'Dejten'

---

 ''Hej.'' hälsar vi när vi sitter i bilen och börjar skratta åt situationen. Vi flydde fältet så fort vi fick chansen, det kanske var lite otrevligt men strunt i det.

''Hur har din dag varit tills nu?'' undrar han sedan.

''Bra, fast Lin kunde inte sluta prata.''

''Vad pratade hon om nu då?''

''Faktiskt bara om hur bra vi är för varandra, att vi skulle vara perfeta tillsammans och att vi kommer vara ett par om en till två veckor.''

''Han kan vara lite jobbig ibland.''

''Och hon berättade om alla dina gamla flickvänner och varför hon inte gillade de.''

''Åh nej, snälla säg att hon inte gjorde det.'' Han suckar och verkar bli lite smått irriterad.

''Det gjorde hon, och sen avslutade hon med att predika om vilket perfekt par vi skulle bli.''

''Det låter exakt som henne!''

''Fast hon använde orden 'kommer bli' istället för 'skulle bli'.''

''Jag hade fel, hon är inte bara jobbig ibland.'' Jag börjar skratta och han är inte sen att hänga på och innan jag vet ordet av parkerar han bilen och går ut. Jag, som var upptagen med att skratta, var lite efter så han hann runt bilen och öppna min dörr.

När jag är ute ur bilen ser jag att vi står utanför en liten restaurang som ser så mysig ut. Tänk er typ det mysigaste, lilla café ni vet och gör om det till en restaurang, ungefär så ser det ut. Medan vi går mot ingången tar jag försiktigt tag i hans hand och till min stora glädje håller han den kvar, hårt, som om han vore rädd att jag skulle släppa. Vi går in hand i hand och sätter oss vid ett ledigt bord för två, lite i skymundan. Även om vi pratar mycket och om allt möjligt så ligger det en mysig stämning i luften, vi kanske beter oss som två vänner men båda vet nog att vi snart kommer bli mer än det, och det är det som gör det så mysigt. Maten är underbar, om man ska klaga på något skulle det bli att det var lite för mycket. Ni vet när man börjar bli mätt men äter upp det sista, och sen inser att man kanske inte skulle ha gjort det. Han insisterade på att betala, även om jag var ganska nära på att övertyga honom om att jag hade fått pengar av Sandra till detta. Vilket jag inte hade, men ändå. ''Vart ska vi nu?'' undrar jag nyfiket när vi går ut från restaurangen.

''Det finns några olika alternativ.''

''Aha, och de alternativen är?''

''Tja, vi skulle kunna på en promenad, eller titta på en film, eller gå på Justins konsert.''

''Ska Justin ha en konsert?''

''Japp, han gav mig biljetter om ifall att vi skulle vilja gå.''

''Varför inte, det skulle vara kul att höra honom sjunga.''

''Du har inte hört honom sjunga?''

''Bara typ fyra låtar, och en av de vara en cover.''

''Wow, du är den första jag har hört säga det.''

''Verkligen?''

''Men vill du verkligen gå då?

''Aha, det blir säkert kul!''

''Då går vi!'' säger han och vi hoppar in i bilen. ''Bara av ren nyfikenhet, vilka låtar har du hört.''

''Jag tror jag har hört 'Boyfriend' och 'Mistletoe' som covers men jag har hört 'Mistletoe' med honom också. 'One time' och 'One less lonley girl' är på ett av mina Wii-spel.''

''Har du inte hört 'Baby'?''

''Kanske några stycken, men inte hela låten.'' Han skakar på huvudet men skrattar samtidigt. Jag fattar inte riktigt hur han lyckas köra också men det är hans problem. Eller det är ju egentligen mitt också eftersom jag sitter i bilen, men det är ju han som kör, fast om det händer något är det ju bådas problem, men det är väl han som skapar problemet? Ibland hatar jag mina tankar kan jag erkänna. När vi, han egentligen, har kört en bit parkerar han.

''Vi måste gå en liten bit, men närmre kommer jag inte.''

''Okej.''

Efter några minuters promenad i tystnad kommer vi fram till en lång kö. Han leder mig förbi den och jag blir bara mer förvirrad. Vi är tillslut längst fram vid massa vakter, Christian visar upp något och vi får gå förbi. När vi är inne i vad jag tror är arenan börjar han skratta åt mitt ansiktsuttryck.

''Du skulle verkligen se dig själv just nu!'' lyckas han få fram mellan skratt attackerna.

''Vad är det som är så kul Chris?'' hör jag sedan en tjej/dam/kvinnoröst säga. Jag blir genast ännu mer förvirrad och snurrar runt för att mötas av en ganska kort tjej/dam/kvinna med mörkt hår. ''Jag är Pattie, Justins mamma.'' presenterar hon sig sedan och vi skakar hand.

''Jag är Paulina.'' ler jag.

''Jag vet.'' svarar hon. Hon verkar också märka mitt förvirrade ansiktsuttryck för hon förklarar att Justin har berättat om mig.

''Vi ses senare Pattie, vi måste gå till våra platser.'' säger Christian och drar iväg mig. Vi verkar vara bakstage eller något liknande eftersom det springer runt massa människor överallt som yra höns. De påminner lite om mig när jag gjorde köttbullar och jag börjar skratta av tanken. Nu är det Christians tur att se förvirrad ut. Vi går ut genom en dörr och kommer in vid själva scenen, den och hela arenan är helt enorm, jag har aldrig sett en sådan stor scen. Han guidar mig genom folkhavet fram till två sittplatser med bra utsikt över scenen, där vi sätter oss ner och väntar på att det ska börja. Hela arenan fylls fortfarande med folk och ljudnivån bara stiger, Christian verkar ha vetat om detta då han sträcker fram ett par öronproppar mot mig.

''Du kommer behöva de!'' förklarar han.

''Tack.'' svarar jag och sätter in de i öronen. Det blev genast mycket tystare och lättare att slappna av, trodde jag. När musiken börjar spelas en liten stund efter blir ljudnivån på något konstigt sätt ännu högre. Jag vågar knappt tänka på hur högt det skulle vara utan öronpropparna. Man märker ganska snabbt att Christian har varit på Justins konsert innan då han sjunger (mimar) med nästan hela tiden och nästan tittar mer på mig än på Justin. Jag ler lite innan jag besvarar hans blick och vi sitter och tittar varandra i ögonen, jag vet inte hur länge. Till slut vänder båda ner blickarna mot scenen där Justin fortfarande håller på, nu med någon låt jag aldrig hört innan. Den var väl lite halvbra, men texten var väldigt fin, i alla fall det jag hör av den då alla andra skriker så högt att man knappt hör något. När konserten är slut går vi ut direkt men istället för att gå tillbaka till bilen bestämmer vi oss för att ta en promenad. Vi går hand i hand runt på gatorna i Atlanta och njuter av tystnaden efter allt ljud på konserten.

''Gillade du det? Konserten alltså.'' frågar Christian efter ett tag.

''Den var bra, men för att vara ärlig är det inte riktigt min musiksmak.''

''Jag förstår, det är inte min heller. Jag gillar mer rap och så!''

''Min med!'' utbrister jag. ''Vem är din favoritartist?'' blir min följdfråga.

''Eminem, han är grym! Vilken är din?''

''Timbuktu!''

''Har aldrig hört talas om honom.'' säger han lite tyst.

''Det är inte så konstigt, han är svensk.''

''Kan du spela upp något han har gjort?''

''Visst, men det är på svenska.'' Jag tar upp mobilen och sätter på 'Strö lite socker', en av mina favoritlåtar. Christian lyssnar intresserat och när låten är slut utbrister han:

''Den var bra, men jag förstår ingenting.' Jag skrattar åt honom och han börjar jaga mig. Fråga mig inte varför men jag tror det var för att jag började skratta åt honom. Han kommer i kapp mig och drar in mig i en kram. Jag kramar tillbaka och vi står så i säkert flera minuter. Det känns så tryggt och jag får en känsla av att jag aldrig vill där ifrån. Det som är lite konstigt är att det alltid brukar komma någon och avbryta sådana perfekta ögonblick, men det gör det inte, vi bara står där. Till slut släpper vi varandra, men tar varandras händer istället och börjar gå tillbaka till bilen.

''Vad ska du göra nästa helg?'' frågar han när vi är på väg hem till mig.

''Ingenting tror jag, hur så?''

'''För att jag, Cait, Justin och två av våra vänner från Stratford tänkte att vi skulle åka upp till vår familjs stuga nästa helg.''

''Det låter kul, men ag måste fråga Sandra och Dylan först. Vad är Stratford förresten?''

''Okej, Stratford är Justins gamla hemstad i Ontario, Canada.''

''jag förstår, och vilka är hans vänner?''

''Chaz Somers och Ryan Butler, hans bästa vänner därifrån. De kommer hit på fredag och stannar till början av augusti, då åker de hem tillsammans med Justin.'' förklarar han, precis när han blev klar svänger han in på min uppfart och stannar bilen.

''Jag har haft så kul ikväll!'' utbrister jag, lite ledsen över att det redan är slut.

''Jag med, vi kan ju alltid göra om det?''

''Såklart vi ska, vi kan ju inte bara ignorera din systers ord, eller hur?'' ler jag.

''Varför skulle vi?''

''Exakt vad jag tänkte! Jag kanske kan träffa dig imorgon, om jag överlever vill säga.''

''Varför skulle du dö?''

''Min faster, Lin och Emma kommer typ hoppa på mig med tusentals frågor.''

''Snälla överlev, för min skull!''

''Jag ska försöka, hejdå.'' säger jag och blinkar, innan jag kramar om honom, ger honom en puss på kinden och hoppar ut ur bilen.

''Hejdå!'' svarar han medan han startar bilen och kör iväg.

---