, Lin kommer om knappt en timme.''

Exakt klockan tio svänger Caitlin in på vår uppfart, många saker kan man anklaga den tjejen för, men att inte komma i tid är inte en av dem. Jag säger hej och hoppar in i bilen.

''Vilka kommer till brunchen då?'' undrar jag lite nyfiket.

''Min famlílj, Justin, hans mamma och några från hans crew.''

''Crew?''

''Människorna som han jobbar med.''

''Aha. Vad ska du göra resten av idag och imorgon förresten?''

''Jag vet inte, har inget planerat.''

''För jag kommer vara alldeles ensam i vårt stora, läskiga, skrämmande hus inatt!'' säger jag och låtsas spela livrädd.

''Då kommer vi göra det till ett pyjamasparty i ditt stora, läskiga, skrämmande hus.'' svarar hon med läskig stämma. Som alltid börjar vi skratta, men denna gång slipper vi stanna vid vägkanten. När vi kommer fram är hela deras uppfart fylld med bilar.

''Sa du verkligen bara några människor?'' undrar jag nervöst.

''Tja, det är inte alla.''

''Va? Hur många är de?''

''Det här är bara de som råkade vara i Atlanta idag. Justin kommer ha ett sommaruppehåll så det kan väl kallas för någon sorts 'hejdå-brunch'.'' Vi går in och det är verkligen mycket folk, i alla fall mellan tjugo och trettio personer. Efter ett tag har Caitlin hunnit presentera mig för minst hälften av gästerna, jag måste även tillägga att jag inte hade ens den blekaste aning om att det fanns så många olika jobb. Namnen är inte heller lätta och om jag inte haft Caitlin vid min sida hade jag hälsat på flera personer två/tre gånger. Mitt minne och jag är inte direkt världens bästa kompisar ibland alltså. Helt plötsligt kommer Justin, hans mamma och någon man fram till mig.

''Pauli, det här är min mamma Pattie.'' börjar han innan Pattie hinner avbryta honom.

''Vi har träffats, hej igen!''

''När träffades ni?'' säger Justin förundrat precis när jag ska säga hej.

''På arenan igår, hej förresten.'' svarar jag på hans fråga. Han skakar på huvudet innan han börjar prata igen.

''Det här är Scooter, min manager.''

''Trevligt att träffas, jag är Paulina.'' hälsar jag.

''Jag vet.'' flinar han.

''Varför vet alla vem jag är?'' undrar jag eftersom jag fått samma svar från en hel del andra också.

''För att vi redan har sagt till alla att du ska komma idag och de vet redan resten.'' svarar Caitlin leendes.

---

 

Jag vill passa på att tacka för alla underbara kommentarer jag har fått när jag har varit borta! Ni är verkligen de bästa som finns och jag är så stolt över att ni gillar det jag skriver!

Vill du läsa novellen på engelska? Klicka här!