'But I don't have you'

---

''Måste du åka?'' frågar Adam och gör en fånig min där han sitter på golvet i mitt rum.

Jag håller på att packa, ska nämligen åka till Stockholm i en knapp vecka för att 'få en inblick i hur man arbetar i musikvärlden', som Molly så fint uttryckte sig. Såklart åker jag inte ensam, Ellinor följer med och vi ska bo på ett hotell under tiden vi är där.

''Ja.'' svarar jag med samma min.

''Men jag då?''

''Du har Adrian, Caitlin och Tom, så du ska inte klaga det minsta.'' fnyser jag avundsjukt.

''Men jag har inte dig.'' svarar han tyst.

''Jag kommer sakna dig med.''svarar jag, om möjligt ännu tystare och med knallröda kinder på grund av det han nyss sa.

För att försöka dölja mina kinder vänder jag bort huvudet och fortsätter vika ihop mina kläder. Jag hör hur han reser sig upp och går mot mig. Trots att jag helst av allt vill packa upp allt igen och stanna så gör jag inte det, jag tvingar mina händer att fortsätta packa. Jag mer känner hur han sätter sig ner än ser det, min blick är stadigt fäst på mina händer. Han lägger en av sina händer på min arm, och den andra använder han för att lyfta upp mitt huvud.

''Är det något du vill prata om?'' frågar han tyst.

Jag stirrar på honom med en blick som säkerligen säger exakt hur jag känner. Att jag inte har någon aning om vad han pratar om. Han verkar vänta på ett svar, så jag harklar mig tyst och öppnar munnen.

''Vad skulle det vara?'' frågar jag, det är nästan ett under att han hör vad jag säger.

''Som om du inte vet det?'' utbrister han och jag blir nästan rädd för honom.

''Vad pratar du...''

''Men snälla, jag är varken blind eller dum i huvudet.'' avbryter han hårt.

''Men...''

''Tror du att jag inte märker det? Att jag är för naiv för att ens komma på tanken? Att jag är för dum för att fatta?''

''Vad..?'' stöter jag fram, jag har ingen aning om vad han pratar om. Sen dyker en tanke upp i mitt huvud. Han kanske uppfattade det som att jag inte menade att jag skulle sakna honom för att jag vände bort ansiktet, han kanske tror att jag ljuger. Att jag egentligen inte alls vill vara tillsammans med honom.

''Och du fortsätter låtsas som att du inte förstår något.'' fräser han. ''Och jag ska vara den som är dum i huvudet?''

''Snälla, låt mig...'' försöker jag, men blir än en gång avbruten.

''Nej, jag klarar det inte, okej? Det här är inte okej med mig.''

Han reser sig upp och går mot dörren, så snabbt att jag knappt hinner uppfatta vad som händer. Jag inser att jag skulle göra exakt vad som helst för att få honom att stanna, men bara en idé dyker upp i mitt huvud.

''Adam.'' utbrister jag. ''Jag älskar dig.''

Det är första gången någon av oss säger de orden, jag sa de aldrig ens till Christian. De betyder väldigt mycket för mig, det är inget jag säger till vem som helst. 'Love you' är i så fall mitt alternativ, det känns som att det inte är lika seriöst som 'jag älskar dig', och det säger jag ändå bara till Caitlin, kanske Justin ibland. Jag kan inte ens minnas senaste gången jag uttalade den svenska versionen, antagligen var det till mamma när jag var liten.

''Snälla, gå inte.'' ber jag. ''Jag vet att det bara har gått lite mer än en månad, men det är när jag är med dig som jag är gladast. Och om jag tittar ner så är det inte för att jag inte menar det jag säger, utan för att du får mig att rodna, och det är ingenting som jag gärna visar. Du är mitt andra förhållande, någonsin. Jag är inte särskilt van, eller vet vad jag ska säga eller göra. Jag har ingen aning om vad jag ska göra för att få dig att förstå att jag menar det jag säger. Jag älskar dig.''

---

Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!